2011-10-15 Det är bara att rycka ut!

Hemkommen från dagen jakt hade jag precis placerat mig bakom datorn med en kopp te och choklad, då telefonen ringde. En kompis hade purschat, fått ett rådjur i passet och skjutit. Men som det kan bli ibland och visst känns det attan, satans tråkigt, hade hon gott iväg, från gärdet där han sköt in i en tät, tät ungplantering och mörkret höll på att falla. Han hade kollat skottplatsen, hittat päls och blod och undrade om jag nu skulle kunna komma med terriern och spårlina. Kan vara så att rådjuret log direkt bakom skogskanten eller så hade hon gott längre. Nej, det var ju ingen ide att leta själv i mörkret, fick stuva in hund och bössa, pannlampa ochkniv, spårsele och GPSen i bilen och rusa iväg. Innan vi var framme var det bläcksvart och jag kände mig en aning nervös, då det här skulle bli Svantes första riktiga eftersök. Visst hade jag tagit chansen varje gång det gick att låta honom spåra fram till ett fällt vilt, men då visste jag ju vart det hade gott och att det ligger! Nu visste vi ju bara att det hade träffats av kulan och måste hittas! Min Fredrik följde med också, han var väl sugen på något annat än att sitta hemma en lördag kväll.

Terriern fick på GPS-en, ifall vi skulle behöva släppa honom, pannlamporna lyste och vi gick tysta iväg till platsen där djuret sköts på. Skytten hade smart nog placerat ryggsäcken där så det var ju lätt att hitta. Annars vet ej men mitt på ett gärde, rejält högt gräs, hur lätt är det då?!

Terriern tog an direkt, snurrade några mindre cirklar och gick lite i bakspåret, som skytten sa. Men jag tänkte, jag låter honom göra och håller tyst, vill inte börja tjata på honom så kanske han tappar koncentrationen och meningen. Sen gick det ju direkt åt rätt håll. ”Fast det hade gått in lite längre bort!”, sades det. Fast det är ju som det är: I mörkret ser allt annorlunda ut ändå, från en annan blickvinkel blir det något nytt igen och sen: Hundens näsa är ju inte att manipulera! Ska det in där så ska det väl det! Hunden hade rätt, strax efter jag kröp in bakom honom i planteringen, hittade jag bloddroppar, ja, fortsätt du bara lilla gubbe! Efter kanske 40-50 meter var det stopp, draget i linan släppte. Jag såg ingenting än, det var för tätt och terriern snabbare. Men där låg det! Terriern var glad, glad, glad och var tvungen att lugga lite!

Skottet hade tagit lågt.

********