2018-10-26: En jägare utan sin bössa.

Eftersom jag inte har möjlighet att släppa terriern båda dagar i helgen som det ser ut som, blev det en liten snabbis mellan jobbet och fredagsmyset.

Jag hade bara velat ha ett fint drev, det var liksom nog och jag skulle nöja mig. Ibland är det väldigt skönt att bara få åka till skogen, utan några skyttar som sitter i pass och har det tråkigt utan bara njuta av hundens jobb och min egen tillvaro i skogen.

Jag hade i mina tankar redan lagt upp hur vi skulle röra oss genom en del av marken. Framför allt med utgångspunkten att hon inte skulle få upp där det fanns risk för att det skulle gå över stora vägen så här sent på dagen när trafiken tilltar.

Vi skulle österut och i norra kanten av ett hygge för att sedan vika norrut och ta oss mot mossen och stora lärkplanteringen. Så långt hann vi dock aldrig.

Jag hann i princip bra gå från bilen ut mot hygget som vi skulle vika uppåt ifrån när hon ylade till och började driva. Dum som jag var hade jag inte med mig bössan skulle det visa sig. Typiskt liksom.

Hon drev helt ljuvligt runt på hugget, där nu lärkarna växer upp. Rådjuret, en fin get, buktade flera gånger runt mig, jag fick se det på 15m håll, stod rätt i vind och hon märkte inte att jag fanns. Däremot korsade hon aldrig spåret som vi hade gått ifrån bilen.

Tydligen luktade det för mycket människa och hundbajs. Båda hundar han trycka ur sig fina tjocka korvar där i skogen. Nog stank det för mycket.

Så drevet rundade runt nedanför och jag fick se geten en gång till. Satan att bössan la hemma. Fast samtidigt, en sådan fin och framför allt snäll get som buktar så vänlig, är nog lika bra att låta gå! Hon kan lära upp sina framtida kid att hålla sig hemma får vi hoppas.

Till sist fick hon dock nog och säkerligen även för att hon tröttnade av att gå där längs nedbajsad skogsväg (ha, ha) så stack hon västerut.
Sora hängde i en bra bit till, har nu kommit några minuter i efterkälken. Det var hon redan när geten för andra gången kom fram i skogen. Farten var mycket lägre och skott chansen hade varit rejäl. Men, som sagt, henne sparar jag gärna. 

Terriern hade kommit ifrån mig 1,4km när hon slutligen bestämde sig för att avbryta och komma tillbaka.

Hon hade då drivit i 39min och tillbakalagt 5,9km rent drev. Ja, jag vet det exakt eftersom jag tog in spåret från Astron till datorn för att se. Det är ju så att ibland känns det att hunden drev hur länge som helst men kollar man, så var det inte mer än 10min. Så jag tycker att det är rätt käckt att kunna utnyttja tekniken på ett sådant sätt att träna min jakthundsägare-hjärna till att varken överdriva eller under uppskatta hundens arbete. Ja, ni förstår vad jag menar.

Efter 39min bröt hon alltså och vände tillbaka, perfekt i sitt spår och var efter en bra stund slutligen tillbaka hos mig. Jag hade under tiden hunnit frysa fast i marken kändes det som. Temperaturen hade krympt ner till feta 1grader och det blåste en del. Mycket glad att terriern äntligen kom tillbaka, stövlade vi tillbaka till bilen, värmde upp den ordentligt på vägen hem och njöt av en fin kväll i soffläge med jordnötsbågar och en öl. Gött det.

Bjuder på en skärmklipp från Astron via datorn. Mitt i centrum där hon drev runt stod jag. Jägarn utan sin bössa. Grattis!

Trevlig helg till er i skog och mark.
Ho-Rüd-Ho.