2020-10-25: Det där med avelsmassan

Tog en tur upp till marken för att släppa Sora. Hon behöver ju komma i ”drevjaktsform” som nog skiljer sig en del från ”promenad-löp-cykel”-formen som den jaktfria tiden ställde till med. Hon kan ju sin grej, sökte fint och hittade några rådjur som hon fint drev. Hade en nära chans på ett av djuren men nära skjuter ju ingen hare och det var lite väl långt så jag lät det springa vidare över mossen.
Lilla Max tyckte nog att även han skulle få komma loss och ja, det fick han. Han har en otrolig motor, än mer än vad Sora har. Hans näsa är dessutom något utöver det vanliga har jag märkt. Han markerar vilt långt före de andra och alla gånger hade han rätt att det fanns något. Så han fick springa av sig han med. Självklart är det utan passkyttar och utan press. Han har inte någon som helst rutin och knappt en aning om vad det egentligen är han ska göra. Men lustigt nog så ligger allt i hans DNA. Hans avelsmassa säger exakt vad det är som förväntas av honom och vad han kan bäst. Så nog efter en tids sprattlande så han blev av med en del överskottsenergi, hittade han lön för mödan eller ja, fick vittring av slumpen när han väl sprang och drev några korta minuter och återkom rätt så perfekt i sitt spår. Hur kan han veta det? Att återvända till punkten han sist såg sin människa? Ja, nog är även det väl avvägd avel. Jag stod självfallet kvar på exakt den punkten han hade dragit iväg så han hittade mig till sist också.
Vi gick någon halv timme till innan jag kopplade honom. Ska ha noga koll på antalet km han springer, så jag håller det till en lagom låg nivå för hans unga ”ofärdiga” kropp.
Nu susar han gott i soffan.