Det är slut lilla vännen och ja, jag vet att det har gått en älg här tidigare. Jag vet att du vet, du behöver inte tala om det för mig. Nej, jag kan inte släppa dig hur gärna än du hade velat det. Vi får rätta in oss i naturens gång, nu är det vilotid för det vilda och du för nöja dig med att veta att det har gått en älg här. Sluta nu att titta på mig så där! Lilla vännen.

Årets sista jakt. Jaktårets alltså. Det är lustigt det där med ett år och ett jakt-år. Men nu är det alltså jaktårets sista drevjakt med löshund för min del. Vi är bjudna hos en god arbetskollega och hans vän på deras helt underbara marker. Sambon fick hänga med idag och visst var det svårt för honom att slänga bort det varma täcket och kliva upp i mörkret en lördag morgon. Men han behövs. Inte som passkytt (det hade han fått vara, självklart, men han måste ju först ta jägarexamen) nej, som varningstriangel liksom. Han behövs som reflexväst med tryckt ”Jakt pågår” eller ”Jakthund på vägen!” som springer ut och viftar med armar och ben i fall min lilla terrier ska tar sig över vägen. Och drevdjuret med för den delen. Inte heller ska den stackarn bli påkört när den snällt låter sig drivas av min hund.
Vi samlas som så många gånger tidigare i den varma, goda jaktstugan. Dricker lite glögg och smaskar på pepparkakor som dukats fram. Vi kommer snabbt överens om radiokanalen, lägger in Soras DC-50 i Ingmars hundenhet som Fredrik får med sig så han ser om och hur hans insatser behövs för att stötta hunden. Förväntansfullt drar vi sedan igång. Förväntansfullt på många sätt: Det har gått förbi någon enstaka gris här under veckan, det finns gott om rådjur, spår efter älg vittnar även att denna finns och på vissa ställen ligger en lätt pulversnö kvar som kan berätta om andra nattliga aktiviteter. Skyttarna sitter snart på plats och jag kan stryka kopplet på henne. Hon har varit på denna mark några gånger nu så hon vet vilken väg jag färdas på och vart det brukar stå djur. Mycket riktigt tar hon sig upp för berget så jag slipper klättra i ravin och skrevor. Där uppe hittar hon älgko och kalv som en av skyttarna får se. De är fredade och dra med henne längs markgränsen uppåt mot mossen. Hon släpper och är åter hos mig efter 10min. Visst retar jag mig många gånger att hon har blivit allt kortare i drevtider, men på en sådan här liten, vilt rik mark är det att föredra och hon jobbar perfekt för en sådan jakt som idag. Det tycker även mina jaktvärden. Hunden springer efter så länge det är i marken, när det väl gått ur marken tycker även hon att det räcker och kommer snabbt tillbaka så vi kan fortsätta och förhoppningsvis hitta nästa djur. Man behöver liksom inte vänta för en hund som är försvunnen med sitt drevdjur i någon timme. Vi fortsätter och det dröjer inte länge innan hon hittar nästa vilt, börjar driver och det smäller. Wow. Skulle jag eller hunden om man så vill, ha en sådan tur att det sköts ett drevdjur för henne på årets sista jakt? Ja, det skulle vi ha! Hon driver fram till djuret som passkytten ute vid åkerskanten fick fälla. Hon är dock ointresserad i ett liggande djur, vänder och kommer tillbaka till mig så vi kan fullborda såten runt. Hon hittar ett djur till, säkerligen rådjur det med, men det går ut över mossen och norrut så ur marken. Nöjd och glad kan jag sedan koppla en lycklig terrier som förvaltade sin sista chans väl.
Vi hinner släppa taxen. En liten sockersöt dam. Dvärgtax skulle jag nog säga, men på pappret är hon en strävhårig normaltax. Mycket liten så det går mycket sakta för henne och drevdjuret som hon hittar buktar fint med henne. Till husses stora glädje kommer drevet rakt på honom och han får fälla själv för sin hund. Det är gräddetoppen på dagen jakt och vi avslutar nöjda, bär hem dagens byte och grillar sedvanligt korv.
Tusen tack ni för att Sora och jag fick komma till en underbar sista jakt! Nu återstår att ta tag i lite hundträning, speciellt spår ska jag försöka komma igång med henne igen. Tack och hej och Waidmannsheil.

Det är väl ungefär så Sora ser ut när hon är släppt i skogen nu. På vissa ställen är snön rätt hög, på öppen mark och vid hyggen till exempel. Och på andra ställen, som mitt i skogen, är det ingenting, typ. Jag åker upp en sväng till Bullaren för att få loss Sora lite. Snart är ju drevjaktssäsongen slut, tyvärr. Fast samtidigt lite skönt också. Äntligen en sovmorgon och äntligen en frukost ihop med sambon igen efter i stort sett fyra månader. Det gör gott och hemmafreden kan rättas till igen.
Snön här uppe i Bullaren vid norska gränsen är lite högre än nere där vi bor, så min lilla terrier fick jobba rejält med sina bakben och rumpa. Hon studsade och pulsade framåt som en utter i vattnet. Ibland försvann hon helt under snön för att strax därpå studsar upp igen. Hon tycker trots allt att det är himla roligt, även om hon inte hittar något. Tyvärr så gav en tre timmars tid i skogen inte ett enda djur att hitta, synd för henne, men visst, skönt för rådjuren. Fast ett litet älgdrev hade nog varit fint det med. Nu ligger hon och sover gott, nästa helg är sista chansen att få springa loss i skogen. Vi är bjudna hos en arbetskollega i Sotenäs igen. Ser väldigt mycket framemot.
Ho-Rüd-Ho.

Och då kom äntligen lite snö! Helt perfekt mängd också så även de kortbenta taxar skulle ha chansen att klarar sig. Idag fick vi komma till en liten fin gårdsjakt ute i Sotenäs igen. Helt underbara människor och trevlig mark. Det var här jag sköt min första gris, vilken jakt det var och betarna hänger prydligt på väggen här hemma nu. Är du sugen att läsa från jakten, varsågod, här är länken dit: 2014-01-11: Min första gris.

Jag och terriern anlände i god tid, markvärden hade, som alltid, flankerad gårdsuppfarten med facklar så gästerna inte skulle åka vilsen. I jaktstugan serverades glögg och pepparkakor, tillsammans med jaktens regler, skjutvinklar och kartor. Passen hade blivit bestämda kvällen innan så var och en fick tilldelad sitt pass, hundförarna, förutom jag deltog tre wachtelhundar och två taxar fick var sin såt och sina riktningarna som vi ska gå så var det bara att köra igång. Alla hoppades på att få se vildsvin, då de är rätt täta på vissa ställen i Sotenäs, rådjur finns det gott om och även dovhjort har observerats. Och älg så klart.
I samtliga såtar blev det fina drev, det fälldes tre rådjur, två älgar sprang förbi passkyttar, vildsvinen var inte med i matchen idag. Sora jobbade på bra, sökte som en torped och drev hyfsat. Tyvärr så gick hennes drev inte i lås utan smög undan och förbi. Två av rådjuren sköts för wachtel och tax, den tredje var ett stänkdjur av Soras drev visade det sig. Tyvärr så hann jag inte med några bilder mer än när jag precis skulle släppa, sen var dagen helt upptagen i såtar, god lunch, omplacering och nya tag tills skymningen föll och vi fick ta farväl för denna gång.
Tusen tack för idag.
Waidmannsheil.

Tidig samling för en rävjakt med stövare. Det var kallt och blåste en del men summa summarum en lyckad dag. Det sågs några rävar och även harar och stövarn jobbade fint med en av rävarna. Tyvärr så gick just drevräven ur marken så det blev inte skjutit för hunden men in av skyttarna fick fälla en fin hanräv som smög förbi. För lite träning bad jag om att få ta med svansen. Jag brukar gärna torka rävsvansarna för att sedan framåt sommaren när jakten är slut, kunna träna lite apportering med dem. Känns enklare att bara kunna plocka fram en torkat svans när jag väl känner för det istället för att ha en fryst i skåpet som jag får planera när jag ska ha den och plocka fram i tid så den hinner tina. Torka går ju så världens enkelt: Bara hänga upp i förrådet så är det klart. 

Innan den hängdes till torklinan fick den dock ställa upp för några enkla övningar. La ut svansen lite bland buskar och gräs, skickade ut henne med ”Sök-apport!” så fick hon hämta in svansen.
Tack!

… är lika med att få lite extra omvårdnad och få göra saker man tidigare inte fick. Som att ligga i sängen. Nu får han det. Sov gott lilla kämpe.

Fick äran att släppa terriern i en underbar mark idag. Ute i Sotenäs, Bohusläns pärla! Här finns det en otrolig mängd vild, det kanske är så enkelt att de tycker om att bo väster om E6, ute vid havet. Ekar och bokskogar finns, lika väl som åkrar och gärden som än brukas och sköts väl. Sotenäsets Jaktvårdkrets fungerar väl, alla känner alla och på nåt sätt känns det att man tar hand om varan och viltet på ett annat sätt här ute. Lite mer intimt, privat eller jag vet inte. Det är något speciellt här ute bland fiskesamhällen, den saken är säker. 

Jag är verkligen oändlig glad och tacksam över att få komma hit ibland. Äntligen har hunden fokus ifrån början för hon känner att det finns vilt i området. Hela hon byts ut på något sätt och det är en fröjd att se och följa henne jaga här ute!
Vi träffades med sedvanligt prat och glögg i jaktstugan. Det brukar finnas gott om tid för det, då vi träffades 7:30, mörkret håller fortfarande ett fast grepp om landskapet så det känns härligt att sitta i värmen och återse gamla bekanta och nya jägare. Det är sådana här stunder som jag känner mig delaktig i något fint, där inte alla bara rusar och har bråttom utan njuter av en trevlig stund tillsammans innan jakten. Vi fördelar passen, till mig säger jaktvärden bara: du vet ju hur du går!
Taggade, mycket taggade drar alla iväg, jag väntar med terriern i bilen en stund till. Alla ska hinna ut och sätta sig och så ska det hinna komma lugnet över skogen igen. På med GPS, ut med bössa och hund, på med hörselskydd och iväg. Vi kommer upp en bit i marken, längs sjön och jag märker på henne att hon har något i näsan, hon är alldeles av sig för att få komma loss. Stryker kopplet och iväg skjuter hon som en torped. Hon springer tillbaka en bit och viker upp mot berget, igenom en skeva och upp. Där tjuter hon till och börja driva. Det går en bit ut ur marken, kommer in igen, runt i gallringsskog en sväng och - Pang- bocken ligger, jag ler och ser att min lilla terrier kommer fram, kollar djuret, vänder och springer tillbaka till mig. Vi fortsätter, går lite zick-zack över marken. Jag ser inte mycket av henne eftersom skogen säkerligen luktar väldigt gott så hon är ute långt och länge och söker fint. Jag rundar själv ut mot vattnet igen, hon följer parallellt, sticker in till mig då och då och försvinner igen. Älskade hund, vad du jobbar bra idag! Kommer upp på ett litet berg, tänker vända inåt såten igen då hon börjar väcka, gnälla och driva. Yes! Perfekt! Jag blir så glad så för även om jag vet att hon gör så gott hon kan, så känner jag en enorm press på mig att hon ska lyckas så passkyttarna och jaktvärden blir nöjda. Ni vet, pressen när man är bjuden stiger lite extra jämfört med jakterna med sitt eget jaktlag. Hon driver runt på den lilla marken, rådjuret väljer fel väg ut, förbi tornet - Pang – rådjuret ligger. Glad terrier kommer fram, glor åt skytten och viltet och är åter hos mig efter några minuter. Vi fortsätter längs en mosse och det är som i en alldeles för härlig dröm! Hon springer ut på mossen, börjar skälla och snart är hon igång igen. Älg. Hon kommer in med älgen i marken, sakta och fint, förbi två som ser och får lyfta på hatten. Både hund och älg försvinner ur marken och det tar en stund sen innan hon släpper och är tillbaka.
Vi bryter in mycket, mycket rolig såt och tar hand om viltet, följd av en stund uppvärmning och återupplevelse av diverse kroppsdelar inne i jaktstugan. Sen är det lilla taxens tur att komma ut.
Hon släpps uppe i en kulle, jag har ett perfekt pass och snart var hon igång och drev. Flera fick se drevdjuret, det buktade fint men tyvärr kom ingen åt att skjuta. Synd, väldigt synd, hon gjorde sig så förtjänt av att få bocken! Men tyvärr så drog det iväg efter några fina bukter och försvann. Husse fick åka och hämta den lilla rackaren som sedan låg lycklig i knät på husse inne i jaktstugan. Dagen avslutades med grillning, som alltid i detta trevliga jaktlag.
Tack för en alldeles perfekt dag.

Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

Oh ja, äntligen kan jag väl säga. Det är väldigt många jaktdagar som vi åker hem utan ens ha fått ett drev på hunden. Samtidigt läser jag på andras bloggar och nyhetsflöden att det sköts si och så många grisar, rådjur, dovhjortar och annat så frysen är fyllt till bräden. Ja och så går vi här och det finns ingenting på flera timmar. Rätt så trist och ibland känns det som om hundarna tröttnar lite gran på det med, att det inte är lönt att springa häcken av sig om det inte finns något att hitta. Men idag alltså, idag så föll allt på plats och hem åkte jag med ett rådjur i bagaget och en överlycklig terrier.
Släppte hunden och gick och gick. Hon sökte och sökte och allt verkade som vanligt: tomt. Jag var nära att ge upp och blåsa av såten när hon väl ropar till: här, här, häääääärrrrrrrrr! Och så drar hon igång med sitt höga och gälla skall. Det snurrar runt men det dröjer inte länge förrän det går i lås. Ett skott och bocken ligger. Sora driver fram, tittar på det fällda viltet, puttar nästan som en stövare på den fällda haren, hon hade nog gärna fortsatt lite till och återvänder till mig. Tillsammans går vi fram till skytten, han får en grankvist i hatten.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

Hoppas ni alla har haft en underbar Jul och det nya året har börjat bra. Vi hade mina föräldrar hemma och firade tillsammans med Fredriks familj. Det blev hummer på nyårsdagen och mycket annat god mat. Nu är det dags att infria de nyårslöften man gav sig. Fast, det har jag mer eller mindre slutat med. Det fungerar ju ändå inte.
Men nu så var det äntligen dags att återförenas med de andra på jaktmarken, släppa hundarna som visst blev lite bättre i hullet över alla helgdagar de med. Vi släppte både Sora och drevern idag, det blev fina drev och en mysig eld avslutade dagen. Tyvärr så åker vi hem tomhänta, men vad gör det om terriern är nöjd med livet och sina drev?