2020-11-15: Ensamtid i Bullaren

Det finns nog inget som jag uppskattar mer än att få vara ensam ute i skogen, att få se mina terrier le till brädden och vara lyckliga. En sådan dag var det idag. Ensamma med mina hundar uppe i skogen mot Norge. Det är ett litet paradis här uppe för mig, naturen är så otrolig vacker, dofterna speciella och även regnet känns inte ens jobbig här uppe. Tog även med min gamle krigare Svante, blind sen 4 års ålder, nu uppe i sitt 11 år. Även han älskar att få vara med. Släpper Sora först och yes, som gången innan får hon upp muffelfåren. Det är helt otroligt hur trångt drevet går! De snurrar runt mig flera varv istället för att dra iväg. Så hon hängde i nästan en timme innan hon bröt. Allt gick sakta och fint. Som tur är, kan hon marken och har sin inre kompass i bruk och hittade tillbaka via genvägar. Max tur att komma loss, tyvärr kan jag väl säga, så hade Sora i princip vallat runt i ena delen av marken så där fanns det inte mycket att gå efter och tyvärr hade Max stenkoll på vart Mufflonen var och självklart stack han dit. Då fick även han upp och drev en stund, då det höll sig så vackert i marken. Under tiden stod vi andra tre och njöt av naturen, av mossarna, de blöta löven, sumpmarken och dess speciella lukt. Efter en halv timme kom Max tillbaka, jag gav honom en liten sväng till ner mot ån så han inte tror det är slut på det roliga så fort han kommer tillbaka, sen fick vi nöja oss och åka hem.