2019-10-10: Ett drömdrev + WeHunt GPS

Tog ledigt några timmar nu på morgonen för att bara åka till skogen och släppa hunden. Jag brukar göra det så länge det är lagom tidigt ljust så jag inte behöver jobba så mycket längre om kvällarna.
Eftersom jag ska till jobbet direkt efteråt, har jag för det mesta inte med mig bössan. Ett stort, stort fel skulle det visa sig just idag.
Hade med mig även WeHunts GPS och tyckte nu eftersom det fungerade så superbra igår, tar jag bara WeHunts och låter Astron ligga hemma. Också något jag skulle ångra. Men, men.
jagdterrier 19 067Parkerade bilen och vi gick in på norra delen av marken, över en blöt gammal åker och vidare ut mot stora mossen. Perfekt täckning och pucken levererade jämt och fint till mobilen. Terriern springer för fullt och letar och äntligen, efter väl kanske en halv timme stövlandes över sumpiga tuvor, så får hon upp, några 100m söder om mig och mossen. Hon håller bara väldigt kort i, synd hinner jag tänka, men det skulle jag var nöjd med, ett drev är liksom det jag vill ha innan jag åker till jobbet. Helst. Hon släpper och kommer klockrent tillbaka i sitt spår, vi återförenas och går vidare.
Genom dungen som ligger i mossen, hon letar bra, men inget fanns att hitta. Vi stövlar över mossen igen och tar oss upp mot lärkplanteringen. Där ungefär borde rådjuret hon släppte stå kvar, kom de mig att tänka och ja, mycket riktigt, så börjar hon gnälla till, leta rätt på spåret och börja driva. Jag kollar på WeHunten och ser tyvärr typ ingenting. Hunden är kvar nånstans ute i mossen, fast hon driver sydost om mig, nåväl och detta trots att den säger att den har två balkar GSM-täckning. Blir lagom irriterad på det, slänger in mobilen i fickan och lyssnar istället. Aha, vad är detta? Det rundar på något sätt i lärkplanteringen! Ser dock inte vart det tar vägen utan får helt enkelt förlita mig på hennes skall.
Det låter som om det drar norrut, ja, där kom då WeHunten också med en uppdatering, ca. 3min efter hunden hade passerad just det stället. Kul. Sora håller i och jag hör att det går längre bort, men fattar inte riktigt att det dock vänder uppe på mossen, förrän jag hör henne tydligare igen och pang, där kom en uppdatering med några minuter försening. Hur som helst, så var det lika bra att bara skita i WeHunten och ägna mig åt att fånigt leende lyssna åt min terriers fina drev. Hör att hon måste komma närmare igen, ännu närmare allt eftersom, helt otroligt!
jagdterrier 19 068Jag står på en liten kulle och tittar mot mossen, i princip där hon tog upp rådjuret igen. Står och är nöjd, när det plötsligen rör sig någon sakta från vänster. Nej, nej, nej!!! Där kom ett smaldjur, LÅNGSAMT gåendes! Stannar med bredsidan på 35m (!) tittar på mig, står kvar, lyssnar på hunden och GÅR vidare. Hon sprang inte, hon gick! Så har min terrier blivit lite av en drever, nu när jag hotade att kanske skaffa en? Jag hade hur lugnt som helst kunnat lyfta bössan när smaldjuret var bakom en buske för att sedan komma fram lugnt med bredsida gåendes/stående. Jag hade kunnat skjuta för min egna hund efter ett super, super drev! Men fan, bössan ligger ju hemma. Så himla korkat! Varför har jag inte lärt mig det av tidigare misstag? Jag vet inte. Kalla mig korkat, det är det ända.
Sora fortsätter och det går en runda till i lärkplanteringen, jag hör smaldjuret spinga förbi mig på kanske 30m, dock inne i slyet, terriern efter. Hon hänger i lite till, ut mot grannen för att sedan avbryta och komma tillbaka. Trodde jag. (…)
Det var inte att hon bröt utan det att rådjuret vände lite snävt ute i en kulle och kom tillbaka! Helt otroligt, helt himla otroligt vad det buktade idag. För en terrier! Helt otroligt.
Jag stod fortfarande kvar där på kullen och kunde knappt fatta hur duktig hon var idag. Dock inte WeHunten, som tackade mig med att inte uppdatera på ca 20min. Så jag hade ingen som helst aning vart min hund tog vägen, eller om det skulle närma sig vägen eller annat. Jag ska aldrig, aldrig mer släppa henne utan Astron! Den fungerar i alla lägen, har aldrig svikit mig hittills. WeHunten får väl bara hänga på som komplement, men inte som enda spårare. Gick in sen efteråt på internet och ser att det var en hel del rött, där den menar att det inte fanns täckning. Märkligt, då jag hade täkning i princip på samma ställen ena gången och ingenting en halv timme senare. Nå, jag ska inte behöva begripa det, det skulle bara fungera, men det blir nog inte min favorit helt enkelt.
Två lärdomar får jag ta med mig hem: ALDRIG utan bössa något mer och ALDRIG utan Garmins Astro på hunden. Punkt. Slut.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho

2019-10-09: Släpspår: 1.5km; 4h + WeHund GPS-tracker

jagdterrier 19 064Idag stod det styckning av råbocken på schemat. Men innan vi började, hade jag bestämt mig för att dra skinnet genom skogen, låta det ligga tills efter styckningen och gå spåret med Sora sen på kvällen. Sagt och gjort. Hade även fått tillbaka min utbytt Wehunt – GPS-tracker. Den jag hade innan verkade inte fungera alls. Den hittade inte GPS-kontakten någonstans i princip, lite sporadiskt under fri himmel, men väldigt dåligt till ingen uppdatering i appen på i-phonen så jag skickade tillbaka den. Menar att lite mer kunde jag vänta mig av en puck som ändå kostar en liten slant. Sen är jag väl rätt bortskämt med Garmins Astro och T5 mini som jag har på terriern.

Den strular i princip aldrig, fungerar som en klocka och ja, enda som då kan ställa till det är om terriern kommer för långt bort eller om vi jagar i alldeles för kuperat mark så jag inte får radiokontakt med henne längre. Just då tänkte jag att det vore toppen att komplettera med Wehunten som ju skickar via GSM-nätet. Men som sagt, första pucken fungerade inte alls. Det var inga problem att jag fick en ny, abonnemanget byttes och nu idag tänkte jag provköra den lite i spårningen. Nyladdat och blinkande hittade pucken direkt, mobilen fick täta uppdateringar så visst, så här ska det ju se ut!
Körde ut till marken, drog en ögla runt bock-fällen och stövlade iväg. Det regnade lätt och marken var blöt.


Spåret blev en riktig höjdare tyckte jag. Började på en kulle med bara mosse, drog över ett nytt hygge med mycket bråte och högt gräs, lite zick-zack där för att få till några vinklar. Vidare mot en backe och upp. Fixade lite sårlega, korkat nog så tog jag inte med kniven, fick rycka päls och försöka få loss lite av skinnet. Genom en gallrad storskog med mycket (!) bråte efter gallringen, vidare ut på en kraftledning där det fanns gott om bara blanka berghäll. In i en jäkla tätning, tvär vinkel ner för en rejäl brant och vidare genom gallrad storskog mer rikligt bråte. Genom den och upp för ett litet berg med mossa, utför och över en liten gärdsgård, tvär vinkel igen och vidare genom ung plantering och sen skog. Fram till en grusväg, längs med den ett bra tag och nittio grader sväng från grusvägen och över ett vattenfyllt dike, vidare i skogen med sump och högt blåbärsris, väldigt ojämnt att gå med tuvor som stretar åt olika håll. Fram till grusvägen igen, rakt över och in i skogen. Nittio grader igen, en U-sväng i skogen och ut på grusvägen igen, över och ytterligare en vinkel. Gick en bra bit till i skogen där innan jag kollade Astron som sa att vi är å 1,5km nu. Ops… det var en bit! Men det är så lätt att bara dra skinnet! Jag snitslade ingenting, tyckte att jag kommer ihåg eller så får det bära eller brista. Fixade tre ”sårlegor” totalt, med pälsfluff och lite köttslams som jag fick loss. jagdterrier 19 066
Brett flinande for jag hem och såg framemot att gå med henne.
Dock styckningen först då. Det tog inte så himla långt och blev dryga 7kg, filerna åt vi direkt som kvällsmat, resten åkte till frysen.


Efter då 4h selade jag på terriern och lät henne hitta starten självt. Eftersom jag inte hade markerat någonting alls längs spåret och det nu var bläcksvart, bortsett från pannlampan som gör att allt ser annorlunda ut nu, fick jag lita på terriern att hon förstod vad det var jag ville. Satt henne dock först och gick lite runt uppe på kullen, ropade in henne sen att komma till mig. Hon kom som oljade blixten, tog näsan i backen och letade. Självklart hade jag varit rätt så offside från spårstarten, hon visade sen tydligt att det fanns något längre bort och så tågade hon iväg. Ni som går spår med era hundar känner väl denna underbara glädje att bara få se sin hund i lina, medvetet dra iväg. Känslan att hålla i remmen och hunden visar vägen. Det gick helt klockrent, över hygget, zick-zack där inga konstigheter. Jag stannade henne då och då, bara för att plocka fram Astron och se om hur vi låg till.

Yes, helt perfekt. Hon hade tagit samtliga vinklar utan tvekan och vi var helt rätt. Vidare och upp för berget, hon missar ”sårlegan” och pulsar i terrierfart förbi. Ropar sakta in henne och visar pälstuvorna, hon luktar intresserad och vill vidare. Wow, hann jag bara tänka, så här sugen är det ju rena drömmen att gå spår med henne som hon annars brukar ha ADHD. Vidare genom gallringsskogen. Här velar vi bort oss lite. Känner inte igen mig riktigt och känner att hon inte har samma tryck i linan som när hon är i spåret. Ser att hon ringar lite och luktar här och var. Ser dock att hon börjar reagera på de kvistar hon själv rör vid som då låter som om det är möss som springer. Hon byter ”jobb” till musfångare, stoppar ner huvudet mellan riset för att kolla om det går en gnagare där. Får då fya henne, det blir lite av en diskussion där innan hon går vidare med näsan för att hitta tillbaka till spåret. Jag har kollat på Astron och kunde orientera mig igen, visste vart spåret ungefär skulle ligga och ser då på henne när hon ta ett lite djupare sug på marken, böjer sig lite i framvagnen och pulsar iväg. Så ser hon ut när hon är tillbaka i spåret, det är mycket viktigt för mig själv att komma ihåg! Jag måste verkligen lära mig hur min hund ser ut när hon gör rätt.


Vi fortsätter under ledningsgatan, berghällen var inga problem. Visserligen fick hon springa lite extra ringar då hon missade en vinkel, men rättade till sig själv och jag märkte att hon var tillbaka i spåret, då remmen fick sitt tryck igen. Sen blev det jag som strulade till det borta i den jäkla tätningen. Var stensäker att jag hade gått på ett visst sätt för att komma ner för stupet, men Sora insisterade med att vilja gå en annan väg. Ropade på henne, kommenderade ”Spår”, hon gör väl sitt bästa, hittar ingenting, jag svär (…), ”Sök spår!” och jaha, hon drar iväg ditåt igen. Men det är ju fel. (…) Satan. Fastnar i grenar, ropar på terriern, hon kommer tillbaka till mig, ”Spår” (HÄR BORTA !!!), hon försöker igen och det slutar med att hon drar bortåt, igen. Suck, då måste hon väl på nåt sätt ha rätt ändå. Jag följer efter och till sist så kommer vi fram till stupet. Jaha. Mitt fel. Sorry. Hon tittar på mig och sen ner för stupet, nä min lilla vän, jag ser att du vet att spåret fortsätter där nere, men vi tar en liten omväg (för det kom jag ihåg att jag gick vid läggningen fram till stupet, lite tillbaka och längs med och hittade en nedgång längre bort). Det var inga problem att kalla in henne, ta kort i linan, visa henne nedgången längre bort, ”Spår!” och så var hon på igen.

jagdterrier 19 065
Inga bekymmer genom storskogen. Vi passerar sly, en backe till och under kraftledningsgatan igen, inga bekymmer och kommer ut på grusvägen. Nu blir det spännande! Nähä, det var det inte. Hon tog rätt håll, gick längs spåret, sprang förbi avfarten, kom på sig själv (jag hängde bara med, visste dock att jag hade hoppat över diket vid björken), hittade tillbaka och hoppade över diket, plaskade lite när hon landade i vattnet och gick bara vidare. Nu i det täta med allt ris och höga grästuvor, fick hon ringa lite extra, såg på Astron att vi var lite offside då och då, men jag lät henne fixa det, för det gjorde hon! Vinklarna stämde, bra lite bredvid, eller så var GPS mottagningen inte den bästa. Fram till grusvägen, över, full fart vidare. Hon missade sårlegan, jag ropade in henne, visade köttbitarna och så drar vi vidare. U-svängen gör hon perfekt, över grusvägen igen utan problem, några vinklar till och så kommer vi lyckligt fram till bock-pälsen. Herregud vad glad jag blev i min lilla terrier idag. Att lägga spår och gå de är verkligen bland det roligaste jag vet! Och idag var det lite extra roligt, då jag helt enkelt var tvungen att mer eller mindre lita på henne, då det inte fanns snitsel och då vi gick i mörkret. Hon fick sig en liten påse med slaktrester från samma bock, tog gladeligen emot det och ville börja rycka och slita i skinnet. Det fick hon dock inte göra så där, istället blev det sitt bredvid och ett obligatoriskt foto. Sen tog jag fram och slängde skinnet lite åt henne så det vart lite kul i alla fall.
Hem och njuta av kvällen, terriern fick sig en extra godbit till.


Kollade på WeHunt-Appen med hur spåret hade gått. Pucken var väldigt bra i sina uppdateringar och det syntes väl att vi hade gått i spåret. Fredrik satt hemma och kunde följa oss via sin WeHunt App, hade kul han med i sofflocket.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.

2019-10-06: Generalpassen

jagdterrier 19 063Fick med mig sambon upp mot norska gränsen idag. Det går ju rätt mycket tid åt skog och hundar så sambolivet krälar lite på låg värme. Desto bättre att han ibland kan tänka sig gå upp i tid och hänga med ut till naturen. Vi kom fram i härliga minus två grader, rimfrost och solen ovanpå. Helt otroligt vackert.

Astron på och hunden ut, ett glädjetjut och hon for iväg. Vi stövlar på rejält, då skogen här innebär höga blåbärsris och ljung, sumpiga tuvor och blötmark. Ingen kotte vi möter på flera timmar, närmsta hus är en övergiven gård mitt i marken, med andra ord: underbar kvalitetstid för själen.


Sora har fått lära sig att söka stort här uppe, då det knappt finns vilt på marken. Jakttrycket är lågt, men på något sätt så är dessa rena skogs-/fjällmarker väl inte värsta rådjursmark helt enkelt. Men, hundarna lär sig som sagt att de måste ta ut söket rejält för att komma åt ett spår. I ärlighetens namn skulle en drever passa alldeles ypperligt här uppe. Eftersom det var som alltid även idag: Sora får upp tre gånger, dreven gick förbi ett och samma ställe tre gånger och innan det buktar tillbaka så släpper hon. Med en drever hade jag nog kunnat ta med ett rådjur då och då i alla fall. Men nu fick jag bekräftat mina ”val” av generalpass, då samtliga drev gick förbi de. Får se och bjuda med Diddi nån gång och ställa mig på generalen. Eller skaffa en drever. Blir ju lite sugen. Jakten med en duktig drever slår mycket, faktiskt. Men, men.


Vi får i alla fall höra terriern sjunga vid tre tillfällen och till sist, väl framme vid bilen, kommer även hon tillbaka helt nöjd och blöt och lät sig gladeligen lyfta in till bilen.
Vi stannar vid byns ICA på väg hem och jag får allt köpa nåt gott för att muta Fredrik. Fast han fick ju erkänna att det var fint i skogen.

2019-10-05: De stora vägarna

jagdterrier 19 062Samling kl. 8:00 för säsongens första drevjakt med laget. Temperaturen hade sjunkit till 1 grad när vi möttes, men solen kröp långsamt upp från horisonten och det skulle bli en riktigt fin dag.
Vi började med att släppa Sora vid stenbrottet. Hon sökte ljuvligt och Thomas nere vid vägen ropade att en hare just sprang förbi honom på 10 meter. Han hade nog kunnat ta med den hem, men han visste inte då att Sora just tagit an löpan uppe i berget och började väcka. Det dröjde inte länge innan hon fick kläm på det, några minuter efter och drev fint förbi Thomas. Stannade där haren stannade och sprang tillbaka och längs vägen, som haren, när han fick syn på Thomas, glodde han, stannade och vände tillbaka. Först haren, sen hunden passerade Mårten, som dock hade för långt håll. Sora klarade tyvärr inte av avhoppet från grusvägen, det missade hon helt enkelt, snurrade en del och kom tillbaka till mig. Under tiden hade en räv rapporterats, tyvärr för långt för honom som såg den och den gick inte mer i pass för Rickard heller. Tur nog, så är Sora inte så intresserad av räv ovan jord. Risk för att den går i ett stengryt ved stenbrottet är hög. Jag själv snurrar till mig lite uppe på berget då jag inte kommer ner, lyckas till sist och vi samlas.
Nästa blir Diddi, drevern, som tanken är att vi skulle släppa uppe längs en ås. Skyttar i pass, drever lös och resultatet bli att Diddi hittar en löpa som går rakt ut från marken, ner för den branta åsen och ut mot stora vägen och järnvägen. Vi ser på GPS-en att hon velar fram och tillbaka på en grusväg som leder rakt på stora vägen, stor risk finns att hon ta det enkla och fortsätter springa på den. Där kör man 110km/h eller mer, alla handa vilt blir påkört jämt så det var satans och Mårten slänger sig i bilen med hjärtat i maggropen och kommer fram i tid för att koppla Diddi. Pust.
När vi ändå stod fördelade för denna såt, bestämdes lite hastigt att ta Sora för att gå såten. Sagt och gjort, hon blev mer än glad över det. Sökte igen bra och långt, fick upp 170m ifrån mig och vad händer? Det går ner för branta åsen det med! Nej, nej, nej!!!!! Jag påbörjar vägen tillbaka till bilen för att ta mig till stora vägen. Under tiden är det dock ett snällt rådjur som låter sig drivas riktigt, riktigt fint. Det buktar runt i bergen just ovanför stora vägen, kommer tillbaka in i såten en vända så Thomas satt väldigt bra till. Buktade dock utåt strax innan de var framme hos Thomas och drog några bukter till på åsen och bergen. Jag stod ändå nere vid utfarten till stora vägen, för att vara beredd ifall det dock skulle gå över. Men så bryter hon och se och häpna, så går hon tillbaka i sitt spår! Hon genar lite här och var, jag väntar kvar vid stora vägen så hon inte skulle få för sig att gå ner och ta asfalten istället, men nej, som tur var så kom hon in i såten till sist. Jag gasar för fullt för att komma nära henne för att kunna vissla innan hon tar loopen nummer fyra runt och utåt igen. Misslyckas dock då hon var snabbare. Lilla gumman verkade ha kompass idag och visst, där genade hon igen och hittade mitt spår där jag hade gått fram till åsens kant för att få bättre kontakt med Astron. Jag blev allt lite imponerad av att se att hon fattade att det var mitt spår, hon tog det tillbaka och mycket glad kunde jag koppla min lilla terrier. Ett mycket fint drev, tre kilometer rent drev, perfekt återgång, vilken lycka. Tyvärr förstör de stora vägar mycket av glädjen, då alltid en av oss med GPS måste stå vakt och rädda hundar över vägen. Men, vi är förskonade av varg än, så jag vill inte klaga.
Vi beslöt att ta Diddi på andra sidan marken över ett fint berg. Vi var på väg ut till passen, när Henrik ropar att det är folk uppe på berget och grillar korv. Ingen idé att släppa drevern. Tillbaka och ett litet trumfkort: en liten kulle som vi precis klarar av bemanna med så få som vi var idag. Diddi är tyvärr inte så himla väl tränat över sommaren så det passade henne bra att komma loss i ett mindre område som vi dessutom kan passa bra. Det dröjer en bra stund innan hon hade mäktat sig upp på toppen, men då kom väckskallen! Ljuvligt dreverskall i 10minuter innan allt gick i lås hos Henrik. Klockrent skott på 20m och Diddi kommer lyckligt fram och ta ett stadigt grepp om halsen.
Lycklig Mårten klappar sin Diddi och jag får äran att ta bocken, då det var min tur.
Jag sparade på lungorna som jag frös ner i minde påsar. Tanken är att kunna dra släpspår till våren med dessa bitar. Tror det är ett utmärkt sätt att lägga spår, framför allt ett enkelt sätt för mig. Krävs inte mycket planering utan fram med påsen och gå. I princip.
Hemma blev det att flå bocken och nu ska vi faktiskt ha en underbar gryta med rådjur från ifjol.
Ho-Rüd-Ho och Waidmannsheil.

2019-10-01: Säsongens första dag

jagdterrier 19 061Som vi har längtat! Som vi har sett framemot! Äntligen, äntligen var det då dags att viska i terrierns lilla öra: Nu gumman, nu får du springa! Visserligen hade jag inte behövd viska det, hon begrep med en gång när bilen parkerades vid grusvägen och Astron gav ifrån sig sitt pip ljud. Eftersom jag har ett helt vanligt kontorsjobb med måndag till fredag att slita, så fick jag jobba in några timmar under veckan som hade gått, så vi kunde ta oss friheten att smaka av första oktober i tre timmar innan jobbet åter kallade. Sora fick på sig en ny reflexväst, köpt på Engelssons, vi ska se om den håller. Det brukar ju går åt en del såna prylar under en säsong och än har inget riktigt varit bra. Men denne som jag provade i dag är billig och ser stabil ut, så vi får se. Strök kopplet en bit in i skogen, lillan for iväg och tackade med att jag inte fick syn på henne på ca 5min. Såg på GPS-en att hon sökte stort och fint men tyvärr utan att hitta. Jag fick snällt stå och vänta in henne igen, det blev rätt kyligt i mina gummistövlar och tunn jacka, termometern visade bara tre grader när jag klev ur bilen. Vi förflyttade oss långsamt genom marken och till sist så kom det äntligen, några glesa skall och sen tog hon lite extra. Det blev ett litet drev, inte värst långt, men det får vara så i början av säsognen. Eller så var det helt enkelt så att hon visste att hon var för långt efter. Drevskallet blev aldrig så där tät och bra som det är när hon har bra kläm på det. Vi fortsätter lite till, genom planteringen och längs åkern. Där fanns det något mer som verkade intressant, men inte med denne heller blev det något längre. Tänkte att jag får ge mig, tanken var ju bara att hon skulle få komma loss lite. Gick tillbaka mot bilen och märkte inte att hon försvann. Kollade efter en bra stund och då hade hon kommit en bra lång bit bort och det verkade runda marken och komma in igen. Konstigt nog så hörde jag inget. Blev lite tveksamt om det ens var något hon hade i näsan, men hon skulle inte bara springa så här medveten genom skogen, så nåt var det. Det var dock bara att vänta in henne, hon var tillbaka efter en halv timme. Tja, lasta bilen och lämna den underbara soliga skogen för en dag vid datorn. Ha en underbar start på säsongen! Ho-Rüd-Ho.

2019-09-28: Släpspår, 570m, 3h

Var ändå upp till jaktmarken för lite passröjning idag så det passade bra att komma fram lite före mötestiden och dra grisfoten, helt tinad denna gång då jag för en gångs skull hade ”planerad”.
jagdterrier 19 058Väderprognosen visade mycket regn och det regnade på vägen dit och spåret fick jag dra i regn med. Jag snitslade rikligt (trodde jag, men mer senare), gick över berghäll, mosse, lite sumpmarker och två gånger över grusväg. Delvist klättrade jag längs branta bergskant och svor stillt för mig själv att jag inte hade bättre koll på vägen jag hade slagit in. Så det blev lite fram och tillbaka och med snäva vinklar på vissa ställen, men ja, det får väl lösa sig. Vid grusvägarna gjorde jag lite ”avsprångsgropar” både innan och efter vägen som om vildsvinet hade tagit sats och hoppat över diket och sen gått över grusvägen och hoppat över diket igen.
Efter 570m tyckte jag att det fick räcka. Blev en del vinklar, men inga uppehåll av släpandet.

Vid 10 tiden träffades laget, det blev en del tjat och sen delade vi upp oss på de passen vi tänkte röja lite. Regnet hade slutat då, för att börja om igen och nu mycket, mycket rikligt. Under tiden vi röjde blev jag dygnsblöt, dum som jag var hade jag glömt regnbyxorna hemma och det resulterade i att regnet rann ner på byxbenen och vidare ner till stövlarna. Men så är det. Efter ca två timmar var vi klara och skildes åt, jag satt mig i bilen och väntade, i stilla hoppet om att det skulle sluta regna. Nej, det tog i ännu mer istället. Efter tre kvart fick jag nog, tog sele och hund och så drog vi iväg till starten, spåret hade då vilat i 3 timmar.


Selade på henne en bit innan uppsparken och förde henne längs med dikeskanten för att se om hon reagerar. Japp, det gjorde hon och tog in mot skogen efter diket. Hon gick riktigt bra till en början, trycket i linan visade mig att hon visste vart hon skulle. Och då kom första punkten där jag glatt hade hängt med henne om jag inte visste vart spåret gick. Trycket var lika bestämt som innan, men hon missade den inte ens så branta vinkeln upp mot berget och fortsatte rakt fram längs bergskanten. Ahhhh…. Satan. Jag stannar ochjagdterrier 19 059 håller linan så hon inte kom någonvart. Där står hon och tittar med sin upphetsade syn över dalgången, inga tankar kvar efter spårningen. Det är så hon är. Tankspritt kan man lugnt säga. Uppmanade henne att söka spår, hon kommer tillbaka, hittar spåret och tar självt upp för berget.

Väl uppe var det jag som hade strulat till det när jag la det. Hade gått fram till en hylla för att konstatera att jag inte kommer vidare här, fick gå tillbaka några meter och klättra upp för en annan hylla som såg lite mera lovande ut. Hon stod då även hon på hyllan och glodde över dalgången igen, efter en uppmaning till spåret, så hittade hon faktiskt självt vart jag hade gått upp på hyllan. Bra. Jag var nu genomblött ur till tåspetsen, glasögonen fulla av regndroppar och immiga. Så himla irriterande, men jag är ingen lins-människa så jag får väl stå ut med det.

Sora går fint och medvetet vidare, missar inte de nästa vinklar uppe på berget och vi kommer fram till nästa ställe där jag strulade till det. Nu eftersom jag inte såg vart vi skulle och inte var säker på att hon gjorde rätt. Får erkänna att jag blev lite irriterad, jag vet, det är meningslöst och framför allt helt motarbetande till att hunden vill jobba, men ibland så kan jag bara inte hjälpa det. Fick kalla in henne och sätta henne bredvid mig, tog fram GPS-en med spåret men tyckte inte att det hjälpte något vidare just idag, kände helt enkelt inte igen det stället vi stod på. Men, nog var det rätt, vi tog om det och hon gick på samma sätt och till sist såg jag snitseln. Jaha, lite tätare snitsel kanske så jag kan slappna av själv och inte stör hunden kanske?!?

Vid nästa ställe som jag inte visste om hon gick rätt eller fel, gick hon faktiskt fel skulle det visa sig. Det dög inte upp nån snitsel och rätt utför berget hade jag inte gått. Trycket i linan var dock inte något att hänga i granen, jag skulle alltså redan har fattat innan att hon var på villovägar. Vi går tillbaka till sista snitseln och tar om. Jag var fortfarande tveksam när hon väljer vägen, och antingen genade hon eller så hade spåret flyttat, för där vi gick hade jag inte gått, så vitt jag mindes. Men, nästa snitseln lyste och så fick hon fortsätta. En 90 grader vinkel innan grusvägen blev en ”jag-skjuter-rakt-fram” istället, eller ja, så hade jag kanske gått där ändå utan att markera själva vinkeln för att jag tänkte här på viltstigen ser jag väl det och satte då nästa snitsel en bit efter vinkeln. Jag vet inte, men jag blev lite sur på henne, ja, ja, jag vet, jag ska inte…. Ropade in henne och bad om att hon ska hitta spåret. Det gjorde hon då, följde utan problem över vägen och genom nästa skogsparti, två vinklar inne i skogen utan problem och via U-svängen tillbaka till grusvägen och över igen. Inga problem att hitta inhoppet i diket och vidare i skogen. Resten av spåret gick som på räls och väl framme vid grisfoten fick hon lite gott käk och en stund tuggande på foten. 

jagdterrier 19 060

 

Kan väl egentligen säga att hon jobbade väldigt bra. Den som strulade mest idag var helt och hållet jag själv, hon gjorde mer eller mindre rätt hela tiden.
Hon bar foten tillbaka till bilen, jag bytte hund och Svante fick gå samma spår bara för att han också ska få spåra lite. Han är ju så himla duktig på det, klart, det är väl inte svårt heller att gå i ett färskt matte-spår, men han tar allt så lugnt och med en arbetsvilja så det lyser om honom. Självklart, det blir lite svårt för honom att ringa, han tappar lätt orientering, där får jag komma hjälpa honom. Fördelen med honom är också att allt går så sakta och jag hinner plocka snitslarna under tiden. Efter en bra stund kommer vi fram till spårslutet, jag hade lämnat kvar godispåsen åt honom så han fick trycka i sig lite smaskis. Nöjd tillbaka genom skogen och ta med de kantareller jag såg när vi gick spåret. Nu, när jag väl hade börjat plocka svamp, så blir det liksom en drog att bara fortsätta, tillbaka till bilen, ut med Sora och ge sig iväg på svampjakt, med regnet som fortfarande föll. Hittade gott och väl 2 Liter, tillräkligt för en super middag med rådjurssadel från ett rådjur här från marken, potatis och sås. Jätte gott!!!
Suchenglück till alla er som är ute och spårar och speciellt till er eftersöksjägare.
Ho-Rüd-Ho.

2019-09-15: Spår, 285m, 6h

jagdterrier 19 056Ja, dags igen att dra grisfoten över marken. Tog med lite blod också och droppade varannan meter, ungefär. Fast nog är det inga droppar som kom utan mer att det kom ett stänk av damm av blod, eftersom hålet i locket i pet-flaskan täpptes till allt eftersom och jag fick trycka rejält för att få ut nåt. Det resulterade då i ett stänk som ur en spray flaska. Nå. Så kan det gå. Det betydde då att det mesta av vittringen kom att ligga rätt högt upp på riset och att det inte blir en dofttunnel längs marken. Det hade regnat mycket och vinden tog i rejält under dagen så jag var lite orolig hur det skulle gå och om allt skulle blåsa bort eller att vinden blir helt fel. Samtidig så är det ju det som händer ute in ”det verkliga” också. Vinden gör som den vill och regnet faller när det behagar. Sällan att en riktig eftersöksjägare kan bestämma hur vädret blir och åt vilket håll viltet gick så vinden ligger rätt för den spårande hunden. Lika bra att det bara blir som det blir.
Passade på att gå över grusväg igen, sen blev det en blandning av rejäla blötmarker, sump att försvinna i, kala berghäll och lagom storskog, vars mark är tänkt med ris av ljung och blåbär. Spåret fick vila 6 timmar, längden blev bara 285m, då vart flaskan slut.
När det var dags att gå på kvällen, selade jag på hunden en bit innan starten. Hon hade då redan kläm på att det blir något att leta efter så det var inga problem att hitta början på spåret. Hon sprang i full fart förbi ”sårlegan” där jag hade sparkat upp lite med klöven och stänkt lite blod, så jag hämtade tillbaka henne och lät henne undersöka det, så vi kunde vara säkra på att hon har rätt spår och är med på vad jag menar. jagdterrier 19 057
Hon går absolut perfekt för en gångs skull. Inget strul och velande utan medveten med bra tryck i remmen följer hon spåret, fram till bäcket, genom brötet som ligger där, upp på grusvägen och utan tvekan letade hon spåret medveten upp på andra sidan igen. Jag hade inte droppat på grusvägen och inte direkt i diket heller utan en bit inåt skogen. Vi kommer fram till en bergskant där hon dock började strula lite. Eller var det så enkelt att hon dock gick rätt, mitt stänk hade ”stänkt” iväg med den starka vinden och fastnade vid bergsväggen? Hon ville dit och i det stora hela hade vi nog kommit fram rätt ändå, då spåret säkert bara låg 20m bredvid ”originalet”. Jag kallar dock in henne och ber henne att gå lite närmare det jag hade tänkt och det var inga problem, hon hittade väl tillbaka, tar sig över plockepinn i gallringskog och ut på sumpen där slutligen grisen hängde. Välförtjänt får hon sina köttbullar, hon fick även supergodis i de små plastburkarna som jag lägger längs spåret och fick sen tugga lite på foten innan hon bar tillbaka den till bilen.
Bra jobbat idag, min lilla råtta. Hemma fick det blir en ny sida i hennes spårdagbok. Lite ordning får det allt vara.
Ho-Rüd-Ho.

2019-09-07: Grisprov i hägn för tysk jaktterrier

Idag anordnades ett grisprov i hägn i regin av Tysk Jaktterrierklubb. Även om jag inte kommer kunna ta en kull på Sora, då hon har blivit ”för gammal” för det, är det roligt att följa upp aveln för uppfödare och inte minst för rasen och meritera sin hund. Att gå Gatterprüfung i Tyskland hade jag egentligen tänkt göra också, men det har inte blivit av, tyvärr. Så jag anmälde henne nu på det svenska provet som ska likna det tyska och i morse bar det av mot Jensens Vildvinshägn i Ed. Väl framme hann vi bara att snabbt kissa hundarna, då domare och tre av de andra fem deltagare redan var framme. jagdterrier 19 053
Magnus A., en av domarna för tysk jaktterrierklubben, gick igenom provet så alla var införstådda i hur det kommer att gå till, innan vi lottades om startplatserna. Regnet hade då börjat att ta i ordentligt, så första ekipaget blev rejält blött. Sora fick starta som nummer 3. Rätt lagom, så där mitt i. Från parkeringen vid grillplatsen tog vi då bilen fram till hägnet. Provet hölls i ett långt-smalt hägn på 6ha, innehållande 4 medelstora galtar. Samtliga skulle vara spring och ”fronta hund” benägen, så det skulle krävas lite mod av hundarna att stötta fram de ur sina gömslen. I de hägn man vill träna sin unghund i, har man självklart inte dessa galtar utan en mer ”snäll” som kanske till och med bara stannar och tittar på hunden, så föraren kan hänga med och stötta utan att grisen bara springer iväg. Det blir nästa hägn med nästa typ av gris, steg 2 liksom. Ni som har varit på Mamimas anläggningar, vet säkert vad jag menar, ett hägn för varje behov nästan.
Nå, nu var det då 4 galtar någonstans i det stora hägnet och enligt provregel så skulle man släppa hunden vid ingången och den skulle då börja ge sig iväg självmant för att söka. Sora var tydligt sugen och hade nog fått lukt av jakt i näsan så det var inga större problem att få iväg henne på sök när kopplet ströks. Sen är hon som hon är i början, att hon kommer tillbaka med jämna mellanrum för att kolla in så matte är med, innan hon ger sig iväg igen. Så gjorde hon nu med.
En av domarna satt mitt i hägnet på en kulle med god utsikt för att kontrollera hundens arbete. Han ropade då till emellanåt att han har sett hunden passera honom under sökrundan så nu kunde Magnus och jag masa oss inåt hägnet med, så vi kunde ställa oss på en annan kulle för att skåda terrier. Det dröjde inte länge innan de första ”väckskallen” ljöd över hägnet, hon hade tydligen fått upp en varmare typ av löpa. Nu vet jag ju att hon egentligen inte bruka skälla i löpa, ibland inte ens när de springer framför henne utan enbart när hon står still med dem. Men när vi sköt den stora galten i januari, så var det visst så att hon skällde i löpan! Så nog har en palett trillat ner hos henne. Hon skällde helt underbar, jag såg Magnus le och efter några minuter övergick löpskallet till hennes grova ”gris-på-stånd” skall. Den andra domaren ropade att hunden står nedanför honom i en ravin, har ställt grisarna och skäller. Perfekt ju!
Hon släpper inte utan blir ståendes där en stund innan grisarna väljer att flytta på sig. Så ropar då domaren att hunden har fått loss grisarna, perfekt ju. jagdterrier 19 054


Drevet drog en runda nedanför oss, Sora härligt skällande efter, vi kunde se från vår kulle att hon höll bra avstånd, något som jag är väldigt glad i. Det blir stopp i nästa tätning, där ställer sig grisarna igen och terriern får skälla runt där en stund, innan gruppen besluter för ytterligare en förflyttning. Under tiden som det stod stilla i det täta, flyttade domaren och jag på oss något, så han kunde se hur hon jobbade. Inte mycket man såg dock, då det var tät, men de grå skuggor och terrierns signalhalsband syntes allt från och till. Till sist så flyttar allt på sig igen, längs staket, förbi domare 2 igen och försvinner till bortersta änden av hägnet. Stopp där igen i några minuter, terriern skäller och skäller sitt grova grisskall och jag stor som en fåne och ler.
Så kommer då anropet från den andra domaren att han har sett allt han behöver och även Magnus nickar och säger att han är nöjd. Samtidigt går grisarna loss igen, springer nedanför oss i bergskanten förbi oss och in i tätningen igen. Terriern lycklig efter. Får då uppmanan att kalla in henne. Öhhh…. Jo…. kan ju alltid prova. Sora är rätt lydig egentligen, så nog bör det fungera förr eller senare. Vi halkar ner för berget, över ett hygge och förbi tätningen. Domaren hinner då att se några till moment av Soras arbete, jag ropar på henne, en gång, två gånger, nja…. Tre gånger och så kommer hon. Jag kopplar henne, men går några meter med henne i koppel tillbaka och låter henne spåra, så hon inte förknippar inkallning och sin lydnad till slut på det roliga. jagdterrier 19 055
Lastar in henne i bilen sen och tillbaka till parkeringen. Hundförare fyra och fem kör sina prov, under tiden jagar vi en olydig jack russel terrier i ett annat hägn och sen blir det samling vid grillplatsen, grilla korv. Under tiden diskuterar domarna resultat, självklart fick de nån korv de med.
Samtliga hundar fick godkänt, med olika pris. Maximal poäng för provet ligger på 42, Sora fick hela 40 av dessa, så jag är mycket mycket nöjd med henne och hon gjorde exakt lika bra som hon brukar göra under jakt.
Provets poäng räknas fram ur … olika delmoment som bedöms under provet, nämligen:
Sök, rörlighet, kontakt och skall.
Vid sök bedöms självklart hundens sätt att söka ut, viljan att hitta vilt och lämna föraren.
Med ”Rörlighet” ska bedömas hur hunden jobbar, är rörlig under arbetet i kontakt med vildsvinen.
Som ”Kontakt” bedöms hur nära grisen hunden jobbar, hur den reagerar på motstånd och hur den övervinner konfrontation genom att ”gå på” igen.
Och sist då ”Skall” där det självklart bedöms hundens ”kompetens” att skalla. Hur hörbar, möjliga nyanser av skallet under olika arbetsmoment och därmed hundens förmåga att via skallgivning förmedla jaktens förlopp till jägaren.
Det var en kortfattning. Är ni sugna att läsa på, gå in på tysk jaktterrierklubbens hemsida.
Sora fick 4 av 4 poäng för söket, 4 av 4 poäng för rörligheten, 3 av 3 för kontakt och 4 av 4 för skallet. Via omräkningsfaktorer blir det då 40 av 42 poäng och därmed godkänt prov.
Att hon ”bara” fick 3 av 4 poäng för kontakten är helt rätt och visar exakt den jakthunden hon är: hon håller sig nära, men inte för nära grisarna, hon är inte för hårt på utan håller sig på lagom nivå. Jag är jättenöjd med hennes sätt, då hon förhoppningsvis inte blir skadad av vildsvinen under jakt.
Tack till alla inblandade och framför allt de eldsjälar som driver klubben framåt genom att anordna prov, åka rike runt för att döma proven, utbilda sig och åka på domarkonferenser. Utan er skulle klubben aldrig hållits vid liv.
Ho-Rüd-Ho.

2019-08-16: Bockpremiär

jagdterrier 19 052Så ja. Många av Sveriges jägare har väntat på dagen som barn på juldagen. För min del är den inte lika viktig längre. Jag tar inte längre ledig från jobbet för premiärmorgonen längre utan det får passa på kvällen och sen fram på helger istället.

Blir det en bock, så blir det bra, om inte, är det bra med det också.
Ikväll stämde jag tid med en kollega att vi skulle ta var sitt pass. Han tog ett sittande och jag valde att smyga och sitta. Det blev en mycket lyckat kväll, det var underbart väder, lagom med vind så inga knott och inga mygg. Vi såg en del, både han och jag och kvällen kryllade av liv. Dock inga bockar och han som visade sig för kollegan hade tur då han gick gömt i det höga gräset.


Min terrier var med, som vanlig och skötte sig exemplarisk. Stod jag stilla, stod hon, gick jag sakta, smög hon med. Sen är det väldigt praktiskt att ha med sin hund, hon känner viltet på långt håll och markerar med sitt sätt att vinda om det är något och varifrån det kommer. Idag hjälpte hon mig på så sätt att se get och kid ute vid skogskanten. jagdterrier 19 051

Jag är övertygad att en sådan kväll, bredvid sin matte/husse på pass och pyrsch kräver mycket av hundhjärnan. Hon är på helspänn hela tiden, vindar och nosar och koncentrerar sig på att se/känna vilt. Hon vet att vi är ute för att jaga och det ger henne mer än en koppelpromenad på asfaltsvägar. Vi bryter när mörkret faller och samtalar i strålkastarljuset innan var och en kör hem.


En mycket lyckat och underbar bockpremiär, även om vi inte fick en hem med oss.
Skit jakt på er.

2019-08-15: Pyrschbock på väggen

jagdterrier 19 050Det tog nästan ett år, men idag fick jag då äntligen hem honom: Fjolårets pyrschbock som bjöd mig på en upplevelse som jag än inte har glömt. Han var så otrolig fin och nästintill söt så vi bestämde oss för att inte bara spara på själva hornen utan låta honom bogmonteras.


Jag hade lämnat in honom hos konservatorn direkt dagen efter jakten, gav honom några bilder på hur han såg ut och hur jag önskade helst att han skulle behålla sin ljuvliga blick och sättet han hade hållit öronen på.


Det dröjde ett nästan ett år, men nu hänger han här hemma på väggen, över soffan och tittar på oss varje kväll. Det blev mycket bra och jag är glad att vi gjorde det, även om det inte var direkt gratis att få bocken uppstoppat. Men, jag skjuter inte så mycket och de underbaraste minnen är värt att bevara för min del.

Om ni vill läsa om pyrschen på denna fina lilla bock, varsågoda, här är länken: Till pyrschjakten 2018.

2019-08-01/03: MTB-träning på Isaberg

jagdterrier 19 049Då min stackars sambo mest får hänga med och hjälpa till på mina upptag jakt, hund eller hästrelaterad, så tyckte vi att det var dags att göra något som är mest hans favorit. Valet föll självklart på att åka iväg och cykla. Lätt bestämde vi då att låna svärföräldrarnas husbil och köra ner till Småland, närmare bestämt till ”Moutnainresort Isaberg”.

Vilket ställe kan jag säga! Underbar campingplats direkt vid berget Isaberg, underbara spår i olika svårighetsgrader för att träna på sin mountainbike. Till och med en riktig arena med olika moment och olika saker att träna på finns.

Vi hade skitkul i två dagar, cyklade som bara det, gick en kurs och lärde oss en del, jag försökte bekämpa min spångångest (gick bra… ) och självklart blev det en del cykling för terriern längs ett av lederna som var lagom lång och underbar underlag för henne att springa på. Lagom jobbig för mig med så jag kunde slita en del där hon bara sprang upp med sin fyr-hjulsdrift.


Nu laddar vi för Cykelvasan.

2019-07-30: Murmeldjuret

jagdterrier 19 048Nu är semestern över, vi har varit en vecka i Tyskland och bott i sommarstugan norr om Berlin. Några härliga kvällar med föräldrarna och långa turer i mina gamla skogar har vi hunnit med. Tyvärr är en vecka alldeles för kort. Tillbaka i Sverige tänkte vi att ha två veckor på hemmaplan och göra lite allt möjligt. Men det var alldeles för varmt och jag pallar inte värme och att bara kunna sitta och svettas. Då är det bättre att jobba och spara dagarna till senare när det går att göra det jag tycker om.


Ikväll tyckte jag dock att ta en sväng ut till marken och spana lite. Men mest även för att träna med terriern att tyst gå bredvid när jag smyger. Snart dags för bockpremiären. Tyvärr har jag lämnat in min bössa för lite service och byte av kikare mot aimpoint. Är tvungen att få en skena på så jag kan fästa aimpointen och den verkar vara svår att få hem. Lite underligt, men jag får vänta och se.
Ikväll blev det dock en liten runda med terriern i koppel runt axeln. Vi gick sakta framåt, stannade mycket och ofta, hon får då snällt hålla sig och stå stilla vid min sida. Det brukar fungera fint för det mesta. Till sist så gick det dock inte längre att bara stå på fyra ben vid min sida utan hon kände lukten efter get med två fina kid ca 40m ifrån oss och fick ställa sig som ett murmeldjur på två ben och spana. Hon håller dock truten, som tur är, annars blir det ju svårt att komma till skott när hunden stramar i koppel och gapa.


Bjuder på ett foto på mitt lilla murmeldjur. Geten och kid fick jag på bild de med, men ni vet ju hur ett rådjur ser ut, ha, ha.
Ho-Rüd-Ho.

2019-06-19: Sommarläsning

jagdterrier 19 047Man får allt ta det lite lugnt även om det finns hur mycket som helst att göra. Sommarkvällarna är helt ljuvliga och jag passar på att njuta av mina böcker om Tysk Jaktterrier tillsammans med tyskt lösgodis. Klart terriern vill upp i knä, men nix. Godiset är mitt och jag vill läsa i lugn och ro utan en terriertunga i ansikte.
Njut av sommaren nu gott folk.

2019-06-16: Spår, 350m, övernatt

jagdterrier 19 045Ja, då var det dags igen att dra ett kort spår till henne på kvällen och gå det på morgonen, innan vi skulle göra annat. Det fick bli grisfoten otinad ur frysen, då jag fick lusten på morgonen och ja, då vart det bara att gå. Blandade upp lite torrblod, ca 150ml och började spåret i ett tyvärr rätt så ogenomträngligt terräng skulle det visa sig. Jag fick krypa på fyra ben och ta mig igenom, inte glömma att droppa lite här och var och grisfoten fastnade nät som tätt i allt bråte, snöret lossnade och jag svor en del.

Till sist kämpade jag mig ur det täta, sumpiga och kom till storskogen igen. La ut några plastburkar med godis i längs spåret, vinklade och gick över grusvägen. Vidare genom storskog med tätt blåbärsris, genom lite sumpmark och knöt klöven vid ett träd.


Markerade spåret med toalettpapper som är enkelt att bara riva ner och ta med när jag går spåret med henne.
Direkt efter frukosten var det då att plocka in spårsele och terriern och ge sig iväg. Som jag trodde, så blev det mycket besvärlig, mest för mig, att hänga med i starten.

Hon ville först inte alls begripa vad det var som hon skulle göra. Mycket märkligt och ja, inte alls bra för min motivation att lägga spår till henne, men till sist så gick det åt rätt håll och in i bråtet. Där blev det som väntat jag som strular och hon fick vänta en hel del för att matte skulle kavla ikapp. I storskogen gick det bra på, hon går förbi plastburkarna med godis i, de luktar väl självklart inte något vidare intressant. Men jag stoppar henne, öppnar burken och hon för käka lite.

jagdterrier 19 046
Vinkeln innan grusvägen sköt hon förbi först, men rättade till sig själv utan att jag behövde hjälpa och så gick det utan problem över grusvägen och in på andra sidan igen. Snart dags att börja gå en bit längs grusvägar och sen in på andra sidan, istället för i princip rakt fram. Resten av spåret gick fint, köttbullarna framme dög och grisfoten skulle bäras fram till bilen.


Jag har tidigare skrivit upp alla spår jag lägger till hundarna i årets almanacka. Tyvärr så står det mycket annat i denna då också och vid ett nytt år, försvinner anteckningarna med almanackan in en hylla. Nu var det då dags att öppna ett nytt kapitel av ”Spårdagboken”. Köpte en fin liten bok med blanka sidor att fylla med äventyr. Nu har jag plats med att inte bara skriva temperatur, längd, liggtid, lite om svårighetsgrad och hur det gick utan kan även skissa lite och anteckna där. Så har jag kanske lite bättre koll på hur utvecklingen blir eller och vad det är jag behöver träna mer på och vad som går fel. Vi får se. Jag bjuder då på bokens första sida.


Hoppas ni har en bra sommar, nu verkar hettan komma och jag får se hur jag gör framöver. Får passa på att lägga mera spår så fort prognosen säger regn.

2019-06-13: Ligg kvar i skogen

jagdterrier 19 044Att lägga sin hund, gå iväg, skjuta 3 skott med 2 minuters mellanrum för att återvända till hunden som då ska ligga kvar där man har lagt den, är ett provmoment i tysk jaktterriers fullbruksprov, Dr. Lackner Prüfung och Prüfung Arbeit nach dem Schuss. Stora prov som hölls för just vår ras. Tänkte då att ta med terriern och träna lite på det. Dock utan skott, känns lite fel så här mitt i sommaren, när jag inte är på skjutbanan. Men jag kan alltid ropa något så löjligt som ”pang”, det kan räcka för att reta hunden för att resa sig och komma kolla.


Tog en fin promenad på kvällen, passade på att lägga henne i blåbärsriset, kollade noga innan så det inte var ett stråk för myrarna också och gick iväg. Gömde mig bakom några buskar och lät henne ligga där. Efter 2 minuter ”pangade” jag och hon reser sig, men sitter kvar. Det blir poäng avdrag, men är godkänt än. Jag väntar ytterligare två minuter och ropar ett till smäll. Väntar lite till innan jag går tillbaka. Hon satt snällt kvar där jag la ner henne, dock skulle jag kanske träna på det lite oftare, kan vi konstatera. Samtidigt så är det så att när jag har med henne på en pyrsch, så tar jag alltid det säkra för det osäkra: hon går i ”umhänge-” koppel vid min sida och behöver jag smyga fram något självt, så kopplar jag henne vid ett träd. Aldrig skulle jag tänka tanken att ha henne löst. Självklart, hade jag stenhårt tränat på det, så skulle det gått, i Tyskland gör man så. Men jag har inte tränat stenhårt och då får kopplet sitta på.
Men roligt är det att ändå försöka, då hon nog kommer ihåg lite när det sen gäller.

2019-06-09: Spår, 950m, 7h

jagdterrier 19 042Än så håller min lust och även vädret är bra då sommarhettan ej har kommit riktigt än. Upp tidigt på morgonen och ta bilen ut till marken för att lägga ett längre spår. Det blev ett kortare förra veckan, så nu är det kanske läge att även ta något längre. Det blev 950m, hade med mig grisfoten som jag släpade, typ otinad. Jag har även slutat att exakt mäta upp gram torrblod som jag ska blöta upp i milliliter vatten. Det gjorde jag i många år, nu går jag mest på känsla. Och dessutom är det ju så att även om koncentrationen kanske är mindre några gånger än 1:20, så är det ändå så att det finns doftpartiklar och vilken hundnäsa som helst kan känna dessa. Det är koncentrationen i min hunds hjärna som skulle sätta stopp för spårningen, inte hur högt eller lågt koncentrerat blod jag använder. Hon är trots allt sju år nu och vi tränar inte de första spåren längre.


Jag lät spåret vila i drygt 7 timmar och hela familjen strövade ut till marken framåt kvällen. Fredrik och Svante fick snällt vänta i bilen, så jag och Sora kunde gå spåret först. Det är så lättvindigt att låta Fredrik gå samma spår med Svante efteråt. Så har pensionären också fått jobba lite.
Dagens start på spåret tyckte jag att jag gör lite annorlunda. Inte sätta ner henne och gå och kolla själv utan sela på terriern och låta henne hitta starten helt själv. Hon vet att sele på heter spår, så där var det inga tvivel. Hon letade lite längs skogskanten som jag hade börjat spåret vid och japp, där var nog starten. Hon gick väldigt, väldigt bra till en början. Jag var överlycklig att hon nu kanske skulle klara av att koncentrera sig, damen. Hon tog vinklarna och gick över bäcken utan större bekymmer. Men sen så hände det: något annat var nog intressantare! Det hände uppe på en bergstopp, där jag hade vinklat spåret för att gå ner igen mot skogen. Hunden visade med inga som helst reaktioner att hon nu gick av spåret utan med nosen i backen följde hon bergstoppen rakt fram. Hade jag inte vetat bättre, så hade jag hängt med, då hon verkligen såg ut att spåra. Jag lät henne hålla lite, tänkte att hon kanske hade missat vinkeln och kommer att rätta till sig när hon märker att spåret saknas. Men ikke. Hon gick framåt. Till sist, efter kanske 30m stannar hon i sin ”vorsteh-position” och tittar ut över ravinen. Jäkla hund. Det var ingen idé att få henne att ringa självmant och hitta tillbaka till spåret då hon helt enkelt hade glömt av vad det var hon höll på med i detta läge.

jagdterrier 19 043
Surt, väldigt surt då vi definitivt hade nollat provet med henne om det hade varit ett spårprov. Och jag som förare kunde inte läsa min hund i tid för att förstå att hon nu hade gått av spåret och hittat på annat istället.
Tja, så är det dock tyvärr, tur så visste jag vid vilken gren jag hade lagt vinkeln neråt. Tog av terriern och tillbaka några extra meter bort från vinkeln för att börja om i spåret och ge henne chansen att hitta vinkeln själv. Tyvärr så vart det som förtrollat. Hon gick rakt fram, två gånger. Då fick det vara nog, mitt humör var då lite i botten med och vi fick helt enkelt strunta i vinkeln, jag visade henne på spåret efter vinkeln igen så hittade hon efter många om och men tillbaka till spåret. Dock var trycket borta och hon verkade inte riktigt ha koll på vad det var vi skulle göra. Det dröjde ca 50m som jag var tvungen att mer eller mindre visa henna spåret, innan hon kunde sätta på sin lilla hjärna igen och då gick resten som på räls.
Mycket märkligt. Det kanske är så att hon helt enkelt inte klarar av längre spår? Jag vet inte. Det finns nog inga svar, hon är en levande liten varelse och ingen maskin, så nog förstår jag att hon inte fungerar i alla lägen, alltid. Jag kanske strulade i vinkeln när jag la spåret? Kanske kom inget blod ur flaskan när jag droppade? Kanske hade vinden strukit över hälen och fört bort vittringen på ett sätt som jag inte kunde förklara just då och hon följde ändå rätt spår, då det hade ”fastnat” igen i vegetationen rakt fram? Det vet bara min hund, hon har näsan, jag har bara ögon och min hjärna för att räkna ut hur det kunde bli så.
Vi kom fram till klöven i alla fall, hon fick utöver det en påse med köttbullar. Det satt som en smäck, då hon hade fått banta lite under veckan.
Vi två satt oss sedan i mossen och vilade hjärna och ben, jag ringde Fredrik så han kunde börja gå med Svante. Det tog en väldig lång tid innan de till sist kom fram. Och även Svante strulade vid några ställen, bland annat vid vinkeln. Kanske för att vi hade gått fram och tillbaka där innan eller och kanske för att det rentav var något lurt med stället. Fredrik fick hjälpa en hel del. Han visste vart spåret skulle gå, eftersom jag hade satt GPS på Sora och Fredrik fick Astron för att se hur vi gick. Smidigt med tekniken.
Nöjda och belåtna färdades vi hemåt, under ivrig diskussion varför och hur det gick som det gick. Rätt roligt att sambon kan ställa upp för sådant som spår-gåing, trots att han inte jagar. På så sätt är han lite med i alla fall och vi har gjort något ihop.
Önskar er Suchenglück och Waidmannsheil!
Ho-Rüd-Ho

2019-06-02: Spår

jagdterrier 19 041

 

Fick tummen ut igår och la ett kort spår åt henne. Tog ut en grisfot, släpade den otinad genom skogen och droppade lite sporadiskt med blod. Det blev kanske 200m, med två fina vinklar. Det behöver ju inte vara långa spår utan helst oftare och kortare eller ja, helst blandat så klart. Jag har hört om en hund som alltid (!) tränades för att just gå de proven som finns på 600m. Spåren till hunden lades alltid mer eller mindre exakt 600m med GPS-en. Det slutade med att hunden lärde sig även spårets längd, slutade spåra efter 600m och undrade varför det inte fanns nåt i slutet. Nja, om det är helt sant vet jag så klart inte, men nog kan jag tänka mig att ett litet uns sanning ligger i det. Så därav: variera spårlängden. Passar mig utmärkt, då jag ibland helt enkelt inte är så sugen att lägga långa spår. Det krävs ju lite arbete innan att fundera ut rimliga ställen, det ska passa med att kunna lägga ut klöven innan man just ska gå med hunden osv.


Nå, som sagt ett kort spår till henne. Hon hittade starten utan bekymmer, tappade koncentrationen några gånger men jag stod bara stilla och så löste hon det. Ibland tror jag att hon allt tycker det är roligt med lagda spår. Får försöka att få till några spår innan sommarvärmen kommer.

2019-05-31: Elmia i Jönköping

jagdterrier 19 040Ja, då var det dags att besöka jaktmässan! Alltid lika trevligt, speciellt när vi åker i en stor buss med hela Sotenäs Jaktvårdskrets. Det är redigt ståhej och många skratt, blandat med en och annan öl eller starkare dryck som skickas hela bussen runt. Vi stannade i Mullsjö för att käka frukost, sen kom vi fram, lagom vid 11 tiden.


Riktigt megaglad blev jag sen att jag hann träffa min gode vän Fredrik från Småland. Han stod hela dagen i Svenska Jägareförbundets monter och på skjutbanan. Till lunchen hann vi allt att prata lite, han kom loss och vi tog några varv på mässan ihop.


Återförenad med mina kollegor från Bohuslän, gick besöket ett varv till och något är man ju tvungen att köpa! Fick ett fint jaktställ, lite reflexhalsband till terriern, några vantar och annat smått och gott.


Självklart tog jag en sväng förbi montern till Tysk Jaktterrier Klubben, TJTK för lite prat. Träffade några bekanta ansikten och köpte mig senaste kepsen med fint påsydd klubbemblem. Klart man ska ha en sån, eller hur.


Tillbaka hemma sent på kvällen, tog en kort sväng med terriern och försökte mig på en bild med kepsen. Lyckades si sådär, men det får duga.
Ho-Rüd-Ho

2019-05-28: Släpspår på kvällskvisten

jagdterrier 19 039Var lite sugen att bara ta en snabbis innan läggdags. Tog ut en grisfot ur frysen och gick för att lägga spåret direkt. Tänkte, hur svårt kan det vara? En polishund kan känna doften av en människa som tog i en metallpinne som har legat senan försluten i en plastpåse i nåt år. Eller likhundar som känner vittringen genom flera meter vatten.
Ja, då är det nog absolut inget problem för en jaktterrier att känna lukten från mig när jag går spåret och säkerligen luktar det gått av vildsvin med. Drog spåret lite enkelt, blev kanske typ 200m, tog hunden två timmar senare ut till skogs. Tänkte börja som vanligt med att hon får sitta en stund och titta på när jag stövlar rund vid starten. Hon kollar uppmärksamt kan jag säga. Åt annat håll, mycket roligare där borta där det knakar i skogen. Hund….!


Sen brukar jag inte ta fram henne till exakta spårstarten utan kommer lite underifrån och från sidan så hon själv ska markera och hitta starten.

Det gick mycket bra, hon hade nog koll på det redan när jag satte ner henne och hon gick spåret som ingenting. Har märkt det tidigare, att just släpspår med nån god klöv är roligare än blodspåren.

 

Glad och nöjd hund fick bära tillbaka foten. Hoppas jag får till det lite oftare nu framöver att bara dra ett spår. Hoppas att inte sommaren blir så katastrof varmt som ifjol bara.
Ho-Rüd-Ho.

2019-05-25: Spårträning med plastburkar

jagdterrier 19 038Ja, lusten har återkommit något efter spåret för några veckor sedan. Nu tänkte jag trimma mitt spårläggningssätt lite extra. Hade kollat på nätet och hittade en video på tyska där de även la in lite mat längs spåret för att motivera hunden lite extra. Visst, det är ju inget konstigt att det är en bra idé att göra så, men ja, risken för att myror äter på eller räven kommer och käkar upp allt är ju inte obefintlig. Så jag har aldrig gjort det, även om jag trodde att Sora nog är så intresserad i några godbitar längs vägen. Men varför jag inte kunde komma på ett sätt att skydda maten från rävar och myror? Jag vet inte.

 

Behövde nog få det lite pang på tydlig visat på en video från nån tysk jägare. Gick och köpte några små burka på panduro, ni vet affären som har allt för dina konstnärliga dagar. Hittade några rätt lämpliga runda burkar i genomskinlig plast med skruvkork. Perfekt att stoppa i nåt extra gott torrfoder som jag då extra köpte för ändamålet. Var dock lite tveksam till att stoppa ner köttbullar och låta de ligga i stekande sol, då temperaturen liknar högsommar numera.
Drog ett fint spår, ca. 600m med ett antal vinklar, lite över berghällar och genom blåbärsris. Lät det vila i 9h och gick det på kvällen.


Sora gjorde faktiskt riktigt bra i starten, gick väldigt fint och tog de första vinklar, sen blev det som alltid, mycket intressantare med annat. F..n också. Men, nu gäller det att bara stå kvar och hålla i linan, hon kommer ingen vart utan bara framåt i spåret. Till sist fick hon idén att gå vidare och så plogade vi på till första burken godis. Nja, det var bara så där lagom gott, hon tog inte ens alla torrfoderbollar utan lät resten vara. Satan, att hon är så kräsen, trots att hon har fått lite mindre käk nu senaste tiden.


Vidare går det väl blandat bra och dålig. Hade jag inte vetat vart spåret tog vägen, hade jag säkerligen hamnat i Bengtsfors. Lite deppig blir jag allt, då jag verkligen tycker det är så roligt att går spår med hunden. Men, vi kom fram till klöven, hon fick tugga lite och sen tog jag Svante, min blinda krigare och gick samma spår med honom.

Det fanns ju framför allt burkarna kvar som Sora ratade. Svante gick med samma iver och glädje som vanligt, han verkligen, verkligen älskar det! Visst, han strulade han med vid vissa punkter, men det kommer mest från den enkla anledningen att han inte ser och därmed inte vet om han ringar runt eller kommer för långt bort från det han ville ringa tillbaka.

Där får jag helt enkelt hjälpa till ibland. Lika lycklig som han blir jag när jag ser honom pulsa framåt. Klöven hade jag i fickan, det är ju enkelt att slänga dit den, förbi den blinde, så kunde han lugga lite och bära tillbaka benet.


Suchenglück och Ho-Rüd-Ho.

2019-05-12: Spårträning

jagdterrier 19 037Ja, nu äntligen har jag fått tummen upp och lagt ett spår till Sora. Hon är tyvärr inte värst intresserad av att gå anlagda blodspår, hon menar mest att det luktar bättre vid sidan av. Nog är det för enkelt eller och så har hon väldigt lågt koncentrationsförmåga. Spåret la jag kvällen innan och gick det i morse. Jag la det inte för långt, men några vinklar fick det bli helt enkelt för att terrängen kräver det. Delvist väldigt tät med skog och buskar, i princip inga öppna ytor utan bara skog fick det bli. Drog grisklöven och droppade lite med blod. Snitslade med toapapper. Ett knep som jag såg på en video på nätet. Rätt smidigt, då det inte gör mycket om man inte plockar med alla, de ruttnar fort ändå.
Hon tog starten väldigt tydligt och bra, hittade åt vilket håll det gick och plogade på. Jag höll mig lugn och sa ingenting, även när jag märkte att hon börjar bli okoncentrerad och titta på annat. Har fått ett nytt knep att då bara stå stilla, hålla i linan och vänta. Hon kommer ingenvart åt det hållet hon tycker är bättre helt enkelt. Ibland tyckte jag dock att det dröjde lite väl länge att hon bara stod och glodde, så kom det ett litet ”Ahah!” från min sida, lite som om att påkalla hennes små hjärnceller på uppmärksamhet. Det fungerade rätt ok och hon fick beröm när hon väl fortsatte. Vi kom i mål med lite krångel, men nog kan jag säga att hon har jobbat fint. Släppte henne de sista metrarna med uppmaning att ta grisen. Det var då rätt roligt för henne att få komma fram och tugga lite.

2019-05-05: Svante 10 År!

jagdterrier 19 036Idag fyller min lilla blinda krigare 10 år. Min en på miljonen hund som är en kämpe utan dess like. Firar dagen med en köttfärstårta. Grattis min fina vän!

2019-04-29: Skogsantenn godkänd

jagdterrier 19 035Nu har jag cyklat några gångar med terriern i skogsantennen på styret av cykeln och kan säga att det får godkänt. Det är mycket säkert, även om hon skulle få för sig att kasta sig i sidled, så gör antennens fjädring mot styret att det inte rycker till. Styret dras knapp åt det hållet heller, allt är mycket dämpat och fungerar prima. Sora verkar rätt enkel att ha framför cykeln, hon lyssnar fint på när hon ska sakta in och det räcker att säga lite ”häråt” och hon förstår vilken väg vi ska ta. Lite jobbigare blir det självklart mitt i skogen där det inte finns en viltväxel att förhålla sig till, men eftersom hon för det mesta hittar bra väg själv, följer jag efter eller korrigerar då och då om hållet blir fel. En himla rolig aktivitet som vi ska hålla i framöver. Kan varmast rekommendera mojan som man fäster på styret. Hör av dig om du vill veta fabrikatet.

2019-04-26: Det där med leksaker

jagdterrier 19 034Till terriers verkar hopplös. Finns inget som håller, inget som inte går att få sönder, i små bitar. Denna höll i hela 2min så var det flisat och klart.

2019-04-23: Terrier på skogsantenn

jagdterrier 19 033Fick monterad antennen på cykeln för några dagar sen och med lite lediga dagar framöver så blev det några turer med terriern och Scotten (cykeln). Jisses vilken glädje för både mig och hunden! Eftersom hon är alldeles för långsam på grusvägar så blir det ingen träning för mig att cykla med henne, men i skogen, i skogsbackar och på skogsvägar och stigar är hon i absoluta överläge med sin fyrhjulsdrift. Och därmed blir det bra träning för mig. Ni som cyklar lite MTB i skogar vet att det är rätt roligt och mycket bra träning för hela kroppen att cykla skogsstigar och kunna kombinera det med hundmotionering är ju helt underbart. Ja, hoppas jag orkar hålla i och sommaren inte blir så himla varmt som i fjol där varken hund eller jag orkade med något annat än svettas, så ska hon nog hålla formen fram till jaktsäsongen igen.

2019-04-06: Skogsantenn till Scotten

jagdterrier 19 032Fyllde själv år häromdagen och hade önskat mig en fungerade infästning för hunden att ha henne riskfritt framför cykeln. Fredrik hittade då en typ antenn som draghundssporten använder sig av när de cyklar med hundar cross på sina MTB. Den blev alldeles perfekt! Det följde med ett koppel som har resor, tror dock att jag kommer ersätta det med ett flexikoppel, då Sora inte ska dra utan bara springa och hon håller inte alltid samma tempo och då är det lätt hänt att kopplet hamnar under/för nära framhjulet. Men, det ska utvärderas och så får jag se. Första rundan är cyklat och mer ska det bli. Tanken är framför allt att kunna cykla i skogen och på små stigar och inte bara grusväg. Där fungerar det ju med vanligt koppel. Men inte i terrängen där jag verkligen måste ha händerna lediga för styret och bromsar.

2019-04-01: Grattis Sora

jagdterrier 19 031Fyller hon redan sju bast? Helt otroligt vad tiden går. Jag ser henne fortfarande som den lilla valpen som står med en tas i luften och vädrar efter något spännande ner hos uppfödaren i Tyskland. Hon är min lilla guldstjärna, en underbar kompis och trogen vän. Hoppas på många år till. Grattis Sora, självklart ska man ha lite presenter och god käk. Ja, ja, jag vet… jag är löjlig. Men det är roligt.

2019-03-24: Spår-apport

jagdterrier 19 030Vädret var fint och en rävsvans hade jag sparat sedan tidigare så det var bara att stoppa ner den i ryggsäcken och få ut den på en promenad. Jag är rätt lat av mig och att lägga långa spår som ska vila i timmar och nja, ni vet, det är inte alltid det passar in i vardagen, inte ens i en helgdag. Så enklast just nu är att bara sätta hunden i skogen, dra iväg svansen några meter med någon vinkel och runda tillbaka till hunden. Jag vet, det är inget svårt för en hund att reda ut något sådant enkelt, men med Sora är det mest att hon ska koncentrera sig på uppgiften hon får. Hennes näsa fungerar alldeles utmärkt. Väl tillbaka hos henne, skickar jag iväg henne på en apport i spåret. Det gick rätt bra, hon är lite för ivrigt emellanåt och sprattlar till i onödan, men till sist så hittar hon svansen och kommer tillbaka med den. Får tillägga att min lathet går så pass långt att det är en torkad rävsvans, inte ens en färsk. Så nog följer hon mitt spår, eftersom torr rävsvans kanske inte luktar så mycket. Men, det spelar mig ingen roll, hon ska hämta det hon hittar. Så är jag nöjd och hon med.

2019-03-16: Saknaden

jagdterrier 19 029Tio år sedan du lämnade livet här och gick vidare. Tio år har gått och jag ropar än ditt namn. Vi ses igen när tiden är inne. Rika.

2019-02-16: Jakten var ju slut

jagdterrier 19 027Alltid både tråkigt och skönt att drevjakten är över. Nu är det synd om terriern, men jag kan allt behöva få några sovmorgon nu framöver. Känns rätt underbart att bara få sova tills man vaknar själv.
Tänkte det kunde vara läge att börja träna lite under promenader, något som jag helt slutar med under jaktsäsongen, typ. Började med nåt ganska enkelt: Lägga hunden och gå iväg några minuter. Gick sådär. Hon satt sig upp, råttan.

2019-01-27: Säsongens sista släpp

Ja, tyvärr så är det sista gången för detta jaktår som Sora skulle få komma loss. Resten av veckan är jag tyvärr tvungen att tillbringa på jobbet. Så är det. Och eftersom jag tycker det är så underbart att bara få vara ensamt i skogen med mina hundar, så blev det en tur bara vi tre. På så vis kunde jag gå så länge tills jag är nöjd med henne, tills hon har fått ett skapligt drev eller två och slipper vänta på drevrar eller andra hundar tills det är hennes tur att få komma loss. jagdterrier 19 025
Vi hade några minusgrader, vädret var helt perfekt, lite snö kvar på marken, vindstilla, rena njutningen.
Hon fick jobba i sin takt som hon brukar, jag lät henne sköta sitt. Hon har är ju trots allt snart sju år, hon kan sitt och jag lägger mig inte i längre. Man brukar ju säga att en jakthund når toppen vid sju års ålder, typ. Fram till dess så lär de, bättre än vid rund sju år blir de inte har jag hört någon säga. Vet ej om det stämmer, Svante hann tyvärr aldrig upp till jagande-sju-års-gränsen, han tappade synen vid knappt fyra, tyvärr. Så om det nu stämmer och Sora har nått sin topp, så kan jag nog säga att jag är mer än nöjd med henne. Hon skulle kanske kunna vara lite mera koncentrerade på att hålla ett spår eller vara mera envis på att reda ut en löpa, men sån är hon. Lite ADHD och spring i benen helt enkelt. Med nästa säsong ska hon alltså ”bara” fylla på med erfarenheter. Nå, lika bra det! Bara hon håller, förbli frisk och inte blir påkörd!
Hon hittade älg och fick jobba med det, Svante älskade älg när han var frisk så vid älg lukt glömmer han helt att han är blind och springer iväg, skrikande av glädje. Sora är inte lika förtjust i just älg, hon föredrar nog rådjur som fösta vilt har jag märkt. Dem gånger det fanns gris och rådjur, valde hon gris, men det har varit för få tillfällen för att säkert kunna säga något.
Jag kan tycka att hon kunde hänga i lite längre och lite mer enveten i just älg, men samtidigt så är hon ju ingen älghund. Fast ibland hade det varit praktiskt. Det har skjutits två kalvar för henne och då gick det ju bra, men det hade kunnat bli fler tillfällen om hon hade hängt i lite längre vissa gånger. Men, det är som det är och hon vet ju inte heller om det står en jägare längre bort om hon skulle hålla i lite extra. Nej, jag är allt nöjd med det. jagdterrier 19 026
Hon kom tillbaka efter en liten vända efter älg, Svante hade redan gett upp. Vi fortsätter, går längs en gammal åker, det finns några små skogsdungar i den och gammalt bråte efter fårhagar. Plötsligen ser jag på båda hundar att de är väldigt intresserade efter något bort mot ena dungen. Det fanns inte mycket sly på marken, bara en hög med skräp. Min hjärna satt ihop ett och ett rätt kvickt, jag slänger mig på bägge hundar och kopplar. Satt fast de vid ett träd och gick och kollade självt vad det kunde vara för intressant. Mycket riktigt: över skräpet hade med åren växt en fin hydda. Skräpet är hoprullade och knycklade gamla fårstängsel, perfekt ju! Det syntes väl att räven har byggt bo i detta. Flera ingångar bland de täta näten! Tur jag kopplade innan nån hann ner dit. Det hade bannimej inte varit någon vidare hitt att få Sora sönderbiten igen eller att blinda jäkeln fastnade någonstans där inne. Självklart var bägge mycket angelägna att tala om för mig att jag skulle släppa de och det var inte utan protester som vi gick därifrån. En bra bit längre bort sen släppte jag igen och det var som tur var ingen som tänkte bakåt. Hon hittade nog rådjur och var iväg en sväng som avslut på dagen och säsongen.
Ja och då börjar väntans tid till första oktober igen. Hoppas ni har haft en underbar tid i skog och mark och hundarna är välbehållna.
Hörs.
Ho-Rüd-Ho.

2019-01-26: Dovhjortar

jagdterrier 19 024Idag fick vi möjlighet att få testa nya marker. Det är ju bra om hunden inte enbart springer på samma mark hela tiden. De lär sig hur de ska söka och vart de ska söka, det blir liksom rutin. Även jag går ju alltid samma slinga, typ, helt enkelt för att det är bekvämt så. Nej, idag fick vi hänga med ett litet gäng jägare vid Kungshamn. Underbart landskap för den som älskar det bisarra. Gamla, övergivna stenbrott, små åkrar, kryppel björkar och låga granar. Där stenbrottet ej hann fram lyser graniten genom snötäcket som dock var hela 1cm tjock! Termometern var några grader under noll strecket och som vanligt gick det snålblåsten från havet över berg och jägarna. Tur jag fick gå. Dennis och laikan Djingis gick in från andra hållet såten. Sora jobbade fint som hon brukar, hon hittade först några rådjur som dock ej ville bukta någon längre stund i såten utan gick ut, förbi en passkytt på bra hagelhåll. Men dessvärre så sa vi, inga rådjur eller hjortar, endast gris, om det kommer eller ens finns. Klart, med en laika i såten är det kanske inte så rimligt heller att skjuta rådjur.
Sora återvänder till mig som stod kvar uppe i stenbrottet och drar iväg igen, uppe längs stenbrottets över kant som leder ner till en liten skog. Hennes ljuvliga skall kommer som ett eko upp till mig på brottet och passkytten rapporterar att det är en liten flock dovhjortar. Prima. Då vart hon borta en bra stund. Hon hängde i lite väl länge och riktningen av drevet blev lite oroväckande mot den stora vägen till Kungshamn, men som tur var gick det aldrig över. Hon bröt och hade en bra stund att komma tillbaka. Dennis var klar i sin del av såten så vi fick bryta för dagen. Inget fällt, men tusen tack ändå, terriern haft kul.

2019-01-20: Dreverpass

jagdterrier 19 023

Ja, Sora hade sprungit bra igår och jag kan tycka att det då får räcka med en kort liten såt åt henne. Vi träffades ute vid Brodalen idag, släppte först henne uppe på det lilla ”fjället”, ett platåberg. Finns det något, så hittas det på 15min, finns det inget, ja, då är såten klar om 15min med. Så platt och enkelt är det. Jag släpper henne, hon tar farten lika som vanligt. Hittar ett rådjur rätt omgående ute vid bergskanten ner mot åkrarna. Dock tar det sig bakvägen upp på berget igen och snurrar längst upp på platån utan att komma ner igen. Tyvärr. Hon bryter efter 20min, vi fortsätter att gå framåt mot änden av berget, inget mer att hitta, så vi bryter. Missnöjd terrier kopplas.


Vi byter sida av marken och släpper drevern. Lilla blinda Svante får hänga med att sitta i pass. Det gör han bra och är lycklig med att få göra. Diddi hittar löpa och driver fint i ca 2h. Tyvärr går det ej i pass, vi var lite för få också. Men, så är det ju.

2019-01-19: Att öka en jaktterriers höga självförtroende

jagdterrier 19 019Hade under veckan pratat med min arbetskollega och det verkade som om det fanns grisar just i veckan på just den marken som Sora får komma och jaga ibland. Ja, då behövdes ingen större övertalningsförmåga från någon sida innan tiden för samlingen var bestämt. Som vanligt: väldigt tidigt, uppe i jaktstugan och med rester av pepparkakor och glögg satt vi gott i en timme innan gryningen började ge ljus. Ni som jagar vet ju att just dessa timmar innan och efter jakten är så dyrbara och underbara och man njuter för fullt. Speciellt när man vet att det kanske blir jaktlycka och alla är på prima humör när vi traskar ut till passen. Fredrik fick vara med, beväpnat med Scotten, min MTB så han kunde cykla och vända snabbt längs den stora vägen mot Kungshamn, så inte Sora blir påkörd om ett drev går över vägen.
Som gångerna innan var upplägget klart: passkyttar inåt och längs såten, jag upp på berget mot stora vägen och ska ta mig i en zick-zack rörelse genom marken fram till mossen.

Passkyttarna längst ut mot golfbanan fick vara slutet i pärlbandet av skyttarna och när de gav klartecken, var det äntligen dags att stryka kopplet på terriern. Hon var odräglig och spanade missnöjd över kullen som vi hade kavlat upp oss på. Ja, Bohuslän är ju i princip bara granit och lera. Några små sjöar här och var, några små, små skogsdungar i skrevorna som blir i graniten. Där det är slätare, har små åkrar blivit till fina odlingsmarker som nog är lite för små, mätta med dagens lantbruksmått. Men underbara viltåkrar och små odlingar här och var håller landskapet öppet. Självklart finns det några bönder som ihärdigt håller i sin tradition och har kvar kor och grisar. Uppe på berget där vi fick vänta på klartecken, har vi underbar utsikt över sjön, skogen och åkrar runtom. 

jagdterrier 19 020

 

Nä, nu var det alltså äntligen dags att släppa henne. Hon for iväg, österut. Ok. Jag kanade ner för berget och väntade i ravinen på att damen skulle återvända så att vi kunde ta oss längs med sjökanten och vassen där, tänkte jag. Dock hade jag inte med terriern i min planering och kom på mig att svära högt när jag ser att hon springer som en kanonkula i skogen där ingen skytt sitter. Säkert rådjur hann jag tänka och svära ännu en gång innan hon börja driva glest. Fan också. Garanterat rådjur! Hon brukar nämligen inte skälla i löpa på vildsvin. Typiskt. Vi skulle få chansen på en svartmantel och damen hittar rådjur. Drevet går lite till österut, längs en gärdsgård, vänder och kommer tillbaka i skogskanten längs med mossen. Jaha. Typiskt. Men vad var detta? Rörelsemönstret är dock inte som det ska vara med rådjur: Det stannade och hon fortsatte skälla! Ett skadat rådjur kanske? För hon SKÄLLER JU INTE I LÖPAN PÅ GRIS, det var ja typ säker på. Nja. Vänta bara, kärringen och lita på din hund. Som vanligt.

Sora hade nu varit igång med ”rådjuret” i ca. 25min från att jag hörde de första glesa skallen. Jag hade inte rört mig från platsen sedan dess och min jäkla Apple Watch påminde mig jämt om att röra på mig. Suck. Fast mer och mer sjönk insikten in att det nog inte rörde sig om ett rådjur. Inte står rådjuren stilla flera minuter för att sedan förflytta sig några meter och stå igen. Ja, om det inte är skadat då. Men, då brukar hon hålla det på platsen om hon klarar av det. Mycket hinner jag tänka och det går ytterligare ca 15min innan ett skott hörs över nejden. Jäkla! Så kommer Tommys röst på radion: Grisen ligger!

Tommy satt på jakttornet uppe vid mossen och haft kul en bra stund. Lika så Ingemar som satt i tornet vid hygget. Han hade också hört det nära sig. Grisen var en fin galt, lagom med betar och terriern tyckte den var alldeles perfekt. Hon morrade och luggade när jag kom fram för att se. Men, nog ska vi gå vidare och gå över resten av marken, det kan ju finnas fler. Fick locka med mig hunden som återvände några gånger till grisen, men jag lyckades till sist. Vi kammade sjökanten och bergen och knallarna längs där. Gick ner i sumphålan och upp igen, strövade i storskogen (en liten sådan) och upp på berget längs golfbanan. Inte ett liv. Vi hade då passerat samtliga passkyttar som satt längs västkanten av såten. Ingenting. Kanske inte så konstigt heller, egentligen, när det var en galt som hade rört sig i marken, eller?jagdterrier 19 021

Upp på berget alltså och krypa in under enbärssly och låga granar. Terriern syntes inte till mycket under tiden, hon var ute och letade. Så klart. Och då kom det! Ett till grovt skall. Ett till och sen blir det ordentligt väsen på henne. Hon var ca. 200m ifrån mig i sluttningen från berget ner mot mossen igen. Hon låter ordentligt arg och hon lät definitivt som om det är gris. Hundar skäller ju olika på olika vilt, det är rätt roligt faktiskt.
Nu kanske jag kan få en chans? Att stå uppe på en berghäll och få chansen därifrån är ju toppen! Jag tar mig sakta och så tyst som möjligt framåt. Stannar när terriern är tyst, rör på mig när hon skäller. Bössan uppe, fingret på säkringen. Jag kommer fram till ett perfekt ställe och ser Soras reflexväst fara runt där nere bland granar och små björkar. Hon springer runt en låg gran som dock täcker marken med sina grenar. Några enstaka gånger är hon inne under granen men kommer ut snabb som blixten igen. Och då får jag ser grisen! Stor och svart! Rätt stor faktiskt. Jag kommer dock inte åt att skjuta, då grisen går in under granen direkt igen. På detta vis fortsätter det hela i ca. 15 min. Jag har meddelat via radion att terriern har hittat en stor gris under en gran och håller på med den, men får inte ut den. Jag börjar dock fundera på varför en sån stor svart stark gris inte bara går undan till nästa gran, som galten gjorde? Jag tar ner bössan, tänker inte skjuta ändå nu, när det är som det är med att grisen inte vill lämna granen. Jag går lite tillbaka uppe på åsen och tar mig ner på en hylla. Tänkte, om inte terriern får ut grisen, så kanske jag kan hjälpa till, vi är ju trots allt bjudna och då är det att gå med hund så passkyttarna får chansen. Jag går sakta längs med gärdsgården mot mossen, terriern jobbar fortfarande på samma vis. In och ut och runt granen.
jagdterrier 19 022
Jag lyfter dock bössan, ifall grisen skulle åt mitt håll, men förutsätter att den tar sig längs mossen, mot skogskanten där den andra grisen kom ifrån. Mycket riktigt gjorde den det till sist, när den hörde mig komma. Jag stannade till där vid granen och lät grisen försvinna. Sora flög efter som om hon vore min projektil. Var tvungen och se efter under granen om det fanns en anledning till varför den stora grisen inte ville ut. Oh ja! Oh ja!!! Snabbt som attans tog jag fram radion och ropade att inte skjuta grisen som terriern kommer med. Det är en sugga och det ligger 5st små randiga kultingar under granen! 

Och det var tur att terriern var så tät inpå suggan, för att det gjorde att varken Tommy eller Ingemar fick chansen att skjuta, även om det var alldeles lagom skotthåll och farten sakta, då marken är rätt besvärlig att komma fram i för både hund och gris. Ekipaget tog sig förbi två passkyttar till som fick lyfta hatten innan suggan bestämde sig för att dra söderut, genom ”dödspasset”, runda södra sjökanten och uppåt längs västra sidan av sjön igen. Vi hade brutit nu, samlades vid galten. Skytten grattades och fick sin grankvist i hatten, vi andra stod som små barn runt julgranen och log. Terriern och suggan hade under tiden passerat golfbanans utkant och det var tydligt, vilken riktning suggan hade ställt in kompassen på, tillbaka till kultingarna. Sora släppte, följde sitt spår tillbaka och kom fram till galten hon med. Dock stod hon inte och log som en fåne utan hennes enda tankar var: Fram och ta, det var hennes gris! Bara hennes. Vilket elände när vi sedan började dra undan galten och hon satt fast i lina! Vilket elände. Hon fick åka på grisen några gånger. Då satt hon som en drottning, ett stadigt tag om grisens öra. Men, det blir ju tyngre att även dra en 11kg terrier genom skogen så hon vi snällt klättra ner från tronen. Inte heller fick hon ta tag i ryggraggen och dra lite där. Nej, även det är ju att släpa terriern med handbromsen igenom skogen. Synd om henne, väldigt synd.
Vi avslutar dagen på ypperligt humör, vi grillar korv och låter Mümmelmannen gå runt! (Ja, förutom de som ska köra…)
Vilken dag vi hade, vilken dag! Tack alla inblandande för en jaktupplevelse utöver det vanliga!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.
Claudia & Sora

2019-01-12: En krigares älgdrev

Var och släppte hundarna idag. Inga skyttar, inga andra, bara vi. Underbart. Sora tackar alltid när hon väl får komma loss, söker som en kanonkula och hittar i princip alltid något. Idag blev det ett skapligt drev på rådjur som dock, eller ja, självklart inte kom fram till mig utan snurrade några varv i marken, innan det gick ut. Svante min blinda krigare brukar hålla sig runt mig, men rätt som det var så var han plötsligen borta. Som tur är, har jag ändå GPS på honom, ifall han skulle ”gått förlorad”. Sora hade hunnit komma tillbaka och visst, även hon tog ner nosen mycket intresserade i samma riktning som Astron visade att Svante hade försvunnit i.
Då kommer det, de första skallen och Svante börjar tätna. Sora har under tiden sprungit ikapp och förbi honom och började skälla hon med. Sakta flyttar sig pilarna bortåt mot skogsdungen över mossen, det måste vara älg. Jag följer med en liten sträcka, för att se spåren efter älg och är nöjd. Det blir än stånd, än gång och Sora håller gott på i ca. 30min innan hon slutar. Rätt lämplig, eftersom hon ändå inte förmå älgarna att stå för henne och jag inte har någon större nytta av att hon följer älgen över till Bengtsfors, typ. Svante har släppt tidigare, klart, det är svårt att inte se, bara nosa sig fram och inte bli sparkat heller. Han påbörjade vägen tillbaka, men strulade till det rejält vid ett ställe där de hade fått stånd på älgarna (det var ko och kalv). Han hittade helt enkelt inte avfarten från alla spår huller om buller som de ställde till det med. Det var då bara att gå och hämta honom. Rätt roligt att se spåren efter de och gå efter. Ifatt Svante hade Sora kommit hon med, när hon väl såg att jag hade kommit närmare, drog hon iväg en vända till. Det fick hon väl göra, hon ska ju ändå kunna lösa sin väg tillbaka själv. Bra, Svante och jag gick iväg, tillbaka mot bilen och hon fick komma när hon var klar.
Bjuder på en fin bild från trollmossen.
Ha det gött.
Ho-Rüd-Ho.jagdterrier 19 001a

2019-01-05: Bohusjakten

jagdterrier 19 001Nytt år och nya chanser. Jag fick möjligheten att försöka hos arbetskollegan igen och vi hoppades på gris, som vanligt. Samling tidigt och sedvanligt tjat och prat. Ut med passkyttarna innan jag kunde släppa terriern som nog hade tröttnat på att vänta i bilen. Hon drog iväg i full fart, glad att äntligen få slippa koppel och julmaten.
Hon sökte som besatt, fick upp ett rådjur som buktade lite innan det gick ut över mossen och den lilla kullen mot golfbana. Inget som kom i skotthåll och inget mer som gick att hitta på den lilla marken. Nå, lika bra det.
Efter en kopp kaffe tog vi en stöthund i en liten smal bit. De fick visst fart på en bock som glatt studsade förbi en passkytt utom hagelhåll.
Tack för idag, hoppas vi får till en gång till innan jakten är slut för denna säsong.