Jag

 

 

Född en regnig aprildag 1978 har jag önskat mig hund sedan jag kan minnas. Tror hundarna tar sig genom mitt liv som en röd tråd. Det började med en plysch cockerspaniel som jag satte upp på pinnar i trädgården så folk skulle tro jag hade hund, fortsatte med att jag spenderade mina fikpengar till att köpa hundkoppel till plysch Rex och varje jul, varje födelsedag önskades det en hund och inget annat. Men, vad gör man mot föräldrar som ser en hund som en klump på benet? Ingen chans hade jag varken som gullig fem åring eller som nästan vuxen 16-åring. Nej, jag fick låna byns samtliga hundar, då många som annars satt i kedja, en vanlig syn då. Lånade de och gick runt i timmar i skogen som jag efter många år började känna som mina fickor. Folk undrade ibland om tjejen med hundarna inte var rädd att gå vilse och vara ensam i skogen. Nej, det var jag inte och hundarna passade mig väl, det visste jag. Inte fanns det något bättre att bara jag och hundarna! Och så förblev det i många, många år. Två av de hundar la sig speciellt på minnet och i hjärtat: Den härliga svarta, stora korsningen Charek (som på polska heter ”Den svarta”) och en tysk jaktterrier tik Espe, lånat av byns jägare med uppmaningen att aldrig, aldrig släppa denne! Men naiv man var och de andra hundar gick det ju att ha löst, provade jag så klart nån gång. Resultatet kan ni räkna ut själva. Drev i en halv timme, jag grät, då tio åring som trodde hunden aldrig mera skulle komma hem och jägaren hade ju sagd till mig…. Nej, inga roliga känslor hade jag när jag satt och grät i mossan, ovillig att ta mig tillbaka och erkänna brottet att ha släppt henne. Det jag inte visste var att Espe ju var en jaktterrier! Vad gör min Svante när han har drivit klart? Han kommer tillbaka till mig. Hade beslutat att ta mig i kragen och gå till jägaren, då satt hunden bredvid mig, flåsande, glad! Visst attans höll jag tyst om det för ägaren, men strök inte kopplet någon mer gång!

Den underbara barntiden flög förbi och tiden med egen lägenhet och egna pengar började så smått. Klart, det första jag gjorde när jag precis hade undertecknat hyreskontrakt: Skaffa hund! Äntligen, som 19 åring skullejag få min egen hund! Hon var en blandning tax och border terrier, hon fick heta Rika och hon var min drömhund på alla sätt och vis. Hon blev min skugga och trogen följeslagare i 11 år. När hon till sist dog i mina arma en grå, kall och hemsk dag i mars 2009 var jag knäckt i flera månader. Aldrig någonsin skulle en annan hund kunna ersätta henne! Jag grät i flera veckor, gör det än.

Under tiden hade jag fixat jägareexamen, hittat mina jaktkompisar och jaktmarker att vara på så valet vilken hund som näst skulle flytta in var väldigt, väldigt lätt: En tysk jaktterrier som Espe! En ras som passar mig, mina jaktmarker och mitt sätt att vara och se på världen! Jag hittade kenneln rätt fort, hittade min Svante och nu har jag en drömhund till, för Rika kommer alltid vara min allra bästa lilla drömhund!

Med Svantes intåg i mitt liv tog min jägaresida fart på allvar. Vi är ute och jagar så mycket det går och så mycket tiden och hemma friden tillåter. En duktig jakthund får man inte av att sitta hemma på soffan med den. Och inte får man en hund som litar på en, som gör allt för en om man inte satsar och spenderar tid och kärlek på den. Visa ord jag vet alla redan vet!

Har så roligt på mina sidor, hoppas du tycker om de.

Skit jakt, eller knäck och bräck eller Waidmanns heil!

 

Claudia & Viltskäckens XA Svante

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

********