Jag ville bara dela med mig två bilder på mina två terrier. En helt vanlig dag, på en helt vanlig promenad. Dessa två förgyller mina dagar! Tack att ni finns.

Sora von den Marokken, 11 år och

Viltskräckens WQ Troll, 1 år.

Blev det för oss idag. Vi fick komma till en fin mark ca en timme norrut. Vi har varit där tidigare och ibland så hör de av sig igen eller så får man (jag) tjata lite, ha ha, inte min styrka. Men hur som helst, idag fick vi komma. Eftersom jag har varit där tidigare med Sora, kan vi marken och hur vi skulle gå i de olika såtarna. Sora fick komma loss, gjorde fint, väldigt fint jobb på ett rådjur som hon drev helt suveränt med sitt långsamma sätt, det täta skallet, nästan som en tax. Det gick i pass och blev liggandes direkt. Hon släpper vilt som ligger nästan omgående för att komma tillbaka eller ja, komma nästan tillbaka och gå vidare på nästa. Min lilla gamla dam, hon tar friheten för sig och lever lite rövare numera. Med henne drivandes längre ut i marken, kom jag på den lysande idén att släppa Troll på samma spår som hon och rådjuret hade gått tidigare. Även det gick i lås. Han började skälla och drev exakt samma spår fram till det liggande rådjuret. Vilken glädje, vilken otrolig glädje att få komma fram till detta. Inte för att han egentligen gjorde någon större nytta, men visst, du får allt vara lite stolt mitt lilla Troll.

Det obligatoriska fotot fick jag tyvärr ta med honom istället för Sora, då hon envisades med att driva runt i kullen ovanför oss.

Vi ställer om skyttarna, men nu var lyckan redan förvärkat och drevdjuret valde att lämna såten utan att komma i pass. Till sist väljer även Sora att lämna skådespelet och kom tillbaka. Belåten, mycket belåten.

Älskade hund.

HoRüdHo och Waidmannsheil.

Det är faktiskt också helt underbart. Bara jag och hundarna, bössan och skogen. Bara njuta av att hundarna får göra det de älskar mest, suga in skogens alla dofter, långsamt tar sig genom myrmark och över hyggen.

Och även fundera på hur unghunden egentligen jobbar. Hittills ville jag tycka att han är på graänsen för kort. Hans drev, om vi nu ens kan benämna de sådant, är på 1 till 5 minuter. Alldeles för kort. Det kan hända att han går och går och söker helt fantastiskt bra faktiskt, hittar något, släpper skallet och kommer iväg, för att sedan slutar efter typ två minuter. Nej, nej, nej, det är ju inget vidare fart då. Visst, på dem marker vi hittills har gott, är det helt ok, för att det är små marker, skyttarna sitter täta och är djuret ute, så är det ute efter två minuter om det inte gick i pass. Hunden är direkt tillbaka och vi kan fortsätta. Det gillas här faktiskt. Men lite hoppas jag ändå att han blir längre. Han är trots allt bara året och då är ju allt fortfarande helt öppet.

Idag så var tanken att låta honom jaga. Sora kan ju sin sak, hon är perfekt som hon är och behöver inte träna i den bemärkelsen. Självklart kom hon loss hon med, men fokus ligger på att lära upp Troll nu. Sagt och gjort. Släpper honom på ett hygge med angränsande lärkplantering. Tanken var att rask ta oss inåt marken, då det finns en väg längs gränsen och den ville jag inte han går över. Det har inte heller hänt så värst många gånger att det gick över. Men idag gjorde det det. Han tog upp inne i lärkplanteringen. Inga oroliga tanker från min sida, då han ju är så kort och kommer tillbaka inom typ 2 minuter och då skulle han inte hinna över vägen. Typ. Men idag gjorde han det. Han höll i och drev och drev och drev. Över vägen och långt in i grannmarken, sen via omvägar tillbaka, vet inte ens vad han egentligen höll på med till sist. Men han kom över vägen igen och anslöt sig stolt till gruppen. Jaha. Ok. Som sagt, jag vill ju att han ska hålla i lite längre, idag gjorde han det med råge. Vid ett drev i alla fall. De andra gångerna han fick upp var han sig trogen kort igen. Hundar. Man blir inte klokt av dem.

Nöjda och belåtna och rätt blöta åkte vi hem sen.

HoRüdHo.

En favorit i repris, vi var bjudna till Bohuslänska Åbyfjorden igen. Samma upplägg som förra gången, upp på stenbrottet och ner via tätningar och lite vass områden.

Vi samlas och dagen börjar med lite småprat, några längre diskussioner över hur man sätter sig eller hur vi ska gå förekommer inte här, då alla känner marken så väl och alla är så väl bekanta med varandra, känner varandras styrkor och svagheter, passen fördelas därefter och så var vi igång. Idag var jag ensam hundförare och jag släppte både Sora och Troll i omgånger. Sora gjorde ett resolut jobb ner i vassen mot sjökanten. Troll hade hittat grisarna där inne men inte fått ut dem. Eftersom jag inte gärna släpper båda samtidigt så väntade jag in Troll, kopplade och släppte Sora. Gamla damen vet vad hon kan och gör det bra. In i det täta, rejält med skall och till sist får gris eller grisarna nog och drar iväg. Tyvärr inte i pass utan längs med sjön och upp i grannmarken. Sora följde efter en stund, bröt och kom tillbaka. Sen är det inte så lätt längre att koppla henne. Hon vet att det är Troll som får komma ut och det gillar hon inte. Hon tog några rundor till innan hon tyckte det vart ok att komma in. Med det sagd, så vet jag att hon har stenkoll på vart jag är. Hon kommer alltid med jämna mellanrum till mig, kollar och springer vidare. Tror dessutom att hon börjar höra lite sämre. För hon lyssnar inte. Ha, ha. En äldre hundens idéer att helt enkelt ignorerea matte och mattes ”oh, hon är nog gammal och gör det för att hon inte hör..... ” funderingar. Men, så länge hon gör ett bra jobb och så länge hon alltid är hem med oss igen så är det ju inget problem. När hon var iväg på ett lite längre drev på dovhjort, släppte jag helt enkelt Troll för att ha med mig en hund i såten. Praktiskt.

Dagen resultat: inget som följde med oss hem ur skogen, men underbart väder, härlig sällskap och grillat korv efteråt. Det duger alldeles alldeles utmärkt.

HoRüdHo.

Det finns här uppe i Bullaren. En underbar plats på jorden som låter själen bara flyga iväg.

Tack Ivan att jag får gå på din mark som om det vore min egen och tack att vi har en mysig stund ihop efteråt med goda fiskbullar, potatis och spenat.

Det har blivit en liten tradition att jag tar mig en tur i skogen, njuter av att hundarna får söka lite extra och helt ostörd av vägar eller andra människor. Vi kan gå där som i en bubbla och suger in den fjäll lika naturen. Mossen som luktar så underbar sött på något vis, skogen som inte riktigt vill bli stor, plågad av väder och vind. Känslan av ”att vara ens med naturen” smyger sig på här uppe utan att jag behöver be om det. Jag sätter mig på en sten eller en tuva i mossen och väntar på att hunden kommer tillbaka. Jag bara väntar och njuter. Knappt jag behöver ta upp GPS-en eller mobilen för att jämt kontrollera var hunden är, nej, här uppe står tiden lite stilla och det gör även tekniken. Det behövs helt enkelt inte heller. Så det är bara vi och naturen som finns. Termosen har lite gott varmt kaffe och en macka smakar lite extra gott med utsikt över ”fjället”, som egentligen inte är ett fjäll, men det känns så.

Både Sora och Troll fick komma loss idag. Sora kan sin sak, målmedvetet letar hon sig längre och längre bort från mig, hittar till sist och hennes drev kom nära, väldigt nära, men inte i läge ändå. Det gör inget. Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är hundarna, deras absoluta glädje och doften av mossa, myr och skog.

Jag kopplar gamla damen sedan och låter Troll träna på lite. Han är trots allt bara dryga året så han behöver verkligen tid i skog för att kunna lära sig. Hans sök rundar är självklart mindre och hans drevtider rätt korta än, men det lär nog växa fram det också. Sen tror jag, att han inte kommer bli en långdrivare. Det känns så. Jämfört med Sora som redan som unghund hade 20minuters drev. Svante var alltid kort, som ung lika som äldre. Max var alltid ”lagom” och blev inte längre även med åren. Så nog blir Troll en lite kortare.

Efter en underbar tid i skogen, hälsar vi på Ivan och njuter av några timmar av prat och trevligt sällskap, med den obligatoriska middagen: fiskbullarna från Grebbestad, potatis och spenat. Så gott.

Tack Ivan,
HoRüdHo.

Första oktober. FÖRSTA OKTOBER. Det är för alla oss hundförare ett magiskt datum.

En dag man har längtat efter.

Jag och Troll var direkt inbjuden att komma och släppa på den underbara marken vid Åbyfjorden. Ni som har varit i Bohuslän någon gång vet, hur otroligt vackert det är, rosa granit, det blåa vattnet från havet som man ser från marken, den friska havsbrisen som blåser och så förväntningarna på en första jaktdag.
Vi samlades, småpratade en god stund innan alla kom iväg på sina pass. Vi gick in i såten med två hundar från var sitt håll. Jag och Troll från via ett berg som är ett gammalt stenbrott och Rikard med wachteln från östra sidan av marken.

Här finns det ett rikt djurliv med gott om dovhjort och rådjur, även älgarna verkar komma tilbaka, vi hade en i drevet. Troll tar nästan omedelbart upp, i släntarna av berget. Han driver på fint och det passerar mig på 20m! Alltså vilken chans jag hade där! Det var dovhjort, men eftersom jag stod uppe på ett berg av ren granit hade jag inte en tillstymmelse av kulfång och ja, uppe på ett granitberg är det ju ändå en rätt dålig idé att avlossa ett skott. Så jag stod helt blixt stilla. Djuren kom långsamt trippande, tittade bakåt för att placera hunden, som hade något svårare att ta sig fram bland stenbumlingarna. Sen gick det tyvärr ur marken bakom passkyttarna.

Wachteln drev fint från andra hållet han med.

Troll och jag fortsatte efter att han helt perfekt återgick i sitt spår. Ja, första dagen han är lös igen och han har inte glömt hur det var: bryt när det går för långt och återvänt. Det gjorde han fint hela jaktdagen.

När vi kom när från berget fick vi ta några tätningar, fick upp en flock med dovhjortar till. Wachteln anslöt och det gick i lås. Nöjda hundar och glad passkytt.

Waidmannsheil. Tyvärr så dog mobilen efter en heldags jakt och Wehunts GPS på hela tiden. Så ingen bild på spetshjorten.

Tack för en underbar dag och HoRüdHo.

Jag får väl erkänna att jag inte är den värsta pyrschjägaren. Visst, jag gjorde det mera förr, att verkligen se fram emot den 16.08. varje år, upp innan gryningen och sitta på pass när solen når horisonten. Jo, har gjort det. Men nu känns det inte lika viktigt längre. Det är lika bra om inte bättre och mera givande att ta en kväll efter jobbet, på med jaktkläder, bössan och hunden. Långsamt smyga genom skogen, lyssna på alla ljud som kvällen bjuder på, se rådjuren på håll sakta dra sig över åkern och bara titta på de. Det är lika underbart det. Klart, kommer jag i perfekt läge, så tackar jag inte nej, men dessa kvalitetstimmar med hunden i skogen är så mycket mera värd än en bock trofé. Troll mästrar det rätt ok att hänga med, sitta tyst och bara finnas bredvid mig. Sora var lite sur när hon fick stanna hemma, men hon kan ju det redan. Med henne är det en fröjd att smyga och sitta på pass. Troll är praktikant än och har mycket kvar att lära sig.
Inget kom till skott, dock hördes gässen och rådjuren betade fridfullt längs bort över åkern.
Tack skogen för en underbar vardagskväll.

Waidmannsheil.

Varje år går ett stort prov inom den tyska jaktterrier världen av stapeln: Det fullbruksprovet ”Arbete efter skottet”. Provets plats alternerar bland alla medlemsländer inom det internationella förbundet för tysk jaktterrier. Vi hade ett sådant prov i Sverige 2012, där jag och Viltskäckens XA Svante startade. LINK Vill du läsa om det, klick här.

I år var det dags för det 28. IPAndS här i Sverige som hölls i Skåne, Åhus. Då jag av naturlig anledning pratar tyska flytande, fick jag via Svenska Tysk Jaktterrier Klubb hänga med och agera översättare på avelsmöten, årsmöten och på utställning samt under provet.

Vilken helg det blev! Att ha vår terrierfamilj samlad, träffa gamla och nya bekanta är något så obeskrivligt underbart. Även om man inte har setts på ett år eller mer, så sitter vi och skrattar över ett öl eller två som om vi skildes åt igår. I år knöt jag nya kontakter som känns så naturligt och bra att jag blir varm om hjärtat.
Resan började på torsdag, bilen var fullpackat med tält, sovsäck, mat och hund. Tyvärr så fick Troll stanna hemma och enbart Sora följde med. Jag kan inte ha en hund ylandes i bilen när jag ska följa med provgruppen på spår och apportproven. Ett sådant störmoment vill jag inte utsätta de långväga gäster för. För ja, deltagande kommer från halva Europa!

Tyskland, Österrike, Schweiz, Tjeckien, Spanien, Norge, Slovakien, Ukraina jag kanske har glömt någon. Så det är en redig blandning av olika kulturer och språk, men alla förenas vi av ett brinnande intresse och en kärlek till just den lilla tyska jaktterriern.

Jag kom fram till Campingplatsen i god tid så jag hann bygga upp tältet, tyvärr hade vädret svängt helt och det ösregnade. Tältet höll tät, jag intog min kvällsmacka, Sora fick sitt torrfoder. Vi kröp ner bredvid varandra, jag i min sovsäck, hon i sin hundkoja med täcke på. Att sova i tält när regnet öser ner är otroligt mysigt, att ha sin lilla hund bredvid är ännu mysigare.

Nästa morgon bar det av mot ”Stammkvarteret” det vill säga till hotellet där de flesta bodde. Där träffades vi för inskrivning av hundar till provet, för avelsmötet, mötet med Internationella Klubben, mat och ja allt annat socialt som är bredvid det egentliga provet. Mycket prat blev det och till sist var det avfärd till reviret för spårläggningen. Jag fick gå med som ”vägvisare”, utrustat med GPS gick det allt bra och vi la de spåren vi behövde för de fyra ekipagen som ingick i gruppen jag skulle gå med i. Josef Andritzky var Richterobman (huvud domare) för gruppen. Honom känner jag sedan tidigare, han har den väl kända kenneln ”vom Grenzkamm”. De andra domare var nya bekantskapa för mig. Jag blev väldigt inspirerad av Josef, hur han rör sig i marken. Han behöver ingen GPS, han ser sig omkring, memorerar naturen och landskapsmärken för att orientera sig, lägger någon pinne på ett visst sätt och går höger om vid stenen. Sen kommer han ihåg allt det där också! Dagen efter, för 4 spår! Det är helt otroligt. Jag behöver verkligen jobba lite där att komma ifrån GPS-en som vägledare. Visst, för att ibland stämma av i spåret så vi är på, men jag måste börja mer att se mig om och memorera. När spåren var lagda, kollade vi på fälten och vatten som vi skulle ha de apporteringsmomenten på. Sen vart det klart för middag. Jag gick en fin tur med Sora, hängde på en gemensam middag sen och åkte ”hem” till tältet och sovsäcken.

Sov kanske inte så värst super och fick gå upp i god tid, då vi skulle ut och lägga upp viltet i spårslutet, sen skulle vi hjälpa de hundförare att komma fram till rätt: till en underbar Herrgård, jag har glömt namnet på. Men oh så otroligt vackert och den perfekta bakgrunden att ha för öppningsceremonin med hornblåsare och långa tal. Alla hälsades välkomna, grupperna delades upp, namnen ropades fram och alla fick sina startbrickor och välkommen-handskakningar. Sen var det att lotta ut spåren till de hundarna och det stora provet var igång.

Vädret höll sig helt perfekt, lagom varmt, lagom fuktigt och ja, med regnet som hade blött upp marken dagen innan var det verkligen bra spår förhållanden. Vår lilla grupp klarade sig bra, vissa hundar hade mer problem, vissa gick som på räls. En fick en flock dovhjortar framför sig och behövde lugna ner sig lite, en annan hade problem med att hundföraren inte trodde att vi spårläggare hade hoppat över en liten bäck två gånger. Hunden gjorde rätt, föraren trodde inte på honom. Men allt i allo så kom alla fram till slutet och ett välförtjänt ”Suchenglück” och Waidmannsheil med granris och foto.

Provet fortsatte med linförighet, pyrsch genom tät skog och platsliggning med flera skott. Här vart det allt rätt roligt delvist. Kanske inte för hundföraren. Den ena busen stack under platsliggningen. Inte till föraren utan hunden tog sig en sväng runt tjärnet och kom fram till oss andra som väntade vid bilarna. Platsliggningen är ju rätt tuff för hunden. Hunden ska ligga ensamt, hundföraren går iväg utom synhåll, där väntar man 2 minuter, avlossar ett skott. Väntar ytterligare 2 minuter och skott nummer två skjuts. Sen väntar man 2 minuter till och får gå tillbaka till hunden. Hunden ska ligga. Reser den sig, blir det avdrag. Kryper den blir det avdrag. Sticker den, ja, då blir det underkänt. Domarna diskuterade vad som skulle göras här, hunden fick en chans till då man trodde att det var vildsvin som hade sprungit undan. Sen gick det bättre för hunden.
Linförighet (fri fot) och smygjakten klarade alla med höga poäng.

Vi bryter för lunch på herrgården. Hundarna fick vila lite.

Tillbaka till bilarna och till ett fält. Där drogs det släpspåren med fågel och det gick riktigt bra för alla ekipagen. Fritt sök i högt gräs gick lite sämre. Där hade några hundar problem att hålla sig inom förarens ”område” och sökte för stort utan att hitta. En förare började diskutera med domarna om att det var si eller så och inte bra och var nära att få ett rött kort och utvisning från provet. Men till sist gav hen sig och vi fortsatte till nästa del:

Vattenapport av and med skott. Här gjorde alla hundar bra. En var lite smartare än andra. Hon förstod att hon kan gå lite längre på land istället för att simma tvärs över vattnet för att hämta fågeln. Godkänt för alla med höga poång.

Vår grupp avslutade med grytapporteringen av räv ur en 8m lång grytgång. Det gick inte lika bra för alla. En hund vägrade totalt. En hämtade nästan ut men föraren fick krypa ner och fiska fram räven till sist, två hundar gjorde helt perfekt.

Sen var det klart. Wow. Alltså vilken upplevelse och vilken lättnad för alla startande! Det var många skratt och hållna tummar och gångna kilometer men så värt det att se de startande le sen på slutet: Vi klarade det, våra hundar ställde upp och fixade det!

En grupp hade nog gått vilse under spårningen eller något, de var jätte sena. En annan grupp hade några moment kvar att prova så vi och en annan grupp kunde packa ihop och åka tillbaka till Åhus.

Jag slapp tältet denna natt, fick ett hotellrum som redan var betalt men ingen kom. Helt underbart ju. Det blev en sen kväll med utvärdering av provet, långa tal och ”Grüner Abend” med skål och skratt. Vinnaren fick sitt pris, alla som kom i mål sina medaljer och jag tror att alla sov väldigt gott sen på natten.

Jag vill tacka alla er som fixade provet, det är då våra eldsjälar från Tysk Jaktterrier Klubb Sverige. Vilket jobb ni la ner att anordna detta och så bra det gick!

Nu är vi hemma igen, kramar dottern och Trollet, men minnen har lagt sig djupt inne i hjärtat och kommer att stanna för livet, det vet jag! Och vet du vad Troll, vi kanske ska börja träna så vi kan gå provet nästa gång det är i närheten? Vem vet.

Ho-Rüd-Ho.

Lägga spår med spårläggarskon

Idag fick jag lusten upp igen att fixa ett kortare spår till Troll. Sora låter jag bli, hon vill ändå inte gå dessa konstgjorda löjliga spår. Men med Troll är det en ren fröjd att få göra det.
Blandade lite av torrblodet (ca 300ml) och skruvade fast en pytteliten grisfot i min spårläggarsko och klampade iväg. Än håller jag spåren rätt enkla, följer i princip landskapets ”rörelse” och låter spåret gå där det faller bäst. Bäst inte med tanken att jag skulle ha det lättast att gå, nej, bäst med tanke på att jag lättast ska komma ihåg spårets väg. Då behöver jag landmärken som stora stenar, träd, omkullvälta träd, någon viltstig att följa för att hoppa av just vid den krokiga björken. På så sätt slipper jag hänga upp en massa snitsel som jag sen behöver plocka med mig när vi går spåret. Har naturligtvis på GPS-en så jag får ett spår samt längden på spåret. Känner jag mig vilsen sen eller tycker att hunden går av men kommer inte riktigt ihåg vart spåret ligger, kan jag då pausa hunden, sätter honom bredvid mig, kolla med GPS-en och stämma av. Det har visat sig en mycket bekväm och enkel väg för mig att lägga och kolla spåren.
Nå, spåret fick ligga 6,5 timmar, det vart varmt och torrrt. Men Troll gick superbra. Jag kan bara med ett leende hänga där bak i linan och följa med. Några tillfällen tyckte jag att han var lite väl off, och det var han, när jag dubbelkollade med GPS-en. Men när jag kände vinden dra över hygget från vänster, vart det självklart att Troll gick till höger om spåret. Ja, det är så väldigt roligt att se sin lilla hund spåra, oslagbart. Jo, att se sin hund jaga, det slår det så klart.
Suchenheil och HoRüdHo.

Ta med din hund på bockpyrsch – inte det lättaste.

Med Sora är det aldrig ett problem. Hon bara är fantastisk att ha med: hon sitter tyst, helt knäpp tyst, håller koll, spänner sig något och vindar när hon känner något och stelnar till helt, när det dyker upp något. Inget tjaffs, inget skällande och pipande, hon bara är med och det känns som om hon vet, vad vi håller på med. Har haft turen med mig några gånger att ha fått skjuta mig en bock på pyrsch eller en älg för den delen när vi satt i älgpass tillsammans. Men nu med Troll i hushållet, så gäller det att även få honom att uppföra sig så det går att ha med honom. Speciellt med tanke på att han i bilen ställer upp till orkester när han ser att jag går iväg och han blir kvar. Jag vill ha med hunden för att ha hjälp vid eventuellt eftersök, så att lämna hunden hemma är inget alternativ.
Suck, så idag tänkte jag att jag gör ett försök. Mest egentligen för att träna Troll, att jag inte skulle komma åt en bock var liksom självklart och inte heller första prioritet. Han skötte sig rätt ok faktiskt. Han verkar ha slutat vilja gräva och gnaga pinnar när vi står stilla. Han får då sitta bredvid mig när jag står, han får gå ett typ av ”Fot” när vi sakta rör oss genom marken. Där har vi ett enormt utvecklingspotential: han vill så gärna (och gör det jämt) gå före. Så det får vi mera träna på. Att träna det lite så där i skogen mellan jobb och kvällsmat är en sak. En helt annan när jaktkläderna är på, bössan hänger på ryggen och skogen som promenad-område byts ut som äventyrs-skog med helt andra förväntningar på terrierns sida.
Med det sagt så är det ända som hjälper här: träna pysch på riktigt, pyrscha med hund och skulle turen vara med mig och en bock visa sig i rätt läge så är det då det. Om inte, lika bra, för hunden måste ändå tränas. Ja, ni förstår kanske vad jag menar.
Vi kom inte att få syn på något ens, enbart knott och myggor. Men en trevlig tid i skogen, nära naturen, avkopplande och balsam för själen är det alltid.
HoRüdHo.

Det perfekta semersterland för oss med hund.

Vi har sedan några år tillbaka åt till Danmark på sommaren. På något sätt har just Danmarks västkust allt vi önskar oss av en sommarsemester: oändliga stränder där hundar är välkomna, restauranger där hundar får ligga under bordet, affärer där vovven hänger med i och så fina campingplatser. Tyvärr är vädret inte alltid det bästa, men ingen av oss gillar 40 grader och stekande sol utan vi cyklar, vandrar och är ute hela tiden då kan vi knappast ha tropisk värme! I år drog vi husvagnen till Henne Strand igen, jag kommer inte ens ihåg hur många gånger vi har varit där. Många. Vi har haft det underbart, varje dag och även hundarna har fått sitt. Hänga på stranden, gräva hål, springa lös i hundskoven där och slicka glass.
Tack Danmark för ännu en oförglömlig (regnig) sommar.

Jaktterrier och små barn. Det kan vara så underbart.

Jag har nog sagt det förr, men dessa två! Som handen i handsken, som sol och regn ihop. Genom våt och torrt. Troll älskar barn. Jag kan inte gå förbi en förskola där en unge gråter. Han ska in. Han lägger sig till vår lilla dotter när hon är ledsen eller sjuk. Han blir hennes snuttefilt och tröstkudde när hon behöver det. Det är så underbart att se de två!
Men, det är ingen självklarhet att det fungerar så här bra. Gamlingen Sora hatar barnet. Sen hon har börjat gå, går Sora undan. Hon markerar tydligt att hon inte vill ha med barnet att göra. Hon gillar helt enkelt inte barn. Det har hon aldrig gjort och det accepterar vi, då det inte går att lära en gammal hund att älska barn. Hon accepterar att barnet finns, men inget mer. Tyvärr.

Det är aldrig fel att delta en lydnadskurs, även om det kanske inte ger så många nya insikter eller annorlunda träningssätt.

Jag är rätt nöjd med mitt sätt att träna mina hundar. Jag tycker för min del räcker det jag åstadkommer och de sätt och medel jag använder mig av fungerar väl, för mig. Självklart är varje hund individ och det märker jag mer än tydligt: trots samma ras, HELT olika typer av hund till sinnet och de behöver rätt olika tillvägagångssätt att tränas på. Det som fungerade på Svante, gick inget vidare på Sora, kanske lite bättre med Max igen och rätt bra med Troll. Med varje hund jag har och hade, blir min verktygslåda större och bredare och jag märker att jag har lättare och lättare att inställa mig till just individen, je mer jag tränar dem. Så klart. Det är ingen konstighet i det. Men oavsett om jag anser att jag kommer dit jag vill på egen hand, är det alltid trevligt att besöka en hundkurs. Jag har turen att Studiefrämjandet håller en jakthundskurs i princip runt knuten där vi bor. Har gått den med Svante, med Sora, Max och nu även med Troll. 12 tillfällen att sätta hund i cirkel och snurra runt, att stå tunnel och kalla in sin hund genom alla de andra ekipagen, ja, ni vet, det vanliga. Inget nytt där men för det sociala för hunden och mig väldigt bra. Och att träna hunden med en hel massa störningar kring och hundar som springer lös för att de smet, ja, det är så nyttigt det! Varje kväll är då lilla Trollet helt slut och sover gott. Sora får hänga med hon med ibland. Då går jag med två samtidigt. Hon är då ett extra störningsmoment för dom andra hundarna. Hon är ändå en stjärnelev, lydig som bara det och helt ointresserade i alla andra. Hon är en fröjd att ha med. Min Sora.

Just att inte göra någonting alls. Att sitta tyst bredvid på pyrsch, det är målet.

Det är svårt. Och det tränar jag rätt mycket på. Har aldrig varit ett problem med Sora, hon bara fungerade på pyrsch, vid ryggsäcken, i bilen, under bordet i restaurangen. Hon är tyst och kopplar av. Men inte Troll. Han gräver, han rullar sig, tuggar på nån pinne, piper, ylar, skäller. Ja, kortfattat: mycket att öva på och jag vet inte om det ens går att få ur honom med träning eller om han helt enkelt är sån.

Men idag så tog vi en stillsam tur, fot vid min sida. Vi stannade en stund stilla och blickade över dalgången. Jag stod kvar bara precis så länge tills han verkade ”tappa bort sig”. Fick honom att sitta stilla någon minut till, sen gick vi vidare. Det blev en stund sittande bredvid ryggsäcken, medans jag gick en bit ifrån honom och satt mig på en stubbe. Där fick han sitta 5 minuter (ja, jag klockar!), sen hämtade jag honom och ryggsäcken utan ord och vi gick bara vidare.
En händelselös kväll, men ack så nyttig för lilla terrier hjärnan.

Har man bara någon kort timma att träna sin jakthund på, ta med en klöv i skogen.

Hann inte riktigt med att lägga ett ”blodspår” så det fick bli något enklare träning idag. Det hela gick ut på att vi hade någon timme ensamtid, Troll och jag som vi tog oss en tur till skogs. Med vildsvinsklöven i ryggsäcken kan man allt hitta på en del. Mest blev det att jag gömde den några meter ifrån hunden och han fick leta upp den. Det är rätt kul faktiskt och det fick bli en hel del ”Bus-med-klöven” när den far och flänger. Ett kortare släpspår hann vi med, dock är Troll tyvärr rätt pipig av sig så jag kan inte gå iväg något längre ifrån honom utan att han ylar där han sitter. Men, en kortis blev det, han fick leta upp det och var så glad så. Just sådana här korta släpspår som inte har någon liggtid alls är säkerligen helt värdelösa, då de är så rusket enkla. Samtidigt så älskar hunden det, det är enkelt och snabbt att fixa och därmed kan de bli av lite när som helst. Och främst så kan jag även lära mig hur just Troll ”ser ut” när han ligger rätt i spåret. Nå och inte minst så får han använda näsan, om än till något för lätt, men bättre än inget. Så klart.

Spårträning med den unga jakthunden.

Jag kommer så väl ihåg hur deprimerande det var, att lägga spår till Sora. Efter alla underbara timmar i spårskogen med Svante, var jag så bortskämt med en hund som bara älskar att gå spår i alla dess former. Då kom Sora. Hon hatar konstlagda spår. Hon vet precis att det bara är trams och inte på riktigt. Eftersök på vilt under jakt, det kan hon och gör det jättebra, men ett upptrampat spår med några bloddroppar (…) Nej, det vill hon inte riktigt veta av. Det är därför jag inte har startat henne på något prov, hon bara hatar det och jag blir ledsen och irriterad över att hon inte följer spåret utan går av hela tiden i jakt på något roligare.
Desto gladare blir jag med Troll. Han är faktiskt en född naturtalang att gå våra konstiga, påhittade viltspår. Jag har gjort med honom precis som jag har gjort med Sora och Svante: lite korta foder-släpspår i början, sen några superkorta blodspår med köttklump i slutet och sen lite längre allt efterssom. Ofta varvad med släpat ”färsk” päls som verkar lite extra spännande. Han älskar det. Han går som tåget. Helt otroligt, helt otroligt.
La ett lagom kort spår, ca 600m med 300ml torrblod samt vildsvinsklöv i spårläggareskon. Perfekt kombo. Enkelt att lägga. Byggde in några enklare, flackare vinklar och några 90-gradare, det blir ju i princip vad det blir när man går i skogen. Följde en viltstig en bit och hoppade av vid bra tillfälle, för att se vad han gör. Det hela fick ligga 6 timmar, sen gick vi. Han hade stenkoll, från början till slut. Nästan. Vid avhoppet från viltstigen, där fick han tänka till. Han plogade på i sin terrierfart och körde glatt förbi avfarten. Jag följde med en bit. Som tur var så kom han på det självt att det vart slut på doftkanalen han följde. Han backade, ringade och hittade igen. Snyggt.
Det är blir bra mitt lilla Troll! Vi kommer ha kul framöver.
HoRüdHo.

En jaktterrier och ett litet barn kan gå så här alldeles underbart.

Vill gärna dela med mig en bild på de två. Kanske något arrangerad, eftersom alla andra bilder jag har av de två inte är särskild fina att visa upp. De är mest ståhej och dra i pälsen. Barn uppe på hunden, hunden på rygg under, barn och hund bredvid varandra, barn snor hundens leksaker, hunden snor barnets leksaker. Barn i hundkorg, hund bredvid barn i barnvagnen. Och so vidare. Jag är rätt säker på att det är nog inte bara för att Troll är så stabil och helt genom godhjärtat i sitt sätt utan det är nog även för att han växer upp med henne. Han vet inget annat än att det är en unge som stånkar runt och nyper.
Självklart får de aldrig, aldrig vara själva, bara de två. Vi är alltid med, men det är en ren fröjd att se. Sora däremot. Ett elände. Nu när dottern har börjat gå sen två månader tillbaka, är det verkligen om än sämre. Sora hatar barnet. Hon morrar och visar tydligt att det inte är hennes grej och att hon vill vara i fred. Vi får acceptera det som det är, hon är 11 år, hur ska man ändra på det? Vill minnas att hon alltid haft attityd mot barn. Hon gillar helt enkelt inte barn. I alla fall inomhus. Utomhus är det ingen fara. Men hur som helst, så har Sora tyvärr flyttat in i ena rummet nu, av sig självt. Vi stänger barngrinden så hon slipper barnet och vi slipper vara oroliga att lilla dottern dock skulle klampa in till henne. Jag vet Sora skulle inte bita. Det är jag till 100% säker, men hon låter. Hon låter som en krokodil och drar sig undan. Dock tycker jag att jag inte vill ”utsätta” lilla dottern för det. Hon ska inte tro att hundar är så och hon ska inte bli rädd för hundar heller. Så vi separerar de. Så fort dottern sover, kommer Sora fram ingen och hennes värld är i sin ordning igen. Lite synd för henne, men så är det.
HoRüdHo.

Ett spårläggarsko spår med vildsvindklöv i mörker.

Vet inte riktigt vad det var som drev mig här idag, men jag fick ett otroligt sug att lägga ett kort spår till Troll. Tog fram en klöv från vildsvin på morgonen, skruvade fast det i min spårläggaresko på eftermiddagen och ”gick min väg” genom skogen med en klövavtryck i vartannat steg. Vet att man skulle ha en klöv i varje sko, vet även att man i så fall ska ha klövar från samma djur. Men jag orkar inte hålla på med det. Ha koll på vems klöv det var och para ihop det sen igen i frysboxen. Nä, det får räcka med en klöv. Menar, hunden fattar ju ändå att det är jag som har gått där, om jag inte låter spåret ligger i flera dagar innan vi går det. Lika bra att han ha något spår att gå efter och en liten extra ”driv” i och med att det också luktar vildsvin. Typ. För det är ändå jag som ska behöva lära läsa min hund, han kan spåra, det vet man ju.
Så jag gick ett litet spår, sådär kanske 250m, snitslade och gick hem. Klövarna burkar jag faktiskt ta med med mig hem igen. Det har hänt mig mer än en gång att räven har gnagt av snöret den satt fast i och där stod jag med ledsen hund i spårslutet. Jag har ”kommit på” att ha klöven i jakfickan när vi väl går spåret. Några si sådär 20m innan spårslutet hänger en speciell snitsel eller så kommer jag ihåg det att snart är vi framme, ut med klöven och slänga fram den. Har märkt att det delvist gav dessutom bättre resultat än att en tråkig, dö klöv ligger där. Istället kommer nåt rörlig bredvid hunden att kasta sig efter. Häftigt kul tyckte de hittills och det gjorde även Troll idag.
Tyvärr så strulade det hemma något med barn och matning och sovtider och matning igen och byta blöja... ja, ni förstår. Så jag kom inte iväg förrän det började bli mörkt. Pannlampan på, på med ett litet bredare halsband på Trollet, då spårselen inte passar än.
Han hittade spårstarten helt utan bekymmer. Där hade jag stampat och sparkat en hel del i mossan så även jag utan näsa kunde konstatera att här börjar det. Sen plogar han på. Något för ivrigt delvist så jag fick stanna och hålla linan lite tills han snurrade färdigt. Vid ett tillfälle tryckte jag att han går fel. Var så säker att jag inte hade gått så. Men i mörkret ser allt annorlunda ut. En titt på GPS-spåret jag hade spelat in på eftermiddagen när jag la spåret visade dock tydligt att jag hade fel. Bra där Troll. Vi kommer fram till slutet, jag kastar klöven (han fattade inte det) och blir superglad att springa efter och ruska om den lite. Något gnag fick han så klart också prova på och sen vart det bara att traska hem igen. Han bär stolt tillbaka klöven. Så klart. Kungen.
HoRüdHo.

Funderingar kring hårlaget eller: Strävhår blev det då inte.

Hur gärna jag än vill att det skulle komma lite skägg. Hur gärna jag än vill att pälsen skulle krulla sig något eller tar lite mera sträv-känsla. Så kommer det inte. Nix. Inte en tillstymmelse till skägg i alla fall. Pälsen är lite mera ”Svinto” än vad Max´s päls var, visst, men det är nog det ända som man kan böja sig åt ”strävhårigt”. Så, nix, han är skägglös min hund. Hade väl egentligen inte väntat mig det heller, då modern i princip ser ut som Troll gör, typ släthårigt-sträv (ha, ha, finns ju inte, men ni förstår, varken sträv eller slät utan något där emellan). Fadern, Wigo von Obermayerhofen hade lite lite skägg, några strån kanske. Han var väl också den ”Svinto”-Typen så med detta i handen hade jag ju kunnat räkna ut att han inte får nåt sträv som Sora eller skägg som hon.
Vet i samtal med Svenne, så stod ju ”Stabilt psyke” som nummer ett. Och det är han. Stabil. Barnet kan dra honom i pungen, han säger ingenting. Minns även att Svenne skojade ”Obermayerhofen är fula, men väldigt stabila hundar och jaktligt bra!” Jodå, det är väl så. Och jag fick mig en något slätare, skägglös ”Svinto-” typ.
Bjuder på några närbilder på liten hundkäft, som ni ser: Nix skägg. Ingenting. Punkt.

HoRüdHo.

När jaktsäsongen med löshundsjakt är över.

Ja, då var det tyvärr över för denna säsongen. På något sätt är det likadant varje år: när säsongen börjar den 1:a oktober känns det som att det är långt kvar. Att det är mycket tid att åka med sin hund till jakter och skapar minnen och kött till frysen. Ock sen, på ett ögonblick är det över igen. Jag blir förvånad varje gång. Men nu är det slut med löshundsjakt. På något sätt rätt skönt också, jag kan vara hemma på lördag och söndag morgnar och äta frukost med min lilla familj istället för att gå upp långt före de och krypa runt i tätningar när Fredik och lilla dottern sitter och äter sin gröt. Känns ändå skönt och vemodigt på samma gång. Jag hoppas att hinna träna lite i lågsäsongen, men jag får se hur vi får till det. Med ett litet knyte nu i livet så flyttades hundträning lite längre ner i prioriteringslistan.
Idag var det då sista dagen för mig och Sora att komma loss i skogen. Hon skötte sig bra på för oss nya marker vi fick komma till. Det är ju alltid lite ”stressande” på något sätt att komma första gången, att hunden förhoppningsvis presterar det man förväntar sig av henne och att jaktlaget är nöjd så man kanske kan få komma igen. Jodå, Sora behöver jag inte vara orolig för att hon inte gör sitt jobb. Hon kan det. Helt underbart, drev på drev, förbi passkytt två gånger, tyvärr ej tillåtet att skjuta idag. Men laget var nöjd och jag med, vem vet, vi kanske ses igen då?
Nu putsar vi bössan och tvättar jaktkläderna, Sora susar sött i sin korg, Troll är jobbig som vanligt då han ju bara fick gå med mig i koppel. Men snart lilla vän, några månader går ju fort, snart är det oktober igen och då är det din tur att få komma loss du med!
Jag är även väldigt tacksam att Sora kom genom jaktsäsongen utan en enda skada. Inga spontangrytningar och slagsmål med grävlingar, inga närgångna grismöten och tack ock lov inga olyckor på vägar.
HoRüdHo.

Att jaga intill större vägar med en cyklist som hjälp.

Fick den äran att fungera som hundförare igen i ett så himla trevligt jaktlag igen. Jag är så oerhört tacksam för det. Enda nackdel är att det finns en stor väg alldeles intill och en mindre gränser rätt nära inpå också. 70Km/h är det ju ingen som håller här på väg ut mot Kungshamn och viltolyckor är tyvärr rätt så vanliga här. Därav har vi hittat på ett litet annorlunda upplägg: Min Fredrik hänger med på cykeln. Han är snabb och vändig, får en GPS-handenhet i hållare på styret och ser exakt vart dreven går. Radiomuslan i örat så är han även inkopplat till kommunikationen oss i såten emellan. Det är ett väl fungerande sätt att rädda livet på hunden och även drevdjuret för den delen. Fredrik har vid ett antal tidigare tillfällen fått guida hund och drevdjur över eller rentav fångat upp hunden efter det att drevdjuret kom oskadd över. Det var både gris, rådjur och hjort som har vid några tillfällen valt att gå över vägarna.
Men med Fredrik på alerten känns det tryggt, även om drevet närmar sig stora vägen. Som tur var så behövde han inte cykla så mycket då allt höll sig inom såten eller gick ut utan risk för vägkorsning. Vi hoppades så klart att få upp vildsvin, men det fanns inga hemma, tyvärr. Så det fick bli det hon hittar ock det var då rådjur. Vi började som vanligt med att ta oss upp för ett av alla dessa granitberg som finns överallt här i Bohuslän. Väl uppe är det att vänta tills klartecken för att släppa hunden kommer. Så jag kan stå där uppe, titta ner mot en liten sjö framför oss, bara vi kommer när för sluttningen igen. Klartecknet kommer, jag släpper och Sora for iväg. Det dröjer inte länge förrän hon hittar rådjur uppe på bergstoppen öster om mig, driver fint längs bergsåsen och ner mot en åker. Där brukar det antigen gå mot vägen eller inåt såten. Rådjurtet valde det senare. Och valde rätt väg genom marken: ingen kom åt och det sprang glatt vidare över golfbanan norr om sjön. Sora bröt efter en stund, kom tillbaka till mig och Troll som stod kvar i princip där vi släppte henne. Vi tar oss ner från berget. Sluttningarna här som ligger intill vassen vid sjön höll många gånger på några vildsvin. Men inte idag. Utan upptag gick vi, tog en stig längs sjön och dess strandkanter, fullt med enbuskar och vass. Men ikke. Förbi den lilla sjön tar vi upp oss på en liten ås som gränser mot ett område med mossa och våtmark. Här togs det torv för många år sedan. Och nu ylar hon till. Får upp det, längs med åsen, ner för åsen och förbi en passkytt som förvaltar väl.
Som vanligt stannar hon en kort stund, luggar och kommer tillbaka. Hon får fortsätter och gör det så klart, under tiden som jag och Troll kommer fram till viltet och passar på att låta honom känna sig som delaktig och kung. Sora kommer tillbaka ansluter till bytes-uppvisningen men fortsätter igen att gå ut på sök. Jag får med mig Troll efter en stunds övertalande. Jovisst, han är i koppel. Men jag ville gärna inte bara dra med mig honom fysiskt utan även få med mig huvudet. Inte lätt, men till sist så hoppas jag att jag lyckades och vi kom framåt igen. Sora hittar något mer längre in i såten igen, dock har vi ingen aning om vad det var. Säkerligen rådjur det också.
Vi bryter för dagen, tar med viltet ur skogen och tänder grillen. Det är också något som är så underbart med detta lag: det känns som om det alltid är så bråttom annars. Många känns det som bara bryter och åker hem, så fort det bara går. Tiden finns inte för lite ljug och skratt. Men det är en del av tjusningen med jakten tycker jag och är så glad att det finns några som håller i traditionen: Tänd elden efter jakten.

Vi tackar för än en underbar dag tillsammans med er.

HoRüdHo

Att ha med den lilla valpen på jakt.

Men idag var det dags att äntligen komma ut igen. Nu har Trollet växt en del känns det som, han hinner nu att gå bredvid mig i mitt ”Umhängekoppel” när vi är ute och jagar med Sora. Ett ”Umhängekoppel” är ett koppel jag brukar köpa i Tyskland. Ett längre koppel med flera öglor att fästa i olika längder och ett sätt att ställa in det är just att ha det runt axel. Båda änder fria, hunden alldeles lagom kopplad intill mig och så får han lära sig att hålla sig bredvid. Inte dra, inte framför inte klänga runt stammar och stockar och fastnar. Det är inte lätt, inte alls lätt men ack så viktigt att träna på faktiskt. Eftersom jag senare i hundens liv kommer ha stor nytta av det. Men, det vet ju alla.

Dagens jakt var väl inte så himla händelserikt. Sora sökte fin, super fint som vanligt. Hittade och drev några rätt skapligt fina drev men inget gick i pass. Så är det ibland och det är bra med det. Vad om vi alltid skulle lyckas? Då vore tjusningen borta och skogen tom.

Försökte att fota båda hundarna innan jag släppte Sora. Inte lätt. Det syns tydligt att hon är inte nöjd med hans barnsliga uppvaktning. Hans jobbiga sätt att bara hålla på med henne. Men hon vet bättre än att bry sig: snart ska hon få komma loss, snart ska hon få göra ”vuxen-hund-sysslor” och han får hänga kvar hos matte. Hon ser ut att veta det precis så! Sen fick hon vind på någon intressant doft. Och det dröjer innan lilla jobbiga Trollet fattar det också. Eller så gör han bara precis som hon gör?! För precis så är det också: när vi promenerar och Sora luktar på något, ska han dit också och lukta på samma. Ska hon göra något, ska han också göra det. Som Svante visade Sora när hon var liten valp, gör hon det nu med Trollet. Det är livets gång det och hon gör det bra. Hon har tagit honom under sina vingar på ett helt annat sätt än vad hon hade gjort med Max. Där uppstod det aldrig en sådan ”mor-son” kärlek eller vad man nu kan kalla det. Kanske bättre att säga ”mentorskap” ? Men med Trollet är det en fröjd att se henne agera vuxen förbild för honom.
Jakten för övrigt, som sagt: Stolpe ut.
HoRüdHo.

Eller strävhår mot släthår.

Då vart det klart med julen, mellandagarna och nyår. Vi överlevde och möjligtvis har vi gott upp något kilo, vem vet. Vem bryr sig?
Ingen jakt ännu tyvärr, allt ligger lite på dvala men det är rätt skönt det med. Det kom lite snö igen och vi njuter av några vinterdagar med hundarna och lilla dottern.
Några funderingar jag kan ta när snön kommer varje vinter. Jag bara älskar Soras sträva hårlag. En tysk ska se ut så där för min smak. Jag vet att jag ”beställde” ett strävhår både från Manfred K. i Tyskland och Svenne hos Viltskräckens: Sträv ska det vara. Vad fick jag? Något slätt som Max och nåt däremellan med Troll. Troll kommer säkerligen vara lite mera ”sträv” än Max var, men som Sora? Ingen chans. Lite vemodigt är det, då jag tycker att ”ögat” vill ha sitt också och att man nu ”sitter fast” med denna släta hunden i (förhoppningsvis) minst 15 år.
Helt åt andra sidan, om vi kollar mer på det praktiska: Vem torkar först vid regn? Troll. Vem fäller minst vid pälsbyte? Troll. Vem kan gå i snön utan att få massor med snöbollar under magen, i skägget, mellan trampdynorna? Troll.
Så med det sagt: jag älskar strävhår och kommer, om vi framöver behöver förstärka hundstallet igen, be om strävhårigt (igen) men slätare eller ”trimmfri-sträv” som det kallas är utan tvekan det mera praktiska!
HoRüdHo