2018-10-06: Rådjur bakom svängen

Idag tog vi en liten kort sväng till skogen, bara Sora och jag. Ibland känns det faktiskt skönt att inte ”släpa runt” på blinda Svante och fundera noga vilka vägar jag går så han fixar att hänga med. Utan idag tänkte jag helt och hållet ägna mig åt min lilla.

Parkerade bilen längs skogsvägen, satt på GPS och släppte iväg henne. Jag hade planerad att runda ett hygge söderut mot markgränsen och gå längs kanten upp igen och typ tillbaka. På så viss var tanken att om det står något i hygget, som håller på att växa upp med lärkskog, trycker vi upp det inåt marken. Känns bättre att gå längs södra kanten och föra lite oväsen, skicka in hunden i planteringen och hoppas på så sätt undvika att ett eventuellt drev går över vägen.
Bortsett från att det inte fanns något att hitta för hunden under tiden vi gick runt planteringen, var det makalöst vackert! Det går inte att beskriva med ord hur fin höstlandskapet är!
Vi hade gått rund och gick längs norra kanten av hygget/plantering för att vika uppåt och inåt marken, när jag ser på terriern att något väcker intresset. Hon drar en bit inåt planteringen igen, vänder då det tydligen var ett bakslag, springer förbi mig och letar sig uppåt åkrarna och skogspartiet. Efter någon minut börjar hon att driva och glädjen hörs tydligt när hon får kläm på ett spår som hon jobbade med. Med fin stämma sjunger hon men tyvärr går drevet västerut för att vika av norrut igen och sticka över mossen till sist. Sora släpper strax efter markgränsen som om hon vet vad de är känns det som och kommer klockrent tillbaka.
Det hade med andra ord fungerat som jag hade tänk mig: vi stöter upp något ur planteringen som då tar sig inåt marken och vi skulle i så fall kunna hitta det på vägen. Ja, eller om det nu var något annat eller äldre, vem vet, men det känns ju alltid bra om man kan tro att man hade rätt.  

Jag fortsätter norrut längs åkern och planteringen, terriern uppenbarar sig med jämna mellanrum men är för övrigt ute och letar. Tycker att hon har en trevlig fart, nosen i marken och letar medvetet. Det var ju lite si så där i början av hennes karriär. Hon sprang mest för att bara springa, nosen uppe i rymden, ibland sprang hon då på en löpa men hade inte koncentrationsförmåga att reda ut något äldre. Det verkar att hon har mognad nu och har verkligen förstått vad det handlar om.

Vi kommer upp på det stora före detta hygge. Även där har lärkplanteringen växt sig rejält så jag skulle nog egentligen sluta kalla det för hygge, det är faktiskt skog nu. Tät ungskog.
Sora far fram och tillbaka bland sly, ormbunkar och höga grästuvor. Tills sist hör jag henne yla till, skälla några enstaka skall för att sedan gå över till drev. Hon hade hittat ett rådjur mitt i planteringen en bra bit ifrån mig. Jag förhöll mig helt stilla och intåg pass.
Som en liten gud drev hon i 26minuter (ja, jag kollar klockan noga för att jag vill veta hur långt eller kort hon driver). Först österut mot åkrar, sen viker det in mot storskogen, passerar några ställen som i år verkar vara heta pass, går längs med södra mossens kant och kommer norrut igen. Oj, det kommer norrut igen, mot planteringen där jag står. Drevet följer först längs utkanten av planteringen för att sedan ta sig inåt lärkskogen och gå över kullen där jag sköt råbocken sist. Ett självklart pass där också. Tyvärr hann jag inte till något vettigt ställe i tid utan stod mer eller mindre bland lärkar längs en liten stig som krokar sig genom planteringen. Självklart väljer ju rådjuret inte att gå över stigen någonstans där jag kan se det utan bakom nästa kurva.
Jaha. Det var synd men så är det. Sora hänger i lite till, de kommer upp mot norra mossen och följer kanten på mossen. Rådjuren här vill inte gärna gå över mossen verkar det som. Älgarna däremot gör det ju så gladeligen. Hon släpper efter 26min som sagt och kommer tillbaka. Jag står i hennes löpa, då jag ville se vart de hade passerat och kunde fånga med mig min lyckliga terrier. Dags att åka hem och ta det lugnt. Ta fram gitarren och njuta lite av det också.
Ho-Rüd-Ho.