2021-10-17: Max och stressen

Magen växer, får jag erkänna. Det börjar bli lite tyngre att ta sig fram och pulsen går upp rätt fort nu. Beräknad är barnet till den tjugonde februari, så det är allt lite kvar och redan pustar jag. Men för övrigt har det hittills varit en absolut drömgraviditet. Ingenting som är konstigt, inget illamående, ingenting. Har nog knappast mått bättre får jag säga.
Efter Max inte alls kom loss igår, så var det hans tur idag. Vi åkte upp mot Norge till mitt lilla paradis. Jag får se hur länge jag orkar släpa med mig geväret också, men än: Skam den som ger sig. Sora fick dock ett första släpp uppe i lilla trekanten, hittar rådjur (tror jag) och fixade ett fint drev. Så där alldeles lagom, det buktade två cirklar som gick över grusvägen som jag stod på, dock såg jag inte eftersom det vart bakom en kröna, första gången och andra gången hade jag förflyttat mig men inte tillräckligt långt, så det blev för långt håll. Såg rådjuret studsa över hygget. Hon släpper efter 35min. drev och kom snällt tillbaka och lät sig kopplas. Nu har det tyvärr blivit så att jag har ett bekymmer med Max och det är därför jag släppte Sora först: Varje gång han kommer in efter ett jobb, så får han beröm och han får springa iväg igen. På så sätt övar jag ju på att han inte ska förknipa ”Komma tillbaka- bli kopplad -  slut på det roliga”. Men hans ärthjärna är ändå så pass på högvarv att det inte spelar någon roll hur jag gör. Han kommer tillbaka, det är inte det som är problemet. Han låter sig snällt kopplas, det är inte det som är problemet heller utan det börjar när jag plockar av honom GPS-halsbandet för att ta på Sora. Då blir han ursinnig, ylar, skäller och har sig. Det är rätt pinsamt att ha det så i skogen, folk må tro att jag strangulerar hunden som han skriker! Har nu börjat med att jag bara kopplar honom och så går vi en bit i koppel allihopa. Sen sätter vi oss i mossen en stund för att bara vila och spana. Sen plockar jag helt så där vid sidan av halsbandet av honom så han ser det inte i sammanhang med att nu är det slut med jakten. Det går bra så här långt, men när jag sen sätter på halsbandet på Sora, börjar han igen, för han vet tydligen att halsband är lika med att få komma loss. Så jäkla slitsamt det kan vara att handskas med honom, att hitta sätt att inte stressa upp honom och att få honom ner i varv. Inte lätt alls och ibland känns det hopplöst, han är trots allt en ”högvarvs-hund” känns det som. Men, jag jobbar på och det kommer bli många gånger till som han endast får gå i koppel, medans Sora ska få komma ut.
Men till sist så släppte jag ju så klart även honom. Han tackade med ett absolut underbart sök! Alltså det finns liksom inte! Han är mer än 500m i cirklar runt mig, kollar med jämna mellanrum vart jag tog vägen och söker ut igen. Idag tog han upp 720m ifrån oss! Helt suveränt! Jag kunde stå med bössan givakt och det var nära att det faktiskt kom förbi oss! Hade jag bara hunnit iväg till generalen lite snabbare så hade jag nog fått chansen. Sen höll han inte i så där värst länge, han är ju bara dryga året och där förväntar jag mig egentligen ingenting alls ännu. Men ack, vilken jakthund alltså. Bild på mig och Sora när vi väntar på att Max ska komma åter. Det andra är när vi minglar på berget med blick över den stora mossen, innan jag vill plocka av Max halsband. Ni ser, han slappnade inte av än ens efter 10minuter sittande. (…)
Ho-Rüd-Ho.