2020-11-29: Max första älgdrev

jagdterrier 20 054Tog sovmorgon idag. Det var (och är) mycket på jobbet just nu så orken finns inte att varje dag gå upp tidigt. Men, vad gör det så här i efterhand om man kan ta mysfrukost och ändå åka ut till skogen för att träna hundarna? Det är väl fördelen med att ändå vara själv så mycket. Det är konstiga tider just nu, Corona gör att mina jaktkollegor som är med på marken inte kan alls, då de jobbar inom ambulansen har de knappt ledigt just nu. De andra har småbarn eller annat att göra så då är jag själv ute i skogen. Lät bössan vara hemma idag och tog med blinda krigaren istället. Med två i koppel vill det ändå mycket till att komma till ett vettigt skottläge. Och mycket riktigt så blev det ändå endast ett älgdrev idag. Max hittade ko med kalv och gjorde ett ganska så hyffsat jobb på dem. Han fick upp vittringen och stack iväg in mot lärkplanteringen. På dryga 360m börjar han skälla. Ett grovt skall som gjorde mig nyfiken på vad det var. Vi tog oss dit så småningom när han och djuren hade kommit iväg och där ser jag spår efter stor och liten älg. Ko och kalv. Jisses vad roligt! Mitt jägare-/hundägarehjärta slog några extra slag och brett flinande väntade jag på honom där i lärkplanteringen. Han bröt efter ca. 15min när älgarna lämnade dungen uppe i mossen och stack över mossen. Lika bra det. När han väl var tillbaka, var Sora väldigt bestämt med att hon gärna ville ta sig en kontrollgång på det hela, det fick hon. Hon sprang dit Max släppte och fortsatte över mossen för att stanna i nästa dunge och skälla sitt grova älgskall. Himla roligt, så himla roligt.
När hon väl kom tillbaka var det dags att bryta och åka hem. Naturen bjöd på några underbara timmar, blandat med rimfrost och snöflingor och lite sol efteråt. Fantastiskt.
Ho-Rüd-Ho.

 

2020-11-28: Träning Max

jagdterrier 20 053Åkte ut till marken vid Lysekil. Ingen i laget var sugen att vara ute, dåligt väder (…). Kanske lika bra det, för då kunde jag koncentrera mig på att låta Max komma loss lite längre in i marken. Han gjorde några fina rundor, är dock väldigt kort än i sina drev, när han väl hittar. Söker som en erfaren, men hittar han, håller han bara i några minuter och släpper för att komma tillbaka. Ah, det kommer, så klart och idag var det inga skyttar utan bara han som fick träna. Självklart fick Sora komma loss hon med, turar om båda.

****************************

 

2020-11-15: Ensamtid i Bullaren

jagdterrier 20 052Det finns nog inget som jag uppskattar mer än att få vara ensam ute i skogen, att få se mina terrier le till brädden och vara lyckliga. En sådan dag var det idag. Ensamma med mina hundar uppe i skogen mot Norge. Det är ett litet paradis här uppe för mig, naturen är så otrolig vacker, dofterna speciella och även regnet känns inte ens jobbig här uppe. Tog även med min gamle krigare Svante, blind sen 4 års ålder, nu uppe i sitt 11 år. Även han älskar att få vara med. Släpper Sora först och yes, som gången innan får hon upp muffelfåren. Det är helt otroligt hur trångt drevet går! De snurrar runt mig flera varv istället för att dra iväg. Så hon hängde i nästan en timme innan hon bröt. Allt gick sakta och fint. Som tur är, kan hon marken och har sin inre kompass i bruk och hittade tillbaka via genvägar. Max tur att komma loss, tyvärr kan jag väl säga, så hade Sora i princip vallat runt i ena delen av marken så där fanns det inte mycket att gå efter och tyvärr hade Max stenkoll på vart Mufflonen var och självklart stack han dit. Då fick även han upp och drev en stund, då det höll sig så vackert i marken. Under tiden stod vi andra tre och njöt av naturen, av mossarna, de blöta löven, sumpmarken och dess speciella lukt. Efter en halv timme kom Max tillbaka, jag gav honom en liten sväng till ner mot ån så han inte tror det är slut på det roliga så fort han kommer tillbaka, sen fick vi nöja oss och åka hem.

***************************

 

2020-11-11: Spår i mörker

jagdterrier 20 051Vad gör man inte en onsdag kväll efter jobbet? Jo man har plockat fram en grisfot, drar ett släpspår, väntar någon timme och går iväg, beväpnad med pannlampa, spårlina och hunden. Jag bara älskar att se hunden jobba i ett spår och verkligen njuter av att hänga där bak i linan. Sora har aldrig verkligen tyckt om att spåra. Inte lagda spår i alla fall. ”På riktigt” är det en annan sak och fungerar bra, men lagda spår, hur jag än gör åt henne, är trista. Max verkar som tur är mycket mera sugen att använda näsan ”på kommando” så jag passar på att ge honom ett litet spår.
Spåret gick väl kanske på 200m och liggtiden inte mer än en timme så där efter jobbet och läggdags, men bättre än inget. Han gjorde det med bravur min lilla nos.

***************************

 

2020-11-08: Unghundens snurr i cirklar

jagdterrier 20 050Max fick komma loss lite idag efter älgjaktens stillasittande. Det gjorde gott. Sora först, så klart, men eftersom det vara bara jag ute då ingen annan kunde, blev mina chanser förstås inte något större. Hon drev fint, men utanför räckhåll för min del. Sen har jag den sprattlande unghunden i koppel, så även om det skulle dyka upp en rimlig chans, är det inte läge att ta ett skott. Nej, idag var vi ute för att ja, vara ute helt enkelt. Bössan satt tryggt på ryggen, så klart, i fall att, men vet ju aldrig.
När Sora hade gjort sin runda, bytte jag hund och Max fick komma loss. Han tackade med ett vrål och stack iväg. Som tidigare märkt, hans motor alltså! Det saknar motstycke. Han springer som en kanonkula och avverkar stora ytor på nolltid. Lite synd det så klart, för han är lite snabbare än Sora när han driver och det kommer nog inte bli som med henne: att rådjuren väntar in henne och lyssnar. Men, det återstår att se.
Han hittade diverse slag och drev 2 ggr. Varav ett riktig fint långt som till och med gick i en cirkel innan det stack iväg. Han bröt när det väl gick ut för långt, tog sitt spår fint tillbaka och sen hände det som nog händer alla unghundar: han snurrade fast i hans egna cirkel-spår. Han hittade helt enkelt inte utgången. Det är inte första gången han råkar ut för det och det kommer krävas något år erfarenhet tills de lär sig det. Till sist fick jag allt blåsa i mitt lilla jakthorn så han fick rätt riktning. Bra med Astron (och nu även Wehunten som verkar fungera) så kunde jag blåsa i rätt moment när han var på väg upp i nästa cirkelsnurr. Då fick han rätt och kom fint tillbaka.
Lilla Max. Mycket att lära men du verkar definitivt ha potential du!

***************************

 

2020-11-07: Älgjakt i Bullaren

jagdterrier 20 049Tyvärr är årets älgjakt inte som det brukar vara. Corona ställer till det. Jag stannar inte över i det lilla huset hos Ivan, vi har inget ”kvällen-innan-möte” med de andra, vi sitter långt ifrån varan när vi tar paus och jag kör hem sent på kvällen när allt är klart. Då det tar en dryg timme att köra enkel väg, gör jag det enbart två gånger, sen blir det lite slitsamt, även med unghunden som får spratt när han får sitta hemma/i bilen så länge. Jag hade visserligen med mig mina två terrier i pass vid försa sittningen och fick då även världens chans på en tjur. Men tjur är inte med på tilldelningen så den fick jag vinka förbi. Max har tyvärr inte heller lärt sig det med stadga. Så det blev en del gnäll och pip allt eftersom tiden gick och ja, tjuren kom. (…) så där har vi att träna. Får ta det lugnt med honom och börja viltstörningsfritt innan jag tar med honom igen.
Andra sittningen gick tomt för min del, men bättre i passet bredvid.

**********************************

 

2020-11-02: Se där ja, vildsvin

jagdterrier 20 048Jaha, där fick vi bevis på att de dock finns någonstans i området. Det verkar dock som om de ströar in norrifrån, käkar och drar iväg norrut igen. Har visst sett några spår under oktobermånaden, men inga som gick söderut från matplatsen. Nog håller de till i sumpmarken norrut.
Nå, vi får väl se om vi får upp nåt nån gång. Samtidigt är jag egentligen nöjd om de håller sig borta lite till, då jag nu har börjat släppa Max. Vill helst inte att han springer på grisar så där ute i skogen. Det önskar jag få till lite mer kontrollerad i hägn första gången för att se hur han är.

**********************************

 

2020-11-01: Rådjursjakt i Brodalen

jagdterrier 20 047Idag lyckades vi få ihop ett gäng av laget i Brodalen. Coronatider ställer det tyvärr lite till, då det är en del samåkning som nu i dagsläge inte fungerar som det brukar. Så det blir färre som kan, en annan sitter i karantän eller har andra förhinder. Men idag blev det av.
Drevern Diddi behövde verkligen komma loss nu, hon har under sommaren lagt på ett litet lager säkerhetskalorier som hon egentligen inte behöver. Hon var rätt långsam och det slet hårt i henne när hon väl fick upp. Men skam den drevern som ger sig. Tyvärr gick det inte åt rätt håll, vi var för få för att besätta alla pass och till sist bestämdes det att det vore bäst att avsluta hennes jaktdag med tanke på bristen av kondition. Hon var rätt nött.
Så fick Sora en chans att ta över en liten såt som var kvar. Lilla terriern gjorde mig inte besviken och sökte, fann och drev. Men tyvärr, stolpe ut. Max fick självklart hänga med, dock fick han gå i lina. Han är aningen för långt i sitt sök och jag kan inte hans vanor (då han inte har några än) så jag kan uppskatta hur ett drev skulle gå med honom här i marken. Med tanke på närheten till den stora vägen till Lysekil, känns det inte läge att ens provsläppa honom än. Det får jag göra ostörd i markerna långt bort från vägar. Han var dock inte helt nöjd med beslutet.
Tack för idag gänget.

****************************

 

2020-10-25: Det där med avelsmassan

jagdterrier 20 046Tog en tur upp till marken för att släppa Sora. Hon behöver ju komma i ”drevjaktsform” som nog skiljer sig en del från ”promenad-löp-cykel”-formen som den jaktfria tiden ställde till med. Hon kan ju sin grej, sökte fint och hittade några rådjur som hon fint drev. Hade en nära chans på ett av djuren men nära skjuter ju ingen hare och det var lite väl långt så jag lät det springa vidare över mossen.
Lilla Max tyckte nog att även han skulle få komma loss och ja, det fick han. Han har en otrolig motor, än mer än vad Sora har. Hans näsa är dessutom något utöver det vanliga har jag märkt. Han markerar vilt långt före de andra och alla gånger hade han rätt att det fanns något. Så han fick springa av sig han med. Självklart är det utan passkyttar och utan press. Han har inte någon som helst rutin och knappt en aning om vad det egentligen är han ska göra. Men lustigt nog så ligger allt i hans DNA. Hans avelsmassa säger exakt vad det är som förväntas av honom och vad han kan bäst. Så nog efter en tids sprattlande så han blev av med en del överskottsenergi, hittade han lön för mödan eller ja, fick vittring av slumpen när han väl sprang och drev några korta minuter och återkom rätt så perfekt i sitt spår. Hur kan han veta det? Att återvända till punkten han sist såg sin människa? Ja, nog är även det väl avvägd avel. Jag stod självfallet kvar på exakt den punkten han hade dragit iväg så han hittade mig till sist också.
Vi gick någon halv timme till innan jag kopplade honom. Ska ha noga koll på antalet km han springer, så jag håller det till en lagom låg nivå för hans unga ”ofärdiga” kropp.
Nu susar han gott i soffan.

 ***********************************

2020-11-24: Max´s första drev

jagdterrier 20 045Alltså snälla. Hur är det med mina goda idéer om att Max först ska kunna gå spår, apportera och vara lydig, innan jag släpper honom? Att han liksom bara går med mig som handhund och ser och lär? Men jag får sammanfatta mina avsteg så här: Han är en rymmare. Han har lyckats rymma några gånger nu. Sist även när jag bara gick från bilen till husdörren. Han verkar lite väl självständig och en oro över att jag aldrig kommer våga släppa honom för att han bara sticker kom krypandes. Att jag till nästa säsong inte har modet att låta honom dra om jag helt enkelt fram tills han fyller nästan två år har hållit honom i koppel då han annars rymmer? Det kändes inget bra. Idag åkte jag upp till marken nära Norska gränsen. Där finns ingenting annat än skog. Enbart en stor väg som dock inte är så högt frekventerad, annars liknar det mest fjäll och skogsområde. Jag kan gå i flera timmar utan att träffa nån. Perfekt. Så jag tyckte att jag ger honom chansen idag att få komma loss. 

Först dock Sora, så hon var nöjd. Hon hittade efter ett längre sök, drev fint, tyvärr bort mot sjökanten och norrut. När hon var nöjd, fick Max GPS-en på i sin lilla väst, jag strök kopplet och var på helspänn. Vad gör han??! Nja. Han drar så klart. Men inte så långt! Vad? Nu din lilla ska du få och gör det inte?
Jag ställde mig stilla och väntade kort, så drog han iväg till sist. Stod kvar på samma fläck och ser hunden springa längre och längre rakt bort, förbi ödegården och över lilla bäcken, in i en tät ungplantering. Jaha. Och där snurrar han. Han snurrar och snurrar och jag kommer på mig att jag börjar bli irriterad. Men det var nog egentligen precis det jag hade förväntat mig: han drar och skiter i matte. Så är det ju lite tyvärr. Stod där och blev arg på mig själv att jag ens släppte honom. Han höll än på att snurra som vilsen i det täta, 720m ifrån mig. Inga tecken på att han tyckte att det var dags att komma tillbaka till matte. Fan (!).

Det dröjde några sega minuter och jag började verkligen tvivla på hundens förstånd, då skäller han. Hans första drevskall! Min lilla Max släppte sin lilla röst för första gången efter ett ihärdigt arbete på okänt vild långt ifrån matte. Då sken jag upp och stirrade som förtrollad på Astrons skärm. Han skäller, han skäller, han driver!!!!! Hans röst låter lite typiskt terrier, något grövre än Soras kanske.

Hans lilla drev gick runt runt i det täta och jag började på allvar fundera över vad det var han hade hittat.
Till sist gick det loss, gick över skogsvägen och in i nästa tätare skog för att fortsätta snurra. Märkligt. Så brukar inte rådjuren göra här uppe. Inte alls på det viset. Gris kunde det knappast vara, det stod inte stilla utan rörde sig snurrandes i skogen.
Sora och jag börjar då gå åt det hållet Max var, han hördes fint så riktningen var enkel att avgöra.

Tog mig ut på grusvägen och gick längs den, det kändes enklare och snabbare att komma dit, Max var ju ändå rätt långt ifrån mig. Jag gick dit han och djuret hade gått över grusvägen, stannade och lyssnade. Ögonen vilade på något längre bort, då jag hade mest fokus på ljudet för att kanske avgöra på hans röst vad det kan vara. Tro mig eller ej, men jag blev väldigt förvånad och började tvivla på mitt eget förstånd: På kullen framför mig, på ca. 20m står det en mufflonbagge! Fina horn, runda runt hans huvud, svart med vit runt magen. Han står där och glor på mig. Jag glor på honom, Sora blir vansinnig. Va fan var detta nu då? Mufflon? Här uppe? Va???
Så lunkar han (baggen) iväg, jag står som nollställd tvivlande och håller en galen skrikande terrier i koppel. Satan i gatan. Det dröjde några minuter då hade jag återhämtat mig och där kom ju även min lilla Max. Tyst nu i samma spår som baggen. Jaha. Det var då det han höll på med i tätningen!
Mufflon är kända för att vara väldigt hemma trogna så därav höll det på att snurra så galet bra. Vilket drev Max fick då!
Efter många många minuter släppte han och kom tillbaka.

Kunde inte låta bli att även släppa Sora, ville se vad hon gör med Mufflon. Japp! Där satt det som ett smäck. Hon drev fint hon med. I en timme 10min. jaha. Bra det.
Jag hade två skottchanser! Två! Kan ni fatta? Så hemma trogna var de. Men jag skjuter inget muffelfår som jag för allra fösta gången har på marken! Nej, det får väl föröka sig lite först.
Ringde Ivan, markägaren sen efteråt och berättade: Jo de hade setts här sen nån vecka. En bagge, en tacka och två lamm. Underbart.
Så har då Max fått sitt första drev i livet. På Mufflon! Vilken start.
Ho-Rüd-Ho

***********************

 

2020-10-11: Dödsök för Max

jagdterrier 20 044Tog chansen idag att låta Max göra ett kortare dödsök samtidigt som han fick bekanta sig med dovvilt. Han har hittills inte fått lukta på dovens vittring men han tvekade en sekund utan tog an spåret på doven och gick de 50m fint i lina fram till det liggande djuret. Han tittade lite förvånad på vad det var för något men efter några sekunder var det då dags att få utlopp för sin ungdomliga glädje och lugga lite i halsen på den. Fick tyvärr bara bild när han luktade bak, men så är det ju. Jakt är jakt och man är ju inte ute för några fina bilders skull.
Bra Max, ho-rüd-ho.

*************************************

 

2020-10-10: En Bohusjakt

jagdterrier 20 043Idag var det en sådan där underbar jaktdag som länge finns i ens minne och hjärtat. Vi var bjudna hos två underbara jaktvänner på Sotenäs, som så många gånger förr. Och som så många gånger förr blev allt så himla lyckat. Dagen startade med rökt älg och rökt lax som Tommy och Ingemar själva röker numera. Vi alla fick provsmaka och kunde konstatera: Delikatesser, rena delikatesser. Självklart fick alla gummihandskar och vi höll avstånd utomhus. Det kändes lite befängt att inte gå nära alla och ge en kram, vi brukar annars göra det. Men det är som det är. Inga samåkningar heller utan alla som inte tillhör samma ”flock” fick köra på egen hand ut till sina pass.

Vi hoppades på vildsvin, då de under veckan har varit på kameran. Fredrik var med igen, laddat med cykel och Astron så han kunde cykla längs den stora vägen och följa dreven. Rädda hunden ifall det skulle vilja gå över.

Vi släppte Sora uppe från berget, ett nytt försök att gå från lite annat håll. Jag kom inte värst långt innan jag via Astron kunde konstatera att något är på gång. Mycket riktigt, så skrek hon till och det blev ett väldigt fint och lugnt rådjursdrev. Det gick runt i såten och buktade fantastiskt, blev observerad ett antal gånger innan det till sist gick i pass vid hygget. Hon var då ca. 3min efter. Alla som såg rådjuret berättade sen att det till och med stannade till för att lyssna på henne. Gud så roligt! Hon kom fram till smaldjuret (skulle det visa sig sen), luktade och luggade lite, för att återvända till mig. Nu kan hon ju marken så hon genade och hittade mig rätt fort istället för att springa tillbaka i sin löpa.
Vi fortsatte längs strandkanten, inga grisar fanns det dock att hitta utan hon tog upp nästa rådjur uppe på åsen. Hon drev den fint och här blev det inte något längre drev utan det gick i pass rätt fort. En fin bock.

Max gick med mig i lina, han är rätt så jäkla vild att själv få komma iväg. Men nej, min lilla, du får lugna dig tills du är lite äldre. Han fick dock spåra fram till de två djuren och var mycket stolt när han hittade något gott där liggandes. Han ställde sig på bocken och drog den något i örat. Bra Max.
Vi tog ur djuren, Sora fick smaka på njurarna, Max fick en han med. Jag fick med mig hem hjärta och lever som vi stekte i smör hemma sen med mycket lök och potatismos. Underbart gott, underbart got!!!

Alla var väldigt nöjda och spänningen var på topp när dreven gick så fint. Mer fanns dock inte att hitta efter andra drevet, men vad skulle vi förvänta oss mer än att vi fick dessa två fantastiska chanser?
Tusen tack för en underbar dag!


Ho-Rüd-Ho och Waidmannsheil

************************************

 

2020-10-04: Då vart säsongen igång

jagdterrier 20 042Som vi har längtat! Som vi har väntat och som vi ändå fick vänta några dagar extra pga jobb och annat som tyvärr kom i vägen. Men idag, idag min lilla terrier fick du komma loss. Glädjen hos en jakthund som får ägna sig åt det den är avlad på går inte att beskriva. Det finns många sätt att sysselsätta en jakthund. Det finns till och med de som påstår att det går att aktivera en jakthund med annat än jakt. Nja. Må vara. Men dessa människor har aldrig sett denna rena skära glädjen som sprider sig i hunden när kopplet stryks. Ni kan säga vad ni vill, men det finns inget som kan mäta sig med det. Nu är säsongen igång och nu ska vi ut och jaga. Min tanke är att hålla Max i koppel denna säsong, han ska få lite skolgång först. Men, jag ska se om jag kan hålla mig. För som sagt, glädjen går inte att beskriva. Men än är han för ung hur än jag vrider på det.


Sora fick upp några gånger, självklart enbart rådjur, för det är det som finns. Hon sökte fint och fick en löpa ca. 250m ifrån mig, drev i ca. 15min och kom fint tillbaka. Vi fortsatte och hon skötte sig väldigt bra. Bössan fick jag tyvärr ingen chans att lyfta, då dreven gick runt mig på för långt håll respektive så gick de ut ur marken.
Jag höll första släppet lite kortare, hon är ju trots allt 8 år och inte i kondition än, trots cykling, men det går ju inte att jämföra

**********************************

 

2020-09-30: Kameran fungerar

jagdterrier 20 041Den skickar fint mängder med bilder. I princip endast rådjur och duvor, som förväntat. Men i natt kom då även lite mera roligt att ha på bild, även om jag, som terrierägare helst inte vill ha dessa i gryten. Tyvärr är Sora lite av den idioten som går ner och slåss med grävling tills hon är söndertuggat. Hon märker inte ens av att det gör ont. Så helst inga grävlingar. Ska se om jag kan få hit någon med dugligare grythund i år.

*********************************

 

2020-09-20: Biltemas Fågelholk

jagdterrier 20 040Jag får erkänna att jag inte är den händigaste man kan tänka sig. Snarare tvärt om. Mitt tålamod är väldigt svagt, min finmotorik dålig och att planera ens ett bygge av en fågelholk känna ovärdigt om det går att köpa. Rätt billigt från Biltema. Varför slita självt? Hade skaffat en kamera som vi tänkte sätta upp för att se vad det är som rör sig på marken eller ja, för att se om det finns några vildsvin kvar. Det vart inget bök att hitta under sommaren och förra säsongen var det kanske en gång vi fick upp gris. Så nog finns det inga/väldigt få. Hur som helst är det ju fint att även se rådjuren komma till platsen, kanske rent av börja känna igen de individerna så småningom.


Fågelholken bearbetades lite av Fredrik så kablar och spännband kan dras genom och runt ett träd. Vi åkte upp och installerade kameran, provade så den skickade bild via Molnus och ja, det gjorde den. Perfekt. Vi kärade på några träd och fyllde på med majs. Under tiden hjälpte terrierna att fälla några träd intill tornet som vi hade ställt upp lite tidigare i sommar. Hängde även på camouflage nät, även det från Biltema, vi får se hur länge det håller.

***************************

 

2020-09-13: Spår med spårläggarskor

jagdterrier 20 039Dags att byta draglinan för grisklöven till spårläggareskor. Köpte ju några i somras som jag verkligen kan rekommendera. De är enkelt att hantera, enkelt att få in klöv och enkelt att gå i. Ingen känsla av att ”gå på potatis” eller som i träskor utan det känns nästan inte att de sitter på. Läs även här: "2020-04-10: Postorder: spårläggarskor" Kombinerade med torrblod.

Spåret till Max fick vara av det kortare slaget för att se hur han reagerar. Uppsparket i spårstarten gick enkelt att fixa: bara kraffsa med foten, sen droppa lite blod på undersidan klöven och gå iväg. Då och då nån droppe längs vägen, självklart än rätt regelbundet så han verkligen lyckas.

Terrängen varierade rätt bra, lite åker, under en kraftledning med mycket bråte, nåt stup, storskog en liten kal berghäll.  Det blev inte då långt utan mest bara för att kolla och för att träna på att spåra. Vinden fick vi både som med och motvind, eftersom jag gick spåret som ett U.

Liggtid blev runt 5h, det regnade rätt mycket under tiden och även när vi gick, temperaturen låg på 15gr.
Har ju en Wehunt GPS-puck som jag gärna tar med mig när jag lägger spår och sen sätter på hunden för att se hur noggrann han går. Går lika bra med underbara Astron, men nu har jag ju en Wehunt också så den får användas den med.

Max hade inga svårigheter med spårstarten, gick direkt på och följde fint med lagom slack lina. De vinklarna som samtliga var något flackare, gick han utan problem och hela tiden höll han lagom tempo och fin koncentration. Nästan så jag kan säga: som en vuxen hund. Stolt hittar han grisfoten och får ha den ett tag, jag hinner min obligatoriska bild och kollar nöjd på mobilen hur Wehunt tycker Max hade gått: Ja, se självt, rätt ok faktiskt.
Ho-Rüd-Ho och alltid Suchenglück.

************************************

2020-09-08: Reviergång

jagdterrier 20 038Jag har inte haft tid att pirscha på råbock alls i år eller ja, tagit mig tid är väl rättare sagt. Mer har jag jobbat mer än vad man skulle för att må bra egentligen och resterande tid har jag lagt på häst, hundträning och min gitarr. Dock hinner jag alltid med några korta svänger ute i reviret. Kolla läge, träna ”pirsch” med mina två terrier, lära Max att hålla tyst ock stilla när jag stannar. Fick till en fin bild på de två när jag höll på att klättra ner för ett stup före dem. Rätt fina är de och en fröjd att tillbringa kvällarna med.

************************

2020-09-02: Hundkurs Del 3

Så vart det dags igen att efter jobbet ta bilresan på 1,5h bort mot Lidköping och Jokkes träning. Vi hade hunnit jobba lite under veckorna som gått, dock med blandat resultat får jag erkänna. Mest på grund av att jag helt enkelt var tvungen att jobba alldeles för mycket och tiden inte fanns. Tyvärr verkligen, då själva kursen ju baserar på att vi som ekipage jobbar oss framåt för att komma till nästa ”nivå”. Men. Linförigheten gick det inte alls med idag, Max hade sin uppmärksamhet på allt annat än mig så vi fick jobba hårt med varandra istället för att kunna visa upp några fina träningsresultat. Dock absolut: det är ju därför man går kurs: att få träningsstörningar så det går att lista ut vad som ska tränas mer. Träna linförighet på gräsmattan är lätt som en plätt. Att göra det bland hundar och på annat ställe, aj. Svårt!
Idag skulle vi även prova inkallning. Alla de andra ekipagen kunde stolt och fritt kalla in sina vovvar. Jag bad om långlinan och tänkte tyst för mig själv att det vart dumt att inte ta med Wehunts-GPS. Just för att vara säker…. Ja, ni vet.
Bilden nedan tycker visar tydligt Maxlis syn på världen. Jag är långt bort till vänster och skall ”gömma” mig, Jokke trasslar med linan som Maxli glatt snurrar runt i. Maxen själv står ock kollar in de andra uppradade hundarna. Han äger världen helt enkelt. Så är det Punkt. Som tur är så kan jag berätta att han några sekunder efter bilden togs, vänt sig om, kollat åt mitt håll och lät sig kallas in utan problem. Han kom flygandes som oljande blixten. Dock fanns långlinan kvar. Ha det flott i sommarvärmen och sköt om er i dessa tider.

jagdterrier 20 037

 

*****************************************

 

2020-08-12: Unghundskurs hos Jokke

jagdterrier 20 036Ja, då var det äntligen dags att ta lite i Maxlis sprattelproblem. Nå, jag får väl erkänna att jag inte har tränat mycket dressyr alls med honom. Han får mer eller mindre bara vara, knappt han kan ”Sitt!” kommandot. Lite hemskt får jag erkänna. Och självklart har han tagit sig många friheter under de månader han har varit här nu.
Tyvärr till och med att han stack några gånger och spårade div. vilt på egen hand. Helt oacceptabelt så klart och som resultat blir det att han enbart fick gå i koppel det senaste. Med mina andra hundar behövde och behöver jag inte koppel. De klarar av att hålla sig om det inte är jakt, de kan skillnaden mellan jakt och ikke. Sora kan jag drilla av drevet, hon samarbetar på ett sätt som gör det möjligt att lita på henne. Max däremot har jag försökt på samma sätt som med de andra: att gömma mig när han var valp, han måste ju bli ”orolig” och leta upp mig igen. Det slutade då med att han valde att spåra iväg och var borta en halv timme. Han är en mycket fri själ och det kanske är ett resultat från faktumet att jag inte har haft honom förrän att han var 15 veckor, pga. vaccinationer. 

När vi promenerar i stan så är det ett himla slit och släp, han sprattlar åt alla världens kanter för att hälsa på folk och hundar utan hänsyn till mina handleder. Nu överdriver jag, men i jämförelse med mina andra, är han självklart ett helt annat kaliber. Och självklart mycket tack vara min brist på träning. Så nu ska vi ta tag i det och jag behöver liksom få tummen upp i allt och då passar det perfekt med en hundkurs. Bästa att någonsin gå är då hos Jokke som med sin fru Linda driver jakthundsdressyren.se. Kolla gärna in där om ni behöver gå en kurs. Hans engagemang och hängivenhet att träna hund är enorm. Vi har gått kurser där med Svante och Sora, grundlydnad, eftersök, fullbruksträning ja, hela paketet.

Så årets kurs för Maxli börjar så klart med grundlydnad för den unga jakthunden. Idag var det andra träffen, på första började vi med uppmärksamhet på förare och fortsatte där idag. Jag hade hunnit träna hemma några korta stunder, men hans uppmärksamhet är något annorlunda hemma på gräsmattan jämfört med inne i stadsparken eller i skogen. Men allt ska tränas och nu kör vi. Ha ha.

Han och jag var nog det olydigaste ekipaget igen, han sprattlar och jag försöker. Han drar och studsar, jag försöker. Men till sist, så gick det någorlunda, några korta sekunder i alla fall. Jag kan självklart inte jämföra honom med en labrador eller en spaniel som alla jagar och samarbetar på ett helt annat sätt. Men lite irriterad får jag erkänna jag är. Varken Sora eller Svante har varit så ”jäkla jobbiga” som Max är. Ibland känns det till och med så att jag ger upp, orken finns inte för han har en hjärna som heter ärta som glömmer allt lika fort som det kom in.

Dock skam den som ger sig, nu har vi tre tillfällen kvar med 2 veckors mellanrum så jag hinner förhoppningsvis jobba lite med honom.
Ho-Rüd-Ho.

**********************************

2020-08-07: Släpspår i sommarvärmen

jagdterrier 20 035Idag var de nästan lite för varmt, 27grader, rätt blåsigt dock och kruttorrt. Men, vi hade vägarna förbi en perfekt åker med möjlighet att ställa bilen, så grisfoten åkte med och jag drog ett släpspår till lilla Maxli. Tänkte att vi ändå kunde öka svårighetsgraden lite och började på asfalt. Knapertorr asfalt i stekande sommarvärmen, en bra början tänkte jag (…). Samtidigt så har jag förstod att det är bra att just träna även på asfalt. Fredrik nere i Småland tränar mycket spårning på just asfalt för att få hunden att verkligen ta näsan i bruk.

Jag tog grisfotens undersida, alltså där de verkligen går på och skrapade rejält med den över asfalten ute vid vägkanten, om i fall att en bil kommer körandes, så ville jag inte ha min valp att spåra mitt på vägen. Efter ”uppskrapning” drog jag foten längs på asfalten och i en flack vinkel över vägen till andra sidan, fortsatte där några meter. Tyvärr är det som det är med vinden för mig mestadels. Svårt att hålla till medvind när den vänder runt för det meste pga. kullar, skogspartier etc. och självklart, går jag en U-sväng så blir det ju motvind förr eller senare. Idag så var det då tyvärr motvind just uppe på asfalten. Men, vi får väl se hur han löser det.


Efter några meter på andra sidan vägen, gick jag i en brantare vinkel över vägen igen och rakt ut på åkern. En bra bit där på åkern som hade perfekt lagom högt gräs, så jag kunde se mitt eget spår utan att snitsla. Ock säkerligen bra för hundnosen med, fastnar partiklarna bra där i gräset, hoppas jag. Tog en 90graders vinkel upp mot en kulle och fram till en stor väg med viltstängsel och dånande traffik. Tyckte det skulle kunna vara bra med störning av en starkt frekventerad väg så han inte stör sig på det utan lär sig att fokusera.

Drog spåret längs med staketet fram till en ung gallringsskog. Där blev det svårt, för min del i alla fall. Trädstammar och grenar som mikado huller om bulle. Foten fastnade jämt och jag höll på att snubbla ett antal gånger. Där inne fick spåret bli vad det bli, tänkte inte på vinklar eller annat utan att bara komma genom och ut på åkern igen. Kom fram till gärdsgården, över den och ut på gräset igen, vinkel och längs åkerskanten. En sista vinkel från åkerskanten inåt mot åkerns mitt skulle bli bra tycker jag så han inte bara springer och följer kanter. Därifrån gick jag tillbaka i spåret, fram till dit jag tog av och fortsatte. Tanken här var att se om han kan skilja åt mitt spår mot fotens.

Vi gick spåret direkt. I denna stekande värme var det ingen idé att vänta, då skulle vi nog bara misslyckas. Max får sitt lilla valp-spårhalsband på och spårlina fälls ut, han har redan förstått att något luktar bra. Starten, där jag skrapade missade han och ville gå direkt. Ropade dock tillbaka honom och visade mitt uppskrap. På något sätt ville jag vara säker på att han verkligen förstod att det var detta spår jag ber honom att följa. Nå, han kanske gjorde det då han gick de första metrarna fint längs asfalten. Aj, han vinklar av mot åkern. Ok, visst det var mitt spår på vägen ut som han då fick för sig att ta. Jag låter honom gå lite, hoppades att han fattar självt, men fick till sist ropa av honom och peka åt honom på asfalten igen.

Min lilla vinkel ut mot andra sida tar han mer eller mindre i zick-zack över, lite vid sidan av, men det gick. Han följer fint längs vägen på andra sidan, men tar över tillbaka något för tidigt. Kanske inte så konstigt dock, då vinden blåste framifrån och nog låg spåret flyttat hitåt. Han fick gå, ville inte störa honom då jag ändå såg att han jobbade. Ute på åkern fick han lite lina då han försprang sig i vinkeln. Jag stannade kvar där jag visste vinkeln var, gav honom lina och han började ringa. Fick till det och så följer vi vackert, vinkeln innan kullen tar han fint utan problem. Sen blir det lite zick-zack på raksträcka, nog för vinden ställde till det igen. Längs stängslen gick det utan problem, trafiken brydde han sig inte om. Han gick dock 2m bredvid spåret, vinden, igen.

Lustigt nog var det inte det minsta problem inne i gallringsskogen! Där gick han som tåget, jag bara snubblade och kravlade efter honom. Över gärdsgård och ut på åkern igen, utan bekymmer. Vinkeln på åkern tog han och längs åkerskanten var det klockrent. Sen började det. Ha ha. Fredrik hade ställt sig på åkern, ungefär där jag hade lagt slutet (… aj då….) och Max tittar självfallet på honom, glömmer spåret och ville till husse. Jag stannar, håller i linan, hoppas att få åter hans uppmärksamhet, men den var i princip borta. Så klart var spåret i det längsta laget för en valp i sommarvärmen och jag hjälpte honom mer eller mindre tillbaka till spåret och fick peka åt honom vart vi ska gå. Det hjälpte inte mycket. Då tog jag honom kort, böjde ner mig som om jag själv ville gå spåret och han bara hänger på. Så vi hittade klöven, han fick beröm i alla fall för visst var han grym duktig oavsett. Så varmt och så långt, rätt svårt med asfalten i början och ändå så fixade han det nästan! Mycket vatten fick det bli till både vovven och mig.

************************************** 

2020-08-02: Första spår med torrblod

jagdterrier 20 034Hittills hade jag enbart dragit släpspår med främst grisfoten till Max. På något sätt kändes det enklare att få honom att förstå vad jag vill, tror jag. Eller ja, jag vet inte. Men självklart är ett släpspår med inte alltför lång liggtid rätt så enkel så unghunden/valpen lyckas. Nu är han snart fem månader och då tyckte jag att det är dags att ta fram torrblodet också. Vädret var rätt ok, 17 grader och regn, nästan perfekt. Knappt någon vind. Jag ville börja med ett väldigt enkelt och kort spår för att se att han förstår även detta.
Från grusvägen in en bit började jag med lite uppspark i marken, skrapade med grisfoten och droppade blod på den. Så gick jag med foten dragandes och droppade någon droppe blod då och då. Märkte att dopparna inte kom ner på marken på många ställen utan fastnade i det höga blåbärsriset. Just ja blåbär! Det finns gott om blåbär i år och skogen kryllar av folk som plockar. Inte helt orimligt att nån hade gått över spåret och plockat blåbär under liggtiden. Jag snitslade rätt tätt för att självt verkligen veta vart spåret gick, byggde in två vinklar, 90 grader. Allt hölls i storskog med mossa och högt ris. Liggtiden blev 6,5h.

Vi tog spåret sen ihop, Fredrik stannade kvar i vägkanten med de andra, jag gick en stor U-sväng och la grisfoten i spårslutet. Jag brukar ta med de hem under de varma sommarmånader och lägga de i kylskåpet under liggtiden. Det förutsätter så klart, att det går att lägga ut den innan man går spåret.
Väl tillbaka började jag med ritualen: Ta med hunden en bit fram, på med spårhalsband, ut med linan. Kolla självt lite intresserad på något, sen låta hunden på egen hand få hitta exakta spårstarten. Det kan de ju så mycket bättre själv. Och det var ingen tvekan att han hade något i nästan. Redan framme på grusvägen började han vinda. Hans näsa alltså. Fantastisk.
Fredrik fick fortsätta en liten promenad med de andra hundarna så plogade jag och Max iväg. Han tog sig ett bra sug där jag hade sparkat upp marken med grisfoten och gick utan att tveka åt rätt håll. Medveten gick han för en terrier rätt sakta tempo, missade första vinkeln, ringade självmant och tog upp spåret fint igen. Följde fint, delvist med huvudet högt, då dropparna hade fastnat på blåbärs blad. Fint tog han den andra vinkeln och fram till grisfoten. Vilken glädje!
Han fick en köttbulle och bära tillbaka foten till grusvägen. Min lilla Maxli! Du blir nog bra du.

***********************

2020-juli: Spår till Max

Han visst några spår till. Samtliga som släpspår i olika miljöer. Det blev inga bilder men jag för ju en spår-dagbok med anteckningar om väder, spårlängd, underlag, hur det gick etc. Rätt roligt att i efterhand bläddra i det och förhoppningsvis kunna konstatera att träningen ger resultat. Hinner inte skriva mer om det två spåren här under veckan, men bifogar foto ur dagboken.
jagdterrier 20 033

 ******************************

2020-07-27: Det där med stadga ...

jagdterrier 20 032Min Sora är nog den mest kompletta jakthund jag egentligen kan tänka mig. Bortsett från att hon inte tycker lagda blodspår är så roliga, är hon verkligen precis det jag önskar mig av en jakthund. Allround och med på allt. Under pirsch har jag ju med henne bredvid mig. Hon följer mig tyst, stannar när jag stannar och varnar mig genom sina små gester i kroppen om något vilt är på väg. Hon jagar som jag önskar mig, jagar med mig och åt mig, är lydig, ja listan kan bli jättelång. Självklart ligger det en del träning, tid, hängivenhet och åter träning på henne så att hon blev den hon är. Självklart kräver det att hon hade de i sig också, att hon besitter de anlagen som krävs för att just blir tränat och jobbat med för att bli den perfekta jaktkamraten. Tid och åter tid och träning. Tyvärr har jag inte riktigt lagt ner lika mycket tid på Max än, bortsett från spår så har det inte varit så mycket lydnadsträning. Jag minns även med Svante hade jag en plan, i vilken vecka jag ska ha tränad vad och när han bör kunna än det ena än det andra. Men det är väl lite ”nyhetens behag” att göra allt lite extra med den första och trappa ned med kommande hundgenerationer. De liksom åker bara med. Tyvärr.

Fick ta mig i kragen och börja träna lite med Max. Sitt och stadga i alla fal, då det är ett moment som jag absolut kräver och vill ha i min jakt-vardag. Fri följd och alltid ha förarkontakt som man tränar på hundkurs är ju bra, men det har ingen riktig praktisk relevans för mig. Men sitt och stadga, att gå bredvid i ”Umhängeleine” (= ett koppel som jägare i Tyskland använder mycket. Man trä linan runt sig själv som en axelväska, sen finns det fäste för en eller fler korta bi-koppel på den man har rund axeln och där sätter man då in sin hund. Händerna fria, bara gå.) och följa mig i tätskog utan att fastna, det måste de kunna så även Max. Så den träningen har vi startat med.
Vi tar kvällspromenader nu i korta sträckor strikt bredvid mig, stannar jag, ska de stanna. Det går sakta framåt, mycket kvar men början är tagen. Att sitta och vara tyst när jag spanar av en åker är inget lätt än. Visst, han är liten valp, jag kräver en minut eller två, när han väl har lugnat sig och är stilla, går vi direkt vidare. Tyvärr blir han lite väl upphetsat av sig när det står ett rådjur på åkern. Får tar det varsamt med honom och träna mer på ställen jag vet att det inte står något. Stadga, den viktiga stadgan!

 *********************************

2020-07-22: Släpspår: Åker, asfalt, grus

Ja, då provade vi lite svårare idag. Drog några spår under veckan, alla korta och enklare. Idag var vi ändå iväg med bilen en liten tur så vi passade på att byta miljö. Vid en motorkrossbana hittade vi en fin åker, grisfoten var med, ut och dra. Det blev tvärs över åkern, kanske 80m, vinkel, 50m vinkel tillbaka, över en gärdsgård, över asfalt, över grusplan och fram till klöven efter då 100m. Vinden drog lite från väster så spåret flyttade på sig lite då och då med resultat att Max gick något bredvid. På de ställen där gräset var lite högre, fastnade nog doftpartiklarna nere på marken och han gick fint exakt där jag hade dragit klöven. Det syntes att han gick i klövspåret, inte mitt, då gräset var lite tillplattat där klöven drogs och jag gick ju bredvid. Max sprang förbi första vinkeln, men jag lät honom komma på det själv, som han gjorde rätt fort, han ringade, ”frågade” mig, jag kunde peka och han förstod att han skulle fortsätta. Tror att han tappade koncentrationen lite där också och glömde av lite, vad han höll på med. Han är ju så ung än. Raksträckan över åkern gick perfekt och även nästa vinkel. Över gärdsgården var det inga tveksamheter att han skulle, sen på asfalten blev han lite försiktigare men mästrade även de, grusplanen var lättare än asfalten igen och då gick de sista 20m utan bekymmer fram till klöven. Oj oj, vilken liten duktig hund jag har fått. Och så samarbetsvillig i alla fall just i spåret. Och vilken tur för mig att han verkar väldigt sugen på spår, eftersom Sora var lite svår motiverad i det. Visserligen har jag inte börjat med blodspår utan bara dragit klöv utan några längre liggtider egentligen. Kanske fel, jag vet inte, men just motivationen hos hunden är mig väldigt viktigt. Finns den, så går det nog att jobba fram det mesta sen. Finns ingen drivkraft så blir det tungt. Lite därför jag inte spårade så mycket med Sora det sista. Eller ju, det gjorde jag ju, köpte spårläggarskor och med denna gick hon mycket bättre igen, men det är alltid lite dagsform för henne. Ibland så har hon helt enkelt inget sug och då känns det bedrövligt att ha lagt ner tid och möda på att lägga spår och hunden tycker inte om det just då. Så jag hoppas att lilla Max kommer att tycka om det. Fredrik fick stå för video igen. Det är väldigt bra för att kunna ”analysera” lite efteråt, då jag inte kan ha fokus på allt just under spårningen. Några skärmklipp ur videon igen. Ha det bäst i sommarvärmen.
Ho-Rüd-Ho.
jagdterrier 20 031

 *************************************

2020-07-12: Första släpspår

jagdterrier 20 030Visserligen inte första släpspår då jag har dragit lite klöver, vom och annat gott under veckorna som har gått över gräsmattor och genom mindre skogspartier. Alltid rätt korta och enkla. Det verkar som om hans lilla nos är exceptionellt bra. Under våra promenader med alla tre är det Max som mest är med nosen i backen och det är han som hittar mera slag än vad de gamla gör. Lite lustigt. Han har en enorm lust att spåra, det märks. Självklart har han inte kopplat ihop att jag kan peka åt något och han följer, men han hittar ju spårstarten självt så jag behöver inte peka framför nosen på honom. Idag då tog jag första lite längre släpspår. Vildsvinsklöv, ca 50m rakt upp för en kulle, vinkel 90 grader, vidare ca 50m, vinkel 90 grader, korsa en liten gångväg och över den, vidare 20m. Så allt om allt kanske 120m, mossa, ljung och torr barrskogsmark. Vilken fröjd att se den lille!


Han förspringer sig i första vinkeln, men jag låter honom vara och följer efter. Det tog 2meter då förstod han att spåret var borta, rättar till sig själv och fortsätter. Det blev lite klättring för min del, lillan med fyrhjulsdriften paddlar på. Inte för snabbt utan medveten framåt. Rena fröjden att se svansen vifta. Nästa vinkel tar han utan bekymmer. Utför backen i storskogen, inga tveksamheter. Vid gångstråket blev han lite av sig, tydligen en del lukt till höger och vänster, men han begrep och tog rakt över till sist och fram till klöven. Vilken lycka, vilken lycka!!!!
Det är kommer bli bra med honom.

Fredrik var med och tog video bakom oss så kan jag i efterhand kolla igen hur det gick och vad han gjorde, bjuder på 2 skärmklipp.

 ****************************

2020-juni: Max kommer hem

Tänkte bara sammanfatta några veckor med bilder. Nu är Maxli äntligen hemma. Allt har gått bra, över förväntan faktiskt. Vi spenderade några dagar ihop i föräldrars sommarstuga, lärde känna varandra och reste tillbaka med bil och färja till Sverige. Sora var med mig ner till Tyskland. Hon var rätt sur till en början och jag fick vara med att se till att lillen inte blir allt för tuktad. Men vi tog några korta promenader i skogen alla tre och det gick snabbt över. Max är en absolut underbar liten själ. Så vänlig och på något sätt speciell. Han drar upp läpparna som om han snusar. Då visar han sina små fula valptänder och i och med att han drar upp näsan så högt att det blir fullt med rynkor, så låter han som en mops med andningsbesvär. Jag skrattar allt gått om detta!
Sen består dagen mest av att låta honom sova, ge honom mat och snabbt ut på gräsmattan och kissa. Ja, ni vet.
Han är en riktig mag-kliare, något som jag annars bara känner igen från mina tikar. Svante, min första hane, lägger sig inte gärna på ryggen för att låta sig klias på magen. Max däremot: upp med benen och snoppen i vinden. Så jäkla söt. Lägg till att han drar upp läpparna och snusar, så har du en redig bild på vad han är. Ibland. När han är full i fan så drar och sliter han i Sora. Det går rätt hårda tag får jag säga, hon har redan några hål i halsen och öronen men hon har slutat säga ifrån utan verkar tycka det är roligt att ha en lekkompis. Jag har alltid tyckt lite synd om henne när hon försökte uppmana Svante för lek och han bara surt svarar med att hon ska låta honom vara i fred. Inte ens under tiden han såg var han mycket till lekkamrat. Sora fick visserligen hänga i hans öron med och dem gånger hon bet honom i pungen blev det allvarligt men senare, när hon hade passerat valpstadiet, ville han inte springa runt och jagas på gräsmattan, hur mycket och hur gulligt hon än försökte få igång honom. Så det känns väldigt roligt att dessa två nu verkar ha funnit varandra.
Vi hade låtit Svante vara kvar i Sverige, så jag hinner lära känna Max och få honom ihop med Sora. Väl hemma var det första vi gjorde: gick en promenad. En redig sådan efter vår långa resa hem. Det gjorde gått och är nog det enda vettiga man kan göra för att introducera en ny hund i flocken: ut från reviret och gå.
Vi har hittills inte haft några som helst problem. Max leker med Sora och låter Svante vara. Jag tror att Max tycker att Svante är något suspekt. Han beter sig ju konstigt, går knepigt och i väggar, dunkar rakt in på honom och murrar surt när Max uppmanar till lek. Lika bra att låta honom vara. Så är det nu och det känns väldigt bra.
Nu har jag haft med Max den första veckan på jobbet. Han skolades in lite sakta med många promenader fint ”kissvänligt” fördelad över arbetsdagen. Han ligger stillt och fint i sin korg och när vi är ute på kyrkans berg i stan, släpper jag båda hundars koppel så de kan leka av sig rejält. Efteråt ramlar valpen ihop i korgen och jag kan jobba några timmar innan jag behöver bära ner honom igen och Sora behöver ställa upp som ”häng-i-trasa” åt honom.
Med andra ord: juni månaden har gått alldeles underbart och vi har våran lilla Maxle hemma nu. Jag ser framemot att få vara med honom i sin uppväxt och få se honom bli en fin jakthund. Och ja:  vissa tendenser för att bli en redig jakthund finns redan (…).

 jaktterrier Max 03
 Sora delar snällt sin pinne med Max.
 jaktterrier Max 04
 jaktterrier Max 05
jaktterrier Max 06
 jaktterrier Max 07
 jaktterrier Max 08
På stora havet norrut: Max på färjan Rostock-Trelleborg.
 jaktterrier Max 09
Jag hade bokat kajut så vi kunde vara lite i fred. Och även hålla oss för oss själva. (...). Max sov gott i kajuten trots allt konstigt ljut och motordån.
jaktterrier Max 10
Resan på färjan tar ca. 4h. Så vi fick gå upp på däck med jämna mellanrum för att kissa (det fanns en hundtoalett) och ja som man ser, dra i Sora vart man nu än får tag i.
jaktterrier Max 11
Max första steg på svensk mark: stranden i Trelleborg. Där fanns det en hel del kaniner att bli galen på. 
jaktterrier Max 12
Jag hann inte packa upp väskan innan lille skiten hade gått in för att gräva/tugga/sova.
jaktterrier Max 13
Max är en alldeles underbar liten hund. Jag är såld. Även om han blir släthårig. Ha ha. 
Välkommen hem min lilla Max, världen är din.

2020-06-01: En hög av hundar

jagdterrier 20 029Tänkte får bjuda på en av Manfreds bilder som jag har fått några stycken av. Motivet är i repeterande form: Max överst, modern under och morfar nånstans som en hjälpreda åt modern bredvid. Det verkar som om lilla Max har fullt av fan i sig och hänger och flänger runt/över/under mor sin. Blir spännande att se hur Sora och han kommer komma överens. Lite orolig är jag väl också hur det ska gå med Svante som ju inget ser. Men det får nog gå.

******************************************

2020-05-24: Spår: Spårläggarskor+Torrblod

jagdterrier 20 028Japp, dags igen. En perfekt dag egentligen: lagom värme, 14 grad, fuktigt, det hade regnat under dagen och inte för mycket vind. Eftersom jag själv älskar att lägga och gå spår med hund, blir jag alltid redigt taggat och försöker lägga in lite jux och klurerier för att ge hunden möjlighet att utveckla och utforska nytt. Det var alltid en ren fröjd med Svante som verkligen älskade att spåra. Je svårare desto bättre, han lärde sig nytt och blev smartare med varje spår som han klurade ut. Sora tyvärr är lite mera ”nä, känner inte för det idag” ibland. Så det är alltid med blandade känslor som jag starta ett spår med henne. Kommer hon strula eller tycka det är kul?
Idag var väl mera en sån dags om hon inte tyckte det vart så väldigt viktigt att gå spår. Hade jag inte snitslad noga, hade vi gått fel. Hon var på några ställen ”stensäker” (!) att hon skulle åt ett visst håll och jag hade glatt hängt med om jag inte hade sett mina snitslar. För Svante behövde jag inte snitsla mer, han gick inte fel.
Men damen är en annan hund. Det blev 800m, vi korsade en grusväg som det åker en del bilar på, gick i stort sett genom storskog och mosse. Jag skvättar lite blod då och då och droppar det på klövarna för att gå vidare. Jag tyckte, det vart ett trevligt spår. Men ja, det är som det är, hon är ingen maskin.
Brukar ha med mig både Astron och Wehunten. Men beroende på om Wehunten har kontakt, så ser jag antingen jättebra eller ingenting. Mest egentligen ingenting då jaktmarkerna ligger mer eller mindre utanför masternas räckvidd. Synd. Men idag så funkade det bra.

***********************************************

2020-05-21: Max badar och går i koppel

jaktterrier Max 02Rapport från Manfred igen: Max mår toppen och växer. Blir kaxigare och kaxigare med varje dag som går. Hans mor Lotte och morfar Ivan är rätt så trötta på honom ibland. Fick en hel bunt med bilder är man ser en knöl av hundar. Tittar jag noga så ser det ut som om Max alltid är överst. Ett busfrö som valpar ska vara med andra ord. Eftersom värmen har kommit till Tyskland, så har Manfred och sin flock inklusive Max varit iväg till närmsta sjö. Alla tog sig ett dopp så Max har redan testat på att simma. Fick även gå i koppel för att lära det och det var han bekväm med. Nu är han trött och tar sig en tupplur efter en händelserik dag. Då så min lilla valp! Sov gott, vis ses om några veckor.

*****************************************

2020-05-17: Spår: Torrblod+spårläggarskor

jagdterrier 20 027Det var ju en hel månad sen jag la ett spår sist. Det är mycket på jobbet och ja, det är allt skönt ibland att inte göra för mycket, men idag plockade jag fram två rådjursklövar, satte fast de i spårläggarskorna, blötte upp lite torrblod och körde ut till skogs. Det blåste rejält och tyvärr så kunde jag inte ta hänsyn till vindriktningen under läggningen, då det helt enkelt fick bli som det blev. Många vinklar, över åker med vass, lergropar och branta berg. Mossa och viltstigar, ja hela paketet förutom bäckar och berg i dager då. Det fick ligga i 6h, vart mycket torrt och 10grader.
Hon tog an spåret perfekt, följde delvist parallellt med spåret, självklart, då vinden hade blåst bort doften. Några vinklar sprang hon förbi, men rättade till sig själv, och detta mest när det var öppen landskap. Inne i skogen tog hon vinklarna perfekt.
Tänkte lura henne lite och la spåret längs några viltstigar som det sen hoppade av. Och ja visst, hon fortsatte i stigen vid några tillfällen men kom även här på sig självt, förutom en gång där jag efter det att jag tyckte det hade gått för långt, ropade in henne och vi tog omtag.
Märker även att jag själv inte är 25 längre och fick stanna henne ett antal gånger i de branta backarna. Det har vi ju tränat en hel del på, att kunna ta en paus, stanna i/bredvid spåret, andas och fortsätta. Gick fint idag med.
Hade vid något tillfälle gått fel och hamnade direkt vid ett stup. Fick då gå tillbaka och ner på ett lämpligt ställe. Konstigt nog så märkte jag aldrig att vi gick en återvänd, hon tog nog rätta avfarten direkt. Ok, bra då.
Väl framme vid slutet tänkte jag skoja till det lite, släpper linan och säger ”Sök-Apport”. Mycket, mycket bra, hon tar sig fram till klöven, tar upp den och kommer tillbaka till mig med den. Tack så mycket! Hon fick några köttbullar och nöjda kunde vi återvända hem.

*********************************************

2020-05-16: Max växer

jagdterrier 20 026Får regelbundna uppdateringar från Tyskland. Max blir uppfostrad av Manfreds barnbarn som håller honom i skack. Eller ja, det kanske är tvärt om. Snart ska han få sin rabiesvaccination och sen är det vänta ytterligare tre veckor innan jag kan åka ner.
Tänkte slänga in hans ”Wurfmeldung” där man på den tyska klubbens hemsida skriver upp föräldrarnas avelsvärde, prov och vilka egenskaper man kan förväntar sig av parningen. Sen vet man ju aldrig vad det verkligen blir, men man har lagt mycket tid och kunskap över många år i den tyska rasklubben för att i bästa möjliga mån kunna säkerställa dugliga jakt- och familjehundar. Även den svenska tysk jaktterrierklubb har tagit efter moderklubbens avels- och provstrategier sen den startades 1980.

*************************************************

2020-04-28: Våren kommer

Så sakta men säker håller naturen på att byta om till vårens dräkt. Nu spenderar vi många timmar ute på långa vandringar i fjället. Samtidigt så går tankarna till lilla valpen i Tyskland och vi följer pandemins utveckling varje dag. Men idag så fick det bli en vandring med termos och smörgås. Underbart att ladda batterier.jagdterrier 20 025

***********************************************

2020-04-27: Det här är Max

jaktterrier Max 01Fick ett sms av Manfred i Tyskland idag. Bifogad fanns en liten bild med titeln: ”Das ist Max!” (Det här är Max). Bilden visade en liten söt hundvalp, mycket ljus och SLÄT! Oops hann jag tänka. Min dröm av den perfekta tyska jaktterriern är ju Sora: Lagom sträv, med skägg. Mycket ljus, inte för svart. Jag tycker egentligen inte om släta. Men det jag såg var mera en slät tysk jaktterriervalp. Ertappade mig att jag tog fram lite bilder av Sora när hon var valp och visst syntes det en påbörjan av lite flummigt skägg. Men Max då! Samma ålder och inte en tillstymmelse till skägg! Får erkänna att jag blev något besviken. Jag vet, det låter hemskt, men ögat ska ju också ha sitt. Efter några timmars fundering om jag verkligen vill ha en valp som är slät och inte alls det jag anser som en perfekt tysk jaktterrier, så kom jag fram till det enda vettiga: Han är en jakthund och ska i första hand jaga bra. Som nästa viktiga punkt är det att han ska vara trevlig, sen kommer väl utseende någonstans längre bak. Hans förälder vet jag jagar super, hans morfar Ivan vom Pahlsteich är en eftertraktad avelshanne och har vunnit en hel del tävlingar inom tysk jaktterrier. Båda föräldrar har självklart gått alla avelsprov och mera därtill. Manfred är moderklubbens president i Tyskland så nog vore jag helt dum i huvudet om jag hade tackat nej till en valp med perfekta gener bara för att jag vill ha sträv? Nej! Dessutom blev det mer och mer att jag tyckte att det är en rätt söt liten krabat, men det är väl alla valpar, egentligen. Så nu väntar vi på att lille mannen blir gammal nog för att få alla nödvändiga vaccinationer, hans import stamtavla är redan utfärdat. Endast köpedatum kan vi inte skriva på. Tyvärr så är allt lite beroende på pandemins utveckling. Jag hoppas innerligt att jag slipper karantän i Tyskland och kan köra ner till södra Brandenburg för att hämta valpen. Vi har även planerad att släppa Sora i tyskt grishägn. Jag ska ändå tillbringa tiden ute i mina föräldrars sommarstuga mitt ute i buschen. Där finns ingen människa att träffa, bara skog och det passar mig ju alldeles perfekt. Synd att jag nog inte komma kunna träffa min familj något större, men det får vi ta igen när allt har lugnat sig. Nu räknar jag dagar för att hämta honom.

***********************************************

2020-04-18: Mera spår

jagdterrier 20 024Upp till marken igen och lägga spår med spårläggarskor. Tog upp en klöv igen, sågade den i två delar och en sko fick då ha stumpen, den andra själva klöven. Jag gick i princip endast i storskog, rätt torrt och bara barr och torkat mossa på marken. Det fick bli några hällar när väl vägen blev som det blev.
Tog över grusvägen och gick ca 10m längs med vägen innan jag gick över diket och in i skogen på andra sidan igen. Där fanns det lite mera mossa och lite yngre skog men än mycket torrt.
Sen fick jag ta en bok och läsa vid bäverdammen, gick en promenad med bägge hundar på nedre delen marken och längs grusvägen. Efter 2,5h fick jag dock nog av att vänta och tog på Sora spårhalsbandet och så lummade vi iväg.


Hon tog starten utan minsta tvivel och följde de första 20m perfekt men sen kom det: hennes vanliga förbannade ADHD-syndrom. Hon kom av sig komplett och var stensäker på annat istället för att följa mitt upptrampade spår. Jag stannade stilla bara och väntade in henne ett tag. Tyvärr så kom in inte ”tillbaka” utan fortsatte med annat så jag fick höjta till henne. Hon lyssnade och tog spåret igen, tur jag hade snitslat rätt tätt! (…) Sen följer hon relativt bra, lyssnar på beröm när jag vet att hon självmant hittade tillbaka. Vid några tillfällen så kom hon att gå parallellt med spåret, men det var självklart vinden som hade dragit bort doften.
Hon går väldigt fort, tyvärr, det har hon alltid gjort. Framme vid grusvägen var det rätt roligt att se hur hon märkte att spåret var borta, hur hon började ringa och kolla vart det tog vägen. Jag stod stilla kvar på mitten av vägen och gav henne lina. Till sist så syntes det hur lilla kroppen ryckte till, hur näsan for i gräset och ner mot diket. Japp, hittat!


Resterande spår gick utan problem. Glad jag fick vara, om det inte vore för de ADHD momenten som vi helt hade gått fel och hamnat i Bengtsfors om jag inte visste vart spåret låg. Tyvärr. Men så är det.
Självklart fick det skivas upp i spårdagboken.jagdterrier 20 023

**************************

2020-04-13: 2:a Spår med skorna

jagdterrier 20 022Vi åkte upp till marken idag, jag gick en lite längre runda med skorna på, samma klövar som igår. Det blev ca 550m, det vart 10 grader, torrt. Sen gjorde vi lite annat, gick en långpromenad och åt vid sjön. Efter ca 3h tog jag fram spårlinan och vi gick mot starten. Spåret började med en brant backe upp, inga problem att ta för henne och även uppe på platån följde hon fint efter. Zick-Zackarna som jag la in tog hon utan tvekan, ringade vid ett tillfälle över ett lite mera blött område där jag hade lagt in en 90 graders vinkel. Hittade och fortsatte sedan fram med mera vinklar och klätterpartier utan problem. Wow. Att det skulle göra en sådan skillnad att bara gå med klövar, utan blod! Att hon liksom tycker det är roligt. Jag hoppas att hon håller i på det viset, det vore kul, tycker ju själv att det är så mycket roligt att lägga/gå spår med terriern.

*******************************

2020-04-12: 1:a Spår med spårläggarskor

jagdterrier 20 020Ja, då fick det bli ett första försök. Tinade en rådjursklöv och sågade den i två bitar för att ha något att sätta i sko nummer två. Det är ju ingen vits att klöven kommer från två olika individer och jag har tyvärr inte sparat klövarna parvist. Så det fick bli en individ som liksom hade brutit ben och gick med ena benet på en stump. Typ. Själva fastskruvningen gick enkelt och bra, fick ta bort några mellanläggsbrickor samt vända på själva spänn plattan och så satt foten bra. Det var inga problem att gå med dessa heller utan det märktes knappt att jag hade något på skorna.

jagdterrier 20 021
Tog det väldigt enkelt och lätt, lite vinklar och genom mossa och ljung. Det var kallt och torrt och fick ligga i 3 timmar sen var det dags att prova. Med tanke på hur disträ min terrier kan vara och hur gö-tråkigt hon tycker lagda spåren är, hade jag inte förväntningar alls. Må tro att jag blev överraskat att det gick hur bra som helst!
Ska ta ett till imorgon, något längre kanske så får vi se.

***************

2020-04-11: Uppdatering valplåda

Alla mår bra. Foto Manfred Kühne.jagdterrier 20 019

*******************

2020-04-10: Postorder: Spårläggarskor

jagdterrier 20 018Har sedan länge velat ha en spårläggarsko, eller ja, ett par då. Att bara tina ett par klöv, skruva fast på foten och gå känns så mycket enklare att göra och även mera realistiskt så att säga. Men jag hade hittills inte hitta några som jag tyckte om. Antingen för klumpiga och stora som att gå i träskor, eller för krångliga att få klövar i. Mest var det dock att de var för klumpiga som gjorde att jag avstod hittills. Att fästa 5cm tjock plast eller en stel metallskiva under skosulan och sedan klampa runt här i Bohuslänska berg, nej, bryta ben hade jag inte tänkt mig. Några gånger hittade jag skor som hade ett gångjärn i mitten som att man skulle kunna rulla fotsulan/hälen när man går, men när jag väl provade dessa på mina fötter, så var just gångjärnet på fel ställe och foten lika stel.
Sen var det en vän som jag hade träffat på jakterna med Danskar som visade sina skor. Oh ja! Dessa ska det vara. En metallskiva visserligen, men bara under bakre delen skon! Enkelt sätt att fästa klövar, enkelt sätt att spänna fast på skon. Perfekt. Beställde omgående och idag kom de. Ska ut och prova om några dagar.

*********************

2020-04-06: Sora von den Marokken

jagdterrier 20 017

******************************

2020-04-04: Uppdatering ur valplådan

Manfred hälsar: alla mår bra, växer så det knakar och Lotte tar väl hand om de. Det kommer nog att ramla in några valp bilder här då och då, det får ni stå ut med.jagdterrier 20 016

*****************************

2020-04-01: Sora fyller 8 år!

jagdterrier 20 015Redan 8 år. Åtta! Vart tog tiden vägen? Minns det som igår när hon var valp. Liten och söt och hur hon växte upp till den underbara jakthunden och vännen hon är. Hennes första skall på en löpa, alla otroliga jakter jag har hittills haft med henne. Ska hon redan vara åtta år? Jag kan knappt förstå det. Men hur det än är, hon får sin korvtårta och Svante så klart han med.
Grattis min fina Sora, hoppas på många många år till.

************************

2020-03-14: Max vom Pahlsteich

jagdterrier 20 014

 

Ja, då kom beskedet från Manfred: Idag fick Lotte vom Planetal 8 fina, kraftiga valpar. 3 hanar och 5 tikar. De susar gott i valplådan och alla mår bra. Uppfödaren Manfred Kühne som är ordförande för den tyska klubben ”Deutscher Jagdterrier Clubb”, i rasens moderland, har sin kennel sen tidigt åttiotal och kan sin ras, så jag hoppas och tror att valpen han väljer ut åt mig kommer bli en duglig jakthund och bra kamrat. Men allt detta står i stjärnorna än och jag ser framemot att se den lilla växa upp. Ska så småningom uppdatera stamtavlan och lite mer, dock kan jag konstatera att det finns en del gamla östtyska linjer, bland annat den kända och otroliga nedärvaren Don vom Amtsberg och en del vom Freischütz Ost, Von der Sorgeschleife, von Oberwiese och så klart Manfreds vom Pahlsteich i honom. Välkommen till jorden, lilla Max.
Bilden är lånad från Manfred.

***************************

2020-02-29: Jaktfritt...

jagdterrier 20 013Tja, nu har det i princip gått en månad utan jakt. Det är klart det suger, samtidigt så är det väl också lite skönt. Långa sovmorgnar, vare hemma och umgås med sambon, spela gitarr och ägna lite tid åt hästen med. Inte så dumt heller. Dock inte om jag frågar terriern. Har inte fått tummen upp för att lägga ett enda spår än, hoppas jag får till det framåt våren innan sommaren kommer. Dessutom så väntar vi på besked från Tyskland: Manfreds tik är parad och ska valpa någon gång i mitten på mars. Så här går vi i väntans tider.

****************************

2020-01-25: Gris i Bullaren

jagdterrier 20 012

 

Idag hade jag bjudit med mig ett gäng underbara jaktkompisar som jag fick jaga med flera gånger själv. Tanken var att släppa drevern Sofia och Håkans tax i vildsvins- och hjortfria marker. Alla, alla år som jag nu har jagat i detta lilla paradis på jorden har jag i princip endast fått upp älg och rådjur. Rådjuren är dessutom så pass få att det egentligen är den perfekta drevermarken här uppe. De tar sig fram lagom i ris och ljung och mossor och har stort sök nog och hänger i tillräckligt för att det ska kunna bli någon vettig form av jakt. Just det har jag saknat med mina tyskar ibland. Att söket är större så jag slapp gå och störa självt för mycket och att de ska hänga i lite längre, speciellt när det precis började bukta tillbaka, så bryter de och tja, då blir det ju inget.
Eftersom Fredrik, som har drevern, hade problem med för många vildsvin i marken och drevern började att jaga dessa istället, skulle han få släppa Sofia här. Tommy och Ingemar var med och så Håkan och jag och min Fredrik. Vi släpper drevern i västra änden vid sjön, hon söker fint men det går trögt. Klart, ny mark och väldigt glest med vilt här uppe. På väg till mitt pass nere vid hygget vid bäverån blev Sora helt av sig. Se och häpna: Vildsvinsspår! Och tydligen färska, eftersom Sora drar som bara det i kopplet. Satans. Skulle jag bara fått släppa henne här. Det hade varit så himla kul. Men, nu var det alltså rådjursjakt som stod på planen. Motvilligt följer min terrier med mig till passet och sätter sig bredvid mig för att spana.
Drevern tar sina rundor och till sist får hon upp något. Men någon riktig ordning blev det inte på henne, skallen liksom släpptes inte fullt ut, hon tystnade emellanåt och tog upp igen. Men absolut, hon hade något i näsan. Hör Fredrik säga på radion att hon är billig, om någon är intresserad, då bråkar det till bredvid oss i tätningen. Absolut, något är det hon har framför sig! Efter några minuter så kommer då även drevern, skallandes, dock glest, inget dreverskall som man är van vid. Tyvärr så kom det inte ut på hygget utan korsade ån bakom oss i det täta, rundade sluttningen och tog sig fram mot ödegården. Husse tröttnar och meddelar att han åker till ödegården och hämtar upp hunden.
Tja och vad ska man säga? Fredrik ropar: Oops, här står en hjort och tittar på mig och hunden efter! En kronhjort. Satan. Och jag som lovade rådjursmarker. Men vänta, det kommer mer.
Drevern infångad, nästa ut då taxen lilla. Herregud minns jag att jag tänkte. Dessa korta ben, hur ska det gå? Långsamt går det! Hon skuttar iväg, Håkan efter och jag blir sittandes i mitt pass med Sora bredvid. Det går en stund, livet känns perfekt och fint, då ropar Fredrik (drever Fredrik): ”Det grymtar gris bredvid mig!” Nä, nu får det ju vara nog. Bara så inte taxen fått upp gris! Som jag hade lovat: Grisfri jakt! Helt otroligt. Jag har aldrig fått upp varken hjort eller gris, helt enkelt för att det inte finns så många. Och då bjuder jag upp folk som ville bara ha rådjur och då händer detta. Vad är oddsen?
Men till sist så fick taxen upp ett spår och kör en liten vända på rådjur. Håkan fick se det på håll och var nöjd.
Vi bryter för dagen, grillar korv och tjatar om dagen och allt annat.

***********************************

2020-01-19: Stor vildsvinsjakt

jagdterrier 20 009Vilken dag, vilken jakt! Tyvärr har jag inte fått till några bilder alls i princip och detta trots att det sköts ett antal vildsvin, trots att hundarna gjorde kanon jobb. Men jag får väl ursäkta mig så här:
Bättre jag jagar och har fullt upp med det än att jag tar massa bilder och missar jakten. Typ.


Vi samlades tidigt på morgonen, regn idag med. Det blev väl ca. 20 skyttar och vi var 6 hundförare. Bredvid mina terrier så fanns det laikor och stövare samt jämtar. Eftersom det var en samjakt mellan flera jaktmarker så delades allt upp i mindre såtar med var sina hundar som till sist skulle mötas mer eller mindre i centrum av händelsen. Om allt gick som det skulle. Hundarna släpptes vid bestämt klockslag och allt drog igång.

Tyvärr så hittar Sora mängder med rådjur till en början och går på långfärd med dessa. Så jag kom i efterkälken då jag inte ville missa några täta skogspartier. Lite olyckligt utan hund liksom. Men hon var borta lite väl för länge så jag släppte min blinda gubbe istället och han gjorde bannemej bra av sig. Visst, hans sök är inte något stort, men han bara älskar vildsvin före allt annat och drar han efter något, så vet jag att det är vildsvin. Han struntar i rådjur.

jagdterrier 20 010Så med honom letandes runt mig och jag som ser åt honom, han har nosen åt mig, kammade vi i zick-zack genom några skogspartier, mer krypandes än gåendes och kunde konstatera: inga grisar hemma. Under tiden kom Sora tillbaka och vi fick per radio uppdrag att avancera framåt till ett område som en jämte skulle ha gått, då denna drog iväg med en galt på lång resa. Hundföraren hade hört flera grisar och eftersom jämten var iväg med en, fanns chans att de andra var kvar i dungen.

Jaha. Jo, och det var de också. Sora for in som en raket, Svante gapade helt besatt av jaktglädje och så körde de genom en jäkla tät dunge och fick ut en liten gris. Den sköts när den sprang över gärdet, tyvärr var Sora iväg med en annan som kom undan, så hon fick aldrig sin lön för mödan.
Under en sådan stor jakt finns det inte tid att fundera och bli glad över att en gris ligger utan man plockar in sina hundar och drar direkt vidare. Dit någon har sett grisar eller dit någon behöver hund.


Vi kammade av en ås som skulle vara lovande, men tyvärr var den tomt idag. Under tiden hade laikorna fått upp en grupp med vildsvin som de bjöd på härliga ståndskall i vassen. Hundföraren försökte komma åt, men det gick loss, tyvärr inte i pass utan smög förbi och ut mot grannkommunen. Det var inget mer än att de fick sätta sig i bilen och åka för att hämta de.
Vi som var kvar vispade runt i resterande mark, det blev några drev på vildsvin till. Sora hittade en stor galt i slänten på kullen som vi gick tomt på för några veckor sen. Hon drev den fint med sin söta terrierskall förbi två pass skyttar, varav den ene inte fick chansen, och den andre tyvärr bommade. Sora var efter någon kilometer innan hon vände. Tänk om det hade gått i lås! Men, men.


Vi avslutade med att gå genom ett vassområde, det var rejält blött, Svante gapade iväg för full hals, men det visade sig vara samma galt som Sora hade fått upp och iväg tidigare. Svantes spår gick ihop med hennes vid kullen sen. Synd.jagdterrier 20 011
Ja, sammanfattningsvis: Sora sprang 26km, Svante bara 10, jag var utsvulten men lycklig då terrierna och de andra hundarna lyckades få ut och fram några grisar. Det föll 2 vildsvin, många fler har setts och drivits på. Tyvärr fick en hund åka in till Blåstjärna Göteborg, hon behövdes sy, eftersom hon tydligen har varit i närkontakt med en galt. På kvällen fick jag ett runt-sms som skickades ut till alla som var med som gjorde mig lite extra glad: Svante, du är allt en redig kämpe!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.
PS: Wehunts GPS fungerade skapligt. Mer fel än rätt när jag väl behövde Soras position. Tittar jag på spåret så här efteråt ser det dock lite väl märkligt ut. Men visst, hon har jo varit på långskjuts, men så spikrakt då? Nä…

 ***********************************

2020-01-12: Stolpe ut

jagdterrier 20 008

 

Dagen efter superjakten igår så var Sora rätt mör, egentligen. Men vi var bjudna att få komma till en annan väldigt trevlig jaktmark så det var bara att packa hund och bil och åka.

Jaktlaget består inte av så många och såtarna är små, rätt mysigt och inte långtråkigt för de som ska sitta heller. Vi börjar i ösregn och det håller i hela dagen. Sora får upp några rådjur och driver fint, alltid fin återgång och sök på nytt. Grisarna har varit på marken under natten, spår fanns, men de hade lämnat området, tyvärr. Tyvärr gick inget i pass och blöta och frusna bryter vi för dagen.

 ***********************************

2020-01-11: En terriers drömjakt

jagdterrier 20 007

 

Oh ja, oh ja! Idag var det en sådan dag jag sent kommer att glömma. En sådan dag som sätter sig på minnet och låter mig le när jag tänker tillbaka. Vi var bjudna hos min goda arbetskollega och hans vän ute på Sotenäs. Som så många gånger innan hoppades vi att några vildsvin skulle vara hemma. Det är ju just för vildsvinen jag och terriern ska komma, rådjur jagar de här gärna med taxar (en rätt så trevlig jakt för den delen med!).


Min sambo Fredrik har fått hänga med idag, som alla gångar förr, för att med cykeln och Garmins Astro följer hundens rörelse och hjälpa henne över den stora och tyvärr väl frekventerade vägen ut mot Kungshamn. Skyltarna visar tydligt att det är 70km/h som gäller, men det är inte många som håller sig till det och ihop med väldigt dåligt sikt pga. kurvor och sly i vägrenen, är det en farlig kombination för en jakthund. Och för viltet så klart, det här är en sträcka med väldigt högt antal viltolyckor. Tyvärr. Men, med Fredrik i signalväst och cykel, känns det bra och han har kunnat rädda henne några gånger tidigare.


Vi samlas innan solen gick upp, det var rätt kalt, nja, ok, inte för årstiden, men kallt ändå, strax under nollstrecket. Med några koppar varmt kaffe, pepparkakor och goda skratt inne i jaktstugan, får vi upp värmen och jaktledaren la upp planen för dagen. Idag var en ny gäst med, Fredrik, som är dreverjägare och som vi var hos förra helgen. Ja, det är väldigt roligt att vissa återses ofta så vi har chansen att träffas och jaga ihop.
Jag, Drever-Fredrik och Bengan fick vänta tills östra flanken var bemannat, så att vi, om vi skulle stötta upp djuren, stötte dessa mot passkyttarna som då redan satt. Dagen strategi var en omvänd ordning till ”vad vi brukar göra”. Jag skulle släppa terriern i norra kanten och gå söderut. Äntligen fick vi då smyga iväg, längs sjökanten och en bit till i vassen. Ser att hunden blir extra exalterad och hinner inte ens fundera färdigt innan jag hör dagens första smäll. Drever-Fredrik kunde glatt konstatera att han hade snabbast reaktionstid av oss tre. Jag fick ursäkta mig, då jag gick längst bak…


Han hade sett en flock grisar framför oss, vi fick ett tecken att stanna och han hann ladda och skjuta dagens första gris innan vi ens hann börja. Nä men grattis och Waidmannsheil! Vi drog fram grisen, en årsunge till passet som Fredrik skulle besätta och väntade tills Bengan hade kommit till sitt pass. Ett rop till jaktledaren och den upplagda strategin ändrades något: trots att vi inte hade kommit ända upp till norra delen, så var det mycket bättre att stanna kvar här några minuter och låta den lilla grisflocken springa iväg en bit och lugna sig inne i marken. Vi kunde ju hoppas i alla fall att de inte valde att gå längs sjökanten och ut ur marken. Samtidigt så hade vi ju just gått där och lämnat våra spår så chansen var god att de valde att gå inåt såten.
Efter vad som tycktes vara en evighet med en ursinnig terrier i kopplet, kunde jag äntligen släppa iväg henne i grisarnas spår. Hon sprang bakspåren först, ärthjärnan hon är hade hon glömt åt vilket håll de sprungit. Men hon fattade självklart och stack åt rätt håll. Det dröjde inte länge innan de första skallen ebbade genom skogen och över sjön. Vi kunde fint följa vart grisarna gick, bara att lyssna.


De hade följt längs strandkanten och ja, bingo, vikit inåt såten. Vid två tillfällen stannade de kort och det blev några djupare skall på henne, dock var flocken mer eller mindre en flock unga grisar och ingen av dem hade lust att stanna och streta mot en liten terrier. De sprang hellre.


jagdterrier 20 006Spänningen steg, nästan otroligt! Såg på Astron att det nog bör gå förbi en skytt, inget hände. Satan. Och där då, det viker inåt mot mossen! Det bör gå förbi tornet….. pang! ….. Jag hoppar till som om jag vore skotträdd, men alla mina sinnen var inställda på att det nu måste hända! Och när det väl hände, skiter jag nästan på mig. Ursäkta.
Står kvar det jag släppte henne, hade inte rört mig från fläcken och nu tillkom bara mitt fåniga flinande över tanken att terriern nu står där, stolt som en drottning och luggar gris. Skytten meddelade att grisen hade gått iväg, att han inte såg den mer, att terriern kom i spåret och det lät som lite tumult borta i det täta mot mossen. Men det var som tur var de sista rycken grisen gjorde, skottet satt bra, Sora fick en liten soft träning i närkamp, sen var det klart, hunden tyst och skytten kunde gå fram. Grattis och Waidmannsheil för andra gången idag.


Med grisen liggandes brukar Sora släppa det och komma tillbaka, vi går tillsammans som det tidigare var tänkt vi skulle göra. Flocken av resterande grisar verkade ha gått över kullen som vi skulle ta, så vi fullt av jaktlycka rundade vi norra kanten av såten och baxade upp oss för kullen. Terriern skötte sitt jobb och hittade löpan som flocken hade lämnat över kullen. Det syntes tydliga stämpla i den blöta leran. Hon spårade tyst och tyvärr så hade flocken lämnat såten och sprungit iväg över mossen. Men, vi klagade inte, dagen var mer än lyckat och de två som sköts var perfekta matgrisar.
Vi gick färdigt såten, inget mer att hitta, vi bryter och samlas för att gemensamt dra fram viltet innan korvgrillning och ljug och berättelser.
Tusen tack för en oförglömlig dag i Dianas anda.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho min lilla terrier.

 *************************************

2020-01-06: Ännu en ny Bohusjakt

jagdterrier 20 004Oh, vad jag bara älskar att få komma ut och prova på nya marker med underbart trevligt folk! En arbetskollega till mig och hans svärfar jagar på en härlig plätt ute på Sotenäs. Här finns gott om rådjur en del vildsvin som gästar regelbundet, i princip inga vägar och än inga vargar heller. Med andra ord ett drömscenario för en jaktnörd. Tidigare har man jagat med drever på dessa marker, men det var varit glest med jakter eftersom tiden ej fanns och hundarna hade gått bort utan att man skaffade nya. Ja, vilken tur för mig då att få chansen att släppa terriern.
Vi samlas på morgonen, jag får en karta och instruktioner om hur jag skulle gå, sen går de tre som var med iväg till sina respektive pass och jag krånglar upp för ett jäkla brant och igenvuxet berg. Men, ska man upp så ska man. Inte vill jag göra bort mig och säga att jag ej klarade komma upp. Svettades och svor, hunden än i koppel då jag skulle släppa henne uppe på toppen och gå ner igen, mot åkrar och passkyttarna.


Så fort jag släppte henne, stack hon i sitt vanliga sätt iväg, letar och hittar. Rådjur som tyvärr bestämde sig för att ta bakvägen ut. Hon följer efter alldeles för länge innan hon släpper och jag kände irritationen krypa på, men hon är ju ingen maskin. Vi fortsätter sedan och förväntningarna på vildsvin stiger när jag kommer ner i en tät plantering. Stigar överallt. Klövavtryck överallt. Hunden blir vansinnig, även Svante som hänger med i lina stretar. De har funnits här i natt, det var klar. De hade fångats på kameran sent igår kväll. Men, en sådan tur att de är kvar hade vi inte. Sora spårade iväg, tyst, självklart, då det var för gammalt för att släppa skallet. Hon spårar en bra bit över marken och in i grannmarken innan hon besviket återvänder. Suck, inga hemma då. jagdterrier 20 005
Vi fortsätter, hon får upp mera rådjur, driver vackert och efter en bukt springer det i famn till ena passkytten. Ja, alltid nåt! De vill gärna skjuta ner rådjurstammen lite, då de blir väldigt många nu. Så det var ju väldigt lyckat. 
Svante började bli ivrigt vid en tät slänt. Efter det att Sora kom tillbaka sticker även hon in dit. Det blir några skall som om ”Oh heja heja vad det luktar gooooottttt här!!!” men mer än så blir det inte. Jag kryper dit (ja, jag kröp, det var så tät och brant att det inte hade gott annars) och ser mycket riktigt: ett grisbo! Fint kuddat med granris och gräs, där hade de nog bott i natt. Svante fick undersöka det och spåra lite runt boet, men av Sora att tolka, var det nattens grisar. Hon spårade bort mot samma håll som vi tidigare hade hittad de andra spåren som gick ur marken. Det kanske inte ens var natt gamla slag? De kanske gick iväg när skyttarna och bilen klampade på några 100m nedanför slänten? Vem vet. I vilket fall som helst så var de ur marken.
Vi kommer fram till skyttarna till sist. Starta en till såt längre in, men ingen lycka där heller. Hon får upp rådjur, driver fint, dock lyckas ingen att komma till skott. Så kan det gå.
En till som inte lyckades med något var Wehund GPS-en. Vad hade jag ens förväntat mig? Blir jag ens förvånad längre? Jag vet inte. Det är full täckning här ute, jag kollade inspelningen på datorn sedan, det fanns täckning i princip hela vägen och spåret spelades in till Wehunts-server. Men ingenting, absolut ingenting kom fram till min mobil, trots täckning. De säger ju att den tar de bästa GSM-näten som de kommer åt i området man befinner sig. Hur f..n är det då möjligt att det är så opålitligt?! Nä, jag är väldigt besviken. Tur jag har Garmin som aldrig har svikit. Faktiskt.

 **********************************************

2020-01-04: Ett eftersök

jagdterrier 20 003Ja, jakten var då inte slut efter det att jag hade fått tillbaka min Sora. Skyttarna satt kvar, wachteln jagade hare och dov och vi skulle flytta oss en bra bit längre in, bort från vägen och bara gå över några få kullar. Jag märkte att Sora var trött och höll sig väldigt nära nu efter det att hon hade sprungit vilse. Men visst, en liten kulle skulle väl gå.

Hon höll sig på hela (…) 50-80m kring mig, så nära brukar det verkligen inte vara, letade och letade i långsamt tempo efter 18km i benen hittills. Då gläffsar hon till, väcker och börja driva. Rätt fint faktiskt, det går långsamt då hon är trött så det buktar fint runt mig på min lilla kulle, tyvärr är det för tätt. Efter några minuter får rådjuret nog och lämnar kullen. Ha, ha. Det går över åkern intill och över en mindre bilväg, en mycket mindre bilväg med knappt några bilar som kör här ute. Jaha, där bryter hon! Kanske till minne av hur det gick sist eller så var hon för trött, jag vet inte hon återvänder i sitt spår, fint som vanligt.

Pang! Wow. Jaha. Där small det. Det var skytten som satt vid en liten vildåker på andra sidan vägen, över en liten kulle. Det var då rådjuret som hon hade fixat över. Fint. Synd att hon inte drev fram bara.

Så kommer besked via radion: Tyvärr, jag sköt på rådjuret, det tecknade men gick vidare.

Från jaktledaren fick skytten ett ok att kolla skottplatsen på blod. Stackars kille, det var hans första vilt han skulle ha skjutit efter att ha tagit jägarexamen. Jag led med honom. Han meddelade att han inte kunde hitta något.

Jaktledaren undrade om jag kunde tänka mig att gå med terriern. Jo, visst absolut. Men låt det ligga en timme så vi inte klampar runt och stöttar iväg det bara. In med terriern i bilen, hon fick ta en powernapp. Ni som har tysk jaktterrier vet att de kan lägga sig på en tio minuters vila och har full laddning efter det. Det är lite skumt, men så är det. Hon fick nu vila i 40min i stillastående bil under tiden skytten fick sitta kvar på sitt pass och må dåligt. Stackaren. Vi andra hade samlats vid en gård och summerade dagen så här långt. jagdterrier 20 002

Då var det dags att ge sig iväg. Jag bad Rickard att hänga med som ”min skytt” så jag helt kan koncentrera mig på hunden. Vi har gjort detta några gånger tidigare tillsammans, det funkade bra och visade sig funka bra idag med.


Framme vid skytten pekade han åt vilket håll han sköt och hur rådjuret hade gått. Mhm…. Ok. På med spårhalsband och hon drar iväg en bara bit längre bort än vad vi hade fått pekat ut för oss. Det kom några invändningar bakifrån om att det är fel här borta. Nej du sa jag, lita på hunden. Hon vet vad hon gör.

Mycket riktigt. Vi hittar rikligt med blod i det djupare gräset på åkern och med väldigt bestämda terrier-pansar-steg och nosen i marken plöjer min terrier framåt i spåret. Ingen tvekan att hon var rätt. Här och var hittar vi några droppar när vi går över åkern. Skytten fick stanna kvar i pass, ifall rådjuret ej skulle ligga. De andra skyttarna hade vi placerad runtom. Vi pulsar iväg, över en gärdsgård, oh ja, även här var det blod att hitta. Vidare över en kulle och ner i en tät plantering. Vi fortsätter in i planteringen, hittar några droppar här och var längs spåret, terriern ligger fint i linan och drar framåt. Efter någon minut kom vi då fram till en buske, där rådjuret hade lagt sig.

Det var redan på andra sidan världen, vi behövde inte avfånga det. Det var ju skönt. Vi meddelade ”Ja, då har vi Suchenglück und Waidmannsheil för dig!”. Skytten fick ta Google translate, ha, ha…. Han var glad. Vi drog fram djuret och han fick då ta ut sitt första rådjur.
Dagen slutade alltså på topp med ett lyckat eftersök och en lycklig första-gången skytt.
Ho-Rüd-Ho.

 ***************************************

2020-01-04: Bohusjakt – Min vilsna terrier.

Via en jaktkollega fick jag möjligheten att få komma ut till ett nytt ställe ute på Sotenäs. Just Sotenäs är lite speciellt. Ett på ett sätt väldigt kargt och av havet hårt ansatt område, fullt av bohusgranit och stormpinade låga träd. Åt andra sidan små oaser av rent ljuvliga skogspartier, frodiga åkrar med fullt av vilt. På vissa områden är finns så täta vildsvins- och dovhjortstammar att man i varje drev får upp. Nu gäller det visserligen inte hela Sotenäs utan några få av dessa jägaroaser, men oavsett så är förväntningarna alltid mycket höga när jakten blåses igång.
Idag då på ett nytt ställe, lite ut mot Hunnebostrand. Inga stora vägar här, en naggande god såt skulle vi börja med att släppa gråhund. Jag skulle posta någorlunda nära min bil för att kunna plocka ut terriern om gråhunden springer för långt bort. Där satt jag i solen och funderade på livet, gråhunden höll på att spåra men får inte upp något förrän att hundföraren förstod att det var något på gång och det bar iväg på långskjuts. Vi avvaktade, gråhunden bröt så där lagom, kom tillbaka och de fortsätter. Efter en halv timma till verkar något fånga intresset och swiff, ja, där var det något. Han spårade och vid en damm i vassen syntes det på GPS-en att han nu var säker på sin sak och följde efter. Säkert gris, där brukar de stå. Tyvärr gick det åt helt fel hål och efter ytterligare en halv timme fick hundföraren nog och åkte för att hämta hunden.
Jag packade ihop och hämtade min, gick in och släppte. Vi gick genom såten som egentligen redan var genomgått, mer eller mindre och mycket riktigt, så fanns det inget annat än rådjur och dovhjortar kvar. Som var fredade.
Vi kom till sist fram till yttersta passkedjan och bröt. Terriern var borta än, iväg med dovhjort.
Vi bryter såten, tar bilarna en bit bort och gör ett nytt försök.
jagdterrier 20 001Terriern skulle få gå från norr, en av jaktlagets wachtel från söder. Tyvärr så var marken lite för nära vägen 172 mot Kungshamn, men som vi tyckte, skulle väl inget drev gå över en ås och ner för en brant för att gå över vägen?! Nej, det gjorde väl inte drevet……
Sora letade underbart och hittade långt inne i såten. Rådjur. Hon drev helt ljuvligt och flera kunde se, kom dock inte åt att skjuta. Hon höll i och det buktade riktigt fint, jag stod kvar på min kulle och njöt. Till sist släpper hon och återvände fint i sitt spår. Uppe vid en av granitåsarna ser jag att hon går en bra bit vid sidan av sitt spår, ju, så klart, vinden blåser från havet och därmed flyttade sig spåret inåt landet. Så här långt gick det bra. Svårare blev det när det var några bukt cirklar som hon var tvungen att leta reda på utgångar under dessa blåsiga förhållanden. Vid den sista misslyckades hon. Jag såg hur hon febrilt letade utan att hitta anslutningen till sin egen löpa som hade blåst iväg uppe på granitryggen. Satan. Stackars liten. Ser hur hon velar och försöker, till sist verkar hon ge upp och försökte med sin inre kompass att navigera tillbaka. Tror hon måste ha haft en minnesbild av att hon passerade en väg och en åker bakom som hon för helvete misstolkade fel nu: det var 172:an och åkern intill som hon närmade sig nu. Hon kom över vägen (…), jag sprang för kung och fosterland men hade ingen chans att nå dit. Gråhundsägaren tog det bästa beslut, kastade sig i sin bil och körde ner. Under tiden hade Sora vänt, då hon begrep att det inte stämde och sprang nu längs med vägen! Mitt hjärta hade stannat om det inte hade varit tvungen att slå hårt för att orka med pumpa runt på blodet så jag kunde springa. Marcus körde nu själv på vägen och ropade på radion att Sora sprang mitt på asfalten! Bilarna saktade väl in lite hoppas jag, men de hade motsolen i ögonen och jag tackade alla gudar och stjärnor när Marcus meddelade att hon nu sprang ut på åker igen. Upp mot ett berg. Jo, det var väl kanske en till minnesbild hon hade. Hon kom ner från ett berg, ut på en åker och över en väg under drevet. Jag vet inte. Jag kan bara spekulera. Marcus försökte ropa på henne, men självklart lyssnar hon inte på någon annan.
Jag satt nu i passaten, körde ner till gården där hon hade svängt upp mot åkern. Andfådd och livrädd för min älskade hund tog jag passagerarstolen bredvid Marcus och vi åkte ut och runt och in på en annan väg för att genskjuta henne. Det var helt uppenbart att hon hade gjort bort sig komplett nu. Lättare sagt än gjort för självklart sprang hon lite fram och tillbaka uppe på nästa jäkla granitberg. Till sist tyckte vi att vi kunde räkna ut att hon kanske tar sig österut. Vi stannade bilen vid en åker, jag tar fram pipan och visslade för allt pipan och lungorna orkade, bara hon måtte höra mig!!!!!
Äntligen syntes det på Astron att hon vände åt vårt håll. Mera pipblåsning! Kom lilla du, kom nu! Efter några minuter dög hon upp. En sten ramlade ner från hjärtat mitt och min lilla terrier pep och suckade av glädje när hon äntligen var framme. Hon var lycklig, det märkte jag när jag bar tillbaka henne till bilen. Hon la sitt lilla huvud på min axel och suckade. Ah……. Gör inte om det min lilla vän!

 ********************************************