2018-10-28: Det där med stora vägar...

tysk jaktterrier 18 068

 

Alltid ett elände att få halvt om halvt panik och dö diverse döden när ett drev närmar sig stora vägar. Idag samlades vårt trevliga lag i Lysekilstrakten och vi började dagen med att släppa Sora uppe på stenbrottet igen. För någon helg sen fick vi en härlig jakt på både rådjur och räv där uppe, mycket spännande och vi hoppades lite på en repris. 
Strök kopplet och lilla terriern rivstartar och drar sin repa. Måste säga att i år är nog hennes bästa år nånsin. Hon söker stort och vid, med lika fart som tidigare, men mera självständigt och framför allt mycket medvetet. Inte för att hon jagade dåligt i sina yngre år, men just i år ertappar jag mig själv att jag alltid, verkligen alltid lämnar skogen med ett leende på läpparna, då hon gjorde så bra ifrån sig. Varje gång.


Mycket riktigt, hittade hon rätt omgående rådjur att driva, dryga 250m ifrån mig. Skytten uppe på kullen fick se och skjuta ett smaldjur, Sora drog vidare med det andra. Och jäkla vilken vända hon tog! Drevet buktade fint i såten, tyvärr alltid lite för långt för de flesta att komma åt. Till sist, efter 20min gick det ur marken för att köra en fin cirkel där innan det gräsligt nog drog sig mot stora vägen 162 mot Lysekil. Thomas var som tur var nära bilen, kastade sig in och körde, med Astron i högsta hugg mot vägen för att eventuellt kunna koppla och därmed rädda hunden från bilarna. Drevet klarade sig över en mindre väg, påfarten till 162:an, och fortsatte på åkern, rakt mot det stora eländet, där folk kör så jäkla fort. Thomas var som tur var i närheten nu. Men, så tar det en nittio graders sväng och drar upp i en liten kulle längs med 162:an för att än en gång vinkla nittio grader och inåt marken igen. Puh. Andas ut och normalisera pulsen igen. Så himla otäckt.

Sora fortsatte sitt jobb, Richard som hade en högt belägen utsiktspunkt, såg henne och två drevdjur springa över det stora hygget. Vi hoppades att det skulle vända tillbaka och runda ena kullen, allt så lovande ut, även om hon då var tvungen att korsa en mindre väg där också, för att komma tillbaka in i såten igen och vidare mot stenbrottet, där en av oss satt. Jag höll tummarna, dock tyvärr, så visste ju inte hunden att hon snart skulle vara framme, hon bröt och påbörjade färden tillbaka i sitt spår. Jag var lite lugnare nu, även om hon hade en lång väg att springa tillbaka och även om det gick nära den stora vägen, så vet jag ju att hon följer sitt spår tillbaka utan att ta upp något annat eller hitta på dumheter. Det skulle visa sig att hon ju har lärt sig marken: istället för att springa hela rundan runt och ända bort till vägen, genade hon, hittade sitt spår när hon väl korsade det, tog av åt rätt håll och var tillbaka hos mig inom 15min efter det att hon hade släppt. Ett mycket bra drev, tyvärr 5min. för kort. Men, så är det. tysk jaktterrier 18 069


Väl tillbaka kändes hon som om hon hade värmt upp nu. Med hög fart fortsatt hon och vi gick vidare genom marken. En bra bit utåt mot nästa stenbrott började hon skalla igen, för att övergå i fint drev. Jag ställde mig tillrätta på en bra post uppe vid ett älgpass och mycket riktigt, valet var bra. Vinden stämde, bössan laddat och på hennes skall hördes det att det kom åt rätt håll. Där bråkade det till i skogen och en jätte, jätte fin bock med härliga horn sprang i lagom fart genom de låga björkar och tallar som växer här uppe på granitbergets skrevor. Men ack, så retsamt, det var nog dryga 50m och med hagel kunde jag bara lyfta på hatten och ursäkta mig hos min fina hund som levererade och jag stod lite fel. En till fick se innan det gick ner för stenbrottet, över lilla vägen (igen) och buktade i grann såten för att gå över lilla vägen än en gång och in i marken igen. Det sprang förbi en till skytt, även här för långt håll och sen drog det över mastberget och bortåt. Min lilla släpper efter ca. 40min och kommer tillbaka i sitt spår.
Dock gjorde hon tyvärr något som jag absolut inte tycker om: när hon kom fram till lilla vägen sprang hon på vägen! Den lilla dumma dumma hunden! Hon hade tydligen missat övergången, letade lite längs vägen men bestämde sig sen för att ta den kortaste, enklaste vägen: på asfalt tillbaka. Jag vet inte om hon hade hittat sin andra korsning över vägen och tagit den för att komma tillbaka, men jag ville inte riskera att hon blir påkört så Thomas fick koppla henne. Normalt vill jag absolut inte att min hund blir kopplat av någon annan utan hon måste tillbaka till hundföraren. Det har hittills alltid fungerat. Men inte idag, tyvärr. Jag hoppas innerligt att hon inte har lärt sig en sådan dumhet nu att ta det lättast och springa på asfaltsvägen, där blir jag ju upp plockat. Inte bra, inte bra alls.
Vi avslutade såten, bytte till ny och släppte drevern. Fint drev på henne med, tyvärr inget skjutit. Men hon fick jobba i alla fall.
Ho-Rüd-Ho och snälla alla jakthundar där ute: var rädda om er!