Min numera goda vän föddes 2009/05/05 hos Viltskräckens Kennel. Ayka von der Seveninge Mühle och Viltskräckens GB Xanto är ursprunget till det lilla miraklet. Jag kommer så väl ihåg hur glad jag blev, när jag fick medelandet att Ayka hade valpat. När valparna var fem veckor åkte vi ner första gången för att "hitta rätt". Det var ganska lätt att hitta hunden, som skulle följa hem med mig. Allt bara stämmde, kemin var bra.

Jag tog ledigt i fyra veckor och var ihop med honom dynget runt, bortsett från timmarna som vi tränade ”vara själv hemma”. Men egentligen är han så gott som aldrig själv, han följer med mig vart än jag går, till jobbet, till vänner, till stallet, på semester resor. Klart, mitt liv är rätt hund anpassat, men det har det varit förut och jag känner inte att jag saknar det jag inte kan göra med hund. Gå runt i butiker hela dagen, åker till Spanien på semester, nej, det är ju inget som lockar mig ändå.

Nu vid två års ålder har han vuxit färdigt och nått stolta 38cm. Pälsen har blivit helt perfekt, strävhårig, hård och glänsande, underbart lätt att sköta, dvs. ingenting behövs. Heinz Schober från den tyska tyskjaktterrier klubben som dömde utställningen, kallade hans päls för ”knappes Rauhaar ohne Bart” dvs kort strävhår utan skägg. Mycket av det bruna som han hade som valp, har försvunnit och ersätts av svart. Men jag personligen tycker att det är härlig med mycket svart, speciellt runt nosen!

Svante hemma:

Privat är Svante en otrolig lojal hund. Vart än jag går i huset eller ute, han följer mig som en skugga, lägger sig två meter ifrån och har koll på mig. Någon ”natrualdogmanship”-människa kanske skulle påstå att detta tyder på ett extremt kontrollbehov från hundens sida. Men jag trivs med det, vill ha min hund runt mig och vill veta att han vet vem som är personen han ska ha koll på. Känns som om han skulle gå genom elden för en, och det är en underbar känsla!
Han är väldig lätt lärd och bestämd. Han förstår precis vad jag vill, om han sen gör det är upp till min förmåga att visa vem det är som har sista ordet och på hans humör. Men hittills har han så gott som alltid gjord det jag krävde. Dem hundkurser som vi gick var till stor nytta även om jag inte lärde mig hur jag ska träna hund där utan det var mer att träna hunden med retning som gällde. Och det är väldigt nyttig kan jag säga! Nu har han och jag kommit så långt att han går löstnästan alltid, även i skogen. Han har lärt kommandot ”Här” som begränsar hans rörelseradie till fem meter runt mig, han kan ”Stanna!” även om ett rådjur eller en hare springer framför honom och han går fot så fort jag kräver det. Men för att nå dit, ja, det krävde en hel del och vi bråkade många gånger och han försöker allt att strunta i mina order ibland ändå. Fast summa summarum kan jag säga: Jag fick en drömhund som aldrig tar slut som är sprallig som en pingisboll som kräver sysselsättning och hjärnträning varje dag. Han passar mig utmärkt min lilla Svante!

Svante jagar:

Som jakthund, ja, det är det bästa han vet, får springa och driva och söka och jaga! Med sina två år har vi hunnit jaga en hel del. Vi var ute så mycket det bara gick, förra jaktsäsongen upp till fyra gånger varje vecka, tills snön satt stopp för det.
Nu har två jaktsäsonger passerat och jag kan säga, att jag är mycket nöjd med min lilla Svante. Han är väl som så gott som alla tyska jaktterriers en viltfinnare. Han har lärt sig att söka stort för då hittar man. Måste tillägga här att våra marker är väldigt, väldigt viltglesa på gränsen till viltrena. Men varje gång jag släppte honom, blev det drev. Han håller sökturer i några minuter i en radie av 100 meter kanske, för att sedan återvända till mig och ge sig ut igen. Detta gör att jag rör mig rätt mycket igenom markerna själv och det måste vi göra, då det finns så himla lite vilt.
Han föredrar rådjur framför allt. Som längst har han drivit rådjur i 50min, ren drevtid, då det buktade bra och kom nästan tillbaka till platsen han tog upp. I övrigt ligger drevtider på rådjur mellan 10 och 40 minuter.
Älg tar han väl som näst gärna, driver även här med härlig skall i 15 till 40 minuter.
Räv och hardrev har det blivit av under denna säsongen, han hängde på i 10 minuter på bägge för att återvända.
Skulle vi haft viltsvin på markerna är jag nästan stensäker att de skulle flytta upp högt på hans önskelista. Han drev viltsvin vid ett jakttillfälle när vi var ute i Linköpingstrakter, i övrigt håller vi på att träna upp hunden i Bodas viltsvinshägn och i diverse andra hägn, när tillfället bjuds. Hur han blir det kommer framtiden att visa. Men ännu så länge finns det inga viltsvin här hos oss och det lär dröja lite innan viltsvinsjakt blir aktuell.
Grytjakt, ja… det är ett kapitel för sig. Jag själv känner mig inte så jättesugen att gräva och eventuellt får en söderbiten hund ur grytet. Därför har det inte blivit av med denna jaktformen och grytträningen har jag hållit kort. Några enstaka släpp i träningsgryt har vi gjord och han visar intresse, så klart men verkar ha problem med förträngningarna. Han saknar tekniken att ta sig igenom och ja, då är det ju lite svårt!
Men det hjälper inget, han är anmäld till skogsprov nu till hösten och då måste han klara grytdelen med, så det är bara att sätta igång med träningen!
I övrigt har han tyvärr slingrat ner i gryten på våra marker när vi var och jagade. De gångerna han gjorde det, hittade han inga viltslag att driva på och valde då kolla gryt istället. Där inne höll han på att skälla, kom ut med jämna mellanrum och kollade om jag stod kvar, vad jag givetvis också gjorde, kunde ju hända att detkommer ut en liten räv. Men varje gång han kom upp, fick han komma till mig och fick”klartecken” att gå ner igen. Det hela är kanske lite dumt att hålla på med när jag inte vet hur han gör i träningsgryt på riktigt, men han är en terrier trots allt och grytdelen är medfödd, på något sätt, hur annars förklarar man hans sug att krypa ner i ett sånt mörkt, äckligt hål?!