2020-01-19: Stor vildsvinsjakt

jagdterrier 20 009Vilken dag, vilken jakt! Tyvärr har jag inte fått till några bilder alls i princip och detta trots att det sköts ett antal vildsvin, trots att hundarna gjorde kanon jobb. Men jag får väl ursäkta mig så här:
Bättre jag jagar och har fullt upp med det än att jag tar massa bilder och missar jakten. Typ.


Vi samlades tidigt på morgonen, regn idag med. Det blev väl ca. 20 skyttar och vi var 6 hundförare. Bredvid mina terrier så fanns det laikor och stövare samt jämtar. Eftersom det var en samjakt mellan flera jaktmarker så delades allt upp i mindre såtar med var sina hundar som till sist skulle mötas mer eller mindre i centrum av händelsen. Om allt gick som det skulle. Hundarna släpptes vid bestämt klockslag och allt drog igång.

Tyvärr så hittar Sora mängder med rådjur till en början och går på långfärd med dessa. Så jag kom i efterkälken då jag inte ville missa några täta skogspartier. Lite olyckligt utan hund liksom. Men hon var borta lite väl för länge så jag släppte min blinda gubbe istället och han gjorde bannemej bra av sig. Visst, hans sök är inte något stort, men han bara älskar vildsvin före allt annat och drar han efter något, så vet jag att det är vildsvin. Han struntar i rådjur.

jagdterrier 20 010Så med honom letandes runt mig och jag som ser åt honom, han har nosen åt mig, kammade vi i zick-zack genom några skogspartier, mer krypandes än gåendes och kunde konstatera: inga grisar hemma. Under tiden kom Sora tillbaka och vi fick per radio uppdrag att avancera framåt till ett område som en jämte skulle ha gått, då denna drog iväg med en galt på lång resa. Hundföraren hade hört flera grisar och eftersom jämten var iväg med en, fanns chans att de andra var kvar i dungen.

Jaha. Jo, och det var de också. Sora for in som en raket, Svante gapade helt besatt av jaktglädje och så körde de genom en jäkla tät dunge och fick ut en liten gris. Den sköts när den sprang över gärdet, tyvärr var Sora iväg med en annan som kom undan, så hon fick aldrig sin lön för mödan.
Under en sådan stor jakt finns det inte tid att fundera och bli glad över att en gris ligger utan man plockar in sina hundar och drar direkt vidare. Dit någon har sett grisar eller dit någon behöver hund.


Vi kammade av en ås som skulle vara lovande, men tyvärr var den tomt idag. Under tiden hade laikorna fått upp en grupp med vildsvin som de bjöd på härliga ståndskall i vassen. Hundföraren försökte komma åt, men det gick loss, tyvärr inte i pass utan smög förbi och ut mot grannkommunen. Det var inget mer än att de fick sätta sig i bilen och åka för att hämta de.
Vi som var kvar vispade runt i resterande mark, det blev några drev på vildsvin till. Sora hittade en stor galt i slänten på kullen som vi gick tomt på för några veckor sen. Hon drev den fint med sin söta terrierskall förbi två pass skyttar, varav den ene inte fick chansen, och den andre tyvärr bommade. Sora var efter någon kilometer innan hon vände. Tänk om det hade gått i lås! Men, men.


Vi avslutade med att gå genom ett vassområde, det var rejält blött, Svante gapade iväg för full hals, men det visade sig vara samma galt som Sora hade fått upp och iväg tidigare. Svantes spår gick ihop med hennes vid kullen sen. Synd.jagdterrier 20 011
Ja, sammanfattningsvis: Sora sprang 26km, Svante bara 10, jag var utsvulten men lycklig då terrierna och de andra hundarna lyckades få ut och fram några grisar. Det föll 2 vildsvin, många fler har setts och drivits på. Tyvärr fick en hund åka in till Blåstjärna Göteborg, hon behövdes sy, eftersom hon tydligen har varit i närkontakt med en galt. På kvällen fick jag ett runt-sms som skickades ut till alla som var med som gjorde mig lite extra glad: Svante, du är allt en redig kämpe!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.
PS: Wehunts GPS fungerade skapligt. Mer fel än rätt när jag väl behövde Soras position. Tittar jag på spåret så här efteråt ser det dock lite väl märkligt ut. Men visst, hon har jo varit på långskjuts, men så spikrakt då? Nä…

 ***********************************

2020-01-12: Stolpe ut

jagdterrier 20 008

 

Dagen efter superjakten igår så var Sora rätt mör, egentligen. Men vi var bjudna att få komma till en annan väldigt trevlig jaktmark så det var bara att packa hund och bil och åka.

Jaktlaget består inte av så många och såtarna är små, rätt mysigt och inte långtråkigt för de som ska sitta heller. Vi börjar i ösregn och det håller i hela dagen. Sora får upp några rådjur och driver fint, alltid fin återgång och sök på nytt. Grisarna har varit på marken under natten, spår fanns, men de hade lämnat området, tyvärr. Tyvärr gick inget i pass och blöta och frusna bryter vi för dagen.

 ***********************************

2020-01-11: En terriers drömjakt

jagdterrier 20 007

 

Oh ja, oh ja! Idag var det en sådan dag jag sent kommer att glömma. En sådan dag som sätter sig på minnet och låter mig le när jag tänker tillbaka. Vi var bjudna hos min goda arbetskollega och hans vän ute på Sotenäs. Som så många gånger innan hoppades vi att några vildsvin skulle vara hemma. Det är ju just för vildsvinen jag och terriern ska komma, rådjur jagar de här gärna med taxar (en rätt så trevlig jakt för den delen med!).


Min sambo Fredrik har fått hänga med idag, som alla gångar förr, för att med cykeln och Garmins Astro följer hundens rörelse och hjälpa henne över den stora och tyvärr väl frekventerade vägen ut mot Kungshamn. Skyltarna visar tydligt att det är 70km/h som gäller, men det är inte många som håller sig till det och ihop med väldigt dåligt sikt pga. kurvor och sly i vägrenen, är det en farlig kombination för en jakthund. Och för viltet så klart, det här är en sträcka med väldigt högt antal viltolyckor. Tyvärr. Men, med Fredrik i signalväst och cykel, känns det bra och han har kunnat rädda henne några gånger tidigare.


Vi samlas innan solen gick upp, det var rätt kalt, nja, ok, inte för årstiden, men kallt ändå, strax under nollstrecket. Med några koppar varmt kaffe, pepparkakor och goda skratt inne i jaktstugan, får vi upp värmen och jaktledaren la upp planen för dagen. Idag var en ny gäst med, Fredrik, som är dreverjägare och som vi var hos förra helgen. Ja, det är väldigt roligt att vissa återses ofta så vi har chansen att träffas och jaga ihop.
Jag, Drever-Fredrik och Bengan fick vänta tills östra flanken var bemannat, så att vi, om vi skulle stötta upp djuren, stötte dessa mot passkyttarna som då redan satt. Dagen strategi var en omvänd ordning till ”vad vi brukar göra”. Jag skulle släppa terriern i norra kanten och gå söderut. Äntligen fick vi då smyga iväg, längs sjökanten och en bit till i vassen. Ser att hunden blir extra exalterad och hinner inte ens fundera färdigt innan jag hör dagens första smäll. Drever-Fredrik kunde glatt konstatera att han hade snabbast reaktionstid av oss tre. Jag fick ursäkta mig, då jag gick längst bak…


Han hade sett en flock grisar framför oss, vi fick ett tecken att stanna och han hann ladda och skjuta dagens första gris innan vi ens hann börja. Nä men grattis och Waidmannsheil! Vi drog fram grisen, en årsunge till passet som Fredrik skulle besätta och väntade tills Bengan hade kommit till sitt pass. Ett rop till jaktledaren och den upplagda strategin ändrades något: trots att vi inte hade kommit ända upp till norra delen, så var det mycket bättre att stanna kvar här några minuter och låta den lilla grisflocken springa iväg en bit och lugna sig inne i marken. Vi kunde ju hoppas i alla fall att de inte valde att gå längs sjökanten och ut ur marken. Samtidigt så hade vi ju just gått där och lämnat våra spår så chansen var god att de valde att gå inåt såten.
Efter vad som tycktes vara en evighet med en ursinnig terrier i kopplet, kunde jag äntligen släppa iväg henne i grisarnas spår. Hon sprang bakspåren först, ärthjärnan hon är hade hon glömt åt vilket håll de sprungit. Men hon fattade självklart och stack åt rätt håll. Det dröjde inte länge innan de första skallen ebbade genom skogen och över sjön. Vi kunde fint följa vart grisarna gick, bara att lyssna.


De hade följt längs strandkanten och ja, bingo, vikit inåt såten. Vid två tillfällen stannade de kort och det blev några djupare skall på henne, dock var flocken mer eller mindre en flock unga grisar och ingen av dem hade lust att stanna och streta mot en liten terrier. De sprang hellre.


jagdterrier 20 006Spänningen steg, nästan otroligt! Såg på Astron att det nog bör gå förbi en skytt, inget hände. Satan. Och där då, det viker inåt mot mossen! Det bör gå förbi tornet….. pang! ….. Jag hoppar till som om jag vore skotträdd, men alla mina sinnen var inställda på att det nu måste hända! Och när det väl hände, skiter jag nästan på mig. Ursäkta.
Står kvar det jag släppte henne, hade inte rört mig från fläcken och nu tillkom bara mitt fåniga flinande över tanken att terriern nu står där, stolt som en drottning och luggar gris. Skytten meddelade att grisen hade gått iväg, att han inte såg den mer, att terriern kom i spåret och det lät som lite tumult borta i det täta mot mossen. Men det var som tur var de sista rycken grisen gjorde, skottet satt bra, Sora fick en liten soft träning i närkamp, sen var det klart, hunden tyst och skytten kunde gå fram. Grattis och Waidmannsheil för andra gången idag.


Med grisen liggandes brukar Sora släppa det och komma tillbaka, vi går tillsammans som det tidigare var tänkt vi skulle göra. Flocken av resterande grisar verkade ha gått över kullen som vi skulle ta, så vi fullt av jaktlycka rundade vi norra kanten av såten och baxade upp oss för kullen. Terriern skötte sitt jobb och hittade löpan som flocken hade lämnat över kullen. Det syntes tydliga stämpla i den blöta leran. Hon spårade tyst och tyvärr så hade flocken lämnat såten och sprungit iväg över mossen. Men, vi klagade inte, dagen var mer än lyckat och de två som sköts var perfekta matgrisar.
Vi gick färdigt såten, inget mer att hitta, vi bryter och samlas för att gemensamt dra fram viltet innan korvgrillning och ljug och berättelser.
Tusen tack för en oförglömlig dag i Dianas anda.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho min lilla terrier.

 *************************************

2020-01-06: Ännu en ny Bohusjakt

jagdterrier 20 004Oh, vad jag bara älskar att få komma ut och prova på nya marker med underbart trevligt folk! En arbetskollega till mig och hans svärfar jagar på en härlig plätt ute på Sotenäs. Här finns gott om rådjur en del vildsvin som gästar regelbundet, i princip inga vägar och än inga vargar heller. Med andra ord ett drömscenario för en jaktnörd. Tidigare har man jagat med drever på dessa marker, men det var varit glest med jakter eftersom tiden ej fanns och hundarna hade gått bort utan att man skaffade nya. Ja, vilken tur för mig då att få chansen att släppa terriern.
Vi samlas på morgonen, jag får en karta och instruktioner om hur jag skulle gå, sen går de tre som var med iväg till sina respektive pass och jag krånglar upp för ett jäkla brant och igenvuxet berg. Men, ska man upp så ska man. Inte vill jag göra bort mig och säga att jag ej klarade komma upp. Svettades och svor, hunden än i koppel då jag skulle släppa henne uppe på toppen och gå ner igen, mot åkrar och passkyttarna.


Så fort jag släppte henne, stack hon i sitt vanliga sätt iväg, letar och hittar. Rådjur som tyvärr bestämde sig för att ta bakvägen ut. Hon följer efter alldeles för länge innan hon släpper och jag kände irritationen krypa på, men hon är ju ingen maskin. Vi fortsätter sedan och förväntningarna på vildsvin stiger när jag kommer ner i en tät plantering. Stigar överallt. Klövavtryck överallt. Hunden blir vansinnig, även Svante som hänger med i lina stretar. De har funnits här i natt, det var klar. De hade fångats på kameran sent igår kväll. Men, en sådan tur att de är kvar hade vi inte. Sora spårade iväg, tyst, självklart, då det var för gammalt för att släppa skallet. Hon spårar en bra bit över marken och in i grannmarken innan hon besviket återvänder. Suck, inga hemma då. jagdterrier 20 005
Vi fortsätter, hon får upp mera rådjur, driver vackert och efter en bukt springer det i famn till ena passkytten. Ja, alltid nåt! De vill gärna skjuta ner rådjurstammen lite, då de blir väldigt många nu. Så det var ju väldigt lyckat. 
Svante började bli ivrigt vid en tät slänt. Efter det att Sora kom tillbaka sticker även hon in dit. Det blir några skall som om ”Oh heja heja vad det luktar gooooottttt här!!!” men mer än så blir det inte. Jag kryper dit (ja, jag kröp, det var så tät och brant att det inte hade gott annars) och ser mycket riktigt: ett grisbo! Fint kuddat med granris och gräs, där hade de nog bott i natt. Svante fick undersöka det och spåra lite runt boet, men av Sora att tolka, var det nattens grisar. Hon spårade bort mot samma håll som vi tidigare hade hittad de andra spåren som gick ur marken. Det kanske inte ens var natt gamla slag? De kanske gick iväg när skyttarna och bilen klampade på några 100m nedanför slänten? Vem vet. I vilket fall som helst så var de ur marken.
Vi kommer fram till skyttarna till sist. Starta en till såt längre in, men ingen lycka där heller. Hon får upp rådjur, driver fint, dock lyckas ingen att komma till skott. Så kan det gå.
En till som inte lyckades med något var Wehund GPS-en. Vad hade jag ens förväntat mig? Blir jag ens förvånad längre? Jag vet inte. Det är full täckning här ute, jag kollade inspelningen på datorn sedan, det fanns täckning i princip hela vägen och spåret spelades in till Wehunts-server. Men ingenting, absolut ingenting kom fram till min mobil, trots täckning. De säger ju att den tar de bästa GSM-näten som de kommer åt i området man befinner sig. Hur f..n är det då möjligt att det är så opålitligt?! Nä, jag är väldigt besviken. Tur jag har Garmin som aldrig har svikit. Faktiskt.

 **********************************************

2020-01-04: Ett eftersök

jagdterrier 20 003Ja, jakten var då inte slut efter det att jag hade fått tillbaka min Sora. Skyttarna satt kvar, wachteln jagade hare och dov och vi skulle flytta oss en bra bit längre in, bort från vägen och bara gå över några få kullar. Jag märkte att Sora var trött och höll sig väldigt nära nu efter det att hon hade sprungit vilse. Men visst, en liten kulle skulle väl gå.

Hon höll sig på hela (…) 50-80m kring mig, så nära brukar det verkligen inte vara, letade och letade i långsamt tempo efter 18km i benen hittills. Då gläffsar hon till, väcker och börja driva. Rätt fint faktiskt, det går långsamt då hon är trött så det buktar fint runt mig på min lilla kulle, tyvärr är det för tätt. Efter några minuter får rådjuret nog och lämnar kullen. Ha, ha. Det går över åkern intill och över en mindre bilväg, en mycket mindre bilväg med knappt några bilar som kör här ute. Jaha, där bryter hon! Kanske till minne av hur det gick sist eller så var hon för trött, jag vet inte hon återvänder i sitt spår, fint som vanligt.

Pang! Wow. Jaha. Där small det. Det var skytten som satt vid en liten vildåker på andra sidan vägen, över en liten kulle. Det var då rådjuret som hon hade fixat över. Fint. Synd att hon inte drev fram bara.

Så kommer besked via radion: Tyvärr, jag sköt på rådjuret, det tecknade men gick vidare.

Från jaktledaren fick skytten ett ok att kolla skottplatsen på blod. Stackars kille, det var hans första vilt han skulle ha skjutit efter att ha tagit jägarexamen. Jag led med honom. Han meddelade att han inte kunde hitta något.

Jaktledaren undrade om jag kunde tänka mig att gå med terriern. Jo, visst absolut. Men låt det ligga en timme så vi inte klampar runt och stöttar iväg det bara. In med terriern i bilen, hon fick ta en powernapp. Ni som har tysk jaktterrier vet att de kan lägga sig på en tio minuters vila och har full laddning efter det. Det är lite skumt, men så är det. Hon fick nu vila i 40min i stillastående bil under tiden skytten fick sitta kvar på sitt pass och må dåligt. Stackaren. Vi andra hade samlats vid en gård och summerade dagen så här långt. jagdterrier 20 002

Då var det dags att ge sig iväg. Jag bad Rickard att hänga med som ”min skytt” så jag helt kan koncentrera mig på hunden. Vi har gjort detta några gånger tidigare tillsammans, det funkade bra och visade sig funka bra idag med.


Framme vid skytten pekade han åt vilket håll han sköt och hur rådjuret hade gått. Mhm…. Ok. På med spårhalsband och hon drar iväg en bara bit längre bort än vad vi hade fått pekat ut för oss. Det kom några invändningar bakifrån om att det är fel här borta. Nej du sa jag, lita på hunden. Hon vet vad hon gör.

Mycket riktigt. Vi hittar rikligt med blod i det djupare gräset på åkern och med väldigt bestämda terrier-pansar-steg och nosen i marken plöjer min terrier framåt i spåret. Ingen tvekan att hon var rätt. Här och var hittar vi några droppar när vi går över åkern. Skytten fick stanna kvar i pass, ifall rådjuret ej skulle ligga. De andra skyttarna hade vi placerad runtom. Vi pulsar iväg, över en gärdsgård, oh ja, även här var det blod att hitta. Vidare över en kulle och ner i en tät plantering. Vi fortsätter in i planteringen, hittar några droppar här och var längs spåret, terriern ligger fint i linan och drar framåt. Efter någon minut kom vi då fram till en buske, där rådjuret hade lagt sig.

Det var redan på andra sidan världen, vi behövde inte avfånga det. Det var ju skönt. Vi meddelade ”Ja, då har vi Suchenglück und Waidmannsheil för dig!”. Skytten fick ta Google translate, ha, ha…. Han var glad. Vi drog fram djuret och han fick då ta ut sitt första rådjur.
Dagen slutade alltså på topp med ett lyckat eftersök och en lycklig första-gången skytt.
Ho-Rüd-Ho.

 ***************************************

2020-01-04: Bohusjakt – Min vilsna terrier.

Via en jaktkollega fick jag möjligheten att få komma ut till ett nytt ställe ute på Sotenäs. Just Sotenäs är lite speciellt. Ett på ett sätt väldigt kargt och av havet hårt ansatt område, fullt av bohusgranit och stormpinade låga träd. Åt andra sidan små oaser av rent ljuvliga skogspartier, frodiga åkrar med fullt av vilt. På vissa områden är finns så täta vildsvins- och dovhjortstammar att man i varje drev får upp. Nu gäller det visserligen inte hela Sotenäs utan några få av dessa jägaroaser, men oavsett så är förväntningarna alltid mycket höga när jakten blåses igång.
Idag då på ett nytt ställe, lite ut mot Hunnebostrand. Inga stora vägar här, en naggande god såt skulle vi börja med att släppa gråhund. Jag skulle posta någorlunda nära min bil för att kunna plocka ut terriern om gråhunden springer för långt bort. Där satt jag i solen och funderade på livet, gråhunden höll på att spåra men får inte upp något förrän att hundföraren förstod att det var något på gång och det bar iväg på långskjuts. Vi avvaktade, gråhunden bröt så där lagom, kom tillbaka och de fortsätter. Efter en halv timma till verkar något fånga intresset och swiff, ja, där var det något. Han spårade och vid en damm i vassen syntes det på GPS-en att han nu var säker på sin sak och följde efter. Säkert gris, där brukar de stå. Tyvärr gick det åt helt fel hål och efter ytterligare en halv timme fick hundföraren nog och åkte för att hämta hunden.
Jag packade ihop och hämtade min, gick in och släppte. Vi gick genom såten som egentligen redan var genomgått, mer eller mindre och mycket riktigt, så fanns det inget annat än rådjur och dovhjortar kvar. Som var fredade.
Vi kom till sist fram till yttersta passkedjan och bröt. Terriern var borta än, iväg med dovhjort.
Vi bryter såten, tar bilarna en bit bort och gör ett nytt försök.
jagdterrier 20 001Terriern skulle få gå från norr, en av jaktlagets wachtel från söder. Tyvärr så var marken lite för nära vägen 172 mot Kungshamn, men som vi tyckte, skulle väl inget drev gå över en ås och ner för en brant för att gå över vägen?! Nej, det gjorde väl inte drevet……
Sora letade underbart och hittade långt inne i såten. Rådjur. Hon drev helt ljuvligt och flera kunde se, kom dock inte åt att skjuta. Hon höll i och det buktade riktigt fint, jag stod kvar på min kulle och njöt. Till sist släpper hon och återvände fint i sitt spår. Uppe vid en av granitåsarna ser jag att hon går en bra bit vid sidan av sitt spår, ju, så klart, vinden blåser från havet och därmed flyttade sig spåret inåt landet. Så här långt gick det bra. Svårare blev det när det var några bukt cirklar som hon var tvungen att leta reda på utgångar under dessa blåsiga förhållanden. Vid den sista misslyckades hon. Jag såg hur hon febrilt letade utan att hitta anslutningen till sin egen löpa som hade blåst iväg uppe på granitryggen. Satan. Stackars liten. Ser hur hon velar och försöker, till sist verkar hon ge upp och försökte med sin inre kompass att navigera tillbaka. Tror hon måste ha haft en minnesbild av att hon passerade en väg och en åker bakom som hon för helvete misstolkade fel nu: det var 172:an och åkern intill som hon närmade sig nu. Hon kom över vägen (…), jag sprang för kung och fosterland men hade ingen chans att nå dit. Gråhundsägaren tog det bästa beslut, kastade sig i sin bil och körde ner. Under tiden hade Sora vänt, då hon begrep att det inte stämde och sprang nu längs med vägen! Mitt hjärta hade stannat om det inte hade varit tvungen att slå hårt för att orka med pumpa runt på blodet så jag kunde springa. Marcus körde nu själv på vägen och ropade på radion att Sora sprang mitt på asfalten! Bilarna saktade väl in lite hoppas jag, men de hade motsolen i ögonen och jag tackade alla gudar och stjärnor när Marcus meddelade att hon nu sprang ut på åker igen. Upp mot ett berg. Jo, det var väl kanske en till minnesbild hon hade. Hon kom ner från ett berg, ut på en åker och över en väg under drevet. Jag vet inte. Jag kan bara spekulera. Marcus försökte ropa på henne, men självklart lyssnar hon inte på någon annan.
Jag satt nu i passaten, körde ner till gården där hon hade svängt upp mot åkern. Andfådd och livrädd för min älskade hund tog jag passagerarstolen bredvid Marcus och vi åkte ut och runt och in på en annan väg för att genskjuta henne. Det var helt uppenbart att hon hade gjort bort sig komplett nu. Lättare sagt än gjort för självklart sprang hon lite fram och tillbaka uppe på nästa jäkla granitberg. Till sist tyckte vi att vi kunde räkna ut att hon kanske tar sig österut. Vi stannade bilen vid en åker, jag tar fram pipan och visslade för allt pipan och lungorna orkade, bara hon måtte höra mig!!!!!
Äntligen syntes det på Astron att hon vände åt vårt håll. Mera pipblåsning! Kom lilla du, kom nu! Efter några minuter dög hon upp. En sten ramlade ner från hjärtat mitt och min lilla terrier pep och suckade av glädje när hon äntligen var framme. Hon var lycklig, det märkte jag när jag bar tillbaka henne till bilen. Hon la sitt lilla huvud på min axel och suckade. Ah……. Gör inte om det min lilla vän!

 ********************************************