2013-09-07: TJT Fältprov i Bassholma

Innan jag vill anmäla min hund på ett fältprov, tyckte jag att jag vill ha gått som "hartrampare" på ett sådant så jag vet vad det är det handlar om och vad det är som förväntas av hunden. Ett skogsprov är ju liksom som att gå och jaga, men fältprovet hade jag bara en svag aning om vad det kunde vara. Får säga så här i efterhand att det var verkligen nyttigt att se, inte minst de små knep vi fick med oss hem.

Jag fick inte riktigt kläm på hur många hundar det var som startade då vi delade upp oss i två grupper. Det kom hundar ända ifrån Finland och Åland för att starta på prov! Detta kallar jag entusiaster! Bland domare fanns TJTK´s president Johan S. och från Finland kom Dan L. de andra namn har jag tyvärr inte lagt på minnet.

Vi samlades vid stugan i Bassholma för att bli uppdelade i grupper, sen bar det av till provmarken. Vädret var fint, solen blänkte och temperaturen var på väg upp innan vi ens startade. Provet började med att Johan S. gav en genomgång, läste upp lite regler och vad det är som gäller för hundförare som har sin hund på provet så att chansen på en bra harlöpa tas rätt när den väl kommer.

Vi hartrampare fick en genomgång om hur vi skulle gå, vilka avstånd vi skulle hålla oss till och vilken flank som skulle gå först och svänga ner och om domaren ropade så skulle alla stanna. Lämnar en hare sin liga, skulle vi högt ropa "Hare!" varpå hundförarna fort som f...n skulle vända bort sina hundar så de inte såg haren springa iväg.

Domarens uppgift var då att ha koll på först, vart haren tog vägen och detta tämligen exakt och sen vilken av hundarna var bäst att ta an spåret. Inte lätt det heller då allt går fort och hunden ju absolut inte fick se haren som sprang. Just detta skulle visa sig vara bland det svåraste för hundförarna. Det blev flera harupptag som vi bara fick springa iväg, då hunden inte togs runt i tid och därmed kunde hunden se haren. Synd! Här är det snabba ryck som gäller.

Nå, vi begav oss iväg, jag och Fredrik följde med Dan L. grupp, våra hundar fick gå med i har-trampa-kedja, det var mycket uppskattat och liknade ju jakt för de i alla fall! Vi delade upp oss med ca. 10-15 meters mellanrum, mer fick det absolut inte bli då hararna helt enkelt ligger kvar och trycker emellan oss. När alla stod i linje, gav domaren klartecken och vi satte igång. Det dröjde inte alltför länge innan vi fick upp den första haren. En av hundförarna var kvick nog, vände om sin hund så hunden inte fick syn på haren, Dan pekade ut denna hund och sen fick allt gå fort, fort så harlöpan är färsk.

För att möjliggöra detta trä man en långlina igenom hundens halsband och håller i båda änden tills man snabbt tog sig fram till löpan. Kom då dock ihåg att ALDRIG sätta på hunden just i legan! Det luktar alldeles för mycket, hunden snurrar fast sig där av doft explosionen och klarar inte av att följa harspåret. Som tur är, så har domaren koll på det och de som fick upp haren måste memorera vart den hade gått upp så hunden får bästa hjälp. Sen, väl framme vid löpan, låt hunden lukta och reda ut spåret, gå/spring med en bit och låt sedan linan gå igenom halsringen så hunden kommer fri utan att vi behöver hålla på med att knäppa loss ett koppel.

Varför då linan överhuvudtaget? Ja, för allt ska ju gå så himla fort att man inte hinner med att ta av ett koppel men hunden måste ju vara kopplat under tiden alla går och trampar hare. Sen är det rätt bra att kunna hålla hunden lite så den inte bara rusar iväg i ivern och förspringer sig då den är för hetsig. Nej, bättre allt går lite i slow-motion tills hunden har "sugit fast" sig i löpan. Sen är det bara att vänta och se och hoppas på det bästa. Dan var utrustad med kikare som han kollade igenom för att följa hundens arbete. Det gick bra för första hunden, han skällde fint i löpan, släppte efter lagom tid och kom tillbaka till föraren. Mycket bra. Så går vi vidare och finkammar åkern.

Vi fick upp nästa hare och tyvärr var inte hundägarna med så riktigt, alldeles för segt fick de vänt om sina hundar, inte bra, haren fick springa utan hund efter. Så gick det några gånger till och flera gånger till blev det möjligt att prova hundar och jag kan väl säga att det hela inte är så himla lätt som det verkar! Den ena hunden är tyst, inte ett ord, den andra gör inte som den ska och springer lite som den vill och den nästa kommer inte tillbaka! Oj! Men går inte allt som det skulle så får hunden flera "har-chanser" och vissa hundar kanske behöver lite tid för att förstå vad det är de förväntas av.

Det hela började dra på tiden och temperaturen steg. Det märktes tydligt att det tar på krafterna på hundarna att gå bredvid föraren, vara spänd och försöka se något i det höga gräset! Lärde mig då också: Ha med vatten! En eller två stora flaskor med vatten och gärna en blöt handduk då hundarna blev rejält varma! Fredrik fick gå tillbaka med Svante när det blev som varmast, han pallade inte det och var alldeles för uppspelt och ville ut och jaga hare så han nästan svimmade. Nej, så farligt var det inte men han fick gå till bilen, dricka och svalka sig i skuggan. Sora fick vatten och var glad att vara med och trampa hare.

Efter stora betes vallen kom vi på en stubbåker, det var med ens mycket lättare att ta sig fram och vinden blåste lite här så hundarna kunde kyla ner sig lite. Även här, när vi mist trodde det skrek någon "Hare!", pang runt och väck med hundarna, snabbt peka ut en som behöver få en till hare och iväg. Håll i linan, fram till löpan, spring lite med hunden, släpp den fri och håll tummarna att hunden sköter resten. Härligt att ser att samtliga hundförare nu hade rutin i detta!

Vi hade väl gått nån mil när Dan kunde konstatera att provet är klart. Alla hundar hade fått sina chanser, inte alla löste uppgiften perfekt men de flesta blev godkända. Härligt.

För gruppen med domaren Johan S. gick det lite trögare till en början då de fick gå över en hel åker utan att få upp en enda hare, sen lossnade det och det kom fram en del harar i alla fall. Så även där, hundarna gjorde säkert så gott de kunde, resultaten var allt från perfekt till inte riktigt så bra. Men, det är ju inget att gräma sig för utan att se framåt och göra om.

Vi samlades vid stugan igen och intog en kortare lunch. Hundarna fick vila upp sig så gott det gick sen var det dags att göra grytprov för de hundar som skulle starta och som inte redan haft grytprovet sedan innan. Det är ju faktiskt rätt skönt att vi nu kan separera proven på två olika datum. Att göra både fältprov och gyrtanlagsprov på en och samma dag, när det dessutom är såpass varmt, är ju rätt så frestande på hunden.

Till tysk jaktterriers anlagsprov tillhör även ett vattenprov där det testas hur hundens "vattenpassion" är. Helst ska den bara kasta sig in i vattnet så fort föraren ger kommandot, då har hunden hög passion. Nå, man får även kasta sten och övertala hunden, självklart sjunker poängsättningen då.
Självklart var det ett antal hundar som kastade sig lyckligt i vattnet en dag som idag!

Vi kollade inte så noga på grytproven, vi har sett så många nu så vi klarar oss, dessutom har Sora redan gjort just den delen av provet så vi tog oss upp till vildsvinshägnet istället och lät Sora ha roligt där inne istället.

Vi gjorde som i Tyskland: vi släppte henne vid ingången, sen fick hon fixa själv. Hon stack iväg längst bort till änden av hägnet och började skälla. Vi tog tiden och ville vara säkra att hon skäller i 10minuter innan vi gick fram för att kolla. Hon ska f..n lära att vara själv!

Det felet gjorde jag nog med Svante: jag gick alltid fram och kollade vad han gör och hur, för visst är det härligt att se!!! Men resultatet var ju att han till sist förväntade sig att jag fanns nånstans där för att kolla och han brukade då bryta det han hade jobbat med för att komma tillbaka till mig för att hämta mig dit. Nå, det är ju rätt gullig men tyvärr inte direkt något bra ute i skogen, för där gjorde han samma: bryta efter typ fem minuter och hämta matte. Nå.

Sora fick alltså stå där och skälla på grisen i 10min sen smög vi fram på en liten kulle för att se. Vi såg inget, det var alldeles för tät. Till sist fick hon grisarna i rörelse och de kom fram till ingången. Ha, ha, där stod de sen och kollade in hunden och vi fick fotat lite! Bra. Efter en stund gick de iväg igen, hon efter och var borta i ytterligare ca. 10 min innan hon bröt och kom tillbaka. Det fick vara bra så, hon är ju så ung än.

Grytproven höll på en bra stund till, jag gick fram och tillbaka med några muggar kaffe för domarna som ju fick sitta där vid kitteln och kolla in hund och grävling.

Sen var det dags för mig och några andra att fixa kvällsmaten. Det skulle grillas och sallad fick skäras, bord dukas fram och stolar släpas ut. Jag tror att det var mycket lättnad över hundägarna nu på kvällen!

Den långa resan, förväntningarna och träningen innan och sen är det klart! Härligt! Vi satt gott tillsammans och pratade om allt och alla, Dan höll en liten rapport om användning av tysk jaktterrier i Finland. Intressant: det jagas inte rådjur med de, de är för höga enligt lagen, men mårdhund och grävling! Det är terriers specialområde i Finland.

Det blev allt kallt om benen je längre kvällen gick och till sist fick vi ge oss och flytta in till jaktstugan där det korkades upp en del jägermeister för att fira en sådan fin dag! Fredrik, provansvarig för södra, hade under tiden fixat diplom och provberättelser digitalt som nu kunde delas ut till de glada hundägarna! Vilken dag! Händelserik och lärorik och nu vet vi vad det är som förväntas av terriern vid fältprovet!

Nästa år är det Soras tur att starta och gärna här i Bassholma! Men bara om vi grillar om kvällen igen och då stannar vi över också så vi kan ta oss en nubbe vi med!!
Tack Södra och speciellt Fredrik för en härlig dag!