Ja, vad tiden går! Jakterna håller på och allt går väl, hundarna mår toppen och det gör jag med. Har inte funnit tid att uppdatera mera här, tyvärr. Nu tar vi det lugnt ett tag och njuter av den fina juletiden.
God Jul till Er alla och gott nytt år.

Visst kan man ”Sitta vackert” kanske till och med majestätiskt. Men varför ska man det om man kan se ful ut? Med benen lite som om de inte hängde ihop med kroppen. Sora, min tik, sitter jämt så här. Var tvungen att ta kort nu, för det är så himla fult hon sitter. Vet, många terrier behärskar konsten att sitta fult.

Då det fortfarande är i början på drevjakts säsongen och Sora med sina 2 år fortfarande är ung hund, har jag ingenting emot att bara åka till skogen med henne någon helg för att släppa henne, helt utan press att hon ska fungera då det sitter passkyttar och väntar. Lite skogsträning utan press. Så det bar av till jaktmarken tidigt på morgonen, jag släppte den ivriga lilla terriern och hon började söka ut. Jag går långsamt framåt åt det hållet som jag har tänkt mig hon ska avverka skogen och hon följer snällt med mig, än lite längre bort, än närmare. Emellanåt stannar jag så hon får tid på sig då hon än är alldeles för ivrig och har liksom inte ro att reda ut något på riktigt.
Till sist får hon upp något, väcker och driver iväg över hygget. Det går fint, jag hör henne underbart då det är vindstilla och drevdjuret väljer att springa runt hygget för att sedan återvända till marken. På 500m passerar de runt igen och kommer tillbaka över åkrarna. Jag ser tyvärr inte vad det är hon driver, men av spåret att tolka måste det vara rådjur tänkte jag och blev glad att hon håller i så fint med lagom skall, något tätare som vanligt. Emellanåt står det stilla, till min förvåning och funderingar om det verkligen var rådjur ställer sig mer och mer. Men så fortsätter drevet lite österut och genom en tätare plantering för att komma ut på en mosse och vidare till grannmarken. Allt går ju så härligt att följa via Gps nu. Sora fortsätter och fortsätter och drevdjuret hade bestämt sig att dra rakt söderut. Jag börjar bli orolig, då det finns en rätt så trafikerad väg rakt söderut och de är exakt i riktning mot denna. Jag hör henne inte skälla längre, då det blir för långt borta för att höra, men på GPS-en är hon fortfarande på. De drar och drar mot den stora vägen, stannar ibland och forstätter sedan. En liten skymd av panik börjar breda ut sig och ögonen är fastlimmade på Astron. Ännu närmare vägen. Jag vet att bilarna kör rätt fort och man ser inte mycket till höger och vänster, skog och buskar i diket gör det inte lätt för en bilist som kör fort att hinna upptäcka en liten hund. Fan också. Nu är hon framme vid vägen och det står stopp igen. Jag hade börjat springa till bilen som stod parkerad alldeles för långt bort, med flåsen i halsen kollar jag Astron och ser att hon är kvar vid vägeskanten, GPS-ljuger inte och det rör sig inte från platsen.

Hon är påkört! Hon är påkört! Är det ända jag hinner tänka och springer fortare och fortare. Fredrik fick stå ut med min ilska för att han skulle springa fortare, fortare, då hon verkar vara påkört. Min lilla, älskade terrier ligger i dikeskanten eller under en bil och är död! Tårarna börjar nästan rulla, Fredrik får sätta sig bakom ratten när vi väl är framme vid bilen så jag kunde guida oss till punkten där hon finns. Vi närmar oss platsen och jag är nära upplösning för det jag väntar mig att se. Vi kommer intill hennes GPS-position, ingen bil syns till. Slänger ut mig ur Passaten och springer längs diket, var är du lilla vän?! Då hör jag henne skälla. Hon skäller! Och det är ett grovt skall och inget gny från en påkört hund i smärta. Jag exploderar i glädje och ropar på henne, var är du då, lilla terrier? Hon skäller igen och jag hittar henne ca. 20m innan vägen. Hon håller fast ett rådjur. Stackars rådjur, en get, fullständigt utmärglad, hela spegeln full i någon gegga, ett ben verkar ha ett gammalt brott och blicken i hennes ögon är redan tom. Stackars varelse. Jag ringer jakträttshavaren då rådjuret ligger, får direkt tag i honom och avslutar ett litet plågat liv.

Min Sora hade alltså fått upp den skadade och sjuka geten, drivit henne en bra stund och 20m innan de skulle upp på vägen hade terriern fått dragit ner geten och mer eller mindre hållit henne tills vi kom fram.
Jag tar några djupa andetag, paniken lämnar kroppen, min hund lever och har gjort en mycket bra insats.

Ho-Rüd-Ho.

Äntligen, äntligen, äntligen! En av årets höjdpunkter: stuva allt man behöver för några härliga jaktdagar i bilen, ladda GPS och radio, hålla koll på två väldigt ivriga terrier och åka upp till Bullaren. Under året burkar vi höras vid, Ivan och jag för att höra hur man har det, hur skogen mår och att få höra de senaste älginventeringar. Ivan (=markägaren) kunde då meddela att en ko med kalv regelbundet hade varit vid äppleträdet framför huset så visst, det låter lovande. En och annan tjur hade sett och en ko med dubbelkalv. Jag åkte upp söndag kväll så hade vi det traditionella möte hemma hos Ivan där vi bestämde hur och när och på vilket sätt vi skulle börja måndag morgon. Nåväl, det blev väl det vanliga: träff hos Lennart i stugan innan det blev ljust, dricka en hel del kaffe och sen ge sig ut. Ivan fick som vanligt det mesta av drevjobbet. Han är rätt så enveten med att han vill gå och de andra gubbar kanske har nått gränsen på hur mycket man klarar av att klättra: fram till passet. Så Ivan tog det mesta alla dagar, jag fick några gånger med, någon såt gick vi tillsammans på var sin sida av marken. Jag släppte även Sora vid några tillfällen. Men, det var som förhäxat, helt jävla dött! Inge en enda älg, ingenting!!! Helt makalöst tomt. Sora hittade och drev rådjur vid ett tillfälle men för övrigt hade älgarna flyttat till Norge, kanske, vem vet. Tur att sällskapet var så trevligt och vi fick några fina stunder i skogen. När det sen var dags att åka hem efter tre dagar, kändes det allt lite tråkigt, det är rätt lätt att vänja sig vid trevliga människor och ett härligt, om än vildtomt landskap. Ses nästa år igen! Och nu är marken fri för mig att släppa hund på småvilt.

PS: Ivan och de andra fortsatte veckan ut att ihärdigt få fatt i någon älg. På fredag lyckades de: en fin tjur! Så det blir en liten påse till frysen i alla fall. Tack Ivan för förtroendet att få jaga på din fina mark.

Sommaren är över, vi har haft några underbara semesterveckor, rest till Norge och vandrat, har ridit mycket och pillat på hästen och nu, med hösten alldeles framför dörren kryper det i hela kroppen. Snart börjar en ny, förhoppningsvis lyckad och underbar drevjakts säsong. Tog mig en tur upp till jaktmarken nära Lysekil. Tänkte gå längs med grusvägen som går genom en del av marken, bara för att kanske få se nåt. Pyrschjakt har det inte blivit av så mycket för min del. Jobbet tar alltid, hästen resten så det lilla som är över ägnar jag hellre åt hundarna än att sitta på pass. Lusten har inte funnits i år i alla fall. Så kan det väl vara några år. Men som sagt, ut och spana lite idag. Hundarna verkade dock väldigt upprörd redan när jag tog ur de ur bilen. De var väldigt bestämda med att vi inte skulle gå på grusvägen och definitivt inte åt det håll jag ville. Det var tydligen absolut fel. De insisterade i att vi skulle kolla av ett stort gärde. Ville självklart inte klampa runt mitt på gärdet, det kunde ju ligga nåt där inne i gräset som fångade deras uppmärksamhet och som nog var rätt så onödigt att störa. Vi gick då långs med åkerskanten. När vi hade kommit upp för den lilla, nästan obefintliga ”kullen” som dock gör att man inte ser exakt alla delar av gärdet från grusvägen, såg jag några fåglar som lyfte ca 100m inne i åkern. Blev då självklart lite mera nyfiken på vad det kunde vara och mina terriers blev om än mer ursinnig om varför vi inte gick fram. Sen blåste vinden rätt och även jag kände den sur-söta doften av förruttnelse. Jo, nu måste vi ta oss dit, jag fick allt hålla med hundarna.

Väl framme uppenbarade sig en tråkig bild: En fin älgtjur, död sen några dagar. Fluglarverna hade hyrt in sig och kröp ur ögonhålan, ögonen hade väl kråkorna tagit. Kroppen uppsvullen och ett stort hål rätt genom bröstet. Ringde jaktkamrater om de hade hört något om en skadad älg, men ikke. Det måste vara en stångskada som tog slut på tjuren. Tragiskt, att sätta sitt liv på spel för att fortplanta sig, bedrövligt om man går under om man inte lyckas.

Vi ringde även bonden som tar hö på gärdet, han grävde ner tjuren sedan. 

Sista träning hos Joakim i Lidköping och lilla terriern var med på vad som gällde idag. Vi fick träna på ett kortare blodspår, tog ordentligt med apportering och sen avslutning med gemytligt prat innan alla åkte sin väg inför sommaren. Lilla madam tog även diverse fåglar idag utan att tjata. Men, nu efter några kurstillfällen vet jag: det är oändligt långt kvar innan hon verkligen blir pålitlig. Om hon ens blir det i samma utsträckning som Svante. Men hon har många andra bra sidor min lilla raket. Glad sommar nu då! Och gott nytt år om några dagar.

Blev väckt av en fågel som satt uppe på grannens tak och sjöng. Då det inte gick att somna om var det bara att gå upp och hitta på något. Stuvade ner hundarna i bilen och åkte till skogen, beväpnad med spårblod, snitslar, klöven och GPS-en. La två spår, en till varje hund, i väldigt varierande terräng för Svante och mest hygge och storskog med mossa för Sora. Svantes drog jag över asfalten en gång, rakt över, för enkelhetens skull. Soras spår snitslades ordentligt så vi inte kunde missa.

Gick en fin morgonpromenad när allt var klart och klövarna fastkopplade vid var sitt spårslut.

På grund av värmen avvaktade vi tills väldigt sent på kvällen, så kanske några daggdroppar kunde lyfta upp spåren igen och det inte blir allt för svårt. Eftersom hundarna (och hästen för den delen) tar väldigt mycket tid så att sambon och jag knappt hinner göra något tillsammans, fick han hänga med. Han gnällde och var inte på humöret att sitta i bilen och vänta med en hund till jag hade gått med den andre. Så bestämdes det lite snabbt att han skulle få gå med Svante. Trots att spåret inte var snitslat, så fanns det i GPS-en (för att mäta längden) så Fredrik kunde kolla om det vore så. Men, han vet att Svante kan och det bästa är att bara hänga med hunden. Det gjorde han och allt gick lysande! Som tåget pulsade de iväg och som tåget kom de fram igen, Svante med klöven i käften.

Sora gjorde ett förvånansvärt bra jobb. Inte mega koncentrerad eller över sugen på spåret, men hon gick från början till slut nästan utan att strula. Hon kanske förstår nån gång?! Jag vore överglad! Ha det gött.

Tänkte, att det vore en bra idé att börja spana på markens rådjur för att lära känna vilka individer som finns och om det går en fin bock för kommande pyrsch. Sagt och gjort, in med hundarna, smygkopplet, tvillingslänken och tyska skor. Det jag tydligen hade glömt var myggmedlet. Det bara flög och surrade runt oss vart vi än befann oss. Så himla tröttsamt. Hemma har vi inga alls problem, då det jämt går en viss vind vid havet. Men kvällen var mycket givande ändå: på hygget såg vi en fin bock som lugnt och fin tuggade i sig gräs och örter. På det gamla gärdet syntes ett hondjur i det höga gräset, dock kunde jag inte avgöra om det fanns fler, gräset dolde allt utom öronen på ett stående rådjur. Här blir det tyvärr omöjligt att passa. Sora och Svante älskar att sitta med mig på vakt. Speciellt Sora är helt underbar att ha med. Fullständigt uppslukat av att kolla åt alla håll och inte missa en ända mygg, är hon en väldig uppmärksam kompanjon vid passet. Svante har tyvärr inte samma lugn att bara sitta och ha koll. Och det var samma sen han var liten och kunde se. Efter någon halv timme tröttnar han och börjar leta pinnar att tugga på. I brist på en pinne tog han en ung poppel och slet och ryckte i den. Som tur var, så skulle vi ändå gå hem, men han fick sig en bestämd uppmaning att hålla truten! Trist tyckte han.

Det börjar bli sjukligt måste jag erkänna, dock, det är bara för roligt. Hittade en stackars sate som vart påkört på vägen till jobbet. Det var inga öppna skador, troligen fick sig haren ett smäll och dog direkt. På väg ut till jobbet stannade jag och drog haren undan vägen och la den under en buske för att ta med hem på kvällen. Drog ett fint släpspår till Svante, ja, till honom igen. (…) Helt enkelt för att han älskar det och jag älskar att se en hund som blir så glad i detta. Och vist, självklart också för att haren ju fann idag liksom. Passa på när tillfällen bjuds!

Efter spårträningen med Svante tog jag mig en liten ensamtur, bara terrierna och jag. Upp till fjället, kvälls-”vandra” lite, ta en dopp och njuta av en helt underbar svensk sommar.

Tja, har man en tinad kanin liggandes i förrådet, så är det bara att dra ut till skogen och lägga spår med den. Vi åkte lite utanför stan till ett övergivet militärt område. Helt perfekt att träna hund. Stora ytor, urskog och knappt några promenadstråk som folk vandrar på.

GPS-en lämnade vi hemma, idag hade vi inte värst mycket tid och för en gångs skull så skulle Svante få jobba, inte bara Sora, Sora, Sora. Det är rätt svårt ibland när man har två hundar, att tillgodogöra bägges behov och inte ställa en längst bak i kön. Hur satan klarar man av att ha flera hundar? En eller två måste ju då stå tillbaka om man inte ha oändlig med fritid att ägna de åt.

Tyvärr så är ju Svante mer eller mindre pensionerad dessutom och det gör att lusten eller vitsen med att träna honom har sjunkit, helt enkelt för att det ju inte finns nåt mera prov att ta eller få fram honom på något annat sätt på pappret. Så ibland känns det inte så meningsfullt att träna en handikappad hund istället för den lovande unghunden som behöver tränas. Men sen är det ju det att Svante bara älskar att spåra och Sora tycker det är helt onödigt och därmed kan det vara väldigt lätt bestämt om vilken hund som ska få komma ut. För trots allt vill ju även jag ha roligt. Och det hade jag verkligen idag! Jag drog kaninen i en evighet. Gick lite vilsen, byggde in återvänd och cirklar med avhopp, det hela slutade med att sambon ringde och undrade om allt var ok med mig. Efter säkert en kilometer hade jag koll på vart jag var och kunde släppa kaninen och ta mig fram till starten igen. Där lekte vi lite apportering med Sora på gräsplanen, attans så tråkigt (…), drack lite kaffe och efter kanske en halv timma så bytte vi hund. Lite innan spårstarten selade jag på och lät Svante hitta början på egen hand. Han fick snurra lite innan han fick kläm på det, sen gick det som på räls. Eftersom jag inte snitslar för honom längre fick jag bara lita på att han gör rätt. Där jag hade gått vilsen fick han lite problem eftersom jag hade gått zick-zack och korsat mitt och kaninens spår några gånger. Det slutade med att spårlinan var helt in snurrat mellan träd eftersom klumpiga matte inte håller tempot. Bjuder på en bild på detta elände.

Cirkeln gick utan problem, avhoppet vid en grusväg var värre. Här var han verkligen tvungen att ta om flera gånger. Jag stod stilla, gav honom lina och lät honom reda ut det. Gjorde felet att blanda mig in i hans jobb och sa till att nu var han för långt bort, då jag trodde att jag inte hade gåt väl så långt på grusvägen. Svante insisterade dock och efter några meter inne i skogen kunde jag bara konstatera att f..n han hade rätt. Låt hunden jobba om han gör jobbet. Så enkelt är det. Framme vid kaninen blev han överlycklig och bar stolt tillbaka den tunga, blöta kroppen. Nu hade kaninen gjort sitt och fick bli rävmat istället.

Känn er lyckliga som har en hund som älskar spåra! Det är ju så himla kul! 

Kursen är faktiskt upplagt väldigt bra: två veckor mellan träningstillfällen. På så sätt hinner varje ekipage att träna på momenten hemma och därmed blir nästa kurstillfälle mycket mera effektiv, då man kan jobba vidare med något hunden har lärt sig och eller husse/matte har stött på problem och får hjälp av tränaren. De flesta andra hundkurser jag har gått på hölls varje vecka. Inte bra. Mellan jobb, sambo, socialt liv och andra förpliktelser ska det hinnas med träna hund. Hundstackaren är inte heller så alert på att träna fem dagar i rad. Det fastnar liksom inget om man kör för hårt. Lite vila emellan måste det finnas för att de små hjärnor hinner bearbeta det som lärdes in. Men, ska kursen vara om en vecka igen, har man liksom inte ”råd” med att inte träna varje dag, för man ska ju ha nytta av det man lärde till nästa gång. Tycker verkligen, två veckor emellan är perfekt. Skulle man stöta på problem, så är det inte långt kvar till hjälp så man inte kör fast i något som är fel.

Idag bar det alltså av till Sparresäter igen. Fick med mig sambon så det blev en liten ”familjeutflykt”. Hundarna har förstått att det är något på gång, självklart, ni vet ju hur de är, de tolkar och ser saker vi inte tror vi berättar för de. Nog räcker det med att ta fram termosen, så ligger de redan på dörrmattan eller studsar i glädje att få följa med på nåt roligt. Speciellt Svante, han bara älskar att få jobba, hans arbetsmoral är verkligen, verkligen utöver det vanliga. Nu menar jag inte jaktlusten, utan hans villa att koncentrerad jobba. Sora… ja…. Hon vill hellre bara springa. Anstränga hjärnan och gör något jag vill att hon ska göra här och nu. Nä, vet du, det behövs inte. Ibland är jag sugen att bara ge upp. Sen gör hon allt jättebra plötsligen för att sedan helt strunta i det. Blir man lite mera bestämd, så går ingenting. Hon är av helt annat virke än Svante. Men, det sa jag ju redan förra gången. Självklart är det mycket roligare att jobba med Svante, som vill, än med henne som hellre vill springa och göra sitt, helst få jaga. Ertappar mig ibland att tänka: vad f..n. håller jag på med. Skit i henne, hon är bra jakthund, det räcker. Fast, lite synd är det, då jag tycker det är så himla roligt att träna hund. Attans, så måste jag väl hålla ut lite och fortsätta träna med henne och hoppas på att hon en vacker dag kan tycka det är skoj.

Minns att någon sa att man inte skulle släppa för tidigt, då blir all dressyr, spårarbete och apportering svårare för då vet hunden att det finns bara en enda rolig sysselsättning: jaga. Visst, det kanske stämmer. Fast jag gjorde ingenting annat med Svante än vad jag gör med henne. De är helt enkelt helt annorlunda hundar. Eller så hade han rätt, jag skulle ha spårat och tränat med henne tills det är befäst innan jag släppte henne. Men, så här i efterhand kan man vara klok. Så vi fortsätter med träningen och hoppas på att hon kommer på att det är skoj.

PS: visst, Joakim tipsade mig om att ha jäkla tråkiga vardagar. Bara koppelpromenad. Ingenting roligt, absolut ingenting. Sen, ska hon spåra, ska hon få apportera. Då blir det med en gång det som lyfter upp dagen för henne och kanske hon skulle tycka att det är faktiskt det hon vill göra istället för att ha skittråkigt. Måste erkänna att det inte gick så bra att prova hans förslag. Jag stod helt enkelt inte ut med mig själv, så jäkla tråkigt var det.

Idag tränades som vanligt, några hundar fick riktigt långa släpspår. Vorsteh-hundarna fick prova på uppförandet vid duva i uppflog. Jag fortsatte apportering med olika viltslag med Sora. Avslutningsvist drog jag ett släpspår med en liten kanin, lagom så lilla madamen kunde bära hem den utan att tjata om att den är för tung. Hon fick på sig spårsele sen bar det av. Släpspår går hon faktiskt rätt så bra. Framme vid kaninen fick hon långlina och ett ”Apport-kom!”. Inte för att hon förstår att hon ska apportera. Nej, nej. Kaninen skulle satans bara med och det var bannimej hennes som absolut ikke fick ligga kvar här i skogen. Hon och bara hon äger kaninen och den ska hon och bara hon ha med hem nu. Visst, då kommer vi då, jag och kaninen i käften. Så ungefär är det väl det är med henne.

När vi var klara med henne fick hon vila i bilen, kaninen drogs för et riktigt långt släpspår åt Svante. Körde honom i spårsele för att jag ville att han skulle få jobba lite längre och då känns det dock lite säkrare att ha honom i koppel. Han plogade iväg, säker och helt i sin bubbla att göra sitt uppdrag. Det är en absolut fröjd att följa efter honom i spårlina. Se de korta stamparbenen trycka av i marken och den lilla kroppen var i helspänn för sin uppgift. Självklart gick inget fel, hur jag än försökte lura honom med en cirkel och en återvänd och ett avhopp. Ja, så fick han självklart bära hem kaninen som nu var hans och inte hennes längre. Underbar dag. Tack Joakim och alla andra deltagare.

Då vart det dags igen att träna hundarna med Joakim och Linda. Kursen höll även i år i Sparresäter, ett underbart ställe att träna hundar. Stora skogar, vida åkrar och hyggen som vi får använda för hundträning, därtill en nästan inhägnad fotbollsplan så även den envetne drevern eller luriga jämten kan släppas och tränas på inkallning. Har anmält Sora, då Svante ju är rätt så begränsat med sin dåliga syn. Självklart har han kvar näsan och ännu mer arbetsvilja, dock får jag fokusera på tiken nu så hon kommer framåt i sin lilla utbildning och inte stannar kvar på dagis. Vi började med lite fika och prat, om hur den gångna drevjaktssäsongen hade gått, sen var det dags att börja med lite allmän lydnad, inkallning och apporteringsövningar med dummis. Det gick bra, hundarna skötte sig och vi gick över att träna med vilt. Joakim är nog den mest engagerade hundtränaren som jag har mött. Hela kursen är genomljust av hans glädje och vilja att hjälpa alla ekipage och ställa upp med alla möjliga former av vilt varje gång. Det är rena fröjden att åka och träna med honom. Sora fick träna på att gripa och bära vilt, något som jag har slarvat med senaste tiden. Hon tog minken till sist. Tyvärr så är hon lite vek kan jag kanske säga. Det hjälper inte att säga till henne på skarpen, då blir hon rent av förtvivlad och förstår inte. Hon försöker inte heller att förstå det jag menar. Men henne får jag verkligen hålla mig lugnt och uppmana henne på ett mera ”kom igen nu”-sätt. Rena motsatsen till Svante! När han inte vill ta jobbet som jag gav honom, så kan jag bara ta i lite hårdare och säga ”Nu fan gör du det som jag säger!”. Då morrar han och brummar till lite, sen gör han som han blir tillsagt. Måste erkänna, att jag tycker mycket mer om att jobba med honom än med henne. Jag vill inte diskutera och be och tjata gulligt med min hund om att utföra något. Men, nu är det som det är, Sora är den karaktären hon är och det går inte att ändra på det. Så jag får helt enkelt anpassa mina krav och mitt sätt att framföra saker till henne så det passar, sen gör hon allt det. Fast, helt ärligt talat: Svante litar jag på, med henne vet jag aldrig, rätt som det är så tappar hon lusten (läs koncentrationen) och gör något annat.

Svante fick ett släpspår med kanin när vi hade tränat färdigt med alla hundar. Jag drog det rätt långt i en stor U-sväng genom skogen och kom ut på grusvägen typ 80m längre bort. Kaninen hade jag tappat efter kanske 200m. Det känns alltid lite olustigt att skicka iväg sin hund ensamt på ett släpspår, dock är Svante hunden som går att lita på. Han fattade direkt, tog spåret och försvann. Vi stod och väntade en bra stund, det känns alltid som mycket, mycket långt att stå och vänta. Han kanske tar kaninen och kommer ut där jag hade fortsatt mot grusvägen? Det får vi se. … Vänta, vänta, vifta undan några mygg. Och där kom det: det välbekanta flåset! Gubben kom med kaninen i käften, i sitt spår tillbaka. Fan så bra! Som jag sa så många gånger tidigare: Svante är en på miljonen.

Somliga demonstrerar, andra kollar på arbetsplatser där ingen längre jobbar. Vi åker en sväng till Kinnekulle och tittar på gamla stenbrottet. Ett helt fantastiskt ställe. Otroligt vackert, en sjö i mitten, branta kanter av röd sten, det hela liknar Grand Canyon på nåt sätt. Jag bara älskar denna plats och vi brukar återvända en till två gånger om året. Tar en promenad ner till munkängarna, förbi Hälleskis säteri, tar en kopp kaffe på väg tillbaka och käkar något gott uppe vid skidbacken. 

 Två helar år blir hon idag! Det firas med smörgåstårta. Kan berätta att hon sölar till det rejält när hon kastade sig över korvarna, inbakade i mjukost. Hon liksom bara slängde sig på högen, grävde ner truten och klapprade med käften så maten flög högt och lågt. Svante däremot tog an käket med avvägt systematik. Plockade först längst upp, slickade bort mjukosten för att sedan tugga i sig köttet, brödet till sist. Inte en smula efter honom, tvätta golvet efter henne. Ja, så är det.

… när jaktsäsongen verkar oändligt långt bort. Återstår att hoppas våren infinner sig så småningom. För efter våren kommer sommarn och efter det, ja, höst! Härda ut bara.

… som nu får gå i längtans tider. Vi får väl lägga lite spår och åka till grishägn några gånger och ja, njuta av våren och sommaren trots allt. Jag kan sammanfatta den gångna drevsäsongen som mycket, mycket lyckat. Hon kommer fylla två år i april i år så hon har hunnit med en del redan som rätt så ung, tycker jag. Hon har varit lös i princip två gånger per vecka, ibland tre, beroende om jag han jobba in några timmar för att hinna med släppa henne innan jag skulle till kontoret. Visst, somliga kan tycka det är ändå för lite, men ja, man ska hinna med mellan jobb, sambo, pendling och hästar så vi nöjer oss med detta. Hon har inte dragit på sig några skador, enbart tassarna har varit lite slitna när skaren var för hårt några tillfällen. Annars var det nog en väldigt lyckat säsong får jag säga. Är mycket nöjd med damen även om hon har en hel del kvar att lära sig. Hon är ju ung trots allt. Så, nu blir det uppdatering med allt som går att berätta fram tills nästa jaktsäsong börjar. Det är ju bara några månader….. ha det gött.

Var bjuden på en liten jakt hos en arbetskollega idag. Han ringde dock och frågade om det var ok att vi allihop samjagade med ett större gäng över större mark. Ja visst. Det blev en lång dag med stora såtar och en hel del skjutits. Det har varit en del hundar i skogen samtidigt som drev på var sina djur, Sora mitt bland dem. Ibland samjagade dem såg det ut som fast nej, ändå inte för sen gick dreven åt var sitt håll ändå. Så i slutändan var det svårt att säga för vilka hundar det sköts för till sist var alla på samma ställe förr eller senare. Lustigt nog så blev det inga slagsmål utan alla var upptagna med sitt. Även människosläkten skötte sig väl och efter en lång dag åkte samtliga hem med varm glögg i magen. Hann inte att ta några kort, det var mest att hjälpa till bära, dra och flå, så det får bli en liten bild på Sora innan släpp och ett suddigt foto på en av de vildsvinen som sköts. 

Ja, då var vi här igen och tänkte kolla om det finns några vildsvin i trakten. Samling i jaktledarens mysiga jaktstuga, redigt prat och många skratt. Innan vi hade fått till våra jaktradion på pilottonen och samtliga hörde samtliga, hade klockan hunnit en bit framåt. Men, det var rätt kyligt idag, vinden blåste hårt och snön låg fint som pulver. Med andra ord: helt underbart. Ni som har varit i Bohuslän vintertid kanske kan förstå min förtjusning i just vintern i Bohuslän när väl snön faller. All granit försvinner under ett lätt täcke av snö, måsarna håller truten, inga turister och allt står stilla. Utom vinden, för den finns alltid närvarande i princip. Jag bara älskar såna här dagar. Snö har vi inte direkt ofta heller här vid västkusten, så det gäller att passa på och kolla spåren i det lilla lagret av snö för att få hjälp med viltets vandringar.

Efter alla satt i sina pass, kunde jag och Sora gå iväg. Vi tog samma väg som innan, längs en liten sjö med vass och branta strandkanter. Här hade ju grisarna stått tidigare så hoppet fanns. Tyvärr så var inte fallet. Vassen var tom, hon sökte medveten och med bra fart och vid men inga grisar. Till sist hittar hon rådjur som hon drev riktigt fint. Drevet gick förbi generalpasset till sist, skytten förvaltade chansen väl och jag blev mycket glad över att drevet kunde avslutas på det bästa sättet: hunden driver fram till det fällda drevdjuret. Hon brukar stanna vid viltet en kort stund för att sedan återvända till mig och ge sig ut på ny sökrunda. Svante var motsatsen, han stannade vid viltet och ville gärna lugga och lät inte någon annan komma fram. Sora gjorde så i början med: försvara sitt byte mot jägaren som kommer fram. Men det har hon konstigt nog slutat med, hon tycker nog mera om själva jakten än det fällda bytet. Visst, det har ju sin fördel att hunden släpper taget och kommer tillbaka. Jag kan inte vara mera nöjd med hennes sätt.

Vi fortsätter genom såten, passerar torvmossen och söderut igen. Hon hittar ett rådjur till, dock går drevet över mossen norrut. Lika bra, då det tyvärr finns en stor väg i södra kanten av marken och tar hon upp i norr så finns det alltid risk att det går över vägen till sist.

Vi avslutar såten, släpper taxen i nästa. Allt går ju lite långsammare med en så kortbent hund men det är ack så mysigt att lyssna på Bettans fina skall. Tyvärr går även detta drev ur såten rätt så omgående och börjar bukta på grannmarken. Tyvärr även här: risk för att det till sist går över stora vägen så husse kastar sig i bilen och hämtar upp lilla taxen. Välbehållna och nöjda bryter vi för dagen och sätter oss vid lägerelden. Finns det ett bättre sätt att avsluta en härlig jaktdag? Knappast. Tack än en gång för en underbar dag!

Idag var det verkligen lite speciellt. Vi kan väl säga att jägare och hundar var på rätt ställe i rätt tid. Vi hade tänkt att jaga rådjur, snön hade kommit under natten och låg alldeles lagom lite kvar på marken, allt var väldigt vackert så det var ett glatt litet gäng jägare som samlades på morgonen. Vi släppte Sora och allt eftersom hon drog iväg fick även Svante komma loss lite. Han är ju tyvärr rätt dålig nuförtiden, hans syn är mycket begränsat så han förlitar sig nog mest på nos och hörsel och springer inte några större sökturer längre utan håller sig rätt nära mig. Därför tänkte jag det var ok att han fick gå lös och leta lite spår runt mig. Sora kom tillbaka efter en vända med rådjur, dock viker hon av halvvägs och tar upp ett nytt spår. Jag tycker i och för sig inte om att hon inte kommer tillbaka till mig först, dock är vi på en mark som hon känner mer än väl, så det är nog därför hon tar sig friheten att gå lite vidare och inte komma tillbaka först. Hon drog genom en dunge och längs staketet till en inhägnad med unga ädelträ. Där springer hon längs med staketet några gånger, jag känner irritationen stiga och frågan ”Vad fan håller hon på med!” lämnar mina läppar. Jag märker inte att även Svante är borta. Kollar sen på GPS-en vart han tog vägen: aha, även han uppe vid staketet! Jäkla hundar, bägge två, helt odugliga!.... hinner jag tänka och pulsar fram i snön för att se vad de hittat på där längs staketet. När jag kommer närmare hör jag grova, täta skall från båda två, ser dock inget än. Men, de skulle ju inte skälla, inte så, om det inte är något! Låt det bara inte vara markägarens hästar! Fast, varför skulle de vara vid/i inhägnaden för ädelträ? Nä, något annat är det, bäst att ta det försiktigt när jag tar mig fram så jag inte stör. Bössan laddad, hörselproppar i och ansmygning börjar. Tror mig att jag blev rätt chockat när jag hittar mina hundar ivrigt skällande på en stackars liten pinntjur som hade fastnat i staketet! Jag backade då lite försiktigt och lät hundarna hålla honom sysselsatt så han inte trasslade sig in mer eller slet sig loss med brutna ben. Fick ropa på en av passkyttarna som hade studsaren med sig.
Han kom fram, jag kallade in båda hundar och han kunde avsluta älgens besvärliga läge. Det visade sig att han måste ha legat där ett tag och försökt komma loss. Det fanns även spår av en annan älg som passkytten hade observerad när hon sprang över hygget när hundarna hittade tjuren. Hon haltade lätt. Tydligen hade båda älgar varit inne i plantagen och gottat sig med de fina ädelträ. På väg ut gick det nog fel, tjuren fastnade med benen i stålstaketet som inte släppte taget i honom. Han hade nog kämpat en del där, av marken runtom att tyda och var väldigt trött och utmattat så han klarade inte längre att resa sig. Vi ringde länsstyrelsen, ett ekipage med gråhund spårade efter den haltande kon, dock gick hon undan långt och snabbt så vi fick konstatera att hon klarar sig. Tjuren fraktade vi till slaktboden med hjälp av grannlaget som jag är väldigt tacksam till att de ställde upp med så kort varsel. 

Vilken jakt! Var bjuden att delta som både hundförare och passkytt på en stor jakt på ett litet gods och ja, det var en jakt utöver det vanliga! Underbart trevligt folk, god mat, mängder djur, alla hundar skötte sig exemplariskt och det bästa: jag fick skjuta mitt första vildsvin! Inte bara vilket vildsvin som helst, nej, en fin stor galt fick det bli! Kan lugnt säga att det var spännande och pulsen var hög och: det där med repetera och sikta och skjuta, ja, det satt i ryggmärgen, det bara skedde! Det förvånade mig, då jag nästan blev lite "skjuträdd" på älgbanan förra året!

Samling som vanligt: tidigt, innan det ens hann bli ljust. Markägaren hade ställt upp facklar längs uppfarten till gården så det var att tåga in som kungen. Efter prat och välkommen och genomgång av regler, delades det ut pass och hundförare till första såten. Jag fick gå i första såt, tog med mig Sora och sökte av en stor bergsknall. Hon hittade rådjur först, sedan älg som hon drev igenom såten, dock tyvärr så var denne ej skjutbar. Även wachtlarna i andra änden såten körde för fullt och drev runt på rådjur. Tanken och hoppet var egentligen att vi skulle få jaga gris, därav terrier och wachtel. Chansen var god, då de hade observerats under veckan som gått. Men, som det ju alltid är: inga grisar hemma där idag. Fast det hände mycket i såten och alla var nöjda, två rådjur fälldes och fraktades hem till ladan, hundarna fick upp i bilen och vila i värmen och vi intog lunch. Markägarens fru och son, även dessa båda inbitna jägare, hade fixat ärtsoppa och glögg. Helt underbart, ja, ni vet!...

Vi fortsatte dagen med en såt ut mot havet, en liten kulle med åkrar och några dungar intill som kallas för skafferiet. En god liten tax skulle släppas. Jag fick mitt pass i en trång ravin som blir nedgången från toppen ner mot åkrarna. En skogsbil hade kört där för länge sen men det var fortfarande bra ”platt” och inte mycket sly som skymtade siktet. Prima, in med skott och öronskydd, kontrollerade att taxen fanns på min GPS. Hon släpptes och jakten började. Eller ja, inte så riktigt. Efter några minuter hördes hundföraren på radion: ”Taxen går knappt från mina fötter, det är något fel på henne. Jag får väl driva själv.” Med en bekymrad suck ”la han på” och gick vidare genom såten. Dock gjorde han ett kalasjobb och det var kanske inte så konstigt att taxen lilla inte ville gå: Pang! ”Jag sköt en gris!” kom det på radio. Passgrannen….. känner att adrenalinet klättrar och jag står på helspänn och lyssnar. Visst hör jag något…. Det brötar och grymtar väl där uppe i ravinen….. jääääklar!!! Det kom en stor gris i full fart. Pang! Repeterar ..... den gick vidare…. Shit…. … Pang!.. repeterar…. Avvaktar. …. Väntar… vågar inte ta ögat från siktet. Skottet ligger i loppet och grisen försvann i spåret av skogsmaskinen. Sen var det tyst. Nu börjar armarna och händerna att skaka, kan inte hjälpa det, vågar fortfarande inte att ta ner bössan, har ju hört det mesta om att de kan bara resa sig och springa iväg igen. Men efter några minuter kunde jag dock glad ropa att grisen ligger.

Det sköts två till strax efter, husse och taxen gjorde mycket bra ifrån sig att stöta fram två flockar gris till oss. Nu återstod bara att bärga hem skogens gåva och det visade sig lättare sagt än gjort. Min gris var en fin stor galt, de andra två inte så mycket mindre och en liten årsgris var nummer fyra. Så det tog några män och kvinnor att få ut grisarna till för fyrhjuling körbar väg. Mörkret föll fort och vi fick jobba fram oss så gott det gick. Framme vid ladan hjälptes vi åt att flå grisarna och ta vara på betarna som ska till konservatorn, självklart ska de få en bra plats hemma på väggen.

Tack alla inblandade och speciellt markägarna för en helt underbar dag!