2022-01-09: Snörikt i Bullaren

Efter några härliga dagar att bara sitta hemma, klappa hästen och smeka magen, mycket god mat och spel med familjen, var det dock ändå sköt att få komma ut igen. Nu är det i princip 2 månader kvar tills bäbisen är beräknad att komma till världen, närmare bestämt den 20.02. Tänk, vilket käckt datum det hade varit, eller 22.02.2022. Jäkla. Men, vi får väl se hur det blir och inget är ju så ovisst som när ett barn är färdigt att komma ut.
Jag och vovvarna drar upp mot Bullaren, till mitt lilla paradis vid norska gränsen. Markägaren har blivit en underbar vän, vi brukar äta fiskbiffar när jag är klar i skogen, dricker kakao ute i skogen och tar en lussekatt på det. Väldigt mysigt och underbart. Nu är det ju redan rätt så besvärligt att ploga fram med magen, jag har gått upp dryga 10kg och det märks! Jag går med en käpp att stötta mig mot, även ifall jag skulle trampa snett så är det bra att ha något att hålla fast sig med. Vore inte så bra att ramla, med den tjocka magen, lilla tösen där inne. Jag går sakta och pulsar gedigen framåt. Ivan (markägaren) var så snäll igen att låta mig släppa Max bakom hans gård, i en annan av hans skog som jag egentligen inte arranderar. Här finns det en lagom skogs-/timmersväg att gå på så det hjälper mig ju himla bra att komma framåt utan större besvär. Och Max jobbar lika härligt för det. Stort sök, fantastiska drev, flera stycken och det är en fröjd att stå kvar det jag släppte och lyssna på de första drevskallen 150m längre bort. Härlig jaktlust han har.
Sora fick komma loss hon med. Hon kan ju sin grej och behöver inte lika mycket tid i skogen mer utan nöjer sig med ett drev.
Sen var det skönt att komma in i stugvärmen, dricka en kopp kakao och äta middag med Ivan.
Ho-Rüd-Ho.