2014-10-25: En panikupplevelse

Då det fortfarande är i början på drevjakts säsongen och Sora med sina 2 år fortfarande är ung hund, har jag ingenting emot att bara åka till skogen med henne någon helg för att släppa henne, helt utan press att hon ska fungera då det sitter passkyttar och väntar. Lite skogsträning utan press. Så det bar av till jaktmarken tidigt på morgonen, jag släppte den ivriga lilla terriern och hon började söka ut. Jag går långsamt framåt åt det hållet som jag har tänkt mig hon ska avverka skogen och hon följer snällt med mig, än lite längre bort, än närmare. Emellanåt stannar jag så hon får tid på sig då hon än är alldeles för ivrig och har liksom inte ro att reda ut något på riktigt.
Till sist får hon upp något, väcker och driver iväg över hygget. Det går fint, jag hör henne underbart då det är vindstilla och drevdjuret väljer att springa runt hygget för att sedan återvända till marken. På 500m passerar de runt igen och kommer tillbaka över åkrarna. Jag ser tyvärr inte vad det är hon driver, men av spåret att tolka måste det vara rådjur tänkte jag och blev glad att hon håller i så fint med lagom skall, något tätare som vanligt. Emellanåt står det stilla, till min förvåning och funderingar om det verkligen var rådjur ställer sig mer och mer. Men så fortsätter drevet lite österut och genom en tätare plantering för att komma ut på en mosse och vidare till grannmarken. Allt går ju så härligt att följa via Gps nu. Sora fortsätter och fortsätter och drevdjuret hade bestämt sig att dra rakt söderut. Jag börjar bli orolig, då det finns en rätt så trafikerad väg rakt söderut och de är exakt i riktning mot denna. Jag hör henne inte skälla längre, då det blir för långt borta för att höra, men på GPS-en är hon fortfarande på. De drar och drar mot den stora vägen, stannar ibland och forstätter sedan. En liten skymd av panik börjar breda ut sig och ögonen är fastlimmade på Astron. Ännu närmare vägen. Jag vet att bilarna kör rätt fort och man ser inte mycket till höger och vänster, skog och buskar i diket gör det inte lätt för en bilist som kör fort att hinna upptäcka en liten hund. Fan också. Nu är hon framme vid vägen och det står stopp igen. Jag hade börjat springa till bilen som stod parkerad alldeles för långt bort, med flåsen i halsen kollar jag Astron och ser att hon är kvar vid vägeskanten, GPS-ljuger inte och det rör sig inte från platsen.

Hon är påkört! Hon är påkört! Är det ända jag hinner tänka och springer fortare och fortare. Fredrik fick stå ut med min ilska för att han skulle springa fortare, fortare, då hon verkar vara påkört. Min lilla, älskade terrier ligger i dikeskanten eller under en bil och är död! Tårarna börjar nästan rulla, Fredrik får sätta sig bakom ratten när vi väl är framme vid bilen så jag kunde guida oss till punkten där hon finns. Vi närmar oss platsen och jag är nära upplösning för det jag väntar mig att se. Vi kommer intill hennes GPS-position, ingen bil syns till. Slänger ut mig ur Passaten och springer längs diket, var är du lilla vän?! Då hör jag henne skälla. Hon skäller! Och det är ett grovt skall och inget gny från en påkört hund i smärta. Jag exploderar i glädje och ropar på henne, var är du då, lilla terrier? Hon skäller igen och jag hittar henne ca. 20m innan vägen. Hon håller fast ett rådjur. Stackars rådjur, en get, fullständigt utmärglad, hela spegeln full i någon gegga, ett ben verkar ha ett gammalt brott och blicken i hennes ögon är redan tom. Stackars varelse. Jag ringer jakträttshavaren då rådjuret ligger, får direkt tag i honom och avslutar ett litet plågat liv.

Min Sora hade alltså fått upp den skadade och sjuka geten, drivit henne en bra stund och 20m innan de skulle upp på vägen hade terriern fått dragit ner geten och mer eller mindre hållit henne tills vi kom fram.
Jag tar några djupa andetag, paniken lämnar kroppen, min hund lever och har gjort en mycket bra insats.

Ho-Rüd-Ho.