… har fördelen att kunna hitta barnvakt (=svärföräldrarna), lämna sin lilla unge i trygga händer och smita iväg en liten, liten stund för att suga skogsdoften och att låta terriern får utlopp för sin sprattel. Fastän jag får i ärlighetens namn erkänna att Sora börjar bli gammal. Hon är 10,5 år och det märks att hon tar livet lite långsammare, tar an något spår med en gammal hundens erfarenhet och börja driva med en drevers envetenhet. Tur dock ändå att det bara nästan är som en drever, för jag får ju alltid tillbaka henne och så hinner jag hem till mitt lilla barn som vill ha sin tutte och jag som vill bli av med lite ….. så visst har mammaledigheten många fördelar. Och visst har hon blivit vit om nosen min lilla dam.

Ett magiskt datum för oss alla som har hund. Ett datum som är typ rödmarkerat, understrukit, nedräknat till och när det äntligen kommer så är det med ett brett leende och en lättnadens suck som man stryker kopplet på sin lilla jaktterrier som darrar av lusten. Min lilla Sora som numera är 10 år har fått träna upp sig något innan men i ärlighetens namn får jag erkänna att med ett litet barn nu hemma så finns inte tiden som den fanns innan. Jag kommer inte kunna jaga 3 till 4 dagar per vecka som jag gjorde innan. Jag kommer inte kunna resa riket runt och sova över i bilen som jag kunde innan. Nu blir det vad det blir, suget är det samma som förr men jag måste vara realistisk och ta de få timmarna som jag kommer ha som fullo helt enkelt.
Så idag var det bara jag, terrier och skogen. En sagolik kombination som fyller mig med livskraft och ett lugn som bara skogen och ett drevskall kan. Även om jag släpar runt bössan i onödan, så har vi haft en underbar dag i skogen. Max, du saknas här, din iver och mod, din lust att jaga från dag ett man släpper dig. Men du har det bra nu och vi med, livet har blivit lugnare.
Lycka till nu till alla er
Ho Rüd Ho

En sista HoRüdHo, en sista kram, ett sista spår, en sista promenad och ditt sista andetag. Min fina Max. Hjärtat går på sparlåga nu men det fanns inget annat att göra. Egentligen redan som valp var du något speciell: oavhängig, självständig och mycket vass. Redan på valpkursen flög du på tikar och andra unghundar och bet de halvt sönder. På jakter vi var tillsammans med andra hundar valde du mer än en gång att bege dig till den andra hunden som drev för att slåss med den. En kvinna som gick med sin hund genom jaktområdet fick en inte så trevlig påhälsning av dig. Att passera andra hundar i stan framkallade ett slags vansinne hos dig och du bet i allt du kunde komma åt, koppel, barnvagn, fötter, armar och ben, i ren frustration för att inte kunna komma åt den andra hunden. Visst, jag kunde ha dig i ett 200% fot med fokus fokus fokus, då gick det, men tyvärr, med barnvagn, en hund till och bara 2 händer så kunde jag inte ha den kontrollen i alla situationer. Men, jag hade inte tänkt att ge upp. Ända tills du från ingenstans, absolut ingenstans bet grannen. Det fanns ingen gräns för dig för vad som du skulle låta bli att bita. Du nafsade inte bara utan du bet, skakade och låste käften. Min fina Max. Vi kunde inte ha det så. Inte nu längre med vårt lilla barn. Du älskade henne, det vet jag. Du skulle ha gått genom eld för oss, det vet jag, så länge det inte kom en annan hund. Men om du i ett vansinnesutbrott skulle ha bitit våran lilla dotter, det kunde vi inte riskera. Eller tja, som det gick med grannen som bara stod och pratade med oss på 3m avstånd, du satt bredvid mig. Du gick fram, flög honom i armen och hängde kvar där. Inte bra alls, inte bra min vän. Vi bara stod där sen och tittade på varandra och frågade ”Vad i all sin dar var detta nu? Varifrån kom detta?!”. Ingen annan hund i sikte, vi hade inte träffat på en annan hund under promenaden, vi bara stod där och pratade med våra grannar som ignorerade dig. Vi fattade ingenting.
Tyvärr fick nu våra vägar gå åt olika håll, min Max. Du jagar vidare i de oändliga jaktmarkerna nu, jag var med dig när du tog ditt sista andetag, jag känner mig misslyckad och hemsk, men det var den enda vägen vi kunde gå. Omplaceringen var till sist inget alternativ längre heller.
Du var en jaktmaskin utöver det vanliga, tyvärr dock inte möjligt att jaga med längre heller. Att släppa dig med gott samvete gick inte längre. Jag gick som panikslagen kollandes på GPS-en för att se om du kanske springer mot en gård och slaktar en hund eller katt för den delen, eller att du slåss med grannlagets hund. Det skulle man lätt kunna kalla för absolut oansvarig. Och ha dig bara gåendes som sällskapshund? Det hade aldrig gått.
Min fina Max, tro mig, jag försökte, jag gick till olika tränare och ”beteendevetare” men ingen hade något svar. Av de bra tränare fick jag bra tipps som hjälpte mig och dig genom vardagen. Men det var då bara jag och du, ingen annan ville ha att göra med dig mer eller gå en promenad åt mig nån gång när jag satt hemma med ett ledset barn. Ingen vågade gå och eventuellt möta en annan hund för att ha dig hängandes i benet. Max, Max. Det skulle inte vara vi. Jag ropar en sista Hallali och HoRüdHo, sov gott min vän. Vi ses igen.

Se där ja! Vad överraskad jag blev när medlemstidning till tysk jaktterriers moderklubb ramlade ur brevlådan! Max prydde omslagsbilden! Härligt att få sin terrier så där printat. Får säga att vi inom den svenska klubben (www.tjtk.se) är kring 400 medlemmar kanske. Så många är de enbart i arbestgruppen Brandenburg. Vet ej hur många medlemmar det är i hela Tyskland, men det lär vara bra många fler än vi få i Sverige. Och det hela märks när man sen läser genom tidningen. Varje Bundesland har tre till fyra arbetsgrupper och samtliga anordnar kurser, gemensamma träningar mot alla prov som finns att göra, familjedagar etc. Och det är inte sällan jag läser tidningen med en tår i ögat, för visst, man skulle bo i Tyskland. Där händer grejor, där finns det likasinnade och där finns hjälp och träning att komma framåt. Jag hade ju så gärna startat en hund till på det stora fullbruksprovet, men vi har inga gemensamma träningar, vi är för få och vi är på tok för spridda över landet. Att träna själv, att själv försöka lösa problem när man kör fast. Det är krävande och inte lika roligt.

Vid sidan av, så hade vi en egen medlemstidning i många år på klubben med. Den var omtyckt och bra (haha, jag gjorde den i några år jag med) men vi la ner det. För mycket jobb, vi når för få och ingen skickade in något så allt låg på han/henne som gjorde tidningen. Ett slitjobb. Men, så alltså, här är den, omslaget på den tyska tidningen som jag ska dyka ner i nu.
Ho Rüd Ho.

Det är motivationen får våran lilla dotter just nu. Vart än en hund sitter, så försöker hon att ta sig fram. Än är det någon cm per halvtimme, men det är rätt underbart att se att även en sådan liten människa ser ett djur som någon att interagera med. Och terrierna är ju bra att svar på hennes babbel med en slick på pannan.

Vill bara dela med mig denna fina bilden på min vackra Max. Kanske inte något speciellt, kanske inte den vackraste hunden, men min. En vanlig bild, en vanlig vardag, inget mer. Min fina vackra Max.

Har man hittat sitt smultronställe, så har man. Vårt heter Henne Strand vid Danmarks Västkust. Där finns allt vad vi kan önska oss. Cykelleder för MTB-körning så det räcker och Fredrik har att cykla så mycket han bara orkar. Härliga grusade vägar för mig att springa på, havet, sandstranden som är hundvänlig. Stora lassar glass längs strandpromenaden. Inhägnad skog att släppa hund i, den ena så stor som 12ha. Jag kunde nog fortsätta att rada upp allt man kan göra där men känner att bara säga det så här: Testa själv, det är värt det. Vi har ju våran husvagn, campingen har plats över så vi kunde enkelt bestämma att stanna någon vecka längre. Jag har tänkt eller rättare sagt att jag har förhoppningen att kunna ta upp min löpning igen efter att ha gått med mage och väntat efter förlossningen. Så vi köpte en Thule cykel vagn som vi lätt via tillbehör kan fixa till en löpare-vagn. Lilla dottern ligger gott där inne i sin ”infant-sele” och sover som en fågelunge under mina löpturer. Hundarna får var sin sele och ett koppel som ”fjädrar” och så kan vi springa på här. Jag är rätt förvånad att jag efter graviditeten ändå utan bekymmer kan springa si så där 7km direkt. Kul och bra för hundarna så de får in motion. Speciellt Max, som har så mycket energi så det hade räckt till att springa maraton. Det klarar dock inte jag, hur än jag skulle träna. Har inte heller motivationen.
Glad sommar till er,
Ho Rüd Ho

Ett litet livstecken efter några månader av att gå i mamma bubblan. Livet har tagit en helt ny vänding och vi njuter av att vara med vår lilla dotter. Jag tänkte att vara hemma fram till januari nästa år, så underbart. Hundarna är än rätt nöjda med nytillskottet och speciellt Max tar sin roll som store bor med största allvar. Visst han följer mig i princip runt i huset men jag märker att han allt oftare ligger bredvid Linnea, sover och susar på henne. Gråter hon och jag befinner mig på ett annat ställe i huset, så kommer han springandes och ”hämtar” mig. Mäktigt hur hundar eller ja, väl djur i allmänheten förstår det med en mini-människa.

Livets under och naturens saga har landat hos oss: vår lilla dotter föddes idag. En underbar förlossning, skulle kunna göra om det direkt. Knappt det gjorde ont och det räckte med lite lustgas för att flåsa genom värkarna. Tidigt på morgonen valde hon att komma ut och nu är vi kompletta. Jag är full av lyckohormoner och kan titulera mig som lyckligast på jorden och dyker ner i mammabubblan och säger hej då på ett tag här.

Linnea
26.02.2022
3770gr
49cm

Så går vi ändå på så länge fötterna bär. Men, det blir mer och mer stönande och tyngre för varje dag som det närmar sig BF. Jag får gå långsamt för att inte snubbla, har med mig käppen för att ta stöd när det är ojämt och håller mig för det mesta nu ändå till mer eller mindre bra skogsvägar.
Idag tog vi en tur i marken, kollade om vi såg spår efter älg eller gris. Vovvarna fick gå i koppel, så irriterande tyckte de, men så är det. Ändå nöjda ramlade vi ner i soffan på kvällen och pustade ut. Benen upp på pallen och lillan i magen kör sina kullerbuller med bene och armar mot magen så det bular och bucklar gott. Har svårt att andas numera, det är tungt då hon är så stor och tar all plats. Magen blir klämt så jag får inte i mig en pizza längre, trots att jag så gärna hade velat det. Det går bara inte, det är fullt redan. Snart dags då. Får hoppas.

Tog oss upp till Bullaren för en sista runda lös i skogen. Fick tack och lov släppa bakom Ivans gård igen där det är så mycket enklare att gå för mig. Med knappt en månad kvar till förlossningen är det ändå underbart att ännu kunna gå så här ute i skog och mark. Visserligen ser jag inte mina fötter mer och bedömningen av vart jag sätter fötter är lite skymd av magen. Pusten går ur mig rätt fort och jag får vila ofta och sätta mig i mossan. Men skam den som ger sig och det är ju så härligt att se och höra lilla unghunden utvecklas i skogen.

Max fick komma loss först, så han inte skulle strula i några löpor som Sora sprang. Det har allt hänt en del gånger att han bara spårade runt runt i det som Sora redan har gjort och det är ju till ingen större nytta liksom. Så han kom loss först, gjorde fina rejäla sökrundor, fick upp och drev faktiskt i ca 25minuter. Det buktade fint uppe på ett berg innan det valde att gå iväg. Han följde efter en bra bit, släppte och kom tillbaka. Sen är det tyvärr ett himla hallå varje gång jag vill byta GPS-halsband på hund. Det är väldigt, väldigt störande men han får spel. Gapar och skriker och har sig. Detta trots att jag kopplar ofta emellanåt för att sedan släpper igen. Han skriker som en stucken gris när jag plockar av honom och sätter på henne. Något är det ju fel i huvud på honom, tyvärr, det märks på diverse sätt. Bland annat hans extrema hundhat. Det har gjort att jag tackar nej till några inbjudningar till jakter där jag vet att det finns andra hundar i såten. Det går bara inte. Jag har även sagt upp mig från en av jaktmarkerna, dels pga. att jag inte vet hur mycket tid jag kommer att få med en bäbis, men även för att det helt enkelt är för nära gårdar och hus med hundar och promenerande folk med hund i koppel. Det är tyvärr rätt trist att inte kunna lita på att hunden gör sitt jobb bara utan att alltid kolla GPS-en och bli orolig att han skulle in nånstans och slakta. För det är det som gäller: mord. Inte att först lukta på vederbörande för att sedan bestämma sig för att slåss, nej, fullt hat framåt och döda. Tyvärr. Och det kan jag ju inte styra när jag inte är i närheten.

Men även att möta andra hundar på våra promenader börjar likna nåt stört. Han ska bra fram och döda, drar och sliter, kommer han inte fram, biter han min tik. Eller kopplet eller det som just kommer i närheten av hans käft. Det enda som fungerar är att hålla honom i ett strikt och 100% fokus ”Fot”-kommando. Så han bara fokusera på mig och inte annat. Då går det. Men det är rätt krävande att få till det alla gånger. Och det gör ju att knappt någon annan i familjen vill gå med honom. Vi är lite oroliga om hur det ska gå när vi är inne på förlossningen och kvar på BB några dagar sen och svärföräldrarna ska ta över hundarna. Vi hoppas på det bästa och har redan börjat ge de rika instruktioner och vi tränar med de att promenera hundarna.
Men, tillbaka till skogen, där jag kan släppa alla dessa tankar om framtiden och bara njuta av drevskall och glada hundar. Efteråt blev det obligatoriskt middag hos Ivan, fiskbiffar från fiskarna i Tanumshede, spenat och potatis. Så himla gott. Och en sista gång så här ”ledigt” utan barn. Än med barn i magen som rör sig och sparka och snart ska få komma ut.
Hoppas ni alla haft en underbar jaktsäsong och hundarna klarade sig från större blessyrer. Nu börjar väntans tid för mig med magen och för hundarna till hösten.

Satt och jobbade, bene upp på pallen och en varm filt runt mig. Det är ju en månad kvar nu tills bäbisen ska komma! Svårt att begripa både det och att Svante inte finns med oss längre. Tårarna rinner stadigt och känslan av hans lilla kropp som släppte livet sitter fast i mig och svider av saknad. Min lilla Svante, (…)
Men så ringde telefonen, en jaktkompis hade skjutit på ett rådjur men det hade gått vidare. Inget hittades vid platsen, varken blod eller päls, det tecknade inte heller mer än att det blev skrämt. Men lika bra att ta det säkra för det osäkra, på med pannlampa och ut till skogen. Skytten fick dock stå för eventuella skott, då jag i ”mitt tillstånd” avstår från gevär.
Sora tar upp vid skottplatsen, ingen tvekan och följer exakt som skytten pekade ut mot åkern en sväng och sen in i skogen. Marken är blöt så vi ser en och annan klövavtryck som försäkrar oss att det nog är rätt spår hon går på. Vi följer efter henne i remmen, det blir en redig lång runda inne i skogen för att sedan komma ut på åkern igen. Japp, det måste stämma. Det var kidden han sköt på, geten hade gått över åkern och norrut efteråt. Så nog gjorde kidden en runda i skogen för att sedan återförenas med mamman. Vi fortsätter följa, men efter 1,7km utan något som tyder på träff, ger vi oss.
Ho-Rüd-Ho.

Denna dag som man helst inte velat veta om. Dagen som redan är spikat när man tar hem sin lilla valp. Dagen som helst aldrig skulle komma, den kom idag.

Jag gråter floder och mitt hjärta har sprängts av sorg. Min älskade lilla krigare finns inte längre med oss. Han blev allt sämre senaste vecka, ville inte gå alls mer, åt dock med god apatit. Vi lät honom bestämma själv när han inte skulle orka mer, idag var det dags att låta honom gå över till andra sidan. Vi åkte till Viveka, världens bästa veterinär som har hjälpt oss med just Svante och hans ögon genom åren. Han älskade henne, gick in där med högt huvud och viftade på svansen när han hörde hennes röst. Sen somnade han in i min famn, jag höll honom när han tog sitt sista andetag och med en suck lämnade mig ensam där. Min älskade hund, jag hoppas du visste att jag var med dig där, jag hoppas du har det bra där du är nu och tack för alla år! Vi ses igen min vän.

Viltskräckens XA Svante *2009.05.05

En sista Ho-Rüd-Ho till dig min trogna vän.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu – så förstått att gå,
För jag är alldeles bakom dig ändå ……………………..

Efter några härliga dagar att bara sitta hemma, klappa hästen och smeka magen, mycket god mat och spel med familjen, var det dock ändå sköt att få komma ut igen. Nu är det i princip 2 månader kvar tills bäbisen är beräknad att komma till världen, närmare bestämt den 20.02. Tänk, vilket käckt datum det hade varit, eller 22.02.2022. Jäkla. Men, vi får väl se hur det blir och inget är ju så ovisst som när ett barn är färdigt att komma ut.
Jag och vovvarna drar upp mot Bullaren, till mitt lilla paradis vid norska gränsen. Markägaren har blivit en underbar vän, vi brukar äta fiskbiffar när jag är klar i skogen, dricker kakao ute i skogen och tar en lussekatt på det. Väldigt mysigt och underbart. Nu är det ju redan rätt så besvärligt att ploga fram med magen, jag har gått upp dryga 10kg och det märks! Jag går med en käpp att stötta mig mot, även ifall jag skulle trampa snett så är det bra att ha något att hålla fast sig med. Vore inte så bra att ramla, med den tjocka magen, lilla tösen där inne. Jag går sakta och pulsar gedigen framåt. Ivan (markägaren) var så snäll igen att låta mig släppa Max bakom hans gård, i en annan av hans skog som jag egentligen inte arranderar. Här finns det en lagom skogs-/timmersväg att gå på så det hjälper mig ju himla bra att komma framåt utan större besvär. Och Max jobbar lika härligt för det. Stort sök, fantastiska drev, flera stycken och det är en fröjd att stå kvar det jag släppte och lyssna på de första drevskallen 150m längre bort. Härlig jaktlust han har.
Sora fick komma loss hon med. Hon kan ju sin grej och behöver inte lika mycket tid i skogen mer utan nöjer sig med ett drev.
Sen var det skönt att komma in i stugvärmen, dricka en kopp kakao och äta middag med Ivan.
Ho-Rüd-Ho.