Nä, det gick ju ändå inte att bara sitta hemma mellan julskinka, lutfisk och pepparkakor för att direkt gå över till nyårsfirandet med hummer som delikatess på bordet. Fick ändå ta mig ur soffan och en sväng till skogen, inget svårt att övertala varken mig eller hundarna.
Vädret bjöd på finaste vinterväder, lite pulversnö, temperaturen runt nollan, nå, allt var rätt så blött i marken och från träden, men hellre det än minus tjugo och 50 cm snö.
Klart att terrierna känner igen vägen vi kör, när vi svänger av från stora vägen in på grusväg och en liten bit till fram till en ficka i skogen för att parkera. Då börjar de darra där bak och kan knappt vänta att få på sig GPS-halsband och västen.
Ut med Sora först, men hon behöver ju inte träna på det viset utan för hennes del är jag mest ut efter att hon får avverka några kilometer springandes fritt i skogen, för konditionens skull. Det kan jag ju aldrig ersätta med varken cykling eller på mina joggingturer, även om det säkerligen gör gott. Men det går inte att jämföra belastningen på hundkroppen. Hon fick upp och drev ett fint drev på rådjur som till sist valde att gå ur marken. Det var två gånger på väg mot mig men tyvärr så har jag Max i koppel bredvid och den lilla jäkeln kan tyvärr ej hålla truten. Han är tyst ända fram tills han får vittring eller ser djuret, då smäller han i kopplet och skriker. Har tränat en del på det men tyvärr inte lyckats med honom på samma sätt som med Svante och Sora. Jag skyller helt enkelt på hans jaktlust. (Nåväl, Sora har stor lust hon med och kan definitivt sitta tyst med mig på pass. Så nog är det en kombination av för lite och kanske opassande träning från min sida och hans över-iver att jaga.) Hur som, så skrämde han iväg drevdjuret när det var på väg mot oss. Så jäkla tråkigt. När hon väl var färdigt och vi hade vandrat fram till lärkplanteringen, bytte jag hund. Lillskiten behövde inte någon uppmaning. Han sitter visserligen kvar tills allt är på honom och han får ett ”Varsågod!” men då gäller det 200% att komma iväg. Det dröjde inte länge innan hans pipiga skall hördes som alltmer övergick i lite taktfastare drevskall. Det gick dock en bra bit förbi mig och försvann ur marken efter en liten kroka runt. Han är ändå inte så värst lång i sina drev än så han hade brutit innan det ens var ur marken. Tillbaka hos mig, vi tar oss runt planteringen, han plöjer inne i planteringen förstås och pang, upptag på nytt. Jag och Sora hade under tiden kommit upp på en kulle i kanten på planteringen och hade bra utsikt över den angränsande mossen, planteringens ”utgångar” och skogen framför. Max driver fint, håller i och wow, det vände inåt igen. Gick över mossen i norr, genom skogsdungen där uppe och svängde neråt mot mig. Nu jäkla! Skulle jag ha en sådan tur att kunna få skjuta för min egen hund! Vilken lycka det hade blivit och visst, frysboxen hade varit glad den med. Jag laddar, fixar med hörselskyddet, ser till att Sora är bra kopplat i min ”Umhängeleine” (koppel som jag har runt axeln för att ha händerna fria, ett väldigt praktiskt koppel, köpt i Tyskland) och avvaktar. Max skall hörs allt tydligare och visst, där ute i mosskanten rör sig något. Det är drevdjuret som är på vägen tillbaka till lärkplanteringen. Stå stilla, andas och fokusera.
Minuterna går (känns det som) och rådjuret, en get skulle det visa sig, kom allt närmare, anade inte att jag stod där uppe på kullen. Men, ack och nej! Hållet kommer att bli för långt för min hagelbössa. Fan. Skulle haft med studsaren istället. Det sprang förbi på ca 60m, rätt lugnt faktiskt, så visst hade jag krökt pekfingret om det vart en kula istället för hagelpatronen. Nej så synd så himla synd. Men visst en snäll get som buktade för en terrier är väl kanske värd att spara så den lär upp kidden sin att inte bara springa iväg. Vi får väl säga så.
Nu tar vi helg och ska fira nyår om några dagar.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho till er i jaktstugorna.

Med Ho-Rüd-Ho och ett kraftigt Waidmannsheil önskar jag er alla: God Jul och Gott Nytt År.

Ja, då har även decembermånaden nästan passerad. Lite skrämmande hur tiden flyger och snart är det jul igen. Vi har varit ute ett antal gånger till. Varit bjuden på 2 andra jakter som jag dock missade ta bilder så det får bli lite så här en sammanfattning.

Jag kan väl lugnt konstatera att Max har en jaktlust utöver det vanliga. Hans näsa är utöver det vanliga. Hans motor är utöver det vanliga. Rent jaktligt sett är han redan bättre än vad jag skulle ha förväntat mig, speciellt med tanke på att han inte ens har fyllt året. Jag har under hans första månader som jag släppte honom ändå sett till att han inte varit ute för länge, att han inte fick komma loss varje gång så jag hoppas inte skruvat upp förväntningarna på honom. Fast det verkar jag redan ha misslyckats med. Han har förstått och är rätt så upphetsat när vi väl kommer ut till skogen. Jag kanske skulle helt ha väntat med att släppa honom i år? Fast han har så mycket energi och han bara längtar på att få komma loss, det kändes som djurplågeri att inte låta honom jobba. Han har ändå alltid kommit tillbaka i lagom tid, har alltid följt sitt eget spår tillbaka till mig där jag stod och väntat på honom och han har alltid låtit sig kopplas utan krångel. Ofta fick han då komma loss igen efter en kort stund i kopplet. Att han är en helt annan karaktär än mina andra hundar står utan tvivel. Han är jakthund rakt genom och gör sitt jobb som om han redan är gammal och erfaren. Det blir härligt att se hur han kommer att utvecklas.
Sora min lilla stjärna fick vara min vapendragare på de båda bjudjakter. Hon kan sin grej, henne kan jag lita på i ur och skur. Det sköts både rå och dov för henne på dessa jakter, alla nöjda och glada, utom viltet då.

Bara ett tillägg ang. GPS: kör ju med Garmins Astro och T5 mini på Sora. Den har sen flera år nu fungerat utan ett enda bekymmer! Den har aldrig svikit en endaste gång. Så tummen upp för denna. Max har fått västen på sig och den gamla DC50 i fickan på ryggen. Även denna fungerar prima prima och har aldrig hittills gett sig. Däremot Wehunts GPS. Vilket elände. Jag vet inte om det bara är jag och markerna som jag jagar på eller vad, men den fungerar lite si så där. Jag skulle aldrig någonsin skicka iväg hundarna med enbart Wehunts GPS på. Det händer allt för många gånger som den inte får kontakt alls. På samma marker som det dagarna innan går. Nån gång fick jag ringa de och gnälla. Då kom det fram att nåt med servern var kass. Ok, tack för det då. Skiten kostar ändå över två tusen bara pucken och sen abonnemang på runt 1000 kronor på det, per år, då förväntar man sig väl att det fungerar? Är det tjockt med moln, ja då fungerar inte det. Kul, riktigt kul. Så jag vart nära några gånger att dränka skiten i mossen men vad hjälper det? Så Wehunts GPS får endast sitta som extra säkerhet på Max, ifall han kommer för långt borta så jag tappar honom med Astron, men tja. Det händer inte så ofta. Men det var bara det jag ville ha sagt. Det kanske fungerar bättre för er. Sen är det ju rätt kul att bara kunna ta ett skärmklipp (när skiten väl fungerar) och spara för senare. Så här bjuder jag på en fungerande Wehunt-GPS-spårning när Max vart ute och jobbade helt fantastiskt. Jag stod mer eller mindre kvar i mitten på marken och han fixade allt det där runt mig, varav 2 fina drev.

Jag njöt av varenda sekund ute bland de droppande tall topparna, med gummistövlarna nersjunken i mossen, glatt stirrandes på GPS-en och följa hundarna. Skottchanser hade jag själv inga mer under december, men vad gör det om hundarna fick komma loss?
Nu stundar det jul och nyår, ett uppehåll och lite andningsrum.
Ho-Rüd-Ho.

Upp till marken idag, Max hade laddat batterierna på jobbet några dagar och var redo. Herregud en sådan energi och lust att jaga har jag inte skådat tidigare. Menar att Sora är en komplett och alldeles perfekt allround jaktterrier. Lätt förig, enkel att ha att göra med, lagom i sök, lagom i drev, lagom perfekt för min del. Max har lite extra allt. Hemma i huset är han lugnet själv ute är han som ombytt. Det gäller även utanför jakten. Han kan inte bara promenera, han har näsan i luften, på marken är på helspänn alltid. Jag jobbar sten hårt med det men det är inte lätt. Han är mycket hund. Tyvärr även lite obalanserad vid hundmöten. Han skruvar upp sig, lägger sig i kopplet och blir vansinnig. Det har hänt några gånger även under jakt som han helt enkelt sprang fram till en annan hund i såten och slogs med den. Pinsamt, extremt pinsamt. Kan jag jobba med honom när vi är ute och går kan jag ju påverka hans beteende, men ute på jakt blir det svårt. Det är väl ett av hans och mitt största problem vi har. Och det gör även att jag mer än gärna går och träna hunden själv, utan andra som är i samma område. Så vi passade på att komma till skogen utan passkyttar.

Sora fick en kort sväng som första, henne kan jag ju lita på att hon är tillbaka inom rimlig tid så jag hinner med att släppa Max. Han däremot kan allt vara borta lite extra när han spårar. När han väl kom loss gav han 200% extra allt, sökte i en radie på 300m runt mig, kom ändå tillbaka till mig/oss med jämna mellanrum. Eftersom det är hans första säsong så stannar jag alltid kvar på platsen han har lämnat mig så han kan komma tillbaka och vi rör oss vidare ihop. Klart jag var och är emellanåt sugen att gå ifrån för att få honom att förstå att komma tillbaka och ha koll och inte bara springa. Men än har det inte behövts utan han kommer och går igen.
Efter ca. en halv timma som vi stod/gått/väntade så var vi uppe vid mosskanten och stannade i en tjock dunge för att vänta in Max, när det förlösande skallet kom! Yes! Där får han för sin möda. På 430m hade han fått upp något som skulle visa sig vara älg. Hans röst är inte som Soras är och Svantes var djupare när det är älg eller gris utan hans upphetsning gör väl kanske att han skallar lika högt och ivrigt på allt han följer. Kanske det ändrar sig med mognaden, vi får väl se. Han bjöd i alla fall på ett underbart arbete på älg. Jag gjorde mig redo med bössan, kollade vinden och smög sakta åt det hållet som han stod. Det gick emellanåt loss några gånger så jag fick justera min väg och som tur är är ju Sora den perfekta allround hunden: hon är tyst när jag smyger. Hon har liksom så pass själv kontroll att hon bara meddelar mig åt vilket håll viltet finns. Så vi kunde i all tystnad (som det nu är möjligt i dygnsblöt skog) ta oss framåt. Hann med att filma hans härliga skall några gånger men stoppade undan mobilen när vi närmade oss. Tyvärr så är jag ingen sann älgjägare och min klumpighet och självklart min okunskap och brist på övning gjorde att vi avslöjade oss för älgen i alla fall så den gick loss innan vi kom tillräckligt nära för att fota. För att det var en vuxen hade jag av spårstämpeln kunnat konstatera så patron togs ur rätt snabbt igen, vi har ju bara kalv. Max jobbade vidare med älgen och bröt efter ca. 20min jobb när älgen ändå vart långt inne hos grannen. Det kallar jag för alldeles lagom för min smak och för vad jag behöver.
Bara en suddig bild från dagen, tyvärr, men Max syns som ett flygande spöke där i mitten.
Ho-Rüd-Ho.

Var uppe en sväng på Bullare marken, mitt paradis. Att få gå i timmar utan att träffa folk, att bara ha skogen, mossan och den underbara luften som sällskap är rentav balsam för själen. Här uppe brukar jag vara ensam, bara jag med hundarna och det är endast träning som står på schemat här uppe. Jakten i andra hand. Men idag så hade det kunnat bli något gott med hem till frysen.
Sora fick komma lossVar uppe en sväng på Bullare marken, mitt paradis. Att få gå i timmar utan att träffa folk, att bara ha skogen, mossan och den underbara luften som sällskap är rentav balsam för själen. Här uppe brukar jag vara ensam, bara jag med hundarna och det är endast träning som står på schemat här uppe. Jakten i andra hand. Men idag så hade det kunnat bli något gott med hem till frysen.

Sora fick komma loss som först uppe i trekanten, hon fick upp älg, ställde den några minuter i det täta innan den fick nog och lämnade norrut över mossan och vidare till Norge. Som tur var är hon inte så himla intresserad av att följa just älg. Den ställde sig en gång till vid mosskanten och sen på en dunge i mossan som hon kunde jobba med, innan den sken iväg och hon släppte. Härligt, hon återvände klockrent, fick upp något mer nere vid det gamla torpet, drev en härlig sväng en två buktar innan hon släppte och blev kopplade. Äntligen Max´s tur. Han är ju en sån som bara kokar över av energi och vill springa. Kanske lite även bara för springandes skull känns det som, men oavsett, han avverkar många kvadrat meter inom ett par minuter och då hittar han för det mesta också viltslag.
Jag strök kopplet, han far iväg som ett raketskott och väck var han. Följde på GPS, han var redan 250m österut i en tätning när han började skalla till. Och mer och mer och så blev det drev. Ja, prima, ett rådjursdrev tyckte jag. Men det gick runt, runt i mer eller mindre stora cirklar. Mera mindre. Kom i princip aldrig ut ur planteringen, korsade bara vägen som gick genom den några gånger. Blev då rejält nyfiken och tog mig närmare.

Bössan nu laddad, hörkåpor på och smyga iväg. Max höll i, redan sen typ 15 minuter, något som är rätt ovanligt för honom som annars inte har ”hjärnsubstans” nog för att koncentrera sig på att längre förfölja ett spår. Väl någorlunda nära ställde jag mig lite strategiskt vid en gran på en kulle vid skogsvägen. Och nämen titta där! Där kommer drevet. Stoppar undan GPS, höjer bössan och väntar, fingret på säkringen. Pulsen upp i halsen så klart. Så kommer den ut, en gran, väldigt grann fin muffel bock! Det förklarar varför det gick runt som det gjorde och varför Max höll i så pass. Muffeln stannade vid vägkanten, tittade på mig, fin bredsida…. men nej, den fick gå. Det hade varit underbart att få upp en liten stam på dessa fina djur innan. Hoppas grannarna tycker det samma.

Till sist fick Max ändå nog, han kom tillbaka, vi strök vidare. Han hade lika mycket energi som innan, så han fick vara lös i nästan en timme till.
Vilken dag, vilken energi det ger!
Bild på Sora och gamlingen Svante som surt väntar när Max får vara ute samt lite fårskit.
Ho-Rüd-Ho.

Idag blev det bara jag och vovvarna. Ingen i laget kunde, men inte kan jag sitta hemma för det. Bössan på axeln, en hund i taget skulle få springa. Började med Sora i den södra delen av marken, jag vet att hon går att kalla in i fall det skulle gå för nära den stora vägen. Max har då lite svårigheter. Han är alldeles för ivrig och jag har slarvat i hans uppfostran måste jag erkänna. Skickar iväg min gamla trotjänare, hon sticker med glädje iväg och det dröjer inte länge innan hon fick upp. Jag och sprattelapa Max stod kvar inne i planteringen som är så tät så man knappt ser några meter framåt. Försöker flytta på mig lite och kommer precis utanför när jag ser på GPS-en att hon fixade att rådjuret buktade. Det gick som perfekt runt mig som stod där inne och väntade med pulsen uppe i halsgropen. Men tyvärr så kom det aldrig ut ur slyet. Väldigt tråkigt, när hon väl drev så underbart.
Hon bröt efter en kort stund, sen fick Max komma loss. Det blev ingen ordning på honom idag, mest spring och några kortare ”förföljanden” men det gjorde inte mig något då jag gick som på moln efter Soras fina jakt. På bilden: blå prick = jag, röd tass = Terriern (så klart).
Ho-Rüd-Ho

Idag fick vi komma till en fin liten mark ute vid västkustens pärla Lysekil. Ett trevligt lag med långdrivare som släpptes de också men som tyckte att det kanske var bra att testa några kortdrivande hundar med. Sagt och gjort, släppte en hund i taget då det annars slutar med att även jag har långdrivande om de kör i par. Det fanns gris de senaste veckorna på kamerorna, så vi hoppades. Gick med en av de så jag inte går över gränser och vi kunde glatt konstatera när vi gick över en åker ock längs skogskanten: grisspår! Släppte Sora och hon tjöt iväg i fullt ös. Max blev vansinnig för att inte han skulle få komma loss, men idag skulle Sora få. Det var visst gris som stod i den täta planteringen och gick ut mellan pass skyttarna och in i sumpmarken hos grannen. Sora släppte rätt fort när det drog iväg och kom tillbaka. Kopplade henne en stund för att hon inte skulle ta samma löpa igen.
Det blev några kortare drev på rådjur innan det var dags för lunchpaus med obligatoriskt korvgrillning. Vi tog en kort liten sväng till genom en annan del av den täta plantering, Max fick då komma loss och visst fanns det grisspår här i leran med! Han sökte ivrigt och sprang långt, skällde några gånger men spårade mest kan man väl säga. Till sist ur marken. Tja, då var även det avklarat.
Tusen tack för en underbar dag.
Ho-Rüd-Ho

Det blev ännu en underbar dag för Max att träna sök. Han har en sådan otroligt stor motor och avverkar mycket yta med sina långa ben. Hann precis släppa honom i nedre delen av marken, så var han redan uppe i lärkplanteringen och hade hittat älg. Fina dova skall inne i det täta. Vi har kalv på licens, bössan var i högsta hugg, men det vart ingen idé att försöka komma åt, alldeles för tät. Till sist gick det loss norrut utöver mossen. Vi fortsatte, det blev några kilometer till för den lilla att springa innan vi bröt.
Ho-Rüd-Ho.

Tog sovmorgon idag. Det var (och är) mycket på jobbet just nu så orken finns inte att varje dag gå upp tidigt. Men, vad gör det så här i efterhand om man kan ta mysfrukost och ändå åka ut till skogen för att träna hundarna? Det är väl fördelen med att ändå vara själv så mycket. Det är konstiga tider just nu, Corona gör att mina jaktkollegor som är med på marken inte kan alls, då de jobbar inom ambulansen har de knappt ledigt just nu. De andra har småbarn eller annat att göra så då är jag själv ute i skogen. Lät bössan vara hemma idag och tog med blinda krigaren istället. Med två i koppel vill det ändå mycket till att komma till ett vettigt skottläge. Och mycket riktigt så blev det ändå endast ett älgdrev idag. Max hittade ko med kalv och gjorde ett ganska så hyffsat jobb på dem. Han fick upp vittringen och stack iväg in mot lärkplanteringen. På dryga 360m börjar han skälla. Ett grovt skall som gjorde mig nyfiken på vad det var. Vi tog oss dit så småningom när han och djuren hade kommit iväg och där ser jag spår efter stor och liten älg. Ko och kalv. Jisses vad roligt! Mitt jägare-/hundägarehjärta slog några extra slag och brett flinande väntade jag på honom där i lärkplanteringen. Han bröt efter ca. 15min när älgarna lämnade dungen uppe i mossen och stack över mossen. Lika bra det. När han väl var tillbaka, var Sora väldigt bestämt med att hon gärna ville ta sig en kontrollgång på det hela, det fick hon. Hon sprang dit Max släppte och fortsatte över mossen för att stanna i nästa dunge och skälla sitt grova älgskall. Himla roligt, så himla roligt.
När hon väl kom tillbaka var det dags att bryta och åka hem. Naturen bjöd på några underbara timmar, blandat med rimfrost och snöflingor och lite sol efteråt. Fantastiskt.
Ho-Rüd-Ho.

Åkte ut till marken vid Lysekil. Ingen i laget var sugen att vara ute, dåligt väder (…). Kanske lika bra det, för då kunde jag koncentrera mig på att låta Max komma loss lite längre in i marken. Han gjorde några fina rundor, är dock väldigt kort än i sina drev, när han väl hittar. Söker som en erfaren, men hittar han, håller han bara i några minuter och släpper för att komma tillbaka. Ah, det kommer, så klart och idag var det inga skyttar utan bara han som fick träna. Självklart fick Sora komma loss hon med, turar om båda.

Det finns nog inget som jag uppskattar mer än att få vara ensam ute i skogen, att få se mina terrier le till brädden och vara lyckliga. En sådan dag var det idag. Ensamma med mina hundar uppe i skogen mot Norge. Det är ett litet paradis här uppe för mig, naturen är så otrolig vacker, dofterna speciella och även regnet känns inte ens jobbig här uppe. Tog även med min gamle krigare Svante, blind sen 4 års ålder, nu uppe i sitt 11 år. Även han älskar att få vara med. Släpper Sora först och yes, som gången innan får hon upp muffelfåren. Det är helt otroligt hur trångt drevet går! De snurrar runt mig flera varv istället för att dra iväg. Så hon hängde i nästan en timme innan hon bröt. Allt gick sakta och fint. Som tur är, kan hon marken och har sin inre kompass i bruk och hittade tillbaka via genvägar. Max tur att komma loss, tyvärr kan jag väl säga, så hade Sora i princip vallat runt i ena delen av marken så där fanns det inte mycket att gå efter och tyvärr hade Max stenkoll på vart Mufflonen var och självklart stack han dit. Då fick även han upp och drev en stund, då det höll sig så vackert i marken. Under tiden stod vi andra tre och njöt av naturen, av mossarna, de blöta löven, sumpmarken och dess speciella lukt. Efter en halv timme kom Max tillbaka, jag gav honom en liten sväng till ner mot ån så han inte tror det är slut på det roliga så fort han kommer tillbaka, sen fick vi nöja oss och åka hem.

Vad gör man inte en onsdag kväll efter jobbet? Jo man har plockat fram en grisfot, drar ett släpspår, väntar någon timme och går iväg, beväpnad med pannlampa, spårlina och hunden. Jag bara älskar att se hunden jobba i ett spår och verkligen njuter av att hänga där bak i linan. Sora har aldrig verkligen tyckt om att spåra. Inte lagda spår i alla fall. ”På riktigt” är det en annan sak och fungerar bra, men lagda spår, hur jag än gör åt henne, är trista. Max verkar som tur är mycket mera sugen att använda näsan ”på kommando” så jag passar på att ge honom ett litet spår.
Spåret gick väl kanske på 200m och liggtiden inte mer än en timme så där efter jobbet och läggdags, men bättre än inget. Han gjorde det med bravur min lilla nos.

Max fick komma loss lite idag efter älgjaktens stillasittande. Det gjorde gott. Sora först, så klart, men eftersom det vara bara jag ute då ingen annan kunde, blev mina chanser förstås inte något större. Hon drev fint, men utanför räckhåll för min del. Sen har jag den sprattlande unghunden i koppel, så även om det skulle dyka upp en rimlig chans, är det inte läge att ta ett skott. Nej, idag var vi ute för att ja, vara ute helt enkelt. Bössan satt tryggt på ryggen, så klart, i fall att, men vet ju aldrig.
När Sora hade gjort sin runda, bytte jag hund och Max fick komma loss. Han tackade med ett vrål och stack iväg. Som tidigare märkt, hans motor alltså! Det saknar motstycke. Han springer som en kanonkula och avverkar stora ytor på nolltid. Lite synd det så klart, för han är lite snabbare än Sora när han driver och det kommer nog inte bli som med henne: att rådjuren väntar in henne och lyssnar. Men, det återstår att se.
Han hittade diverse slag och drev 2 ggr. Varav ett riktig fint långt som till och med gick i en cirkel innan det stack iväg. Han bröt när det väl gick ut för långt, tog sitt spår fint tillbaka och sen hände det som nog händer alla unghundar: han snurrade fast i hans egna cirkel-spår. Han hittade helt enkelt inte utgången. Det är inte första gången han råkar ut för det och det kommer krävas något år erfarenhet tills de lär sig det. Till sist fick jag allt blåsa i mitt lilla jakthorn så han fick rätt riktning. Bra med Astron (och nu även Wehunten som verkar fungera) så kunde jag blåsa i rätt moment när han var på väg upp i nästa cirkelsnurr. Då fick han rätt och kom fint tillbaka.
Lilla Max. Mycket att lära men du verkar definitivt ha potential du!

Tyvärr är årets älgjakt inte som det brukar vara. Corona ställer till det. Jag stannar inte över i det lilla huset hos Ivan, vi har inget ”kvällen-innan-möte” med de andra, vi sitter långt ifrån varan när vi tar paus och jag kör hem sent på kvällen när allt är klart. Då det tar en dryg timme att köra enkel väg, gör jag det enbart två gånger, sen blir det lite slitsamt, även med unghunden som får spratt när han får sitta hemma/i bilen så länge. Jag hade visserligen med mig mina två terrier i pass vid försa sittningen och fick då även världens chans på en tjur. Men tjur är inte med på tilldelningen så den fick jag vinka förbi. Max har tyvärr inte heller lärt sig det med stadga. Så det blev en del gnäll och pip allt eftersom tiden gick och ja, tjuren kom. (…) så där har vi att träna. Får ta det lugnt med honom och börja viltstörningsfritt innan jag tar med honom igen.
Andra sittningen gick tomt för min del, men bättre i passet bredvid.

Jaha, där fick vi bevis på att de dock finns någonstans i området. Det verkar dock som om de ströar in norrifrån, käkar och drar iväg norrut igen. Har visst sett några spår under oktobermånaden, men inga som gick söderut från matplatsen. Nog håller de till i sumpmarken norrut.
Nå, vi får väl se om vi får upp nåt nån gång. Samtidigt är jag egentligen nöjd om de håller sig borta lite till, då jag nu har börjat släppa Max. Vill helst inte att han springer på grisar så där ute i skogen. Det önskar jag få till lite mer kontrollerad i hägn första gången för att se hur han är.

Idag lyckades vi få ihop ett gäng av laget i Brodalen. Coronatider ställer det tyvärr lite till, då det är en del samåkning som nu i dagsläge inte fungerar som det brukar. Så det blir färre som kan, en annan sitter i karantän eller har andra förhinder. Men idag blev det av.
Drevern Diddi behövde verkligen komma loss nu, hon har under sommaren lagt på ett litet lager säkerhetskalorier som hon egentligen inte behöver. Hon var rätt långsam och det slet hårt i henne när hon väl fick upp. Men skam den drevern som ger sig. Tyvärr gick det inte åt rätt håll, vi var för få för att besätta alla pass och till sist bestämdes det att det vore bäst att avsluta hennes jaktdag med tanke på bristen av kondition. Hon var rätt nött.
Så fick Sora en chans att ta över en liten såt som var kvar. Lilla terriern gjorde mig inte besviken och sökte, fann och drev. Men tyvärr, stolpe ut. Max fick självklart hänga med, dock fick han gå i lina. Han är aningen för långt i sitt sök och jag kan inte hans vanor (då han inte har några än) så jag kan uppskatta hur ett drev skulle gå med honom här i marken. Med tanke på närheten till den stora vägen till Lysekil, känns det inte läge att ens provsläppa honom än. Det får jag göra ostörd i markerna långt bort från vägar. Han var dock inte helt nöjd med beslutet.
Tack för idag gänget.

Tog en tur upp till marken för att släppa Sora. Hon behöver ju komma i ”drevjaktsform” som nog skiljer sig en del från ”promenad-löp-cykel”-formen som den jaktfria tiden ställde till med. Hon kan ju sin grej, sökte fint och hittade några rådjur som hon fint drev. Hade en nära chans på ett av djuren men nära skjuter ju ingen hare och det var lite väl långt så jag lät det springa vidare över mossen.
Lilla Max tyckte nog att även han skulle få komma loss och ja, det fick han. Han har en otrolig motor, än mer än vad Sora har. Hans näsa är dessutom något utöver det vanliga har jag märkt. Han markerar vilt långt före de andra och alla gånger hade han rätt att det fanns något. Så han fick springa av sig han med. Självklart är det utan passkyttar och utan press. Han har inte någon som helst rutin och knappt en aning om vad det egentligen är han ska göra. Men lustigt nog så ligger allt i hans DNA. Hans avelsmassa säger exakt vad det är som förväntas av honom och vad han kan bäst. Så nog efter en tids sprattlande så han blev av med en del överskottsenergi, hittade han lön för mödan eller ja, fick vittring av slumpen när han väl sprang och drev några korta minuter och återkom rätt så perfekt i sitt spår. Hur kan han veta det? Att återvända till punkten han sist såg sin människa? Ja, nog är även det väl avvägd avel. Jag stod självfallet kvar på exakt den punkten han hade dragit iväg så han hittade mig till sist också.
Vi gick någon halv timme till innan jag kopplade honom. Ska ha noga koll på antalet km han springer, så jag håller det till en lagom låg nivå för hans unga ”ofärdiga” kropp.
Nu susar han gott i soffan.

Alltså snälla. Hur är det med mina goda idéer om att Max först ska kunna gå spår, apportera och vara lydig, innan jag släpper honom? Att han liksom bara går med mig som handhund och ser och lär? Men jag får sammanfatta mina avsteg så här: Han är en rymmare. Han har lyckats rymma några gånger nu. Sist även när jag bara gick från bilen till husdörren. Han verkar lite väl självständig och en oro över att jag aldrig kommer våga släppa honom för att han bara sticker kom krypandes. Att jag till nästa säsong inte har modet att låta honom dra om jag helt enkelt fram tills han fyller nästan två år har hållit honom i koppel då han annars rymmer? Det kändes inget bra. Idag åkte jag upp till marken nära Norska gränsen. Där finns ingenting annat än skog. Enbart en stor väg som dock inte är så högt frekventerad, annars liknar det mest fjäll och skogsområde. Jag kan gå i flera timmar utan att träffa nån. Perfekt. Så jag tyckte att jag ger honom chansen idag att få komma loss. 

Först dock Sora, så hon var nöjd. Hon hittade efter ett längre sök, drev fint, tyvärr bort mot sjökanten och norrut. När hon var nöjd, fick Max GPS-en på i sin lilla väst, jag strök kopplet och var på helspänn. Vad gör han??! Nja. Han drar så klart. Men inte så långt! Vad? Nu din lilla ska du få och gör det inte?
Jag ställde mig stilla och väntade kort, så drog han iväg till sist. Stod kvar på samma fläck och ser hunden springa längre och längre rakt bort, förbi ödegården och över lilla bäcken, in i en tät ungplantering. Jaha. Och där snurrar han. Han snurrar och snurrar och jag kommer på mig att jag börjar bli irriterad. Men det var nog egentligen precis det jag hade förväntat mig: han drar och skiter i matte. Så är det ju lite tyvärr. Stod där och blev arg på mig själv att jag ens släppte honom. Han höll än på att snurra som vilsen i det täta, 720m ifrån mig. Inga tecken på att han tyckte att det var dags att komma tillbaka till matte. Fan (!).

Det dröjde några sega minuter och jag började verkligen tvivla på hundens förstånd, då skäller han. Hans första drevskall! Min lilla Max släppte sin lilla röst för första gången efter ett ihärdigt arbete på okänt vild långt ifrån matte. Då sken jag upp och stirrade som förtrollad på Astrons skärm. Han skäller, han skäller, han driver!!!!! Hans röst låter lite typiskt terrier, något grövre än Soras kanske.

Hans lilla drev gick runt runt i det täta och jag började på allvar fundera över vad det var han hade hittat.
Till sist gick det loss, gick över skogsvägen och in i nästa tätare skog för att fortsätta snurra. Märkligt. Så brukar inte rådjuren göra här uppe. Inte alls på det viset. Gris kunde det knappast vara, det stod inte stilla utan rörde sig snurrandes i skogen.
Sora och jag börjar då gå åt det hållet Max var, han hördes fint så riktningen var enkel att avgöra.

Tog mig ut på grusvägen och gick längs den, det kändes enklare och snabbare att komma dit, Max var ju ändå rätt långt ifrån mig. Jag gick dit han och djuret hade gått över grusvägen, stannade och lyssnade. Ögonen vilade på något längre bort, då jag hade mest fokus på ljudet för att kanske avgöra på hans röst vad det kan vara. Tro mig eller ej, men jag blev väldigt förvånad och började tvivla på mitt eget förstånd: På kullen framför mig, på ca. 20m står det en mufflonbagge! Fina horn, runda runt hans huvud, svart med vit runt magen. Han står där och glor på mig. Jag glor på honom, Sora blir vansinnig. Va fan var detta nu då? Mufflon? Här uppe? Va???
Så lunkar han (baggen) iväg, jag står som nollställd tvivlande och håller en galen skrikande terrier i koppel. Satan i gatan. Det dröjde några minuter då hade jag återhämtat mig och där kom ju även min lilla Max. Tyst nu i samma spår som baggen. Jaha. Det var då det han höll på med i tätningen!
Mufflon är kända för att vara väldigt hemma trogna så därav höll det på att snurra så galet bra. Vilket drev Max fick då!
Efter många många minuter släppte han och kom tillbaka.

Kunde inte låta bli att även släppa Sora, ville se vad hon gör med Mufflon. Japp! Där satt det som ett smäck. Hon drev fint hon med. I en timme 10min. jaha. Bra det.
Jag hade två skottchanser! Två! Kan ni fatta? Så hemma trogna var de. Men jag skjuter inget muffelfår som jag för allra fösta gången har på marken! Nej, det får väl föröka sig lite först.
Ringde Ivan, markägaren sen efteråt och berättade: Jo de hade setts här sen nån vecka. En bagge, en tacka och två lamm. Underbart.
Så har då Max fått sitt första drev i livet. På Mufflon! Vilken start.
Ho-Rüd-Ho

Tog chansen idag att låta Max göra ett kortare dödsök samtidigt som han fick bekanta sig med dovvilt. Han har hittills inte fått lukta på dovens vittring men han tvekade en sekund utan tog an spåret på doven och gick de 50m fint i lina fram till det liggande djuret. Han tittade lite förvånad på vad det var för något men efter några sekunder var det då dags att få utlopp för sin ungdomliga glädje och lugga lite i halsen på den. Fick tyvärr bara bild när han luktade bak, men så är det ju. Jakt är jakt och man är ju inte ute för några fina bilders skull.
Bra Max, ho-rüd-ho.

Idag var det en sådan där underbar jaktdag som länge finns i ens minne och hjärtat. Vi var bjudna hos två underbara jaktvänner på Sotenäs, som så många gånger förr. Och som så många gånger förr blev allt så himla lyckat. Dagen startade med rökt älg och rökt lax som Tommy och Ingemar själva röker numera. Vi alla fick provsmaka och kunde konstatera: Delikatesser, rena delikatesser. Självklart fick alla gummihandskar och vi höll avstånd utomhus. Det kändes lite befängt att inte gå nära alla och ge en kram, vi brukar annars göra det. Men det är som det är. Inga samåkningar heller utan alla som inte tillhör samma ”flock” fick köra på egen hand ut till sina pass.

Vi hoppades på vildsvin, då de under veckan har varit på kameran. Fredrik var med igen, laddat med cykel och Astron så han kunde cykla längs den stora vägen och följa dreven. Rädda hunden ifall det skulle vilja gå över.

Vi släppte Sora uppe från berget, ett nytt försök att gå från lite annat håll. Jag kom inte värst långt innan jag via Astron kunde konstatera att något är på gång. Mycket riktigt, så skrek hon till och det blev ett väldigt fint och lugnt rådjursdrev. Det gick runt i såten och buktade fantastiskt, blev observerad ett antal gånger innan det till sist gick i pass vid hygget. Hon var då ca. 3min efter. Alla som såg rådjuret berättade sen att det till och med stannade till för att lyssna på henne. Gud så roligt! Hon kom fram till smaldjuret (skulle det visa sig sen), luktade och luggade lite, för att återvända till mig. Nu kan hon ju marken så hon genade och hittade mig rätt fort istället för att springa tillbaka i sin löpa.
Vi fortsatte längs strandkanten, inga grisar fanns det dock att hitta utan hon tog upp nästa rådjur uppe på åsen. Hon drev den fint och här blev det inte något längre drev utan det gick i pass rätt fort. En fin bock.

Max gick med mig i lina, han är rätt så jäkla vild att själv få komma iväg. Men nej, min lilla, du får lugna dig tills du är lite äldre. Han fick dock spåra fram till de två djuren och var mycket stolt när han hittade något gott där liggandes. Han ställde sig på bocken och drog den något i örat. Bra Max.
Vi tog ur djuren, Sora fick smaka på njurarna, Max fick en han med. Jag fick med mig hem hjärta och lever som vi stekte i smör hemma sen med mycket lök och potatismos. Underbart gott, underbart got!!!

Alla var väldigt nöjda och spänningen var på topp när dreven gick så fint. Mer fanns dock inte att hitta efter andra drevet, men vad skulle vi förvänta oss mer än att vi fick dessa två fantastiska chanser?
Tusen tack för en underbar dag!

Ho-Rüd-Ho och Waidmannsheil

Som vi har längtat! Som vi har väntat och som vi ändå fick vänta några dagar extra pga jobb och annat som tyvärr kom i vägen. Men idag, idag min lilla terrier fick du komma loss. Glädjen hos en jakthund som får ägna sig åt det den är avlad på går inte att beskriva. Det finns många sätt att sysselsätta en jakthund. Det finns till och med de som påstår att det går att aktivera en jakthund med annat än jakt. Nja. Må vara. Men dessa människor har aldrig sett denna rena skära glädjen som sprider sig i hunden när kopplet stryks. Ni kan säga vad ni vill, men det finns inget som kan mäta sig med det. Nu är säsongen igång och nu ska vi ut och jaga. Min tanke är att hålla Max i koppel denna säsong, han ska få lite skolgång först. Men, jag ska se om jag kan hålla mig. För som sagt, glädjen går inte att beskriva. Men än är han för ung hur än jag vrider på det.

Sora fick upp några gånger, självklart enbart rådjur, för det är det som finns. Hon sökte fint och fick en löpa ca. 250m ifrån mig, drev i ca. 15min och kom fint tillbaka. Vi fortsatte och hon skötte sig väldigt bra. Bössan fick jag tyvärr ingen chans att lyfta, då dreven gick runt mig på för långt håll respektive så gick de ut ur marken.
Jag höll första släppet lite kortare, hon är ju trots allt 8 år och inte i kondition än, trots cykling, men det går ju inte att jämföra

Den skickar fint mängder med bilder. I princip endast rådjur och duvor, som förväntat. Men i natt kom då även lite mera roligt att ha på bild, även om jag, som terrierägare helst inte vill ha dessa i gryten. Tyvärr är Sora lite av den idioten som går ner och slåss med grävling tills hon är söndertuggat. Hon märker inte ens av att det gör ont. Så helst inga grävlingar. Ska se om jag kan få hit någon med dugligare grythund i år.

Jag får erkänna att jag inte är den händigaste man kan tänka sig. Snarare tvärt om. Mitt tålamod är väldigt svagt, min finmotorik dålig och att planera ens ett bygge av en fågelholk känna ovärdigt om det går att köpa. Rätt billigt från Biltema. Varför slita självt? Hade skaffat en kamera som vi tänkte sätta upp för att se vad det är som rör sig på marken eller ja, för att se om det finns några vildsvin kvar. Det vart inget bök att hitta under sommaren och förra säsongen var det kanske en gång vi fick upp gris. Så nog finns det inga/väldigt få. Hur som helst är det ju fint att även se rådjuren komma till platsen, kanske rent av börja känna igen de individerna så småningom.

Fågelholken bearbetades lite av Fredrik så kablar och spännband kan dras genom och runt ett träd. Vi åkte upp och installerade kameran, provade så den skickade bild via Molnus och ja, det gjorde den. Perfekt. Vi kärade på några träd och fyllde på med majs. Under tiden hjälpte terrierna att fälla några träd intill tornet som vi hade ställt upp lite tidigare i sommar. Hängde även på camouflage nät, även det från Biltema, vi får se hur länge det håller.

Dags att byta draglinan för grisklöven till spårläggareskor. Köpte ju några i somras som jag verkligen kan rekommendera. De är enkelt att hantera, enkelt att få in klöv och enkelt att gå i. Ingen känsla av att ”gå på potatis” eller som i träskor utan det känns nästan inte att de sitter på. Läs även här: "2020-04-10: Postorder: spårläggarskor" Kombinerade med torrblod.

Spåret till Max fick vara av det kortare slaget för att se hur han reagerar. Uppsparket i spårstarten gick enkelt att fixa: bara kraffsa med foten, sen droppa lite blod på undersidan klöven och gå iväg. Då och då nån droppe längs vägen, självklart än rätt regelbundet så han verkligen lyckas.

Terrängen varierade rätt bra, lite åker, under en kraftledning med mycket bråte, nåt stup, storskog en liten kal berghäll.  Det blev inte då långt utan mest bara för att kolla och för att träna på att spåra. Vinden fick vi både som med och motvind, eftersom jag gick spåret som ett U.

Liggtid blev runt 5h, det regnade rätt mycket under tiden och även när vi gick, temperaturen låg på 15gr.
Har ju en Wehunt GPS-puck som jag gärna tar med mig när jag lägger spår och sen sätter på hunden för att se hur noggrann han går. Går lika bra med underbara Astron, men nu har jag ju en Wehunt också så den får användas den med.

Max hade inga svårigheter med spårstarten, gick direkt på och följde fint med lagom slack lina. De vinklarna som samtliga var något flackare, gick han utan problem och hela tiden höll han lagom tempo och fin koncentration. Nästan så jag kan säga: som en vuxen hund. Stolt hittar han grisfoten och får ha den ett tag, jag hinner min obligatoriska bild och kollar nöjd på mobilen hur Wehunt tycker Max hade gått: Ja, se självt, rätt ok faktiskt.
Ho-Rüd-Ho och alltid Suchenglück.

Jag har inte haft tid att pirscha på råbock alls i år eller ja, tagit mig tid är väl rättare sagt. Mer har jag jobbat mer än vad man skulle för att må bra egentligen och resterande tid har jag lagt på häst, hundträning och min gitarr. Dock hinner jag alltid med några korta svänger ute i reviret. Kolla läge, träna ”pirsch” med mina två terrier, lära Max att hålla tyst ock stilla när jag stannar. Fick till en fin bild på de två när jag höll på att klättra ner för ett stup före dem. Rätt fina är de och en fröjd att tillbringa kvällarna med.

Så vart det dags igen att efter jobbet ta bilresan på 1,5h bort mot Lidköping och Jokkes träning. Vi hade hunnit jobba lite under veckorna som gått, dock med blandat resultat får jag erkänna. Mest på grund av att jag helt enkelt var tvungen att jobba alldeles för mycket och tiden inte fanns. Tyvärr verkligen, då själva kursen ju baserar på att vi som ekipage jobbar oss framåt för att komma till nästa ”nivå”. Men. Linförigheten gick det inte alls med idag, Max hade sin uppmärksamhet på allt annat än mig så vi fick jobba hårt med varandra istället för att kunna visa upp några fina träningsresultat. Dock absolut: det är ju därför man går kurs: att få träningsstörningar så det går att lista ut vad som ska tränas mer. Träna linförighet på gräsmattan är lätt som en plätt. Att göra det bland hundar och på annat ställe, aj. Svårt!
Idag skulle vi även prova inkallning. Alla de andra ekipagen kunde stolt och fritt kalla in sina vovvar. Jag bad om långlinan och tänkte tyst för mig själv att det vart dumt att inte ta med Wehunts-GPS. Just för att vara säker…. Ja, ni vet.
Bilden nedan tycker visar tydligt Maxlis syn på världen. Jag är långt bort till vänster och skall ”gömma” mig, Jokke trasslar med linan som Maxli glatt snurrar runt i. Maxen själv står ock kollar in de andra uppradade hundarna. Han äger världen helt enkelt. Så är det Punkt. Som tur är så kan jag berätta att han några sekunder efter bilden togs, vänt sig om, kollat åt mitt håll och lät sig kallas in utan problem. Han kom flygandes som oljande blixten. Dock fanns långlinan kvar. Ha det flott i sommarvärmen och sköt om er i dessa tider.

Ja, då var det äntligen dags att ta lite i Maxlis sprattelproblem. Nå, jag får väl erkänna att jag inte har tränat mycket dressyr alls med honom. Han får mer eller mindre bara vara, knappt han kan ”Sitt!” kommandot. Lite hemskt får jag erkänna. Och självklart har han tagit sig många friheter under de månader han har varit här nu.
Tyvärr till och med att han stack några gånger och spårade div. vilt på egen hand. Helt oacceptabelt så klart och som resultat blir det att han enbart fick gå i koppel det senaste. Med mina andra hundar behövde och behöver jag inte koppel. De klarar av att hålla sig om det inte är jakt, de kan skillnaden mellan jakt och ikke. Sora kan jag drilla av drevet, hon samarbetar på ett sätt som gör det möjligt att lita på henne. Max däremot har jag försökt på samma sätt som med de andra: att gömma mig när han var valp, han måste ju bli ”orolig” och leta upp mig igen. Det slutade då med att han valde att spåra iväg och var borta en halv timme. Han är en mycket fri själ och det kanske är ett resultat från faktumet att jag inte har haft honom förrän att han var 15 veckor, pga. vaccinationer. 

När vi promenerar i stan så är det ett himla slit och släp, han sprattlar åt alla världens kanter för att hälsa på folk och hundar utan hänsyn till mina handleder. Nu överdriver jag, men i jämförelse med mina andra, är han självklart ett helt annat kaliber. Och självklart mycket tack vara min brist på träning. Så nu ska vi ta tag i det och jag behöver liksom få tummen upp i allt och då passar det perfekt med en hundkurs. Bästa att någonsin gå är då hos Jokke som med sin fru Linda driver jakthundsdressyren.se. Kolla gärna in där om ni behöver gå en kurs. Hans engagemang och hängivenhet att träna hund är enorm. Vi har gått kurser där med Svante och Sora, grundlydnad, eftersök, fullbruksträning ja, hela paketet.

Så årets kurs för Maxli börjar så klart med grundlydnad för den unga jakthunden. Idag var det andra träffen, på första började vi med uppmärksamhet på förare och fortsatte där idag. Jag hade hunnit träna hemma några korta stunder, men hans uppmärksamhet är något annorlunda hemma på gräsmattan jämfört med inne i stadsparken eller i skogen. Men allt ska tränas och nu kör vi. Ha ha.

Han och jag var nog det olydigaste ekipaget igen, han sprattlar och jag försöker. Han drar och studsar, jag försöker. Men till sist, så gick det någorlunda, några korta sekunder i alla fall. Jag kan självklart inte jämföra honom med en labrador eller en spaniel som alla jagar och samarbetar på ett helt annat sätt. Men lite irriterad får jag erkänna jag är. Varken Sora eller Svante har varit så ”jäkla jobbiga” som Max är. Ibland känns det till och med så att jag ger upp, orken finns inte för han har en hjärna som heter ärta som glömmer allt lika fort som det kom in.

Dock skam den som ger sig, nu har vi tre tillfällen kvar med 2 veckors mellanrum så jag hinner förhoppningsvis jobba lite med honom.
Ho-Rüd-Ho.

Idag var de nästan lite för varmt, 27grader, rätt blåsigt dock och kruttorrt. Men, vi hade vägarna förbi en perfekt åker med möjlighet att ställa bilen, så grisfoten åkte med och jag drog ett släpspår till lilla Maxli. Tänkte att vi ändå kunde öka svårighetsgraden lite och började på asfalt. Knapertorr asfalt i stekande sommarvärmen, en bra början tänkte jag (…). Samtidigt så har jag förstod att det är bra att just träna även på asfalt. Fredrik nere i Småland tränar mycket spårning på just asfalt för att få hunden att verkligen ta näsan i bruk.

Jag tog grisfotens undersida, alltså där de verkligen går på och skrapade rejält med den över asfalten ute vid vägkanten, om i fall att en bil kommer körandes, så ville jag inte ha min valp att spåra mitt på vägen. Efter ”uppskrapning” drog jag foten längs på asfalten och i en flack vinkel över vägen till andra sidan, fortsatte där några meter. Tyvärr är det som det är med vinden för mig mestadels. Svårt att hålla till medvind när den vänder runt för det meste pga. kullar, skogspartier etc. och självklart, går jag en U-sväng så blir det ju motvind förr eller senare. Idag så var det då tyvärr motvind just uppe på asfalten. Men, vi får väl se hur han löser det.

Efter några meter på andra sidan vägen, gick jag i en brantare vinkel över vägen igen och rakt ut på åkern. En bra bit där på åkern som hade perfekt lagom högt gräs, så jag kunde se mitt eget spår utan att snitsla. Ock säkerligen bra för hundnosen med, fastnar partiklarna bra där i gräset, hoppas jag. Tog en 90graders vinkel upp mot en kulle och fram till en stor väg med viltstängsel och dånande traffik. Tyckte det skulle kunna vara bra med störning av en starkt frekventerad väg så han inte stör sig på det utan lär sig att fokusera.

Drog spåret längs med staketet fram till en ung gallringsskog. Där blev det svårt, för min del i alla fall. Trädstammar och grenar som mikado huller om bulle. Foten fastnade jämt och jag höll på att snubbla ett antal gånger. Där inne fick spåret bli vad det bli, tänkte inte på vinklar eller annat utan att bara komma genom och ut på åkern igen. Kom fram till gärdsgården, över den och ut på gräset igen, vinkel och längs åkerskanten. En sista vinkel från åkerskanten inåt mot åkerns mitt skulle bli bra tycker jag så han inte bara springer och följer kanter. Därifrån gick jag tillbaka i spåret, fram till dit jag tog av och fortsatte. Tanken här var att se om han kan skilja åt mitt spår mot fotens.

Vi gick spåret direkt. I denna stekande värme var det ingen idé att vänta, då skulle vi nog bara misslyckas. Max får sitt lilla valp-spårhalsband på och spårlina fälls ut, han har redan förstått att något luktar bra. Starten, där jag skrapade missade han och ville gå direkt. Ropade dock tillbaka honom och visade mitt uppskrap. På något sätt ville jag vara säker på att han verkligen förstod att det var detta spår jag ber honom att följa. Nå, han kanske gjorde det då han gick de första metrarna fint längs asfalten. Aj, han vinklar av mot åkern. Ok, visst det var mitt spår på vägen ut som han då fick för sig att ta. Jag låter honom gå lite, hoppades att han fattar självt, men fick till sist ropa av honom och peka åt honom på asfalten igen.

Min lilla vinkel ut mot andra sida tar han mer eller mindre i zick-zack över, lite vid sidan av, men det gick. Han följer fint längs vägen på andra sidan, men tar över tillbaka något för tidigt. Kanske inte så konstigt dock, då vinden blåste framifrån och nog låg spåret flyttat hitåt. Han fick gå, ville inte störa honom då jag ändå såg att han jobbade. Ute på åkern fick han lite lina då han försprang sig i vinkeln. Jag stannade kvar där jag visste vinkeln var, gav honom lina och han började ringa. Fick till det och så följer vi vackert, vinkeln innan kullen tar han fint utan problem. Sen blir det lite zick-zack på raksträcka, nog för vinden ställde till det igen. Längs stängslen gick det utan problem, trafiken brydde han sig inte om. Han gick dock 2m bredvid spåret, vinden, igen.

Lustigt nog var det inte det minsta problem inne i gallringsskogen! Där gick han som tåget, jag bara snubblade och kravlade efter honom. Över gärdsgård och ut på åkern igen, utan bekymmer. Vinkeln på åkern tog han och längs åkerskanten var det klockrent. Sen började det. Ha ha. Fredrik hade ställt sig på åkern, ungefär där jag hade lagt slutet (… aj då….) och Max tittar självfallet på honom, glömmer spåret och ville till husse. Jag stannar, håller i linan, hoppas att få åter hans uppmärksamhet, men den var i princip borta. Så klart var spåret i det längsta laget för en valp i sommarvärmen och jag hjälpte honom mer eller mindre tillbaka till spåret och fick peka åt honom vart vi ska gå. Det hjälpte inte mycket. Då tog jag honom kort, böjde ner mig som om jag själv ville gå spåret och han bara hänger på. Så vi hittade klöven, han fick beröm i alla fall för visst var han grym duktig oavsett. Så varmt och så långt, rätt svårt med asfalten i början och ändå så fixade han det nästan! Mycket vatten fick det bli till både vovven och mig.

Hittills hade jag enbart dragit släpspår med främst grisfoten till Max. På något sätt kändes det enklare att få honom att förstå vad jag vill, tror jag. Eller ja, jag vet inte. Men självklart är ett släpspår med inte alltför lång liggtid rätt så enkel så unghunden/valpen lyckas. Nu är han snart fem månader och då tyckte jag att det är dags att ta fram torrblodet också. Vädret var rätt ok, 17 grader och regn, nästan perfekt. Knappt någon vind. Jag ville börja med ett väldigt enkelt och kort spår för att se att han förstår även detta.
Från grusvägen in en bit började jag med lite uppspark i marken, skrapade med grisfoten och droppade blod på den. Så gick jag med foten dragandes och droppade någon droppe blod då och då. Märkte att dopparna inte kom ner på marken på många ställen utan fastnade i det höga blåbärsriset. Just ja blåbär! Det finns gott om blåbär i år och skogen kryllar av folk som plockar. Inte helt orimligt att nån hade gått över spåret och plockat blåbär under liggtiden. Jag snitslade rätt tätt för att självt verkligen veta vart spåret gick, byggde in två vinklar, 90 grader. Allt hölls i storskog med mossa och högt ris. Liggtiden blev 6,5h.
Vi tog spåret sen ihop, Fredrik stannade kvar i vägkanten med de andra, jag gick en stor U-sväng och la grisfoten i spårslutet. Jag brukar ta med de hem under de varma sommarmånader och lägga de i kylskåpet under liggtiden. Det förutsätter så klart, att det går att lägga ut den innan man går spåret.
Väl tillbaka började jag med ritualen: Ta med hunden en bit fram, på med spårhalsband, ut med linan. Kolla självt lite intresserad på något, sen låta hunden på egen hand få hitta exakta spårstarten. Det kan de ju så mycket bättre själv. Och det var ingen tvekan att han hade något i nästan. Redan framme på grusvägen började han vinda. Hans näsa alltså. Fantastisk.
Fredrik fick fortsätta en liten promenad med de andra hundarna så plogade jag och Max iväg. Han tog sig ett bra sug där jag hade sparkat upp marken med grisfoten och gick utan att tveka åt rätt håll. Medveten gick han för en terrier rätt sakta tempo, missade första vinkeln, ringade självmant och tog upp spåret fint igen. Följde fint, delvist med huvudet högt, då dropparna hade fastnat på blåbärs blad. Fint tog han den andra vinkeln och fram till grisfoten. Vilken glädje!
Han fick en köttbulle och bära tillbaka foten till grusvägen. Min lilla Maxli! Du blir nog bra du.

Han visst några spår till. Samtliga som släpspår i olika miljöer. Det blev inga bilder men jag för ju en spår-dagbok med anteckningar om väder, spårlängd, underlag, hur det gick etc. Rätt roligt att i efterhand bläddra i det och förhoppningsvis kunna konstatera att träningen ger resultat. Hinner inte skriva mer om det två spåren här under veckan, men bifogar foto ur dagboken.

Min Sora är nog den mest kompletta jakthund jag egentligen kan tänka mig. Bortsett från att hon inte tycker lagda blodspår är så roliga, är hon verkligen precis det jag önskar mig av en jakthund. Allround och med på allt. Under pirsch har jag ju med henne bredvid mig. Hon följer mig tyst, stannar när jag stannar och varnar mig genom sina små gester i kroppen om något vilt är på väg. Hon jagar som jag önskar mig, jagar med mig och åt mig, är lydig, ja listan kan bli jättelång. Självklart ligger det en del träning, tid, hängivenhet och åter träning på henne så att hon blev den hon är. Självklart kräver det att hon hade de i sig också, att hon besitter de anlagen som krävs för att just blir tränat och jobbat med för att bli den perfekta jaktkamraten. Tid och åter tid och träning. Tyvärr har jag inte riktigt lagt ner lika mycket tid på Max än, bortsett från spår så har det inte varit så mycket lydnadsträning. Jag minns även med Svante hade jag en plan, i vilken vecka jag ska ha tränad vad och när han bör kunna än det ena än det andra. Men det är väl lite ”nyhetens behag” att göra allt lite extra med den första och trappa ned med kommande hundgenerationer. De liksom åker bara med. Tyvärr.

Fick ta mig i kragen och börja träna lite med Max. Sitt och stadga i alla fal, då det är ett moment som jag absolut kräver och vill ha i min jakt-vardag. Fri följd och alltid ha förarkontakt som man tränar på hundkurs är ju bra, men det har ingen riktig praktisk relevans för mig. Men sitt och stadga, att gå bredvid i ”Umhängeleine” (= ett koppel som jägare i Tyskland använder mycket. Man trä linan runt sig själv som en axelväska, sen finns det fäste för en eller fler korta bi-koppel på den man har rund axeln och där sätter man då in sin hund. Händerna fria, bara gå.) och följa mig i tätskog utan att fastna, det måste de kunna så även Max. Så den träningen har vi startat med.
Vi tar kvällspromenader nu i korta sträckor strikt bredvid mig, stannar jag, ska de stanna. Det går sakta framåt, mycket kvar men början är tagen. Att sitta och vara tyst när jag spanar av en åker är inget lätt än. Visst, han är liten valp, jag kräver en minut eller två, när han väl har lugnat sig och är stilla, går vi direkt vidare. Tyvärr blir han lite väl upphetsat av sig när det står ett rådjur på åkern. Får tar det varsamt med honom och träna mer på ställen jag vet att det inte står något. Stadga, den viktiga stadgan!

Ja, då provade vi lite svårare idag. Drog några spår under veckan, alla korta och enklare. Idag var vi ändå iväg med bilen en liten tur så vi passade på att byta miljö. Vid en motorkrossbana hittade vi en fin åker, grisfoten var med, ut och dra. Det blev tvärs över åkern, kanske 80m, vinkel, 50m vinkel tillbaka, över en gärdsgård, över asfalt, över grusplan och fram till klöven efter då 100m. Vinden drog lite från väster så spåret flyttade på sig lite då och då med resultat att Max gick något bredvid. På de ställen där gräset var lite högre, fastnade nog doftpartiklarna nere på marken och han gick fint exakt där jag hade dragit klöven. Det syntes att han gick i klövspåret, inte mitt, då gräset var lite tillplattat där klöven drogs och jag gick ju bredvid. Max sprang förbi första vinkeln, men jag lät honom komma på det själv, som han gjorde rätt fort, han ringade, ”frågade” mig, jag kunde peka och han förstod att han skulle fortsätta. Tror att han tappade koncentrationen lite där också och glömde av lite, vad han höll på med. Han är ju så ung än. Raksträckan över åkern gick perfekt och även nästa vinkel. Över gärdsgården var det inga tveksamheter att han skulle, sen på asfalten blev han lite försiktigare men mästrade även de, grusplanen var lättare än asfalten igen och då gick de sista 20m utan bekymmer fram till klöven. Oj oj, vilken liten duktig hund jag har fått. Och så samarbetsvillig i alla fall just i spåret. Och vilken tur för mig att han verkar väldigt sugen på spår, eftersom Sora var lite svår motiverad i det. Visserligen har jag inte börjat med blodspår utan bara dragit klöv utan några längre liggtider egentligen. Kanske fel, jag vet inte, men just motivationen hos hunden är mig väldigt viktigt. Finns den, så går det nog att jobba fram det mesta sen. Finns ingen drivkraft så blir det tungt. Lite därför jag inte spårade så mycket med Sora det sista. Eller ju, det gjorde jag ju, köpte spårläggarskor och med denna gick hon mycket bättre igen, men det är alltid lite dagsform för henne. Ibland så har hon helt enkelt inget sug och då känns det bedrövligt att ha lagt ner tid och möda på att lägga spår och hunden tycker inte om det just då. Så jag hoppas att lilla Max kommer att tycka om det. Fredrik fick stå för video igen. Det är väldigt bra för att kunna ”analysera” lite efteråt, då jag inte kan ha fokus på allt just under spårningen. Några skärmklipp ur videon igen. Ha det bäst i sommarvärmen.
Ho-Rüd-Ho.

Visserligen inte första släpspår då jag har dragit lite klöver, vom och annat gott under veckorna som har gått över gräsmattor och genom mindre skogspartier. Alltid rätt korta och enkla. Det verkar som om hans lilla nos är exceptionellt bra. Under våra promenader med alla tre är det Max som mest är med nosen i backen och det är han som hittar mera slag än vad de gamla gör. Lite lustigt. Han har en enorm lust att spåra, det märks. Självklart har han inte kopplat ihop att jag kan peka åt något och han följer, men han hittar ju spårstarten självt så jag behöver inte peka framför nosen på honom. Idag då tog jag första lite längre släpspår. Vildsvinsklöv, ca 50m rakt upp för en kulle, vinkel 90 grader, vidare ca 50m, vinkel 90 grader, korsa en liten gångväg och över den, vidare 20m. Så allt om allt kanske 120m, mossa, ljung och torr barrskogsmark. Vilken fröjd att se den lille!

Han förspringer sig i första vinkeln, men jag låter honom vara och följer efter. Det tog 2meter då förstod han att spåret var borta, rättar till sig själv och fortsätter. Det blev lite klättring för min del, lillan med fyrhjulsdriften paddlar på. Inte för snabbt utan medveten framåt. Rena fröjden att se svansen vifta. Nästa vinkel tar han utan bekymmer. Utför backen i storskogen, inga tveksamheter. Vid gångstråket blev han lite av sig, tydligen en del lukt till höger och vänster, men han begrep och tog rakt över till sist och fram till klöven. Vilken lycka, vilken lycka!!!!
Det är kommer bli bra med honom.

Fredrik var med och tog video bakom oss så kan jag i efterhand kolla igen hur det gick och vad han gjorde, bjuder på 2 skärmklipp.

Tänkte bara sammanfatta några veckor med bilder. Nu är Maxli äntligen hemma. Allt har gått bra, över förväntan faktiskt. Vi spenderade några dagar ihop i föräldrars sommarstuga, lärde känna varandra och reste tillbaka med bil och färja till Sverige. Sora var med mig ner till Tyskland. Hon var rätt sur till en början och jag fick vara med att se till att lillen inte blir allt för tuktad. Men vi tog några korta promenader i skogen alla tre och det gick snabbt över. Max är en absolut underbar liten själ. Så vänlig och på något sätt speciell. Han drar upp läpparna som om han snusar. Då visar han sina små fula valptänder och i och med att han drar upp näsan så högt att det blir fullt med rynkor, så låter han som en mops med andningsbesvär. Jag skrattar allt gått om detta!
Sen består dagen mest av att låta honom sova, ge honom mat och snabbt ut på gräsmattan och kissa. Ja, ni vet.
Han är en riktig mag-kliare, något som jag annars bara känner igen från mina tikar. Svante, min första hane, lägger sig inte gärna på ryggen för att låta sig klias på magen. Max däremot: upp med benen och snoppen i vinden. Så jäkla söt. Lägg till att han drar upp läpparna och snusar, så har du en redig bild på vad han är. Ibland. När han är full i fan så drar och sliter han i Sora. Det går rätt hårda tag får jag säga, hon har redan några hål i halsen och öronen men hon har slutat säga ifrån utan verkar tycka det är roligt att ha en lekkompis. Jag har alltid tyckt lite synd om henne när hon försökte uppmana Svante för lek och han bara surt svarar med att hon ska låta honom vara i fred. Inte ens under tiden han såg var han mycket till lekkamrat. Sora fick visserligen hänga i hans öron med och dem gånger hon bet honom i pungen blev det allvarligt men senare, när hon hade passerat valpstadiet, ville han inte springa runt och jagas på gräsmattan, hur mycket och hur gulligt hon än försökte få igång honom. Så det känns väldigt roligt att dessa två nu verkar ha funnit varandra.
Vi hade låtit Svante vara kvar i Sverige, så jag hinner lära känna Max och få honom ihop med Sora. Väl hemma var det första vi gjorde: gick en promenad. En redig sådan efter vår långa resa hem. Det gjorde gått och är nog det enda vettiga man kan göra för att introducera en ny hund i flocken: ut från reviret och gå.
Vi har hittills inte haft några som helst problem. Max leker med Sora och låter Svante vara. Jag tror att Max tycker att Svante är något suspekt. Han beter sig ju konstigt, går knepigt och i väggar, dunkar rakt in på honom och murrar surt när Max uppmanar till lek. Lika bra att låta honom vara. Så är det nu och det känns väldigt bra.
Nu har jag haft med Max den första veckan på jobbet. Han skolades in lite sakta med många promenader fint ”kissvänligt” fördelad över arbetsdagen. Han ligger stillt och fint i sin korg och när vi är ute på kyrkans berg i stan, släpper jag båda hundars koppel så de kan leka av sig rejält. Efteråt ramlar valpen ihop i korgen och jag kan jobba några timmar innan jag behöver bära ner honom igen och Sora behöver ställa upp som ”häng-i-trasa” åt honom.
Med andra ord: juni månaden har gått alldeles underbart och vi har våran lilla Maxle hemma nu. Jag ser framemot att få vara med honom i sin uppväxt och få se honom bli en fin jakthund. Och ja:  vissa tendenser för att bli en redig jakthund finns redan (…).

Sora delar snällt sin pinne med Max.

På stora havet norrut: Max på färjan Rostock-Trelleborg.

Jag hade bokat kajut så vi kunde vara lite i fred. Och även hålla oss för oss själva. (...). Max sov gott i kajuten trots allt konstigt ljut och motordån.

Resan på färjan tar ca. 4h. Så vi fick gå upp på däck med jämna mellanrum för att kissa (det fanns en hundtoalett) och ja som man ser, dra i Sora vart man nu än får tag i.

Max första steg på svensk mark: stranden i Trelleborg. Där fanns det en hel del kaniner att bli galen på.

Jag hann inte packa upp väskan innan lille skiten hade gått in för att gräva/tugga/sova.

Max är en alldeles underbar liten hund. Jag är såld. Även om han blir släthårig. Ha ha.  Välkommen hem min lilla Max, världen är din.

Tänkte får bjuda på en av Manfreds bilder som jag har fått några stycken av. Motivet är i repeterande form: Max överst, modern under och morfar nånstans som en hjälpreda åt modern bredvid. Det verkar som om lilla Max har fullt av fan i sig och hänger och flänger runt/över/under mor sin. Blir spännande att se hur Sora och han kommer komma överens. Lite orolig är jag väl också hur det ska gå med Svante som ju inget ser. Men det får nog gå.

Japp, dags igen. En perfekt dag egentligen: lagom värme, 14 grad, fuktigt, det hade regnat under dagen och inte för mycket vind. Eftersom jag själv älskar att lägga och gå spår med hund, blir jag alltid redigt taggat och försöker lägga in lite jux och klurerier för att ge hunden möjlighet att utveckla och utforska nytt. Det var alltid en ren fröjd med Svante som verkligen älskade att spåra. Je svårare desto bättre, han lärde sig nytt och blev smartare med varje spår som han klurade ut. Sora tyvärr är lite mera ”nä, känner inte för det idag” ibland. Så det är alltid med blandade känslor som jag starta ett spår med henne. Kommer hon strula eller tycka det är kul?
Idag var väl mera en sån dags om hon inte tyckte det vart så väldigt viktigt att gå spår. Hade jag inte snitslad noga, hade vi gått fel. Hon var på några ställen ”stensäker” (!) att hon skulle åt ett visst håll och jag hade glatt hängt med om jag inte hade sett mina snitslar. För Svante behövde jag inte snitsla mer, han gick inte fel.
Men damen är en annan hund. Det blev 800m, vi korsade en grusväg som det åker en del bilar på, gick i stort sett genom storskog och mosse. Jag skvättar lite blod då och då och droppar det på klövarna för att gå vidare. Jag tyckte, det vart ett trevligt spår. Men ja, det är som det är, hon är ingen maskin.
Brukar ha med mig både Astron och Wehunten. Men beroende på om Wehunten har kontakt, så ser jag antingen jättebra eller ingenting. Mest egentligen ingenting då jaktmarkerna ligger mer eller mindre utanför masternas räckvidd. Synd. Men idag så funkade det bra.

Rapport från Manfred igen: Max mår toppen och växer. Blir kaxigare och kaxigare med varje dag som går. Hans mor Lotte och morfar Ivan är rätt så trötta på honom ibland. Fick en hel bunt med bilder är man ser en knöl av hundar. Tittar jag noga så ser det ut som om Max alltid är överst. Ett busfrö som valpar ska vara med andra ord. Eftersom värmen har kommit till Tyskland, så har Manfred och sin flock inklusive Max varit iväg till närmsta sjö. Alla tog sig ett dopp så Max har redan testat på att simma. Fick även gå i koppel för att lära det och det var han bekväm med. Nu är han trött och tar sig en tupplur efter en händelserik dag. Då så min lilla valp! Sov gott, vis ses om några veckor.

Det var ju en hel månad sen jag la ett spår sist. Det är mycket på jobbet och ja, det är allt skönt ibland att inte göra för mycket, men idag plockade jag fram två rådjursklövar, satte fast de i spårläggarskorna, blötte upp lite torrblod och körde ut till skogs. Det blåste rejält och tyvärr så kunde jag inte ta hänsyn till vindriktningen under läggningen, då det helt enkelt fick bli som det blev. Många vinklar, över åker med vass, lergropar och branta berg. Mossa och viltstigar, ja hela paketet förutom bäckar och berg i dager då. Det fick ligga i 6h, vart mycket torrt och 10grader.
Hon tog an spåret perfekt, följde delvist parallellt med spåret, självklart, då vinden hade blåst bort doften. Några vinklar sprang hon förbi, men rättade till sig själv, och detta mest när det var öppen landskap. Inne i skogen tog hon vinklarna perfekt.
Tänkte lura henne lite och la spåret längs några viltstigar som det sen hoppade av. Och ja visst, hon fortsatte i stigen vid några tillfällen men kom även här på sig självt, förutom en gång där jag efter det att jag tyckte det hade gått för långt, ropade in henne och vi tog omtag.
Märker även att jag själv inte är 25 längre och fick stanna henne ett antal gånger i de branta backarna. Det har vi ju tränat en hel del på, att kunna ta en paus, stanna i/bredvid spåret, andas och fortsätta. Gick fint idag med.
Hade vid något tillfälle gått fel och hamnade direkt vid ett stup. Fick då gå tillbaka och ner på ett lämpligt ställe. Konstigt nog så märkte jag aldrig att vi gick en återvänd, hon tog nog rätta avfarten direkt. Ok, bra då.
Väl framme vid slutet tänkte jag skoja till det lite, släpper linan och säger ”Sök-Apport”. Mycket, mycket bra, hon tar sig fram till klöven, tar upp den och kommer tillbaka till mig med den. Tack så mycket! Hon fick några köttbullar och nöjda kunde vi återvända hem.

Får regelbundna uppdateringar från Tyskland. Max blir uppfostrad av Manfreds barnbarn som håller honom i skack. Eller ja, det kanske är tvärt om. Snart ska han få sin rabiesvaccination och sen är det vänta ytterligare tre veckor innan jag kan åka ner.
Tänkte slänga in hans ”Wurfmeldung” där man på den tyska klubbens hemsida skriver upp föräldrarnas avelsvärde, prov och vilka egenskaper man kan förväntar sig av parningen. Sen vet man ju aldrig vad det verkligen blir, men man har lagt mycket tid och kunskap över många år i den tyska rasklubben för att i bästa möjliga mån kunna säkerställa dugliga jakt- och familjehundar. Även den svenska tysk jaktterrierklubb har tagit efter moderklubbens avels- och provstrategier sen den startades 1980.

Så sakta men säker håller naturen på att byta om till vårens dräkt. Nu spenderar vi många timmar ute på långa vandringar i fjället. Samtidigt så går tankarna till lilla valpen i Tyskland och vi följer pandemins utveckling varje dag. Men idag så fick det bli en vandring med termos och smörgås. Underbart att ladda batterier.

Fick ett sms av Manfred i Tyskland idag. Bifogad fanns en liten bild med titeln: ”Das ist Max!” (Det här är Max). Bilden visade en liten söt hundvalp, mycket ljus och SLÄT! Oops hann jag tänka. Min dröm av den perfekta tyska jaktterriern är ju Sora: Lagom sträv, med skägg. Mycket ljus, inte för svart. Jag tycker egentligen inte om släta. Men det jag såg var mera en slät tysk jaktterriervalp. Ertappade mig att jag tog fram lite bilder av Sora när hon var valp och visst syntes det en påbörjan av lite flummigt skägg. Men Max då! Samma ålder och inte en tillstymmelse till skägg! Får erkänna att jag blev något besviken. Jag vet, det låter hemskt, men ögat ska ju också ha sitt. Efter några timmars fundering om jag verkligen vill ha en valp som är slät och inte alls det jag anser som en perfekt tysk jaktterrier, så kom jag fram till det enda vettiga: Han är en jakthund och ska i första hand jaga bra. Som nästa viktiga punkt är det att han ska vara trevlig, sen kommer väl utseende någonstans längre bak. Hans förälder vet jag jagar super, hans morfar Ivan vom Pahlsteich är en eftertraktad avelshanne och har vunnit en hel del tävlingar inom tysk jaktterrier. Båda föräldrar har självklart gått alla avelsprov och mera därtill. Manfred är moderklubbens president i Tyskland så nog vore jag helt dum i huvudet om jag hade tackat nej till en valp med perfekta gener bara för att jag vill ha sträv? Nej! Dessutom blev det mer och mer att jag tyckte att det är en rätt söt liten krabat, men det är väl alla valpar, egentligen. Så nu väntar vi på att lille mannen blir gammal nog för att få alla nödvändiga vaccinationer, hans import stamtavla är redan utfärdat. Endast köpedatum kan vi inte skriva på. Tyvärr så är allt lite beroende på pandemins utveckling. Jag hoppas innerligt att jag slipper karantän i Tyskland och kan köra ner till södra Brandenburg för att hämta valpen. Vi har även planerad att släppa Sora i tyskt grishägn. Jag ska ändå tillbringa tiden ute i mina föräldrars sommarstuga mitt ute i buschen. Där finns ingen människa att träffa, bara skog och det passar mig ju alldeles perfekt. Synd att jag nog inte komma kunna träffa min familj något större, men det får vi ta igen när allt har lugnat sig. Nu räknar jag dagar för att hämta honom.

Upp till marken igen och lägga spår med spårläggarskor. Tog upp en klöv igen, sågade den i två delar och en sko fick då ha stumpen, den andra själva klöven. Jag gick i princip endast i storskog, rätt torrt och bara barr och torkat mossa på marken. Det fick bli några hällar när väl vägen blev som det blev.
Tog över grusvägen och gick ca 10m längs med vägen innan jag gick över diket och in i skogen på andra sidan igen. Där fanns det lite mera mossa och lite yngre skog men än mycket torrt.
Sen fick jag ta en bok och läsa vid bäverdammen, gick en promenad med bägge hundar på nedre delen marken och längs grusvägen. Efter 2,5h fick jag dock nog av att vänta och tog på Sora spårhalsbandet och så lummade vi iväg.

Hon tog starten utan minsta tvivel och följde de första 20m perfekt men sen kom det: hennes vanliga förbannade ADHD-syndrom. Hon kom av sig komplett och var stensäker på annat istället för att följa mitt upptrampade spår. Jag stannade stilla bara och väntade in henne ett tag. Tyvärr så kom in inte ”tillbaka” utan fortsatte med annat så jag fick höjta till henne. Hon lyssnade och tog spåret igen, tur jag hade snitslat rätt tätt! (…) Sen följer hon relativt bra, lyssnar på beröm när jag vet att hon självmant hittade tillbaka. Vid några tillfällen så kom hon att gå parallellt med spåret, men det var självklart vinden som hade dragit bort doften.
Hon går väldigt fort, tyvärr, det har hon alltid gjort. Framme vid grusvägen var det rätt roligt att se hur hon märkte att spåret var borta, hur hon började ringa och kolla vart det tog vägen. Jag stod stilla kvar på mitten av vägen och gav henne lina. Till sist så syntes det hur lilla kroppen ryckte till, hur näsan for i gräset och ner mot diket. Japp, hittat!

Resterande spår gick utan problem. Glad jag fick vara, om det inte vore för de ADHD momenten som vi helt hade gått fel och hamnat i Bengtsfors om jag inte visste vart spåret låg. Tyvärr. Men så är det.
Självklart fick det skivas upp i spårdagboken.

Vi åkte upp till marken idag, jag gick en lite längre runda med skorna på, samma klövar som igår. Det blev ca 550m, det vart 10 grader, torrt. Sen gjorde vi lite annat, gick en långpromenad och åt vid sjön. Efter ca 3h tog jag fram spårlinan och vi gick mot starten. Spåret började med en brant backe upp, inga problem att ta för henne och även uppe på platån följde hon fint efter. Zick-Zackarna som jag la in tog hon utan tvekan, ringade vid ett tillfälle över ett lite mera blött område där jag hade lagt in en 90 graders vinkel. Hittade och fortsatte sedan fram med mera vinklar och klätterpartier utan problem. Wow. Att det skulle göra en sådan skillnad att bara gå med klövar, utan blod! Att hon liksom tycker det är roligt. Jag hoppas att hon håller i på det viset, det vore kul, tycker ju själv att det är så mycket roligt att lägga/gå spår med terriern.

Ja, då fick det bli ett första försök. Tinade en rådjursklöv och sågade den i två bitar för att ha något att sätta i sko nummer två. Det är ju ingen vits att klöven kommer från två olika individer och jag har tyvärr inte sparat klövarna parvist. Så det fick bli en individ som liksom hade brutit ben och gick med ena benet på en stump. Typ. Själva fastskruvningen gick enkelt och bra, fick ta bort några mellanläggsbrickor samt vända på själva spänn plattan och så satt foten bra. Det var inga problem att gå med dessa heller utan det märktes knappt att jag hade något på skorna.

Tog det väldigt enkelt och lätt, lite vinklar och genom mossa och ljung. Det var kallt och torrt och fick ligga i 3 timmar sen var det dags att prova. Med tanke på hur disträ min terrier kan vara och hur gö-tråkigt hon tycker lagda spåren är, hade jag inte förväntningar alls. Må tro att jag blev överraskat att det gick hur bra som helst!
Ska ta ett till imorgon, något längre kanske så får vi se.

Alla mår bra. Foto Manfred Kühne.

Har sedan länge velat ha en spårläggarsko, eller ja, ett par då. Att bara tina ett par klöv, skruva fast på foten och gå känns så mycket enklare att göra och även mera realistiskt så att säga. Men jag hade hittills inte hitta några som jag tyckte om. Antingen för klumpiga och stora som att gå i träskor, eller för krångliga att få klövar i. Mest var det dock att de var för klumpiga som gjorde att jag avstod hittills. Att fästa 5cm tjock plast eller en stel metallskiva under skosulan och sedan klampa runt här i Bohuslänska berg, nej, bryta ben hade jag inte tänkt mig. Några gånger hittade jag skor som hade ett gångjärn i mitten som att man skulle kunna rulla fotsulan/hälen när man går, men när jag väl provade dessa på mina fötter, så var just gångjärnet på fel ställe och foten lika stel.
Sen var det en vän som jag hade träffat på jakterna med Danskar som visade sina skor. Oh ja! Dessa ska det vara. En metallskiva visserligen, men bara under bakre delen skon! Enkelt sätt att fästa klövar, enkelt sätt att spänna fast på skon. Perfekt. Beställde omgående och idag kom de. Ska ut och prova om några dagar.

Manfred hälsar: alla mår bra, växer så det knakar och Lotte tar väl hand om de. Det kommer nog att ramla in några valp bilder här då och då, det får ni stå ut med.

Redan 8 år. Åtta! Vart tog tiden vägen? Minns det som igår när hon var valp. Liten och söt och hur hon växte upp till den underbara jakthunden och vännen hon är. Hennes första skall på en löpa, alla otroliga jakter jag har hittills haft med henne. Ska hon redan vara åtta år? Jag kan knappt förstå det. Men hur det än är, hon får sin korvtårta och Svante så klart han med.
Grattis min fina Sora, hoppas på många många år till.

Ja, då kom beskedet från Manfred: Idag fick Lotte vom Planetal 8 fina, kraftiga valpar. 3 hanar och 5 tikar. De susar gott i valplådan och alla mår bra. Uppfödaren Manfred Kühne som är ordförande för den tyska klubben ”Deutscher Jagdterrier Clubb”, i rasens moderland, har sin kennel sen tidigt åttiotal och kan sin ras, så jag hoppas och tror att valpen han väljer ut åt mig kommer bli en duglig jakthund och bra kamrat. Men allt detta står i stjärnorna än och jag ser framemot att se den lilla växa upp. Ska så småningom uppdatera stamtavlan och lite mer, dock kan jag konstatera att det finns en del gamla östtyska linjer, bland annat den kända och otroliga nedärvaren Don vom Amtsberg och en del vom Freischütz Ost, Von der Sorgeschleife, von Oberwiese och så klart Manfreds vom Pahlsteich i honom. Välkommen till jorden, lilla Max.
Bilden är lånad från Manfred.

Tja, nu har det i princip gått en månad utan jakt. Det är klart det suger, samtidigt så är det väl också lite skönt. Långa sovmorgnar, vare hemma och umgås med sambon, spela gitarr och ägna lite tid åt hästen med. Inte så dumt heller. Dock inte om jag frågar terriern. Har inte fått tummen upp för att lägga ett enda spår än, hoppas jag får till det framåt våren innan sommaren kommer. Dessutom så väntar vi på besked från Tyskland: Manfreds tik är parad och ska valpa någon gång i mitten på mars. Så här går vi i väntans tider.

Idag hade jag bjudit med mig ett gäng underbara jaktkompisar som jag fick jaga med flera gånger själv. Tanken var att släppa drevern Sofia och Håkans tax i vildsvins- och hjortfria marker. Alla, alla år som jag nu har jagat i detta lilla paradis på jorden har jag i princip endast fått upp älg och rådjur. Rådjuren är dessutom så pass få att det egentligen är den perfekta drevermarken här uppe. De tar sig fram lagom i ris och ljung och mossor och har stort sök nog och hänger i tillräckligt för att det ska kunna bli någon vettig form av jakt. Just det har jag saknat med mina tyskar ibland. Att söket är större så jag slapp gå och störa självt för mycket och att de ska hänga i lite längre, speciellt när det precis började bukta tillbaka, så bryter de och tja, då blir det ju inget.
Eftersom Fredrik, som har drevern, hade problem med för många vildsvin i marken och drevern började att jaga dessa istället, skulle han få släppa Sofia här. Tommy och Ingemar var med och så Håkan och jag och min Fredrik. Vi släpper drevern i västra änden vid sjön, hon söker fint men det går trögt. Klart, ny mark och väldigt glest med vilt här uppe. På väg till mitt pass nere vid hygget vid bäverån blev Sora helt av sig. Se och häpna: Vildsvinsspår! Och tydligen färska, eftersom Sora drar som bara det i kopplet. Satans. Skulle jag bara fått släppa henne här. Det hade varit så himla kul. Men, nu var det alltså rådjursjakt som stod på planen. Motvilligt följer min terrier med mig till passet och sätter sig bredvid mig för att spana.
Drevern tar sina rundor och till sist får hon upp något. Men någon riktig ordning blev det inte på henne, skallen liksom släpptes inte fullt ut, hon tystnade emellanåt och tog upp igen. Men absolut, hon hade något i näsan. Hör Fredrik säga på radion att hon är billig, om någon är intresserad, då bråkar det till bredvid oss i tätningen. Absolut, något är det hon har framför sig! Efter några minuter så kommer då även drevern, skallandes, dock glest, inget dreverskall som man är van vid. Tyvärr så kom det inte ut på hygget utan korsade ån bakom oss i det täta, rundade sluttningen och tog sig fram mot ödegården. Husse tröttnar och meddelar att han åker till ödegården och hämtar upp hunden.
Tja och vad ska man säga? Fredrik ropar: Oops, här står en hjort och tittar på mig och hunden efter! En kronhjort. Satan. Och jag som lovade rådjursmarker. Men vänta, det kommer mer.
Drevern infångad, nästa ut då taxen lilla. Herregud minns jag att jag tänkte. Dessa korta ben, hur ska det gå? Långsamt går det! Hon skuttar iväg, Håkan efter och jag blir sittandes i mitt pass med Sora bredvid. Det går en stund, livet känns perfekt och fint, då ropar Fredrik (drever Fredrik): ”Det grymtar gris bredvid mig!” Nä, nu får det ju vara nog. Bara så inte taxen fått upp gris! Som jag hade lovat: Grisfri jakt! Helt otroligt. Jag har aldrig fått upp varken hjort eller gris, helt enkelt för att det inte finns så många. Och då bjuder jag upp folk som ville bara ha rådjur och då händer detta. Vad är oddsen?
Men till sist så fick taxen upp ett spår och kör en liten vända på rådjur. Håkan fick se det på håll och var nöjd.
Vi bryter för dagen, grillar korv och tjatar om dagen och allt annat.

Vilken dag, vilken jakt! Tyvärr har jag inte fått till några bilder alls i princip och detta trots att det sköts ett antal vildsvin, trots att hundarna gjorde kanon jobb. Men jag får väl ursäkta mig så här:
Bättre jag jagar och har fullt upp med det än att jag tar massa bilder och missar jakten. Typ.

Vi samlades tidigt på morgonen, regn idag med. Det blev väl ca. 20 skyttar och vi var 6 hundförare. Bredvid mina terrier så fanns det laikor och stövare samt jämtar. Eftersom det var en samjakt mellan flera jaktmarker så delades allt upp i mindre såtar med var sina hundar som till sist skulle mötas mer eller mindre i centrum av händelsen. Om allt gick som det skulle. Hundarna släpptes vid bestämt klockslag och allt drog igång.

Tyvärr så hittar Sora mängder med rådjur till en början och går på långfärd med dessa. Så jag kom i efterkälken då jag inte ville missa några täta skogspartier. Lite olyckligt utan hund liksom. Men hon var borta lite väl för länge så jag släppte min blinda gubbe istället och han gjorde bannemej bra av sig. Visst, hans sök är inte något stort, men han bara älskar vildsvin före allt annat och drar han efter något, så vet jag att det är vildsvin. Han struntar i rådjur.

Så med honom letandes runt mig och jag som ser åt honom, han har nosen åt mig, kammade vi i zick-zack genom några skogspartier, mer krypandes än gåendes och kunde konstatera: inga grisar hemma. Under tiden kom Sora tillbaka och vi fick per radio uppdrag att avancera framåt till ett område som en jämte skulle ha gått, då denna drog iväg med en galt på lång resa. Hundföraren hade hört flera grisar och eftersom jämten var iväg med en, fanns chans att de andra var kvar i dungen.

Jaha. Jo, och det var de också. Sora for in som en raket, Svante gapade helt besatt av jaktglädje och så körde de genom en jäkla tät dunge och fick ut en liten gris. Den sköts när den sprang över gärdet, tyvärr var Sora iväg med en annan som kom undan, så hon fick aldrig sin lön för mödan.
Under en sådan stor jakt finns det inte tid att fundera och bli glad över att en gris ligger utan man plockar in sina hundar och drar direkt vidare. Dit någon har sett grisar eller dit någon behöver hund.

Vi kammade av en ås som skulle vara lovande, men tyvärr var den tomt idag. Under tiden hade laikorna fått upp en grupp med vildsvin som de bjöd på härliga ståndskall i vassen. Hundföraren försökte komma åt, men det gick loss, tyvärr inte i pass utan smög förbi och ut mot grannkommunen. Det var inget mer än att de fick sätta sig i bilen och åka för att hämta de.
Vi som var kvar vispade runt i resterande mark, det blev några drev på vildsvin till. Sora hittade en stor galt i slänten på kullen som vi gick tomt på för några veckor sen. Hon drev den fint med sin söta terrierskall förbi två pass skyttar, varav den ene inte fick chansen, och den andre tyvärr bommade. Sora var efter någon kilometer innan hon vände. Tänk om det hade gått i lås! Men, men.

Vi avslutade med att gå genom ett vassområde, det var rejält blött, Svante gapade iväg för full hals, men det visade sig vara samma galt som Sora hade fått upp och iväg tidigare. Svantes spår gick ihop med hennes vid kullen sen. Synd.
Ja, sammanfattningsvis: Sora sprang 26km, Svante bara 10, jag var utsvulten men lycklig då terrierna och de andra hundarna lyckades få ut och fram några grisar. Det föll 2 vildsvin, många fler har setts och drivits på. Tyvärr fick en hund åka in till Blåstjärna Göteborg, hon behövdes sy, eftersom hon tydligen har varit i närkontakt med en galt. På kvällen fick jag ett runt-sms som skickades ut till alla som var med som gjorde mig lite extra glad: Svante, du är allt en redig kämpe!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.
PS: Wehunts GPS fungerade skapligt. Mer fel än rätt när jag väl behövde Soras position. Tittar jag på spåret så här efteråt ser det dock lite väl märkligt ut. Men visst, hon har jo varit på långskjuts, men så spikrakt då? Nä…

Dagen efter superjakten igår så var Sora rätt mör, egentligen. Men vi var bjudna att få komma till en annan väldigt trevlig jaktmark så det var bara att packa hund och bil och åka.

Jaktlaget består inte av så många och såtarna är små, rätt mysigt och inte långtråkigt för de som ska sitta heller. Vi börjar i ösregn och det håller i hela dagen. Sora får upp några rådjur och driver fint, alltid fin återgång och sök på nytt. Grisarna har varit på marken under natten, spår fanns, men de hade lämnat området, tyvärr. Tyvärr gick inget i pass och blöta och frusna bryter vi för dagen.