Fick frågan av en god arbetskollega om jag hade lust att släppa Svanti på sina jaktmarker. Visst hade jag det! Vi har varit där i fjol och dagen var jättetrevlig, marken härlig och jaktkamraterna snälla och goda. Så det skulle vi gärna göra om. Upp tidigt, molnen hängde lite lågt och vinden blåste snålt. Kom lite för sent, om vanligt och strålade ihop med Tommy, som också fick hänga med. Tillsammans tog vi sista biten fram till gården. Bosse gjorde upp hur vi skulle gå och vart alla ska sitta och kanske, kanske kommer vi åt någon gris, de hade etablerat sig nere vid 

sjön, hundarna hoppades det på att de tar sig an grisen, när de kommer åt. Det tror jag faktiskt de gör! Jag gick i samma såt som förra året, Tommy nere vid sjön. Geishi fick upp några grisar, men de försvann långt ut mot grannen, så det var kört. Under tiden ylade och fräste min lilla Svante efter ett rådjur som han hade fått upp. Han var borta i en halv timme, och behövde allt tjugo minuter tillbaka. Nåväl, vadå matte, jag är inte trött! Vidare i såten och upp med nästa rådjur. Denna gick förbi en passkytt, men läget var inte som den skulle, bocken fick gå. Geishi hade nu kommit fram till oss och bägge hundar samarbetade. En stund i alla fall. Vet inte riktigt om jag skulle tycka om det eller inte, men har Svanti att göra och finns det vilt/spår, så går han sin väg ändå. Så gjorde han även idag. Trodde först, att hundarna drev ihop, men sen gick de åt var sitt håll, drivande, ok, bra det, var och en med sitt djur. Tyvärr blev det inga skottlägen och vi avslutade på denna sida marken.
Lite prat och en varm kopp kaffe senare bestämdes det att prova andra sidan omvägen med. Klart orkar hundarna! Terriern verkade knappt ha jagad alls, sprang och sprallade runt som en boll. Under tiden Bosse och jag tog oss mot såten kändes det på Svante att det luktar gott, väldigt gott! Bosse stannade i sitt pass, jag fortsatte en bit till och släppte terriern som skrek iväg. Herregud, som en liten symaskin skällde han och ylade av glädje. Han fick upp spåret, följde ett tag och tappade. Såg på GPS-sen hur han snurrade runt och ringade och försökte reda ut det. Nog inte så himla lätt då det bara är bohuskustens härliga häl och granitstenar som han har att lukta på. Något jobbigare än gräs och skogsmiljö skulle jag tro. Själv stod jag kvar där han hade böjrat skälla och hoppades och tänkte bara ”Kör på nu krabba, jobba, jobba!!!” Inget att vara orolig för som det visade sig. Det var tydligen sopass gott att han grejade tills han fick upp spåret igen. Hans skall gick från ”Faaan vart är han, börjar bli sur!” till ”YEAHHHH där är det, däääärj jaaaaaa!” Det hörs så tydligt hur det går för honom och jag kunde bara le och blir glad för honom när jag väl hörde att det ”gick bra”!
Sen tog det några minuter, det snurrade runt uppe på kullen sen gick drevet ner till generalpasset där Bosse satt. Och yes! Där satt det! Grattis Bosse och tack för att vi fick komma!

Ja, nu fick jag ju för mig att jag vill släppa terriern så mycket det går. Får väl jobba längre några dagar för att köra till skogs med min lilla krabba. Gjorde det även denna vecka och visst, det är ett härligt sätt att undvika jobbet en stund till! Fick några fina drev, mest på rådjur men även ett rävdrev, som Tommy tyvärr inte fick stopp för…. för långt håll för att förpassa mickeln till Dianas himmelrike. Väl på jobbet susar min lilla Svante lycklig och nöjd och sover tills det blir dags att ta lunchsvängen. För visst, rutiner måste hållas och en hund har ju en klocka den med. Klockan ett ska det ut! Basta cosi!

Tur vi jobbade in lite under veckan så att vi kunde stänga avdatorn tidigare idag. Kossan styrdes mot Burseryd till Fredrik som vi träffade på tjt-sommarträff. Klockan hann bli åtta när GPS-tanten berättade för oss att vi har nått vår ”destination” och äntligen kunde kvällen börja! Nicklas hade redan kommit, vi kollade så hundarna gick ihop (det gjorde de) och fram plockades lite gott i flytande form. Vet inte riktigt än vad det nu var som Fredrik blandade ihop för nåt, men det smakade gott och benen blev alldeles flummiga. Efter de första dricksen och några öl och visst, lite mat, kollade vi ihop på Jeppes videos och jag måste säga att jag hade visst svårt att förstå vad han sa. Kunde varit så att det var alkoholen som susade för mycket i min hjärna men jag har lika svårt att förstå honom utan flummiga ben. Fast duktig är han och det hade varit kul att gå en kurs för honom. Synd bara att det säkerligen är långt att köra. Framåt kvällen hördes det lite snarkningar från fåtöljen intill. Killarna turades om att ta sig en tupplur, var och en med en hund i famn. Gulligt att titta på! Hundarna ja, just det!
Fredrik har tre Viltskräckare hemma, Kira, hans ”gammal-tant”, ÅC Qikki, som är lik gammal som Svanti och härligt sträv! Sen har vi lilla terror-valpen, Älva som jämt hände i stackars Figos öron. Figo, vet inte vad jagskulle kalla honom för, lurvtuss, härig hårboll, mysiga Figo, för rasen har jag inte kunnat lägga på minnet. En basset är han i alla fall, och himla god var han med. Får inte glömma wachteln Aaron, brun som Geishi. Nicklas hade med sin lilla tax, Cilla.

Nåväl, ölen tog inte slut, men sömnen föll och vi slocknade en efter en. Bättre att gå o lägga sig, en ny dag kräver ju att man vaknar… 
Frukost var ju himla gott att ha! Speciellt kaffet! Märkligt, som barn trodde jag att vuxna är dumma, dricker nåt som inte smakar och inte är speciellt nyttigt heller. Det jag missade var mysfaktorn som onekligen finns! Då satt vi, trötta (och med huvudvärk för min del) efter gårdagens samkväm. Smörgåsarna orörda framför oss men kaffet, det gick att sörpla på! Nä, ska man utoch jaga behövs det ju energi! Smörgåsarna åkte in i magen, termosarna fylldes och snart var vi grön klädda (mycket snyggare än i bara långkalsonger….), bössorna på axeln och ut med första hund. Hade tur att det fick vara Svante som vi släppte först. Släppte honom strax bakom gården, han sökte fint, sprang, sprang och letade.Det finns knappt nåt som är så härligt att se! Sin lilla hund, helt av sig av lycka för att han får springa och jaga! Han kom med jämna mellanrum, kollade vart vi var (min Fredrik gick med mig) och sen efter ett tag ylar han till, gläffsar lite och börja driva. Det gick i några minuter och som vi fick höra var det hare han drev förbi Nicklas, som inte kom åt, lite långt håll. Det har min lilla ju inte gjord förut att leta efter hare (nä, hittar hare är det väl) och driva den i typ 10 minuter! Hittills har han inte visat så mycket intresse för hare. Blev rätt så förvånat, faktistk.
Sen var det Cillas tur och även Qikki och Aaron släpptes. Vi satt i härliga pass, fick se flera rådjur och ko med kalv, men det var för långa håll här med.
Får inte glömma att även vi blev ”lyckliga” då vi satt i Fredriks varma kök och mumsade på pytt i pannan, drack (mera) kaffe och snackade hund och jakt och lite till….
Kvällen ägnades åt flytande glädje, Jeppe och prat. Hundarna var glada och rullade ihop sig i sina korgar, Svanti under mina ben. Han får ju inte upp i soffor, stackaren, fick titta på hur Älva och Qikki klämde sig emellan oss uppe på mjuka soffan, medans han satt nere. Men, så ärdet, regel är regel! Ska han inte få det hemma, ska han inte få det hos någon annan heller, eller?! Japp!
Jag hade lärt mig min läxa från gårdagen och lät bli att dricka mycket. Fast det var ju så igen att Fredrik mixade ihop nåt himla gott och jag ville ju inte heller vara dåligt sällskap, eller? Skål då! Men vi gick och la oss lite tidigare denna kvällen. 
Upp klockan sju igen och efter frukosten stoppades hundarna i Fredriks ”hundhotell”igen och gubbarna och kärringen släptes ut till pass. Min lilla krabba fick gå igenom en liten men bombsäker såt, som Fredrik sa. Där brukar det stå rådjur och visst gjorde de det! Snällt, väldigt snällt! Han sökte och sprang så jag bara kunde le, skrek till och drev ett härligt drev! Oh, vad jag är förtjust i min lilla raket! Han blir nog bra nån gång… ja, ja!
Figo släpptes efteråt, han är ju en lite mera noggrann jakthund. Som en drever letar han tills han hittar! Det gjorde han, hittade och drev så fint han med! Fick se nånting röra sig i ögonvrån som säkerligen var hans drevdjur. Det gick lite bakom en kulle ner till sjön, snurrade runt där mellan strandkanten och vägen som vi passade. Men ack, så tråkigt, det gick längre upp och bort mot Nicklas som inte såg nåt ändå… Som det kan bli! Vinden stod fel och hade väl upplyst bocken om att vi stod där och väntade på honom. Synd för Figo, hade ju varit toppen! Goda Fredrik var sen jättestolt: han fick ropa in Figo, som annars är en jaktidiot som han säger! Och så kunde vi åka vidare med alla hundar i bilen. Cilla släpptes näst, jag satt på ett härligt pass i en sluttning, vi hörde henne skälla och driva men det gick ju som det så många gånger går: åt jäkla fel håll! 
Oj, nu hade jag ju nästan glömd att skriva om en viktig sak: Fredriks viltsvinsgryta! Oj, då glömde jag huvudvärk och ömma ben och kalla fötter och det vind-till-ruffsade håret, så himla god var den!!
Hoppas vi kan göra om det hela, tack Fredrik för en härlig helg!!!!!

********

Idag hade vi äran att få följa med till Olivias nya marker. En härlig udde ute i sjön, underbar natur, litet allt av varje och tydligen fullt med vilt! Lilla Trixi fick tag i ett viltsvin och drev det några minuter längs sjökanten, Stella grejade med en hare som sprang över åkern, för långt håll, som vanligt. Sen var det Svante och Geishas tur. Tommy och jag gick på var sin sida om udden. Det dröjde inte länge innan Svanti tog upp och drev, drev, drev! Samtidigt sökte Geisha på en liten udde som smyger sig ifrån den stora udden och hittade ett fint, stort viltsvin som hon verkligen jobbade med! Tommy var helt av sig av glädje! Han försökte ta sig fram, fick det på 15meter men det var för tät och hund och svin var alldeles för nära och rörliga för att han skulle kunna lyckas. Nej, det fick bli. Till sist fick grisen nog och sprang från udden, in i såten igen. Vad som hände sen, vet vi inte riktigt. Troligen släppte Geisha och hängde på Svante för ett tag jobbade de ihop. Verkade det som…men nix, så var inte

fallet. Rätt som det var särade de på varandra och drev åt var sitt håll. Det var spänning hos alla passkyttar kan jag säga! Till sist gick det ner till åkern, där Johan satt och pang, det small! Både Geisha och Svante drev fram, för Geishi hade under tiden kommit tillbaka och hakat på eller så bytte båda till hennes drevdjur, ingen som vet. Spelar ingen roll eller, båda hundar har drivit så himla, himla bra! Vilket drevdjur det nu var kan

 bara de två veta och jag tror att det inte spelar någon roll för de heller, det 

låg ett rådjur där i gräset, det var det som gäller! Så fick vi 

tillbaka två jättenöjda hundar som dessutom var jätte trötta! Driva och jobba i 35minuter, det kräver nog en hel del och att samtidigt springa 12km i skogsterräng gör inte saken lättare!
Vi tog den sedevanliga korvgrillningen, kantat med prat och bus! Och allt i med solen i ryggen! Nej, mer kan man inte önska sig än en sån här dag! Nu blir det pizza som vi omsorgsfullt har plockat ur frysen…

Idag fick vi ställa upp som passkyttar för ett grannlag. Vi hoppades på en vuxen och kalvar. Vädret var som väntat kanon med sol och några grader under noll. Att det hade gått djur i marken kändes ganska snabbt: lilla Svante blev helt av sig på väg till passet och jag förstod vad han ville: ”Nämen snälla matte, släpp mig!” Och mycket riktigt såg vi tre rådjur uppe vid åkern några minuter efter att vi klev upp i tornet. Men sen hände det inte så mycket mer än att fötterna började bli kalla och kaffe-termosen åkte fram. Så småningom kom solen och värmde, men som det är här uppe vid kusten blåser det nästan alltid rätt snålt och hur mycket solen än försöker, så blåser vinden väck den lilla värmen som kommer. Nåväl, efter två timmar sittandes med det vanliga schemat: första spänning, inget händer, avslappning, kaffe som distrahering, förväntansfull väntan igen, inget händer, ögonlocken blir tunga, blunda lite i solen sova … nästan….för då börjar Svante murrar. Och mycket riktigt kom det något i skogen och var på väg mot oss. Det visade sig vara ko med kalv, fredade, då fick vi lyfta hatten och vinka förbi. Sen blev det inte mycket mer utom jättegoda ejderbullar som Tommy fixade av förra helgens sjöfågeljakt. Mumms.

Synd om min Fredrik är det, men är det jaktsäsong så är det det! Upp idag med och ut till Bullaren och iväg med hundarna! Bullaren är väldigt svårtjagad. Bara några få, få skogsrådjur och älgar som inte ingår i vår jakträtt. Vi fick med några trevliga jaktkamrater som så snällt satt i pass trots frost och minusgrader. Medans Geishi höll på med råget och kid nere i planteringen, velade jag runt i andra änden av markerna och började redan bli less på alla frånvarande rådjur, då Svanti plötsligen fått en rusning igenom sin lilla kropp, svansen blev alldeles stel och pang, han ylar iväg. Min lilla symaskin skriker och piper så härlig att han fick namnet symaskin nån gång. Han höll på med älgen i nästan 25 minuter, Geisha tröttnade på sina rådjur som hade gått över ett bäck och hängde på hon med, några minuter efter. Svante släppte nästan i Strömstad (typ  ;-) och Geishi drev lite till, till norska gränsen, brukar vi sköjar, innan hon släppte och kom tillbaka. Rätt otroligt hur mycket bättre Geisha har blivit, jämfört med förra säsongen, då hon bara drev i typ 10 minuter. Hon söker numera jättebra och har hon gått igenom en såt, finns det inte många kvadratcentimeter osökt. Här har Svante mycket kvar att lära sig, visst han är ett år yngre också.
Efter några timmars jakt, vi släppte gamla Stella också, blev det äntligen korvgrillning. Denna ritualen väntar man på redan efter de första minuter i pass… Märkligt matstyrda vi är!

Tror att det var ingen så dum ide att ta ledigt några timmar två gånger under ”vardagsveckan” för att köra till markerna och släppa! Nu har jag släppt lill raketen fyra gånger per vecka i två veckor och det verkar ger resultat. Tyvärr är våra marker väldigt vilt glesa. Typ ett rådjur på100 hektar. Ibland kan jag tycker att det känns meningslöst och gå, gå, gå runt i vilttomma skogen och hundarna bara blir uttråkade ochfattar inte mening med det hela. Men visst, hittills har det alltid varit så att det blev drev till sist. Resultatet i längden blir förhoppningsvisst att Svanti lär sig att söka, söka, springa, springa för till sist, ja, till sist lönar det sig och han får jaga! Han börja töja på söket och idag hittar han, till sist, en älg som han drev i 23minuter (wow, astron är ju så noga att ha koll med!) innan han vänder och kom, genande tillbaka. Så har han gjord några gånger under sista veckan, drivit allt längre och sökt allt bättre. Men, vi får väl se hur det går, han är ung och har mycket, mycket kvar att lära sig. Just nu lär han sig att spela fotboll. En boll i käften och han bollar en annan med fötterna och nosen runt i huset. Kastar vi iväg den, passar han tillbaka. Härlig sysselsättning för en outtröttlig terrier!

Vi åkte upp till Skee idag och började med att släppa Stella på ett färskt rådjursspår. Djuret hade gott där när vi kom upp så det blev drev med en gång. Vi ville först och främst kolla, hur hon gör med rådjur då det nästan bara har jagats viltsvin med henne. Vi var lite osäker om hon skulle ta sig an ett bockespår. Men, det gjorde hon som sagd men det gick åt total fel håll. 
Geisha blev släpp nummer två. Hon bjöd på sitt bästa drev hittills. Hon hängde på rågeten i en halv timme, ringade runt med henne och gav sig inte! Kanon jobbat, verkligen och mycket, mycket synd att det inte kom upp till oss igen! 
Efter fikan blev det Svantes tur. Jag vet ju att han älskar och gå i jägarnas spår när de tar sig till passen. Därför gick jag extra långt bort från deras spår för att släppa honom. Den lilla djävulen! Han bara sökte lite halvt hjärtat uppe på det berget jag släppte honom och drog i Tommys spår upp till honom. Fan, vad sur jag blev! Så hittar man ingen bock, hund aset! Han nosade på hans stövlar och drog iväg över hugget. Tillbaka till honom… jag blev mera sur…. Tommy fick säga till att han ska gå till matte. Japp, det gjorde han också men kom aldrig riktigt fram utan sprang bort till Matias med! …. Jag blev mera, mera sur…… Nåväl, när han sen äntligen var tillbaka hos mig fick han beröm för att han kom, wow, och vi fortsatte över berget, ner i ravinen och upp för nästa berg. Det bara rann ner på min rygg och benen blev skakiga (drack väl för mycket kaffe innan också). Svante krabban sprang runt och sökte lite här och var. Men plötsligen så lät det annorlunda! Det bekanta  vråltjöt sjöng i skogen, pulsen ökade hos mig som alltid och upp med bössan. Kan ju hända att det kommer upp! Men det gick bort från mig, söderut… ok. Fram med Astron och kolla. Han tjöt och tjöt, var väl ett fint, färskt spår han höll i! Nä, kan det vara sant att det buktar runt nu!! …. Japp, det gjorde det. Denna Astron är faktiskt något underbart! Jag såg honom röra sig över skärmen, det buktade och gick runt i planteringen, sen upp för ett berg, ner igen, längs med ravinen …. oh, skulle det dra sig mot ledningsgatan? Där satt Matias och han är en kanon skytte…. Skulle vi ha en sådan tur att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt? Det gick närmare och närmare ledningsgatan, snart skulle han vara framme….. pang! Det small! …..  Nä, skulle…. Fan, vad braaaaaa!!!!! Matias fick bocken, Svante krabban var någon minut efter, drev ända fram och blev så glad att hitta! Han stannade kvar vid bocken i några minuter men tackade sedan för sig och följde sitt spår tillbaka. Han var så noga med att hålla sitt tänkta spår att han glatt sprang förbi mig. Jag ropade och visslade, men nix, han bara fortsatte i sitt spår, som jag såg så härligt i GPS én. Sen efter ett tag då han inte hittade mig, ropade han. Nu var det läge att plocka fram tomhylsan och vissla. Sviff var han hos mig. Beröm, beröm…. Vi tog oss tillbaka till Matias, Svante kunde ju vägen nu. Den obligatoriska bilden togs och rådjuret togs ut. Vägen ur skogen var nog lite besvärlig för Matias som drog i bocken: En 10 kg hund hängde i halsen på bocken, murrade och fräste och skakade om den. Han fattade ganska fort att han skulle ta i halsen och inte i bakbenen. 
Ja, vilken dag. Nu ska jag snart till stallet och runda dagen med en skogstur på hästrygg  med tjejerna.

Nej, inget riktigt blev det av idag. Svante börjar med något som jag inte riktigt tycker om: Hittar han inget, hittar han på egna dumheter. Han springer till Geisha som jobbar någon annanstans och struntar i att söka. Eller så springer han till passkyttarna och kollar in de innan han ger sig ut igen. Mh, visst, hundar är inga maskiner och det funkar inte varje dag för dem. Men, till sist fick han hem ett drev, det gick ut på ett ställe där ingen satt, så klart. Stella, mamman till Geisha fick upp en hare som jag nästan sköt. Men nästan skjuter inge hare, som alla vet och så fick han springa vidare.  Nåväl, dagen slutade med stallet, hästen och trevligt omgänge!

Tjejerna i stallet tittade lite snett på mig under veckan då jag körde runt med ett rådjurshuvud i bagaget. Det tog jag vid flera tillfällen och släpade igenom skogen. Det är ju så lätt och enkelt gjord! Bara gå och dra! Det blev några fina långa spår till honom som han galant klurade ut och nöp till ordentligt i halsen väl framme vid bytet. Ja, det tyckte han var lagom kvällssysselsättning och så gjordes samma med skinnet som hängde i förrådet. Här fick han även apportera lite. Usch, vad jobbigt det är för honom att behöva jobba när man hellre villa slita i det istället! 

Då var det dags att sitta och frysa i älgpasset! Det dröjde inte länge i första såten efter morgon passningen och det bråkade till i skogen. Det small två gånger och två fina pinntjurar var dagens byte. Jag bad om att få ta fram hunden och gå spåret fram till älgen. Sagd och gjord. På med spårsele och iväg går han. Yes, så klart att det funkade bra! De små förstår ju precis, eller hur?! Han fick rugga och slita lite i älgen innan det var dags till en resultatlös såt nr. två. Men, två älgar förta dagen var väl inte så illa. Det blev tre till sen under veckans gång. Nu gäller det att få plats i frysen! 

Vi har släppt hundaren vid diverse tillfällen, de börjar komma igång så småningom efter sommarvilan…  Vi fick några fina drev redan, men eftersom det är bara Tommy och jag än, står vi alltid på fel ställe, så klart! En helg var jag ute själv hemma här hos oss. Lilla krabban fick ett snörrakt drev som slutade i ett gryt. Då var det väl räven! Han kom ut några gånger och fick då gå ner igen. Grejade och skällde men fick inte ut nåt. Men, man vet ju aldrig och jag stod med laddad bössa. Efter en halv timme med hunden där nere fick jag nog och kallade på honom. Men, varför ska han lyssna på det?! Nej, det gjorde han inte heller. Kom fram till en av utgångarna, tittade på migoch försvann igen. Jävel. Allt ropande och hojtande ledde ingenvart och jag beslöt mig för att bara gå därifrån. Nämen holla, vem är det som kom efter ett tag?!
Vi fortsatte och han tog upp ett rådjur på en kulle i mossen. Det som följde var hans bästa drev hittills. Han rundade hela mossan och kom nästan fram på åkern som jag nästan hann fram jag med för att möta honom och bocken. Men tyvärr bröt han strax innan och kom tillbaka. Han följde sitt spår nästan hela vägen men beslöt sig för att gena. Det gick väl inte något vidare för han började ropa på mig. Jag visslar med tomhylsan och sviff, han var tillbaka hos mig. Vilken dag!

Egentligen trodde jag att Svante skulle vara lite mör efter gårdagen. Trodde jag kunde ta det lugnt och vila mig själv. Fel jag hade, igen. Han började putta bollen och greja här hemma och verkade helt uttråkat. Vad gör man då? Jag tog min gubbe och Astron och bössan och upp till våra nya marker, bara 20min hemifrån. Vi släppte honom bara för skojs skull. Han sökte fin runt oss, riktiga långa turer men hittade inget. Sen var han väck och GPSén visade samma ställe i flera minuter. Ja visst, grytet! Det hade vi hittat nyligen vid en kvällspurschning. Väl framme hördes det något ur ett hål. Svante kom fram för att kolla, jag fick av honom halsbandet och han fick gå in igen. Där inne grejade han och skällde, räven var väl hemma men ville inte ut. Det förstod vi, för vi hade klampat runt uppe på, amatörer som vi är! Efter tjugo minuter kopplade jag och vi gick vidare. Vi släppte honom några hundra meter ifrån grytet, han verkade väldigt ivrig och drog iväg direkt. Han bjöd på ett härligt långt drev bort över mossarna. Den lilla, han kan ju, bara han vill och förstår vad det är jag vill när jag trä på halsbandet. Men, det kommer mer och mer. Nu börjar han att stoppa huvudet i halsbandet själv, bara för att få komma iväg! Lilla bästis!

Nu är det äntligen dags att ta på sig jaktklädarna och bössan och släppa våra fyrbenta kompisar. Vad vi har längtat efter detta datum! 
Vi börjar säsongen med att köra till Gränna. Där fick vi gå som hundförare för ett sällskap som skulle jaga rådjur och gris. 
Första såten skulle gås med fyra hundar, längs Vättern. Rätt så smal och lång. Oj då, det blir inte lätt för minhund, trodde jag. Han älskar andra hundar och folk och jag var rädd att han nog bara springer runt och stör de andra hundarna. Men, så fel jag hade! Jag strök kopplet, han rusar in i skogen, springer och söker och efter någon minut blev det upptag. Min lilla söta krabba! Han drev djuret in i såten. Men tyvärr vinklar det och det for upp mot motorvägen och sedan längs med viltstängslet, där ingen stod så klart. Men under tiden han drev inne i såten sprang ett av rådjuren bakåt och träffade på en passkytt där. Det small och dagens första villebråd fick följa hem med oss.
Nästa såt blev händelserik den med, samtliga fyra hundar som släpptes drev, det tjöt i skogen och det syntes till några djur för skyttarna. Men lägen var väl inte bra då. Till sist small det även här, en fin räv, en lucklig skytt och en glad hund, en korsning wachtel/gråhund.
Nu var alla hungriga, jaktledarna hade fixat en god soppa och smörgåsar, det pratades jakt och livet vid lägret och nästa såten diskuterades. 
Sista såten gick igenom viltsvinsmarker, det lät lovande!!!! En annan tysk jaktterrier fick upp en gris, men ingen kom till skott. Både Geisha och Svante fick var sitt drev, men inte var det läge att skjuta, tyvärr. 
Mycket nöjd med dagen och full av glada minnen åkte vi hem. Hemma slängde jag bössan i skåpet och körde till hästen, det blev en mysig skogsritt i solnedgången. Nej, bättre än så kan livet nog inte bli, känns det som! Fast benen gjorde ont nu. Jag gick en hel del och hunden ännu mer.

********

Usch, vad det är mörkt på morgonen! Fick en pannlampa av pappa för några år sedan som blev min trogen följare under morgon och kvällspromenaderna. I morse bråkade det till alldeles intill stigen. Jag hoppar till och Svante skäller! ”Gå in och kolla! Sök då!” hinner jag säga och han kollar upp det som sprang iväg. Jag med min fina lampa gick efter och efter några meter hittar jag legan. Inget konstigt så, jag vet men detta har inte jag haft förut: jag kände efter och det var varmt! Så mysigt! Tror att det var hare, Svante hittade inte åt vilket håll det gick. Hade det varit rådjur, tror jag att han hade fixat det bättre! Så färskt som det var! 

Upp tidigt denna helg med, på med hästsläpp och upp mot Gränna. Lilla hästen gick in i släpet utan problem, utan problem även vägen hem. Vi släppte ihop honom med stallets gamla farbror Adam, en härlig gammal travare. Det gick fint, fint. Tog mig några fina promenader i grimma med honom, så att han får lite tid att vänja sig till mig, hunden och sitt nya hem.

Oj, oj, upp så himla tidigt! Kvart i tre ringde väcker klockan, en timme senare var det träff med Tommy. Resan gick fort och bra, har man bara roligt, så rinner tiden bara på. Klockan nio var samling vid Bodas viltsvinshägn, Lars och Carolin var på plats och strax efter körde vi igång. Eftersom Svante fick sina super upplevelser i hägn nr. 2 förra gången, tänkte vi att testa honom i det näst svåra. Jag kände knappt igen min hund: han blev helt ursinnig av jaktlust, slet och drog och ylade. Nej, så ska det egentligen inte vara, men jag fick ge mig för att inte tjata sönder allt med mina ej uppfyllda kommandon. (visst, han satte sig, men han kryp-satt så han satt inte ändå.) Det var inget annat än bara släppa och låta honom jobba. Wow, som en oljad blixt for han in i tätningen, runt berget och in i vassen. Där hittar han flocken och det blev drev runt, runt. Han gjorde som sist, försökte komma förbi och skälla på dem framifrån. Han tappade grisen några gånger, fick jobba på och kom i kontakt med den igen. Japp, vad ska jag säga mer än: Värst, vad nöjd jag är! Ännu lyckligare blev jag när vi tog vägen förbi  Gränna för att kolla på en fin häst som jag kanske skulle ta hem. Japp, ännu en bingolott: Han är jättefin, snäll och gosig. Nästa vecka hämtar vi honom, stallet är fixat! Lucky my! 

Min lilla Svante har varit lös i mage under veckan. Tror att det måste hänga ihop med sjön han badade i förra helgen. Tyckte nu i efterhand att den luktade rutten. Algblomning kanske?! Läste på lite, men utom diarré märktes inget på honom, lika glad som alltid. Men visst, bajsar han så himla löst en hel vecka, börja after körtlarna bli fulla, såg ut som så. Jag klämde lite försiktigt, det kom lite men jag bestämde mig att avvakta med det. Je mer man klämmer och trycker, desto mer produceras och irriteras det bara. Alltså, till apoteket, mediciniskt kol och denna pasten som trycks direkt i käften och nu börja det likna korv igen. Jag kokade typ ett kilo ris som blev hur mycket som helst och två kilo kalkon filéer, detta med mager kvarg och vatten och han bara suger i sig maten! Sällan har jag sett en sådan matglädje! Undrar faktiskt, hur mycket av riset det är som tas upp i tarmen. Första dagen kom det så putte liten ut ur honom, och jämfört med hur mycket det var som han stoppade i sig kändes det märkligt, som om han har ett hål nånstans i tarmen och allt rinner ut i buken. Men nä, det gör det ju inte, han ser lika fin ut som vanligt. Nu har jag börjat blanda i lite torrfoder igen, det går åt rätt håll! Det var tur det, för vi ska ju till tyskland nu på söndag

Har vart och lagt ett spår. Det fick ligga i sju timmar uppe i Fjället. Lite duggregn och lagom temperatur gjorde att det nog blev riktigt bra! Använder fortfarande torrblodet som blandas med vatten direkt innan användning. Luktar inget för oss människor då det är bara proteinerna kvar som gör att hunden känner något. Nåväl, strax innan åtta fick lilla Svante spårselen på och vi plogar iväg. Nyss fick vi ju gå med någon som vet hur det går till på spårprov och jag fick tippset om att ”Hålla käften” och låta hunden jobba...  ;-)  Dessutom måste han bli långsammare, jag ska ju hinna med med bössa på och allt det. Ja, då var det bara att hålla i linan lite mer. Märkligt nog gick han saktare av sig själv! Och jag höll tyst. Nä, inte tyst men tystare. Återvändsgränden tog han inte utan kände att spåret upphörde och fortsatte några meter längre bort. Varför kasta onödig energi i att gå fram och tillbaka?! Smart hund. Han går och går. Tyckte att han hade tråkigt emellanåt, då han gick av spåret, kollade lite här och där, tittade på mig ”Spår!”, Visst matte, jag gör ju! Och han fortsatte utan bekymmer i spåret. Några gånger över bäck och grusvägar, inget problem, krabba på. Framme vid bocken var glädjen stor så klart. Spåret var på 1,2km. Jag blev jättenöjd så klart, tror att Svante bara tänkte, ”Men du, det här klarar jag, det var ju inget!” och så gick vi hemåt, han bar på bocken, gick perfekt i bakspår tills vi kom på grusvägen. Vet inte hur han bar sig åt men han gick åt rätt håll och tog rätt ”avfart” trots att han aldrig har gott här och trots att jag själv inte gick precis där när jag tog mig tillbaka från spårläggningen. Någon inre kompass eller ett suveränt lokalsinne har en hund väl! Lilla guldklumpen!

”Man ska ha husvagn….”, det tänkte vi och fick låna en för att ta oss till Jägareförbundets huvudkvarter: Öster Malma! Har varit sugen länge att se, hur Jägareförbundet har det och måste säga, rätt så fint! Kanske lite för lite ”jägare” utan mer slott och adel, men inte vill jag klagar för den fina kulissen för tysk jaktterrier klubbens sommarträff! Det var den östra avdelningen som stod för arrangemanget och de gjorde ett kanon jobb! Vi anlände på torsdagen, efter en sju timmars resa i 80 km/t och bilen som drack ordentligt bensin! Men väl framme var det bara att börja njuta! Så många fina tyska terriers! Och härligt folk att umgås med. Det tog inte långt innan vi hittade en grupp att dricka kvällens öl med och fortsätta vid tältet! Svante fick prova på i gryt…. Andra gången och denna gången med förträngningen direkt vid entrén! Det tyckte han inte om, han saknar tekniken att ta sig igenom den utan att fastnar. Det var faktiskt lite synd för han var så himla sugen på att gå in, ni vet glaffsande och ylande utanför och när han skulle sitta framför grytet för att få ”Varsågod!” var varje muskel på helspänn! Han sköt till ingången och som en krabba gör: bara paddla på! Han puttade så mycket att han flyttade på förträngningen så att det var totalstopp, även om han hade kommit igenom. Fick börja om igen, han försökte och tryckte, jag lockade och till sist såg jag näsan bakom förträngningen, stängde min ”lock-lucka” och trodde han skulle fortsätta in i gången. Men nix, han backade ut igen och ville fram till grävlingen på utsidan, som så många andra med. (Det är ju egentligen rätt så dumt att krypa i gångarna medans det är så mycket lättare att bara ta sig fram till kitteln på ovansidan. Helt korkade är de inte, vovarna!)
Han fick gå ner igen, paddla på och till sist lyckades han ta sig igenom förträngningen. Han kollade runt i gångarna, tog sig fram till kitteln och skällde. Men det var tydligt att han hade tappat en hel del energi framme vid förträngningen och han var tydligt mycket slitet efter det. Han skällde visst, men ivern var väck. Ja, så kan det gå tills han lär sig att ta sig in med frambenen först!
Nästa dag var det viltsvinsträning för de som ville. Visst, ville vi!!! Gryt ska vi inte hålla på för mycket med, ännu. Och svinen är ju helt underbara! Det verkar verkligen vara hans grej! Hägnet var på 4ha, med vatten och sump och tätningar och berg. Fint! Fick låna GPS-en av Susann, på med signalhalsbandet och iväg med hunden. Wheee! Det gick som blixten, han tvekade inte att gå i vattnet och simma efter svinen. Instruktören sa, han blir en bra hund! Visst, det hör jag gärna. Han fick hålla på i 10 minuter. Han bröt en gång för att kolla, om jag var kvar och återvände till svinflocken. Men detta måste vi nog jobba med lite mer. För att han skulle klara viltsvinstestet måste han jobba med svinen i 10 min utan at bryta och söka förarstöd. Men, det blir som det blir. Inkallningen gick nästan bra. Det tog en liten stund, så kom han, flinande och jätteglad tillbaka, satt sig bredvid och fick koppel på. Tror mig, jag hade en lycklig hund denna kväll! Och en himla smutsig sådan! 
Kvällen blev sent med öl och prat och sängen i husvagnen kändes som paradiset när vi väl kröp ner för att sova. Lilla Svante susade på rygg, bene upp och drömde nog om viltsvinen.
På lördag blev det utställning med Jenny Schröder och Heinz Schober. Över 60 hundar hade anmälts! Efter utställningen pratade jag lite med Jenny och Heinz och bad de att titta på lill Svante. Fick följande bedömning: Fina linjer, rak rygglinje, rätt vinklade ben och bra stora tassar. Korrekta tänder, framme lite sneda, fina muskler, trimfri päls, korrekt ansatta öron, svansen bärs korrekt och sitter bra. För mörkt helhetsintryck. Speciellt över ögonen är de viktiga bruna fläckar nästan osynliga. Ja, han är verkligen mycket svart och speciellt i tyskland ska de vara med fina bruna teckningar på nosen och över ögonen. Men det är tyvärr som det är, med bara en kula i pungen…..  ;-) !
Det blev jubileumsmiddag på kvällen, jättegod mat och härlig prat. På söndag var det bara att åka hem. Nej, visst, vi kollade på en demonstration av fullbruksprovet för tjt! Spännande och ger mersmak! Får träna på här hemma.

Idag har vi varit hos Åke och sin gylta. Tommy och Nisse med Geisha och Trixi och vi träffades tidigt på morgonen för att släppa så tidigt det går, ville slippa värmen för hundarna. Som tur var blev det inte så himla varmt på hela dagen. Det märktes på hundarna att det luktar gris överallt. Svante började darrar för upphetsningen och ”Gå fot!” var mera ”Gå en meter före!” när vi färdades längs en skogsväg bort till hägnet. Vi hade med signalhalsband och pejlen. Trots att det egentligen inte behövdes sätter vi på det ändå så att hundarna lär sig att koppla de grejor ihop med jakten. Får se, hur mycket det gör hos min lilla raket! Geisha har förstod det ganska väl, en väldig lydig hund!
Jag fick släppa först, då Geisha löpte och jag inte ville chansa med att Svante kanske inte bryr sig om att ha roligt med grisen. In i hägnet, på med alla halsband på hunden, han krypsitter (läs: han skulle sitta men tassade centimeter för centimeter framåt ändå). Äntligen fick han en ”Varsågod, sök!” från sin tråkiga matte och wow, vad lilla raketen stack iväg! Några glädje skall kunde han inte hålla sig för och han sökte som en galen, Åke tyckte ”Vilket bra sök!”. Han höll på några minuter, men en gris fick vi inte se, han sprang och slet och sprang ännu fortare men hittar ingen sugga. Jag kallar in honom (ännu så gick det! Vänta bara…!) och hit med Trixi, syskon till Geisha. Hon springer, springer, söker, flera varv, som min, men ingen gris. Under tiden gick Tommy längs det bortre staketet mot grinden, ingen gris där. ”Hon kanske har rymd. Det har hon gjort förut, vi kollar utanför!” Var beslutet efter Trixis försök. Jag tog vägen som Tommy hade gott och fick syn på en halmhög. Tog mig dit, tittade lite nogare och visst, fanns det ett hål där! Och något grått och pälsig bakom! Då behövdes det en vanlig människa för att hitta suggan. Men ingen hund hade sprungit förbi här och tydligen luktade det inte mycket där, blöt hö kanske men tydligen inte mycket gris. Märkligt. Men väl framme förstod hundarna ganska väl och jag släppte Svante som for iväg efter suggan. Vilket horridå han bjöd på! Helt underbart att lyssna på. Han sprang runt grisen och skällde giftig, suggan backade inte mycket utan gick till några korta ”anfall” och han tog sig undan för att snabbt springa fram igen. Fint, fint tyckte vi och jag flinade brett. Efter typ 5 till 10 minuter tyckte jag att det får räcka för att börja med och kallade på honom. Ingen reaktion. En gång till, flera gånger till, nix, han hör inget. Titta, det gjorde han ibland men annars sprang han fullt upptagen runt grisen och var helt i sin värld. Fick alltså kämpa mot min terrier i hans drömvärld: skälla på gris. Det tog mig 10 minuter att få hunden intill mig, varje gång jag närmade mig grisen, sprang hon iväg och han efter, ”Det var ju ännu roligare matte!” Till sist gick det med ett ”Stanna!”, han stod jag trädde över halsbandet över huvudet men det satt tydligen lite löst och sviff, han var iväg igen! Samma en gång till, fem minuter nu kanske, men ändå! Ja, han var tydligen helt i sitt element. Nu fick han vänta i buren, Trixi och Geisha skulle få träna sina stämband de med. Vi pratade lite om hur det hade gott medans Geisha höll på.
Andra gången som Svante fick suggan, bestämde jag för mig: fem minuter, sedan kallar jag! Skulle det ta 10 minuter igen, fick han 15 min. sammanlagd. Smart. Iväg med honom han jobbar och jobbar och hade nog kunnat göra så mycket längre till, men då kom dumma matte och ropade. Hoppsan, hejsan, det gick! Visst, inte med första ropet, men vid tredje typ, kom han. ”Hit!” och han kom och satt sig intill mig, krypsatt sig…. Tyckte, att jag skulle låta honom gå en gång till att han inte kopplar ihop ”Hit!” med att ”Slut på det roliga!”. Ett lösande ”Varsågod!” och han rusar iväg igen. Repeterade detta två gånger till, vid tredje gången kopplar jag och vi går. Det gick ju mycket bättre än första gången! Lustigt, i Boda var det inga problem att få honom och lyssna och komma, ok, inga problem är väl kanske lite väl mycket sagd men inte behövde jag ropa och springa efter hunden i 10 minuter! Intressant var också: Trixi ligger i kanske samma nivå att lyssna som Svante. Ute i skogen kan det dröja länge innan hon kommer, när Nils ropar. Men idag gick det som smort! Han kallar på henne och hon kommer som blixten! Jag var imponerad! Nu vet jag, att jag ska träna inkallning med honom nästa gång vi är här!
Ja, vi hade en härlig förmiddag och slutade viltsvinsglädjen med att sitta i lusthuset på Åkes gård, fikade och pratade hund, jakt och häng och lite mer! En absolut härlig dag! Hemma fick han rådjursfärs med extra god mat och nu ligger han och susar sött.

Stackars hund. Var han tvungen att gå spår igen. Efter backslaget förra helgen var det bara att köra på. La ett spår på 750 meter, genom storskog, över ett hygge, lite torrt bohus- berg, tätplantering och gick över en asfaltväg två gånger. Ja visst, idag gick det bra igen. Det var nog värmen och den torra luften som gjorde att det gick så dåligt förra gången. Fick ett tipps av en arbetskompis: fukta näsan med en blöt trasa emellanåt, då går det bättre. Men idag behövdes det inte. Han krånglade lite och jag fick uppmana honom några gånger. Sedan gick det jättebra över asfalten, lite in i skogen, parallell med vägen och över igen. Men över igen var inte lätt! Fick då även här hjälpa till. Men sedan gick han snör rakt på. Fint.
Badade efteråt och han fick greja med en pinne, något som han, förutom sina bollar älskar!

Hade egentligen bestämt mig att vänta med grytträning tills nästa år. Då jag ska ha honom först och främst ovan jord och inte är sugen på att han slingrar ner i något gryt bara för att han hittar rävspår under rådjursjakt, ville jag helst ha skjutit något mer efter lyckat drev för honom innan jag provar med grytträning. Men nu hände det ju ändå att han fick smak på grävlingen! Och jag själv blev rätt nyfiken om han bara bluffade eller om han verkligen var so sugen på grävling. Vi körde till grytet i Vänersborg, bara en halv timme hemifrån och egentligen ville jag bara titta och se och träffa de andra. Med fanns det två norska tjejer med borderterrier och parson russel som skulle prova på. Lilla parson tiken var ju helt galen bra! Hon ville bara ner, bara ner och inget annat. Bordern var lite mera avvaktande och hade nog gärna haft med matte nere i gången. Men som sagd, det var prova på första gången och se. Sedan återvänder för visst kan även en hund bestämma sig för att låta bli eller göra något! Men till slut flinade både Johan och Zandra: ”Visst ska du prova med Svante!” och när jag väl kollade på det hela, fick jag mer och mer känslan av att det här är så mycket annorlunda än ett rådjursdrev, visst satans skulle smarta lilla Svante förstå skillnaden!? Dessutom så tror jag: om han nu skulle springa över räv-/grävlingsspår och följa den, då går han ner i gryt oavsett om jag tränade med honom innan eller ej. De har det i blodet och kör bara på, rent intuitiv. Lika bra och låta honom kolla gångarna nu. Han var redan rätt upphetsat, grävling luktar ju så himla mycket! Ok, vi kör! Prova på ifrån första luckan, fram till kitteln och kolla, han snabbt upp igen, inget skall för visst är han inte dum! ”Grävlingen sitter ju här under, det går väl lika bra att ta den ovanifrån, eller hur matte!?” Nix, fuska fick han inte, in igen. Detta gick tre gånger, sedan förstod han att han bara fick vara nere och då börja han skälla. Fint, fint!!! Ropade ut honom, vi stängde luckan och tog en luckan längre bort så att han fick krypa runt i gången lite innan han var framme. Lilla tjocka Svante tyckte visst att jag var dum, krypa där nere när det hade gott så jätte lätt uppe på kitteln! Men han gick in som om han alltid hade gjort så, kröp fram till grävlingen och började skälla. Ha, visst blir man glad när hunden gör som man vill!
Där nere framför kitteln fick han skälla på en stund, tills Johan tyckte, att han får komma ut nu och ”fundera på det hela”. Här gäller ju samma sak som i viltsvinshägnet: En kort intensiv stund är bättre än att nöta på för mycket! Det sliter väl tydligen både psykiskt och fysiskt. Än gick det att ropa och han klättrade ur luckan, koppel på och ut. Nä, nu tyckte Svante definitiv att jag var korkad! När det blev som roligast fick han inte fortsätta mer! Vi får väl återkomma i alla fall oavsett vad jag hade för idéer innan.
Ja, det var dagens bravader.
Kanske säga bara: la ett spår i lördags, ganska kort. Det var som varmast denna dagen, hemskt vad jag svettades när jag gick. Han gick fint de första 300 meter, fick upp något färskare, följde där, jag ropar tillbaka honom och ”Spår” men nix, det var kört. Han bara tittar på mig och nonchalerade hela spektaklet. Jag kunde gå spåret och plocka mina snitslar själv. Usch, vad jag var sur!! La ett spår till på söndag, det var något svalare och hade regnat lite, lite under natten. Det gick bättre igen. Men, han har varit betydligt bättre! Ja, även en hund har sina upp och ner och visst, han är ingen maskin som bara fungerar heller! Det är bara att hålla på!

Det hände en hel del både igår och idag. Var och kollade på våra nya jaktmarker igår. Svante drog och slet i kopplet flera gånger, tror hade han fått springa, hade det blivit några fina drev... såg rådjur och färska spår efter älg.

Jag hade tidigare bestämt mig för att avvakta med grytträningen tills nästa år. Ska ha min lilla först och främst ovan jord, därför vill jag ha skjutit lite mer rådjur för honom så att han verkligen tycker: Det är så himla roligt matte! Hoppas med det att få honom låta bli slingra ner i nåt gryt när han ska driva. Om jag lyckas, det får vi se. Men hur som helst, blev han helt av sig i morse! Vi smög uppe på en ås, den branta kanten på ena sidan och han ville ner, bara ner! Ja, visst, det gäller ställa upp för kompisen! Vi klättrar ner och han börjar dra längs med bergsväggen som bildar lite klyftor och hål här och var. Pa! Fick se att någon hade grävt här! ”Matte, hit, hit, kom nu, snabbare!!!”  Visst satans klämde det en grävling i en spalt! En halv meter inne i berget kanske och lilla Svante börjar skäller som tokig. Tur jag hade koppel på annars hade han nog gott rakt på den och fått sig några märken! Tyckte, han var lite väl framåt! Det kanske var för att jag fanns i andra änden kopplet, han vände sig om några gånger och flinade åt mig, ”Yeah matte, det är kul!” sa han väl. Fick slita honom ur hålet, lyssna, det gick ju inte direkt. Han kom visserligen ut, men slank lika fort in igen! Nu vet jag inte om jag ska vara glad eller lite orolig för hans super-framåt-jippi! Men en sak vet jag: Det blir nog bra om vi börjar träna gryt senare, en tysk jaktterrier har det i sig, det kommer funka! Och om inte, gör det inget, gör han bara sitt jobb i övrigt! 

Vi gick ut och la ett spår imorse. Nu har vi fått bra rutin ;-) med snitslingen, droppa och hittar bra vägar där vi slipper snitsla. Spåret fick vila i fem och en halv timmar (lite trädgårdsarbete och annat nyttigt hann vi med…) och nu har vi precis kommit hem igen. Lilla S. gick kanonbra! Hade byggd in en återvänds gränd och två bloduppehåll på 10 meter, även det fixade han suveränt! Två gånger över bäck, i tätplantering och i stor skog. Allt lagom snabbt. Det ända han strulade med var de sista 50 meter. För första gången la vi spåret i lövskog, bokskog rättare sagd. Bara torrt löv, inga små växter som blodet kunde fastna i. Misstänker att det var det som gjorde att han inte klurade ut det rätt. Det var alldeles för tydligt, nästan direkt i denna skog började han tappa. Men, inget som bekymrar mig, det är då bara att lägga några spår i bokskogen också. Fast här finns det inte så mycket av denna sort skog…. Men ett eller två till måste det bli!

Har varit och vandrat med hunden idag. Uppe i Herrestadsfjället. Passade på att bada hunden, han tycker om vattnet och hoppar in utan bekymmer. Lagd ett spår imorse som ligger än. Snart 9 timmar. Får fixa det här på nätet och dra iväg med lilla S.

Fredag eftermiddag packade vi ihop våra grejer och startade mot Örebro. GPS-damen ledde oss fram utan problem och klockan åtta kunde Tommy hålla om sin lilla nya Kia. Stella (Geishas och Trixis mamma) hade fått 7 valpar för tre veckor sen och en av tikarna kommer att flytta hit till Bohuslän.
Tommy hade köpt krabben och kräftor, det blev en härlig kvällsmat med mycket trevlig prat. Dock gick vi tidigt och lagt oss, då viltsvinshägnet väntade! Hela natten regnade och blåste det, kunde knappt sova, kaffet från kvällen innan gjorde nog sitt. Halv fem satte Geisha igång, Svante, annars en lugn morgonsovare, hängde på och att sova var det inte att tänka på. Termosarna fylldes med kaffe, smörgåsarna åkte ner i väskorna och den två timmars resa till Boda avklarades tack vare GPS-damen.
Samling kl. 9:00, vi fick ihop många av Geishas och Trixis syskon, även John med jämten Lizzy, härligt att se de allihop igen! Kort genomgång av Lars, då samtliga har varit här och uppdelning i grupper på två instruktörer. Det var Caroline igen som följde med mig och Svante. Vi tog utsikten, samma som vid första släppet förra gången. Ett hägn på tre hektar, tre galtar som ligger och trycker men är ändå rätt så pigga på sina ben när människa eller hund kommer fram. Det kändes på Svante att han tyckte jag var himla tråkigt medan vi gick in. ”Varför hänger jag i koppel, kärring, släääääpp mig! NU!”. Han får ju inte dra i kopplet och det var svårt att hålla sig vid. Upphetsningen och disciplin tillsammans…. Mh, ..  Jag släppte lill-mannen som rusade iväg som en raket, sökte igenom tätplanteringen och hittade svinen ganska fort. Det blev fullt ös och drev några gånger runt i hägnet. Blev svinen något långsammare, försökte han komma förbi och ställa sig framför de, ja, helt underbart, han försökte ställa de och lyckades några gånger! Emellanåt kom han tillbaka till mig, kollade om vi stod kvar och gick iväg igen. Stod viltsvinen stilla, blev skallet mycket grovt, sprang svinen gick det ljusare, snabbare. Han fick hålla på i 20min, sedan var det att vila tills det var hans tur igen. Trixi var i”sumpen” och gjorde väldigt bra hon med, Geisha testades i ett mycket större hägn, där svinen är svårare att hitta, men hon hittade och drev! Även andra gången i hägnet blev det mycket bra! Min lilla Svante har mognat mycket sedan vi var här sist! Nu går det målmedveten framåt tills han hittar svinen, han springer och söker, hittar han, ställer/driver han. Jag bestämde mig för att släppa honom i Utsikten en gång till. Nästa steg hade varit ”Berget”, ett hägn på fyra hektar och mera ställen att gömma sig. Men jag ville att han får en super aha-upplevelse till, ville att han älskar detta och förstå vad det är jag vill han ska göra. Jag tror, han gjorde det, han såg himla glad ut, sökte fint och tycker nog att viltsvin är något att ha! Nästa gång tar vi ”Berget”!  ;-)
Innan vi åkte mot västkusten igen, gick det till Linköping, till Adler. Där har vi varit förra året och jagat i tre dagar. Vi drack kaffe, jag käkade upp alla hans goda kakor och hundarna fick härja. Svante hittade en terrier-tjej att rusa med! 
Sent hemma men himla skönt att ligga i egen säng!

Tommy, Nisse, Geisha, Tixi och Svante med mig hade tur och fick plats i Jägareförbundets eftersökskurs. Samlingen kl: 9:00 på Svegeråsens skjutbana började med att alla deltagare skulle berätta om sig själv och sina förväntningar. Måste säga att jag började känna mig lite felplacerat! De flesta var eftersöksjägare med typ färdiga hundar. Så kommer jag med min en åriga och själv helt utan erfarenhet på eftersök. Det var ju just därför jag kom dit! Programmet som vi hade fått tidigare var spikat med hur mycket som helst, det skulle bli tre dagars maraton i teori, skytte och hundträning. Som tur var blev det lite kaffe först innan 

kursledarna satt igång med lagstiftningen, spårträning, skytteteknik, hundmentalitet, och, och, och! Innan lunch lade vi de första korta spåren, en uppvärmning för hundarna. Lite lydnad och gemensam träning hann vi med också. Måste säga, Svante sköt sig kanon, hundkursen och all träning och pyssel hemma ger resultat. Det var många som uppmärksammade min tyska då de bara hade träffat på hysteriska, aggressiva eller annars konstiga svarta terriers. Ett helt gäng labradorer, några wachtlar, olika spetshundar, basset och speciella spårhundar (bayr. Gebirgsschweiss) var med, en fin blandning att nosa och se på andra raser. Efter lunchen fortsatte teorin och vi kollade på skottverkan med olika patroner (hel- och halvmantlade), slugg och hagel. Då var det dags att gå morgonens korta spår. Men, men, men, vad håller min hund på med?! Jag hade ju dagen innan gott ett 900m spår med honom, klockrent och utan problem!.... och nu strular han, hoppar av och vill iväg?! Ja, det var väl lite mycket i näsan på honom, tikar, andra hanar och spåren låg med några 20-tals meter mellanrum. Klart att han inte förstod vad jag ville. Vi hittade klöven till sist, men bra kändes det inte alls! Åke från viltsvinshägnet hade ställt upp med en nyskjuten gris. Vi analyserade diverse hår, skottspår och blod. Tog tag i inälvorna för att känna skillnaden i konsistensen, luktade och kollade. Rätt så intressant!
Vi tre åkte hem sent på kvällen efter trevlig prat ihop i stugan. Väckarklockan ringde tidigt nästa dag. Upp och iväg till dag nr. 2. Frukost kl. 8:00 och mer juridik och teori. Sedan började det bli roligt. Fram med bössorna, kolla kolvmått och anläggning, resten av dagen tillbringades med skytte utom ett annat moment: hundarnas spårprov…..men mera seddan! Wow, vad jag var slut! Kändes nästan som hagelskytte, allt skulle gå fort, det kallades för flyktskytte! Tror jag sköt runt 100 skott inom några timmar, allt ska sitta prick på, rörliga mål, svänga mellan flera mål med 50m avstånd inom 15sek, träffa prick på….. Koncentration hela vägen! Inte konstigt att jag fick huvudvärk på eftermiddag, så himla typiskt! Men skutproven klarades! 5 olika moment, alla inom träffområdet resp. på pricken…. Skjuta mellan skjutgluggar, buskar i vägen, en grisf..n som springer som satan, men, det gick! Sedan var det Svantes tur att visa vad han kan. Jag för min del förväntade mig inte mycket. Trots att jag hade tränat en hel del spårning med honom kände jag plötsligen inte igen min hund. Jag trodde han skulle göra som igår, springa runt och kolla tikar. Och att spåret låg mitt i ett hägn för viltsvin och dovhjort gjorde mina förväntningar inte bättre direkt…. Fast Thomas, eftersöksutbildare för hundar, stod bara och sa: ”Låt hunden fixa det! Han kan, det har jag sett igår, trots att han gick dåligt. Han har det i sig! Kolla bara när du känner/tycker att han går fel!” Visa ord! Jag hade ju inga snitsel till hjälp ändå, så det var bara att lita på lilla krabban. På med selen, ”Spår!” och han for iväg. Fast det dröjde inte länge innan jag såg på honom att det var något annat (läs viltsvin) som han fick i näsan! Svisch sa det och han sprang i full fart! Fick tillbaka honom med en vissel och ”Till spår!” fick honom att fortsätta. Tomas kommenterade direkt: ”Ja, det hade gott svin här när vi la spåret imorse. 150m åt det hållet han ville ligger åteln”… Aha, då var det inte så himla konstigt! Det hände en gång till, sedan gick han kanon! Jag trodde knappt hur bra det gick, men han sprang över bäcken, följde längs med den på andra sidan, hoppade över igen… Domaren flinade…. ”Precis så hade jag gott!” Fint, fint. Sedan luktade det för bra igen, Svante hittade klöven, tittade lite snabbt på den, men den var helt ointressant! Ja, då fick både jag och Krabban godkänt! Visst blev jag stolt! På mig, att skjutningen gick så bra och för min lilla, att han fixade det. Precis som Tomas sa, och detta trots att det fanns hur mycket färska spår som helst. Men, klart, det är jätte mycket kvar! Vi är ju inte ens halvvägs! Vet ej hur det går i skarpt läge, vet ej hur jag tolkar hunden då, jag kanske gör helt fel…. Men, det får vi väl se och lära oss!
Efter kvällsmaten (grillat viltsvin) blev det ännu mer skjutning. Solen hade hunnit med att gå ner, det blev mörkt och vi skulle skjuta i mörkret på rörliga och stående mål, utrustad med lampor på pipan. Hundarna skulle spåra fram till gris resp. rådjur som låg vid skjutvallen, sättas bredvid och vi skulle skjuta. Det gick det med! Klockan var strax innan tolv när vi var klara. Vi var så himla slut och hundarna bara la sig i sina burar och sov! Vi skulle inte hinna hem och hit igen till klockan åtta nästa dag, så det var bestämt att vi sov över. På golvet i klubbstugan. Nåväl, huvudvärk, för lite sömn… tänkte att jag hellre sover i bilen än på golvet med ett dussin gubbar som snarkar! Carolin, en trevlig tjej i min ålder hörde det och jag fick hänga med hem till henne, bara fem minuter därifrån! Oh, det var himmelen! Fick en härlig soffa, vi snackade lite, hundarna fick mat och jag en tablett. Tror mig, jag sov som en stock. Svante med. Han och lilla tiken rusade runt i huset i några minuter sedan sjönk de ihop som plastpåsar och sov. Vilken dag. 
Lördagen började med teori och genomgång av gårdagens prov samt tillfälle att skjuta om för de som inte klarade innan. Några hundar fick prova ytterligare spår och efter kaffet delades de kursintygen ut. Ja, som sagd, stolt man är….  ;-)
Har ni chans att gå denna kursen, tveka inte, den är värt besväret…

Lade tre spår denna helgen och helgen innan varav det ena blev 950 meter. Ja, nu börja det ta fart med honom i alla fall här på hemmaplan ;-)
Han tog alla spår väldigt bra, några avgång då ett färskt spår korsade men jag fick tillbaka honom, uppmanade till ”spåret” och då gick det vidare! Än har jag svårt att läsa honom för att han inte har näsan i backen utan uppe i luften och tar vind. Men det är ju det jag måste lära mig med tiden, att förstå hur han gör när han spårar eller bara kollar runt! Lite stolt är jag i alla fall att han gör så himla bra!

Nu har fått bloda tand: Anmälde oss till mera viltsvin och idag var det dags att köra iväg till Agusa. Vi (Tommy, Nisse och jag) träffades på eftermiddagen och körde ner till Skåne. Framme vid åttatiden fick vi slå läger i Degebergas stugby. Olivia, Tobbe och Börje var redan framme och det blev en mysig kväll ihop med 

mycket prat och skratt och en och annan snaps…. Natten var så där, fyra gubbar som snarkar ikapp och lilla jag som inte kan sova för det! Svante däremot fick sova i sängen med mig…Det njöt han för fullt! Han är egentligen inte kelen alls, nej, inte det mista! Desto mer förvånat blev jag, när jag plötsligen kände någons andedräkt på mina kinder! Då hade lilla Svante krupit upp och lagt sig med huvudet på mina arma! Så himla söt! Upp kl. 6, då Tommy och Geisha höll på att greja (störande med så morgonpigga!) och iväg till en fin sväng. Fick se en mård och två rådjur som Svante gärna hade sprungit efter.
Då var det dags att köra till viltsvinshänget i Agusa som Jägareförbundet håller i. Spår överallt och ivriga hundar som går med näsan i backen! Men inte var det dags att jaga nu, tyvärr, Svante! Kurs är kurs och då är det mycket teori och berättande!Jöns-Lennart som var kursledare fascinerade med sina ord! Det märktes att han brinner för det han pratar om! Vi lärde jättemycket och ändrade visst vår inställning till viltsvin rejält! Där kring är det ingen rolig jakt längre utan ett jobb att klara av! Vi här uppe måste samarbeta och organisera oss mycket bättre för att inte tappa greppet om fascinationen viltsvin! Ja, framför allt samarbete, samarbete, samarbete! Det var väl största budskapet vi fick! Mycket biologi och beteende blev det också.
Efter en jättegod lunch var det dags att köra till skjutbana för att skjuta upp. Alla klarade och fick godkänd för att sätta sig vid åtel! Spännigen ökade rejält när vi lottade pass och blev släppt på var sin åtel! Dovhjort såg vi på väg ut och gott om viltsvins bök! Passet jag fick var mitt i en bokskog. Efter att ha suttit där ett tag funderade jag över åtelns oberördhet! Inget bök runt, inga löv upptrampade och jag började fundera om det är något som inte stämmer. Klockan närmade sig timmen som åteln skulle rassla igång….. nej, ingenting hände hos mig! Oh, så himla synd! Hade ju laddat med både studsaren och kameran!!!!! Men till mig kom det inget svin denna kvällen så länge det var skjutljus. I mörkret hörde jag att någon var på väg. Plockade fram min nattkikare och visst kunde jag se ett svin i full galopp med svansen högt! Ja, så fick jag se något i alla fall. Olivia och Sebastian fick skjuta far sitt svin, jag tog hand om två fötter som jag skall ha på spöet hemma för att retaSvante med! Kursledaren var mycket ledsen att det blev som det blev för mig och jag har chans att återkomma!.... inte så illa det heller, att få komma igen ock kolla på åteln! Det är ju egentligen det jag var ut efter, sitta och kolla hur de gör, ta några kort och observera! 
Kvällen avslutades med att ta ur svinen och kolla hur det går med trichin proven. Det är ju tyvärr inte bara att plocka och steka!
Nästa morgon väntade en god frukost med färska frallor och ännu mer teori och viltsvin fram till klockan två. 
Sammanfattande kan jag bara konstatera: En himla bra kurs, en kanon kursledare som verkligen vet vad han pratar om och som älskar viltsvin, trevliga kurs kamrater och även hundarna fick känna svin och nafsa lite! Helt lyckat och bara att rekommendera!

Tror det eller ej, men alla hundar log i cirkel och vi gick flera varv runt de! Och det var andra gången, hundarna fick jobba. (Första kursen var för oss, lite teori och prat). Alla har nog tränat bra med sina hundar! Fot provade vi för första gången att släppa kopplet, det gick det med, men jag fick säga till några gånger, men, det kan bara bli bättre!

Då var det äntligen dags att åka mot östkusten! Tommy hade redan hämtat Nils och John, Geisha, Trixi och Lizzy satt i var sin bur och ovanpå en hel rad väskor, gummistövlar och sovsäckar. Vart skulle jag och Svante stoppa in oss då?! Det gick, Svante in till Geisha, de är ju favorit kompisar ändå, mina grejer fick tryckas in ovanpå allt och jag fick plats bredvid Nisse och kylboxen. Resan gick till en liten by nära Örebro, där Madde, uppfödaren till Geisha och Trixi bor.
Resan gick bra, GPS-tanten som ledde oss gjorde sitt jobb och kl. 7 körde vi in på gården hos Madde. Hundarna fick äntligen härja och kolla varandra. Vilken tur förlilla Svante, enbart tikar! Senare på kvällen kom en hane, samma ålder, samma trots och då blev det lite murr och tjat på de två. Madde och Tommy fixade en kanon kvällsmat med älg och kantareller, potatisklyftor och salad. Vin, öl, saft…. Helt perfekt! Men vi fick lägga oss i tid, upp tidigt nästa dag! 
Jag sov hemskt, hårt på golvet, snarkande karar och kring gående hundar mitt på natten. Lite kaffe och frukost hjälpte och vi var klara för resan till Boda.
Viltsvinshägnet som bedrivs av Mamima Jakt består av ett flertals hägn med olika svin som bjuder på olika svårighetsgrader. Lars välkomnade oss, gick igenom hurtränigen är upplagd, gav allmänna instruktioner, sedan var det dags att släppa första hundarna i olika hägn. 
Flera av Geishas syskon hade kommit, även nästan samtlige kullsyskon från Trixi! Härligt att se hur olika och dock lika de är!
Alla ett åringar släpptes i ”sumpen”, tvååringarna fick ta ”berget” tror jag de kallade hägnet för. Svante skulle till ”berget”, där svinen är rätt så skygga och springer iväg istället för att ställa sig. Bra, vi skulle ju testa, hur han beter sig! Om han hade varit för skarp hade ju svinen inte stod stilla i alla fall. Han släpptes som femte hund och tydligen hade han svårt att förstå, vilket av alla spår efter hundar, människor och eventuell viltsvin han skulle gå efter. Han började med att söka runt som galen! ”Bra sök!” sa instruktören. Men, det var ju inte så konstigt, med tanke på hur mycket det fanns att söka! Det tog några minuter innan han fick in svindoften, började skälla, gick i deras löpa men ack så olikt honom, vände han när jag var ur sikte! Kom tillbaka, fick uppmuntran att fortsätta, det gjorde han, drev i löpan, ställde ett svin under en gran, sprang efter, kom tillbaka ganska fort! Det trodde jag inte, han skulle göra! Jag tänkte, han skulle bli ursinnig av jaktlust och bara fara runt i hägnet! Så fel kan man ha! Något nytt då är han försiktigt. Vi bröt efter 10 minuter, för länge ska de inte hålla på, det kräver ju ganska mycket, psykiskt och fysiskt av de att ge sig på viltsvin! 
Hundarna fick vila och vi fick ta oss en kopp kaffe och pratade igenom samtliga hundar. För varje hund bestämdes det individuellt hur man ska fortsätta och i vilket hägn hunden skulle släppas. Eftersom Svante fick inte jobba med svinen, då de sprang iväg och han kom tillbaka till mig, skulle han till ”sumpen”. Här finns det två tröga galtar som ställer sig, flyttar sig långsamt och kollar hunden jämt. Instruktören, Caroline, tog kopplet, frågade snabbt om jag har gummistövlar på och pang, då gick det igång! Då hon visste, vart svinen stod, gick vi rakt på de, Svante fortfarande i kopplet och hon pepprar och pepprar, så att han verkligen förstod vad det var vi ville! Inte kolla hundspår eller människor, nej, viltsvin! Han fattade och då strök hon kopplet! Härligt, Svante efter svinen, vi springer i sumpen (oh, ja, mycket sump och lera och vatten) och Svantebara skäller och håller sig på 2 meters avstånd till galtarna! Ah, det gjorde gott! Både för mig och hunden, se hur det fungerar och att det fungerar! Efter 5 minuter sa hon, att jag kan kalla in honom….. Ha, tänkte jag, det fungerar nog inte! Men, jag ropar, han tittar, riktigt flinande: ”Oh, matte, det här var ju jätte skoj!!!”, och fortsätter skälla. Jag ropar en gång till, då kom han! Wow! Det gick! Nöjda och leriga tog vi var sin plats i bilen och åkte hem! Hit måste vi snart igen, det är bestämd! Suverän, helt suverän, hela anläggningen och trängingen!
PS. Vill du kolla hägnet, här är adressen:
http://www.mamimajakt.se/ där är vi med på gruppbilden

Vi har varit på vår första hundkurs idag. Jag trodde egentligen att Svante skulle blir upphetsad och jobbigt bland alla okända hundar och folk. Är det bara han och jag fungerar vi jättebra ihop, men finns det något annat som ”stör”, glömmer han mig....... Men just vid kursen gick det så himla smidigt! Kurt från Orust har precis rätt inställning till vad en hundkurs skall vara och hur den skall hållas. Inget bus och lek, inga godisar här och där inte en enda ”hund ska få hälsa” grej. Ordning, hund och husse / matte och inget annat. I början hade vi alla lite att jobba att få de att lugna sig, men efter en halv timme gick nästan alla hundar fot och en ”stör-hund” fick komma in och gå runt mellan oss när våra hundar satt. Även det gick hur smidigt som helst, för min och Svantes del och för många andra. Vissa fick jobba på lite extra  ;-) Men jag tror att efter några gånger kommer alla att lyckas! ”Stör-hunden” förresten var en tysk tik. Han frågade varifrån min kommer. Viltskäckens! Ah, ja, det ser man! (Undrar hur han gjorde det!). När jag svarade vem som var far till Svante, kom det ett till ”Ja, det ser man!” (Undrar även det, för att jag tycker han är mer Ayka!). Men sedan kom det riktigt roliga: Xanto är även far till hans tik! En halvsyster alltså! Och visst betedde sig Svante lite annorlunda när plötsligen tiken kom in! Han blev lite mindre liksom. Som om han kände på sig att hon är ingen att leka med och samma far.... vem vet!

Efter tre timmars jobb cyklade vi hem. Cyklade för första gången med honom, det gick som om vi alltid har gjord så! Lätt lärt min lilla krabba!

Svante och jag tog oss en härlig skogspromenad i fyra timmar både igår och idag. Fast det är ju så otroligt besvärligt att ta sig fram. Inte för Svante, men för mig! Sjunker ner till midjan och kämpa mot en meters snö är inte direkt roligt i fyra timmar. Men, det hjälper inget, jakterriern skall ut och ”aktiveras” som man kallar det såfint. Idag spårar vi räv i en timme. Längs spåret hittade vi (nåväl, det är ju hunden som hittar med sin näsa, men ”vi” för all del…) rävens matbod där han käkade upp någon smågnagare. Gott om blod och så underkäken! Underbart och Svante ville gärna ta hem den! Men nix, vidare i spåret, inte skall det bäras på onödiga saker när det är så här slitsamt. Efter en timme tog jag min pipa, visslade två gånger och vi återvänder i vårt spår till utgångspunkten. Klart att jag också måste få mitt: lite solbad och vila i snön. Vilken härlig dag!

Hittade något tråkigt i skogen idag: ännu ett! Svante fick vind och vi kollade upp vad det var som låg gömd bland buskar: Ett rådjur eller rättare sagd det som var kvar av det. Mycket blod, tarminnehåll och päls-/hudtoffsar lite varstans och så klart gott om rävspår runt kalaset. Ännu ett rådjur som faller för vinter. Nummer fyra vi hittar i år, tråkigt men sant. Tommy berättade att uppe i Kville på våra marker har rådjuren varit framme vid maten nu. Så lite man kan göra för att stödjer medans vi själva sitter i våra varma hus och kylskåpet fylld med massvis mat! Men, jag tog tillfället i akt och grejade lite med terriern. Tog med en stor pälsbit och under vandringen fick han sitta kvar några gånger, jag gick en runda själv, ”tappade” skatten. Gick tillbaka för att ”hämta” honom och han fick söka! Wow, vilken glädje och vilken rus han får! Och jag kan inte låta bli och le när jag ser hunden blir så glad att få ”jobba”, ja, så mycket jobb det nu än är!

Tyvärr är ju jaktsäsongen avslutat för min och Svantes del. Eftersom jag inte vill släppa ner honom i gryt än, blir det ingen rävjakt heller. Det får vänta lite, tills jag har kollat i konstgryt och tränat någon gång så att jag vet hur han är och hur han gör. Måste lära mig en hel det jag med! Har aldrig sysslat med grytjakt hittills och hoppas att jag kan hänga med en eller annan terrierjägare för att se och lära! Nä, då är det bara vänta tills sommaren är över och hösten kommer! Men det är ju inte så att det inte finns att göra! Nu får lilla Svante en ordentlig genomgång lydnad. Ha, får se hur det går! Hittills är jag ganska nöjd. Visst har han sina moment där han bara stänger av, men jag kom på några trix om hur jag vinner ändå! Näst på schemat står ”Halt!” kommandot och apportering. Vi har ju hela sommaren på oss. 
Igår fick jag Fredrik med på en skogsvandring. Vi tänkte egentligen att gå en riktigtstor sväng men fick ge oss då snön var för djupt helt enkelt. Upp till midjan, Svante fick bäras. Tur vi har dusch hemma! På kvällen var vi ute och festade med älglaget. Riktigt skoj med Dansband och mycket prat. Kom hem halv fyra…. 
Idag så blev det äntligen en riktig storsväng, fast utan Fredrik, bara hunden och jag. Visst är det så, att det knappt kan finnas bättre stunder än med sin hund i skogen, eller?! Då allt bara stämmer och man blir nöjd och tillfreds med sig själv. Vi gick runt, kollade älgspår och gick i några harstigar, kämpade över en åker med en meters snö (bar på hunden ;-) och hittade till sist något inte riktigt väntat. Svante kryssade i skogen fram och tillbaka och drogs till sist till ett ställe. Jag följde efter, där låg ett rådjur, bock killing! Kunde inte se några spår av yttre våld eller skott (?nu?), kände på kroppen som fortfarande var mjuk. Visst, revbenen kändes men i övrigt såg han ju bra och frist ut. Fem meter ifrån var hans lega. Märkligt, skulle han ha svultit ihjäl? Vintern är ju inte över ännu hur skall det gå då? Hoppas ni ha det bra allihop!

Jag kanske skulle skaffa jeep istället för min gamla Volvo!  Igår tänkte jag köra upp till Bullarens marker och kolla hare/räv. Vi körde ända fram till grusvägen in till skogen. Fast visst, det är ju inget grus just nu, nej, snö är det som gäller. Jag var väldigt naiv att tro att jag ens kan parkera innan bommen! De hade just plogat och kört upp en fin vall av frysen snö som jag inte klarade av att hoppa över med min bil! Fick gunga ut bilen igen och då var det bara köra hem! Synd, två timmar i bilen helt i onödan. Nej, kanske inte, nu vet jag: Hade jag haft skyffel i bilen, hade jag kunnat gräva fram en parkeringsplats! Ja, dum får man vara.
Idag träffade vi Tommy och Geisha för att prova på hare igen. Tyvärr har Geisha börjat löpa nu, så fick Svante inte träffa henne med en gång utan vi körde var sin bil till såten. Jag gick in med Svante, vi hittade ett färskt harspår, han följde lite gran för att sedan bara strunta i att jaga! Den lilla råttan drog fram till gården, började skälla lite här och där, kollade Tommy och bilen och lyssnade inte verkligen! Kan väl lugnt säga att jag är lite trött på honom nu! Visst, han håller på bli könsmogen, då förstår jag! Men i just dem momenten som jag stor i skogen och han bara strular till allt, blir jag visst irriterat!
Jag kanske skulle ha stannat hemma istället för då hade jag i alla fall fått sett ett rådjur! Fredrik ringde och jag fick förklaringen för varför hunden försvann strax innan vi åkte hemifrån imorse. Det var nog bocken som han fick lukten av!
Nu ligger Svante här och surar, fick ju inte med Geisha….

Vill inte tänka på att snön kommer smälta någon gång! Vi fick lite nysnö igår och alla spåren suddades ut och ersättes av de som hararna och räven fixade under natten. Då fanns det inget annat att göra än att ta långlinan och ta sig ut till skogs. När vi väl hade korsat lite runt i skogen stötte vi på färska harslag och då går det ju bra för lilla Svante. Vi gick spåret i ca: 500meter, sedan gick haren på / över grusvägen och då tappar Svante. Men usch, så härligt det är att se hur hunden gör och missar han, hur han då snurrar någon volt för att hitta igen och skulle han missa ändå, kan ju jag, tack vare snön, hjälpa till och visa tillbaka till spåret. Synd att det måste bli sommar först innan hösten och vintern kommer igen!  ;-)

Då det gick så dåligt för mig och Svante att jaga hare, och även Geisha fick inte upp något igår, bestämde Tommy och jag att vi skulle pyrsa uppe i Bullaren istället. Förväntningarna var väldigt, väldigt låga eftersom vi aldrig lyckades att s

itta, pyrsa, smyga på rådjur här uppe. Det finns ganska litet vilt här och sedan är det bara skogsmark med hyggen och mossa, ni vet. När vi lade ut fodret för någon vecka sedan, såg vi, vart rådjuren höll hus nuförtiden och då blev det solklara pass. Vädret var perfekt, molnigt, bara några grader kallt och lätt vind. Detta blandat med oss glada två och två hundar i koppel och med täcke på. Sedan blev det som vi aldrig skulle ha trodd: Vi satt inte direkt länge än, då fick vi syn på fyra rådjur, bock, get och två kid! Helt underbart tog de sig fram på mossen och följde sakta skogskanten. Bocken och den ena kiden fick följa hem med oss, hundarna fick äntligen känna på färska rådjur igen och vi bara skrattade: När man inte förväntar sig någonting, så händer det!
Fick uppleva en hel annan Svante idag också. Bortsett att han är svårt att nå just nu, tyckte han att bocken är hans! Murr åt Geisha och även mot Tommy och mig! Väldigt bytesmedveten den lilla rackaren! Men då passade vi två på att demonstrera för honom, hur det är med ”hans bock”. Tror han fick en lektion idag, och även jag! Som jag sa igår, ingen hund är den andre lik! Speciellt med Svante gäller det att vara på hygget och reagera rätt. Ha, fast det är inte lätt det heller! Var jag väl rätt i tid, har jag några gånger reagerat fel och gjord något som antigen inte hjälpte eller motarbetade det som jag egentligen ville uppnå. Han är en terrier och jag har mycket att lära från honom. Efter allt det upphetsande blev det lugnt för oss alla, vi tände en brasa, grillade korv och gick igenom det som hade hänt. Det gör väldigt gott att prata om saker och ting och få lite tipps utifrån!
Nu är vi hemma, levern och hjärtat är stekta till lunch mat imorgon (mumms, jag provsmakade, helt, helt underbart!), Svantis har fått njuren och sin mat och nu är allt frid och fröjd. Nu är han den raraste hunden igen, ligger vid mina fötter och tittar på mig: ”Visst matte, jag tycker om dig. (Hade tyckt om dig ännu mer om du gav mig lite lever till!)” Hundar!!!!!

Finns det någon som har en grävmaskin?! ….  *mmpfff*… Vill gräva ner hunden. Nu har han väl kommit i pubertet och allt annat är intressantare än jag. Han ignorerar mig komplett när jag ropar eller gör precis tvärtom. Konstigt, för här hemma är han

som ett lamm. Följer efter, tittar, lyssnar och lägger sig alltig nära mig. Idag skulle vi ta ett område där vi hittade gott om harspår. Tommy gick först med Geisha, sedan var det vår tur. Men lilla man struntade totalt i att hitta haren! Han fick vind på Tommy som passade för oss, sprang dit i full fart. Sedan kollade han bilen där Geisha satt och väntade. Jag visslar och ropar (gjorde det även när jag såg att han ville iväg… utan resultat…). Det har funkat förut att han då kom tillbaka till mig. Idag var det som om hans hjärna var totalblockerad, han började springa åt mitt håll, trodde jag, för att sedan bara springa rakt fram istället för att vinkla av till mig. Där fanns det en gård och en annan hanne som han tyckte han måste källa på. Väldigt, väldigt pinsamt! Fick till sist åka fram och hämta honom. Visst, så kom han med ansiktsuttryck: ”Ah, bra matte att du kommer, nu skall han få!” Fast det var ju inte det jag hade tänkt mig här. Nej, dagen bara fortsatte att vara helt korkad, Svante prövade flera gånger om inte han skulle kunna ta över.. Ha, men där går gränsen! Det förstod han också, till sist. Tror att jag kommer ha väldigt roligt med honom och han kommer att prova flera gånger, tusen gånger om inte han kan ta över kommandot. Ja, det visste jag ju innan jag skaffade en tysk jaktterrier. Nu gäller det bara att jobba på och vara envisare än vad han är! Framåt mars börjar jag med apport träning, det gjorde undervärk hos min gamla hund, lilla Rika (som jag fortfarande sörjer!). Hon blev mycket mer alert och uppmärksam på mig och mina krav på henne. Fast, vi får se, ingen hund är som den andre, det som funkade med Rika kanske inte alls går bra med Svante. Alltså, det är bara jobba på!

Fick ett hardrev imorse. Men det måste verkligen vara riktigt, riktigt färska slag för att Svantis skall ta och dra! Men vi sökte fint igenom skogen och det är ju som det är, förr eller senare får man färska slag, eller: ”Även en blind höna får något!” Nu ligger han och susar sött! Fast han hör att jag käkar äpple och då vill han ha han med! Han äter allt! Apelsiner, gurka, paprika, stjärnfrukt, lök (*mmpf..?!*), morötter och det senaste: hästbajs!

Körde upp till Skee och Bullaren med Tommy idag för att kollaharspår och lämna lite mat åt rådjuren. Vi kan ju inte bara sitta hemma och hålla hundarna kvar på soffan, eller?! Nej, vi drar ut och går lite spår. Vädret var perfekt, minus tio grader och sol, rena nöjet för oss människor, lite jobbigt för Svante med sina korta ben, inga problem för Geisha. Tyckte synd om Svantis idag när han försökte komma ikapp Wachteln, fast hon är ju snabb som vinden och lilla raketen har ingen chans. Vi spårade hare med Geisha och något rådjur med lillmannen. Allt gick ju väldigt långsamt med både koppel runt halsen och snön, tyckte Svante. Efter att vi hade kollat runt vart de flesta stigarna går, släppt vi av viltfoder på några ställen och hoppas, de små ”uteliggare” kan ha lite nytta av det. I Bullaren gjordes samma sak, här fanns det betydligt mer spår denna dag! Vanligtvis känns det ganska glest just i Bullaren men Svanti var verkligen ivrig idag! Om det inte hade varit för detta jäv.. koppel! Nej, efter att rådjuren har fått mat, var det dags att grilla korv åt oss. Kan bara säga: Helt underbart i minusgrader med sol i ögonen och en varm korv i handen! 
Imorgon skall jag hoppa upp på hästrygg igen. Det blir säkert träningsvärk i låren…

Termometern visade minus 24 grader imorse när jag tog på mig stövlarna och satte på mig flera lager jackor och tröjor. Men solen sken och snabbt steg kvicksilvren till minus 17, nästan varmt. Vi stannade hemma idag men ikke mindre drog vi en sväng till skogs. Tog honom i koppel och checkade har-E6´an först. Riktigt härliga 

stigar som de små trampar up! Men Svante tyckte inte så mycket om de, för gamla?! Nej, hare är inte hans grej ännu, som det verkar. Riktigt färskt ja, men inte äldre spår. Nåväl, det gjorde inget, för våra nästa halt var rävgrytet uppe i bergsskrevan. Räven hade tagit en promenad under natten, gått ut ur ett hål och tillbaka in det stora hålet. Hoppas han hittade något ätbart så han slipper ligga med kurrande magen i grytet medan vi går runt och trampar uppe på det. Men lilla Svante hängde fast i kopplet, jag vill inte att han slingrar ner i gryt än. Han skall driva klövvilt först innan han tänder på den mörka jakten. Så var det inga problem att lämna räven och sin dagsdröm och fortsätta ploga genom skog och mark och berg. Vi zick-zackade vidare uppåt och så där ja, där fanns det spår efter både hare och rådjur! Han valde rådjuret, så klart, varför något svårt om det finns en lättare väg samtidigt?! Vad som följde var en rusande språng i spåret, Svante skällande framme, jag hängde i kopplet! Var det verkligen minus 17?! Jag svettades på hela kroppen, Svante flåsade. Det hela gick i en och en halv timme, han släppte inte utan forsade framåt, bara framåt! Emellanåt, när det gick in i den tätaste, snörikaste ner-hängande ungskogen, tyckte jag, han driver med mig. Jag såg ingenting, glasögonen immade igen och fylldes med snö, allt som var ihålig i mina kläder fylldes med snö, mössan åkte iväg några gånger och jag fick krypa på fyra ben. Här kan väl aldrig rådjuret ha gott?! Men, jag får bara ge mig, lita på din hund! När vi kom ut, fortsatte spåret och Svante var lika ivrig och glad som i det täta och vi pulsade vidare. Upp och ner på åsen, solen sken och vi var så himla glada med tillvaron. Jag fortsatte att lära honom ordet ”Vänta!”, eftersom jag hade stor användning av det just idag. Inte har jag ork och kroppen för att springa och klättra lika fort som han! Så fick han ”Vänta!” tiotals gånger och med ”Varsågod, sök!” Gick det vidare. Efter en och en halv timme fick det vara nog, vi bröt och hittade hem! Hela vägen hem kändes Svante lite förändrat, han tittade mera på mig, viftade med svansen som om han ville säga: ”Värst, vad vi hade det bra, du och jag!” Tror att det hela gjorde stor nytta, vi har ju jobbat ihop. Måste göra mera sådana ”jakter”. Nu ligger han och susar så sött i sin korg, han snarkar till och med!

Ja, då var det slut på rådjursjakten här i Västra Götaland. Sedan igår har länsstyrelsen utfärdat hundförbud för jakt på dovhjort och rådjur. Men som jag lovade lilla Svante, att vi skall ut och jaga, så fick jag hitta på. Vad ligger närmare än att ta honom i långlina och ge sig ut på harjakt?! Ska inte överdriva, harjakt var väl lite mycket sagd men vi försökte så gott vi kan! Uppe i Kville finns det ett skogsområde med härlig plantering och många harspår som jag tänkte kamma med Svante. Vi gick väl i två timmar, han blev väldig ivrig några gånger och ”väckte” (?) men jag orkade inte springa tillräkligt fort för att vi skulle komma ikapp, väldigt dumt av mig, tyckte lilla smidiga Svante. Jag hoppades på att vi skulle kunna trampa upp en liten rackare, men ikke lätt var det heller…. Glad och belåten med dagens insats åkte vi hem, jag tog lite te och fick äntligen läsa klart min bok, medan Svantis ligger vid mina fötter och gnager älgbenet. Snart blir det tv-mys och popcorn, kanske…