Året går mot sitt slut. Vi tar nu lite långledigt och bara myser i stugan, äter julskinka och pepparkakor.

Vill härmed önska er alla

En riktigt god jul och gott nytt år.

Snön höll inte i sig så länge och de mesta smälte bort rätt fort. Lika bra det faktiskt. Idag var vi bjudna till en trevlig mark vid Bärfendal. Just det ormrådet kring Bärfendal är något extra konstigt: det finns stora platta ytor för åkar och rätt som det är reser sig ett jätteberg mitt i detta. Eller en hel kedja av granit och branta sluttningar ner mot åkrarna som ligger där inklämda mellan granitväggar som platta lerpölar. Mycket mäktigt och för en hundförare mycket besvärligt, då det mest låter så här: passkyttarna sitter nere vid åkarna och hundförare, du ska upp (!) på berget och kryssa runt där uppe. Javisst. Tur man har konditionen någorlunda tillbaka efter graviditeten. Dock inte nog med att man ska ta sig upp för bergets branta utan väl uppe får man oftast inse att man just står framför en ravin som inte går att ta sig över. Alltså, ner igen och upp på annat ställe. Nåväl, vi lyckades.

Sora bara älskar detta och med sin spänst och smidighet och viljan att hitta viltet, så gör hon det också. Hon drev flera gånger och mycket riktigt gick dreven från uppe på platån ner vid bergets nedgångar. Två drev gick åt fel håll men det tredje satt rätt. Rakt i knä på Thomas. Pang. Lycklig Sora kommer fram, luktar lite och drar vidare, igenom en tätning i bergets sluttningar. Japp, där stod det hjort. Ut med hjorten och ur marken. Hon har i denna säsong även dragit rätt långt på sina drevtider. Låg hon tidigare kanske vid 30min är det i år inte sällan att hon är iväg längre. Så nu var hon borta en stund. Jag och Troll halkade ner från berget till sist. Han satt i min jackficka och gungade gott, men väl framme vid åkern släppte jag ut honom och i rusande fart tar han beslag av rådjuret. Han är för skön den lille. Sora kunde tyvärr inte ställa upp för ett foto, hon var upptagen längre bort med annat. Lilla gumman. Till sist, när vi väl hade tänt grillen, kom hon tillbaka, belåten och fick en korv.
HoRüdHo och Waidmannsheil.

Dags att spåra lite i spårsnö och se vad valpen hittar på. Man får ju liksom ett kvitto på vad lilla hunden håller på med. Jag lät båda hundarna vara lösa lite idag. Sora är inget problem att kalla in och hon får inte vara längre än 10 meter runt mig och endast i områden där jag har god uppsyn över vad som finns framför oss. Annars får hon går i koppel om det inte är jakt, så klart. Valpen fick sprattla av sig lite, han tog några vidare svängar så där 30m ifrån mig när ett spår var för intressant och sökte upp flocken sen igen. Vi hade rätt kul där i snön, snö är alltid något speciellt. Naturen tar en tupplur så där under sitt vintertäcke och allt verkar stanna av något. Dock är det inte lätt att ta några bilder med svarta hundar på vit snö. Blir bara, ja, svart vit liksom.

Kan inte annat än att tycker en tysk jaktterrier utstrålar något alldeles speciellt. Till och med när de bara är valpar så har de ett uttryck i sina små ansikten som säger att de äger världen.
Medans Sora sitter mera värdig och ser på världen med sitt erfarna sätt, sitter lilla Trollet som ett busfrö redo för att ställa till det. Att just se dessa två olika hundar bredvid varandra är härligt. Troll tror han äger allt, men när det gäller, så är det Sora, den visa gamla damen som vet och kan bäst. Så är det bara, för han är valp och hon är vuxen. Enkelt.
Vi tog en kortare tur idag med, dottern uppe hos svärföräldrarna, ryggsäcken packat med lite rådjurspäls i dragsnöre. Troll bara älskar det. Och jag med. Så vi tuffar på där i skogen och på åkrar att träna lite släpspår. Vilken glädje för honom och vilken tur att Sora är lugn och håller tyst när jag försvinner med pälsen och även när jag och Troll försvinner igen när vi litar upp det jag tappade. Tur min Sora är så underbar perfekt.
HoRüdHo.

Så klart är min mobil fylld med bilder av min lilla dotter som är 9,5 månader och Troll som är ju även han en rätt så söt liten valp. Och som jag skev tidigara, jag är lycklig lottat att ha mina svärföräldrar så nära som 2 minuter uppåt vägen. Och dem längtar efter att få ha våran lilla dotter någon timme, Win-Win är det. För det är ju så att även om jag är mammaledig hemma med mitt barn nu, helt perfekt för att skaffa valp. Samtidig måst jag se till att även få vara med hundarna några stunder själv med. De behöver det. Den lilla valpen behöver att umgås med mig, utan barnet, han behöver att komma ut till skogen och bara få vara hund. Och det gör vi under denna vecka. Vi tar några korta rundor, Troll kan ju ändå inte gå några längre sträckor. Vi njuter av några frostiga grusvägar och fryst mossa och vi bara är ihop en stund på en annan nivå än vad det är när lilla bebben är med oss. Bjuder på 2 av mina tusen valpbilder.
HoRüdHo.

En sådan tur jag har att jag har mina svärföräldrar nära. Idag kunde jag passa på att lämna över dottern en stund för att kunna dra till skogen med vovvarna. Jag tyckte det passade utmärkt med lite lydnad och spårträning. Jag hade ju ändå några färska rådjurspäls hemma. Tog med ryggsäcken, proppat med lite utrustning, en termos och pälsen förstås. Vi tränar lite linförighet och kontakt på vägen dit. Troll får självklart även springa lite lös och jag gömmer mig. Inte lätt dock, då Sora är med och inte riktigt förstår det där med att sitta stilla bakom en stubbe. Troll hittar oss men mer än en gång fick jag faktiskt ge mig tillkänna, då han helt enkelt glatt sprang åt sitt håll, helt i sin bubbla. När jag drog släpspåren kopplade jag båda hundarna vid träd. Troll får ryggsäcken att vila på. Att kräva ett ”Sitt” är inget att tänka på än. Sora sitter som en staty och väntar. Inte ett pip, inte en gnäll. Hon har alltid bara funkat!

Troll däremot, han gnäller och sprattlar och är inte något vidare sugen på att hålla sig stilla. Jag kanske rentav odlar något dumt här: att ha med hunden när han ser mig gå iväg med något kul, med något han VILL HA, följd av en stund super-kul-lek att söka upp denna roliga pälsen igen. Självklart att han nog blir om än mer pipig om jag håller på på det viset. Men jag har inte all tid i världen längre, barnpassning är rart och om jag ens vill hinna med någon form av träning, får det tyvärr se ut så här. Med det sagt, så vet jag att jag gjorde precis likadant med Svante och Sora. Och ingen av dem var gnällig. Max var en pip-gubbe han med. Vill tro medfött pipig. Han bara var så.

Hur som helst. Troll får 3 släpspår, Sora 1, då Troll helt enkelt blev helt knäpp när jag och Sora gick iväg. Sorgligt. Sora sitter tyst och väntar på oss. Så olika de är. Själva de små spåren, alla med vinklar och över ris och hälar fixar han galant. Det är en fröjd, en ren fröjd att hänga där bak i linan och ha den lilla valpen överlyckligt letande där framme. Jag håller helt tyst, förspringer han sig något, stannar jag bara och låter honom leta. Det tar inte många sekunder innan han rätar till sig och kommer tillbaka till spåret.
Lycklig över en timmes kvalitetstid tillsammans i skogen tar vi över barnet igen och dyker ner i mammabubblan igen.
HoRüdHo.

Idag hade jag samlat ihop några jaktkamrater för att jaga tillsammans på en lite mark vi arrenderar. Sora fick agera huvudanasvarig för jaktjobbet medans jag fick duga som valp-taxi. Passkyttarna fördelades på lämpliga ställen och jag hoppades verkligen att vi skulle lyckas idag. I denna skogen har jag varit så många gånger och kvällar och studerad viltväxel, sett hur drevdjuren tar sina vägar genom marken och tyckte att jag genom åren hade lärt mig vika generalpassen är. Sora släpps, hon vet precis vad hon ska göra och gör det så jag bara kan le över hela ansiktet. Hennes lilla illvrål till röst skriker till och avslöjar att det är rådjur hon har hittat. Hon driver fint med sitt terrierskall, det buktar lite runt i planteringen innan drevdjuret väljer att lämna och det gör det i generalpasset! Där satt en av oss, redo och det första rådjuret låg. Sora är av den underbara sorten att hon, när viltet ligger, luktar, luggar lite kort, vänder och kommer tillbaka. Helt underbart. Jag kan inte påstå att jag har tränat henne att göra det. Hur skulle man ens göra det? Ingen aning. Men hon släpper och kommer tillbaka till mig så vi fortsätter. Vi går vidare närmare mossen. Hon ylar till igen. Mörkare nu. Älg. Jag ser aldrig älgen men kollar självklart spåren och mycket riktigt, så släpper hon den efter några korta minuter. Älg är inte hennes grej. Typ. Vi vandrar vidare, Troll numera något mera tröttare än innan. Delvist väljer jag att bära honom så han inte tar ut sig helt och hållet med sina dryga 2,5 månader. Men han hade så gärna hängt med Sora på sina turer.

Färdig med älgen traskar vi vidare norrut. Uppe i nästa plantering ylar hon till igen och japp, det resulterar i ett nytt drev. Det går lite hackigt i början, hon kanske inte var nära nog eller om det var markförhållanden, jag vet inte. Till sist får hon grepp om det och tågar på. Härligt. Ni som har hund att jaga med vet hur det känns. Underbart. Hon håller i fint och drevet vandrar norrut först. Antog att det skulle över mossen och försvinna, det brukar det göra när det väl har kommit så långt. Men nej, inte idag. Det vänder och kommer ner igen. Innanför en inhägnad sitter en passkytt och vägen förbi där är givet, om man väl ska ta sig förbi där: längs staket och västerut. Pang.

Rådjur ligger. Sora framme. Luggar, vänder och kommer tillbaka. Vi beslutar att avbryter jakten, det räcker mer än gott och väl att ha sjutit 2 rådjur. Jag tar självklart chanserna igen att låta Troll spåra fram till viltet. Herregud vad han älskar det. Den lilla kroppen, så spänstig och snabb, hjärnan dock något för snabb och kanske inte helt i takt med resten, men han hittar fram. Så glad han blev. Sora dock, hon står bredvid och tycker det är pina. Troll stjäl hennes beröm med sitt fjantande tror jag hon tycker.
Vi bärgar viltet, vovvarna får sin del av njuren och sen är det dags för korvgrillning och ljug. Något så underbart att sitta i naturen, tillsammans med likasinnade, prata jakt och upplevelser och mumsa på en korv.
Tack Sora HoRüdHo och Waidmannsheil.

Efter gårdagens lyckade jakt tog jag med några bitar av rådjurspälsen. Fick svärmor att ta hand om Linnea en stund så jag och mitt lilla Troll kunde ta oss ut till skogen. I rucksäcken hade jag en bit av rådjurspälsen, en lina att dra den med och kopplet att fästa hunden med. Tyvärr så har jag inte möjlighet att åka iväg, dra ett släpspår, åka hem, låta det ligga, åka dit igen med hunden och gå det. Dessutom så är de ju ändå bara en liten valp ännu som inte kan gå några längre och avancerade spår. Nej, ett kort släp för att väcka intresset, det är det som gäller när hunden är så liten.
Kopplade Troll vid något träd, drog pälsen en bra bit utom synhåll genom skogen, tillbaka till hunden och på med näsan. Det gick rätt hyfsat om än det är så att valpar har så kort koncentrations förmåga. Men näsan finns, utan tvivel. Koncentrationen får växa fram. Sen är han ju hemsken söt också.
Vi tog några sådana kortare släpspår innan det var dags att gå hem igen och ta över barnet. Trött och belåten sov båda sen i soffan.

HoRüdHo

Än en underbar dag har gått! Än en gång visade Sora hur duktig och kompetent hon är och än en gång har Troll fått agera ”jag-stör-alla-tar-allt-som-mitt-och-luften-är-fri-för-alla” clown.
Vi var bjudna till det underbara jaktlaget vid Åbyfjorden. Som vanligt, enastående natur, fantaskiska utsikter över västkusten, ejderänder som lyfter och stenbrott som vittnar om forna tider. Allt detta sammansmält för oss som gav sig ut idag. Sora sökte och hittade fint, som vanligt, vi fick gå i två större såtar och i båda fick hon fram både rådjur och hjort. Två rådjur fick vi med oss hem från skogen, varav det ena fick bli ett kortare dödsök för Troll. Han var ju med så klart. Dels som den jobbiga lillebror som bara hänger och flänger i Soras öron, dels som känguru pung åkande sovande hundvalp han är. Men denna chansen fick jag inte gå miste om. Rådjuret låg, det visste vi, men hade gått ca 30m. Skytten såg det ligga. Sora hade gått vidare i nästa spår och drev för full hals rund i andra änden såten. Lika bra det, jag tror inte hon hade velat dela med sig berömmet av att ”hitta” rådjur.
Troll fick gå i sin lilla lina. Väldig uppspelt och intresserad gick han runt där vid skottplatsen. Sin lilla svans hann inte med att vifta i den takten hans hjärna hade velat skulle jag vilja tro. Han hittade riktningen, satt in sina små hjärnceller och satt ihop ett och ett. Där gick han, 2,5 månader gammal. Som på räls i spåret av bocken. Väl framme blev det ett himla hallå och ståhej! Lilla vännen, så glad han blev. Som en sprattelgubbe sprudlade han rund djuret, tuggande än i örat, än i halsen och till sist, när han kom på hur trött han egentligen var, la han sig tvärs över och poserade för ett foto med uttrycket ”Detta är MITT”. Herregud, så söt. Sora kom tillbaka så småningom hon med.
Vi hängde med till slaktboden, båda hundarna fick tugga på lite njure. Vi människor fick korv med bröd.

Waidmannsheil och HoRüdHo min älskade Sora.

Då var vi än en gång bjudna till ett trevligt jaktlag. Vädret var på topp, lika så stämningen vid samling på morgonen. Sora gjorde några fina sökrunden som resulterade i ett rådjur som fick följa med hem från skogen. Trollet, lilla störande Trollet har verkligen en stor lust att hänga med gamla terrierns rundor men får så klart inte och orkar inte heller för den delen. Till sist fick han åka i känguru pungen, haha. Där hängde han med sin lilla krokodil käft som jämt gav mig några nyp i hakan. Rätt behagligt tyckte han nog ändå till sist för han sackade ihop i jackan och sov när vi kom fram till pass linjen och Sora som glatt luggade rådjur.
Tack än en gång för en trevlig dag i skogen.

HoRüdHo.

Ja, det är som det är med valpar: de sover, de äter, de tuggar på allt och de är rätt söta. Jag är än mammaledig och har då chansen att vara hemma med valpen och barnet. En fantaskisk kombination. Barnet är ju nästan som en hundvalp. Hon sover, hon äter, hon kryper runt och förstör allt. Så dessa två passar som handen i handsken ihop och har faktiskt rätt kul tillsammans. När människobarnet sover i vagnen, kryper hundvalpen in under barnvagnen och vi går på en liten skogspromenad. Han får komma ut och springa runt en stund bland träd och mossa innan han sackar ihop igen och sover under i barnvagnen på vägen hem. Det är livet det. Sora tar allt med lugn och ro. Valpen får tugga och busa med henne till en viss grad, sen säger hon till.

Oh, vad livet är underbart med alla dessa små liven runt mig.

Nu vänder vi blad och öppnar ett nytt kapitel här i vår lilla familj. Vi åkte ner dagen innan, tog in på hotell och sov en förväntansfull natt. Att hämta sin nya jaktkamrat och vän är något så underbart att vi firade det med en god pizza i stan, pratade om hur det var när vi tog in på hotellet för 13 år sedan när vi hämtade Svante från samma uppfödare. Linnea hängde med trots att hon bara är 10 månader och självklart blev det ingen sen kväll.
Efter en välsmakande frukost körde vi mot Älghult och togs emot av Svenne och Malin och en hel del hundar som ju brukar finnas hos de två. Kaffet kokade redan och en nybakat kaka togs fram, alla papper från SKK och diverse överlämningspapper skrevs på och så var det dag att åka hem. Nu börjar en ny resa, vår flock är komplett igen.

Välkommen hem, Viltskräckens WQ Troll

Han växer så det knakar, fina lilla Troll. Svenne på Viltskräckens skickade över en bild på honom när han och kullsyskonen var ute i friska luften. Snart ska vi styra kosan mot Älghult!

Ännu en underbar och lyckat jaktdag är över. Jag går lite på moln när jag tänker på hur allt bara föll på plats idag. Sora och jag var än en gång bjudna till ett underbart jaktlag i Sotenäs, Bohuslän. Just det jaktlaget ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Fantastiskt trevliga jaktkollegor, viltrika marker och enastående natur. Det är något alldeles mäktigt att klättra upp för de gamla sten brotten, känna hur människorna förr i tiden fick slita i detta hårda, salta väder. Att, längst upp på berget, får världens vackraste utsikt över Åbyfjorden! Där stod jag idag, när Sora tog sina sökrunder, kom tillbaka till mig med jämna mellanrum för att stämma av att jag hänger med. Klart jag gör. Hon får upp några rådjursdrev och ett drev på dovhjort, följer fint, dock gick inget av det i pass.
Vi klättrar ner från stenhuggarnas rike och fortsätter vidare in i något vass område intill en liten sjö. Där inne börjar hon sätta igång med världens illvrål! Det hörs så tydligt på henne att det är något annat än ett hjortdjur hon har fått kontakt med. Efter en kort stunds stillastående med fina taktfasta skall går det loss när jag närmar mig lite försiktigt. Inte försiktigt nog tydligen. Nåväl, vi är ju här för att få fram vilt till pass skyttarna, inte för att skjuta själva. Så där ja, Sora! Bra jobbat min lilla vän. Hon hänger på och jag är säker på att det är viltsvin! Det bråkar loss nu ur det täta och ut genom glesskog. Skulle vi ha en sådan tur att grisen väljer att springa över åkern och vidare upp i stenbrottet? Oh ja, oh ja, det hade vi! Älskade terriern körde ut galten på åkern, där stod Kenneth. På rätt plats och väl med på noterna! Pang! ….. Vad? Jag står blix stilla kvar i gles skogen. Så kommer det förlösande meddelandet på radion: ”Grisen ligger!”! Sora, min Sora! Du är bara bäst.

Sådana här dagar är oslagbara! Waidmannsheil och HoRüdHo.

Fick det bli idag. En dag uppe i mitt lilla paradis som jag har äran att få jaga småvilt på, så länge gamla underbara goda Ivan lever. Tog med barnet så hon fick gunga sele genom skogen under tiden Sora fick var lös och ha kul. Som alltid söker hon som en gudinna, hittar alltid, även om det inte finns så värst mycket här uppe på ”fjället” med låga skogar och knappt jordbruksmarker. Så driver hon fantastiskt, det buktar runt ett flertal gånger innan det drar iväg och hon efter. Det är väl kanske det som utmärker henne nu jämtemot sina yngre dagar: hon släpper inte i första taget utan hänger på. Så hon och rådjuret gick på långfärd, Linnea och jag kunde ta en ”tutta-paus” i mossen. Lika härligt det och tack vara all ny teknik är det bara att vänta in terriern igen och vara lugn, för jag vet var hon är.

Då kom en liten uppdatering från valplådan i Älghult. Många som ska köpa valp, vill gärna välja valpen själv. Och jo, så ville jag också ha det när jag köpte min fösta hund, Svante, även han en Viltskräckare. Men på något sätt har jag fått inse att uppfödaren känner sina kullar bäst. Svenne och Malin, som observerar, hanterar, matar, tar och gör sina sysslor med valparna, lär känna de bäst för att matcha med sina nya ägare. Det har visat sig rätt med Sora, rätt med Max (även om det blev som det blev) och nu fick Svenne välja valpen som skulle bli Troll. Han vet vad jag önskar och känner hundarna bäst. Roligt att då höra att ändå hela kullen verkar rätt jämn och fin och som han skriver: han kan garantera att de får stabila psyken. Så nice med att få några bilder. Onekligen har Troll växt en del. Nu är jag så sjukt valpsugen och ser framemot helgen vi ska ner och hämta honom. Varsågoda, några valp bilder, tagna av Viltskräckens Kennel.

Vilken lyckad dag det blev idag! Vi fick komma till en underbar liten mark i Bohuslän, en plätt av denna jord som vi har fått äran till att komma till under flera år. Jaktlaget är en av de trevligaste man kan tänka sig, vilttillgång i regel bra och har vi tur, finns det vildsvin här också. På denna mark har det skjutits en hel del vilt för mina hundar genom åren. Enda nackdelen är då den stora vägen från Hallinden mot Kungshamn. Ingen som kör 70, krokiga vägar som det inte går att vaja undan för en hund eller ett vilt som går över vägen och tyvärr är vägen väldigt frekventerat. Det har resulterat i att Fredrik alltid får hänga med på cykel. Han är snabb, har GPS-enhet fäst på styret och ser om hundens drev är på väg att gå över stora vägen. Eller en något mindre för den delen, men även den är rätt mycket trafik på. Nytt för idag var då att vi valde att ta med lillan. Jag bar henne i sele upp och ner för bergen och runt i vassen. Självklart har jag ingen bössa med mig och självklart låter jag hunden gå före mig genom vassen om det skulle finnas något vildsvin inne. Och självklart tar jag inte de tätaste tätningarna som jag annars brukar kräla genom.
Det kändes helt underbart att hela familjen var iväg, lilla fick sin mat och sina tuttar under tiden vi hade paus, vi bytte blöjan i jaktkojan och fick stanna kvar och grilla korv när jakten var klar. Men, vi började sedesvanligt med lite rökt hjort, några pepparkakor och glögg. Lite tjat och lite ljug som vanligt, Ingemar hade redan funderat ut pass besättningen så den biten vart snabbt avklarat.
När alla var på post, kunde terriern komma loss och vilken dans hon bjöd på idag! Härliga långa drev, först på dov som dock inte gick i pass och sen på en fin råbock som slutade vid passen i vassen. Sora nöjd och lycklig, jaktlaget nöjd och lycklig och jag nöjd och lycklig för alla var det. Den enda som kanske inte var så helt nöjd var väl Fredrik: hans cykel pass bestod, som vanligt, i att patrullera fram och tillbaka längs en stor väg, samtidigt ha koll på hunden och drevets utveckling och inte frysa heller.
Tack för idag, Waidmannsheil och HoRüdHo.

Lite nackdel känns det just nu att vara ”bunden” med en bäby: det blir inte så verkligen några riktiga jakter, eftersom jag snabbt måste kunna ta mig hem alternativt ta med henne, låta bössan vara hemma och vara beredd att kunna bryta när som om hon skulle behöva komma hem. Samtidigt känns det lite som ”vår grej”. Hon och jag och hunden ute i skogen. Vi tar med lite käk för mig, hon får tutta och en klämmis och är nöjd. Byta blöja har jag allt gjort några gånger i skogen. Några gånger fick mossan duga som torkpapper. Det går allt. Sen, på väg hem är både hunden och barnet nöjda och barnet brukar sova innan vi ens har lämnat skogsbilvägen. Sötaste hon.

Japp, då vart det bestämt. Gick snabbt faktiskt. Tog kontakt med Svenne på Viltskräckens Kennel, därifrån Svante kom. Vi har setts lite här och var genom åren och man håller ju kontakten i tysk jaktterrier världen. Hörde med honom om han inte har en kull eller kommer ha en kull som passar oss. Hunden skulle framför allt vara stabil. Detta framför allt annat. Jakten är jag inte orolig över inom rasen, det kan de i sina gener. Skulle gärna ha en sträv som Sora, men vet att Svenne föredrar de lite mera slätare typer. Så återkom han med en kull som nog passar:
Stabila framför allt. Gamla von Obermayerhofen linjer, ihop med Svennes gamla stam. Hittar bland annat Viltskräckens Sanna och även några vom Grenzkamm i hans stamtavla. Och just linje från Obermayerhofen kunde Svenne nästan garantera att vara stabila hundar. Med tanke på hur vi hade det med Max (…) så var det prio ett. Faktiskt. Lite längre drev stod även högt upp på agendan och det får vi hoppas att det kommer att bli.
Så Svenne kollade, fotade en ursöt valpbild och då vart jag såld. Lite kul är att det är T-kullen som då ska få namn med T. Fick då önska att hunden skulle få heta Troll. Därmed vart det bestämmt: Andra veckan i november åker vi till Älghult och hämtar hem honom, Viltskräckens WQ Troll.

Tja, nu var det ju som det var. Min påläggskalv Max fick jaga vidare på andra sidan regnbågen. Han som jag hade som efterträdare till min fina Sora. Nu känns det lite extra tungt att bara ha henne som börjar bli till åren. Visst, bara 10år, men det tar ju 2 år innan en valp blir något att ha och då är hon 12. Idag var dottern, hängandes i sin lilla sele på min mage och jag ute i skogen, släppte Sora och bara njöt av en underbar dag. Sora kan sin sak, söker som en gudinna och driver det hon hittar fint runt i sin maka takt. Fick ett rådjur nästan i knät på oss och hon några minuter efter. Självklart har jag ingen bössa med mig nu när Linnea hänger med, så bocken fick gå vidare. Sora bröt efter dryga 45 minuter och kom tillbaka, glad och nöjd. Nu susar hon på filten och drömmer om dagens äventur. Och jag sitter här och funderar hur jag ska göra. En ny valp? Eller inte? Vänta lite eller bara göra det? Sen är Sora lite reserverat mot barnet också. För att inte säga att hon är rätt sur så fort Linnea kryper nära henne. Det kommer nog tyvärr inte vara så lätt i fortsättning att ha Sora utan koll runt barnet. Vissa tendenser har alltid funnits hos terriern. Hon var aldrig förtjust i barn och vill hålla de på avstånd och markerar det tydligt. Synd bara, att det nu är vårt barn som ska ha en hund att växa upp med.

Det är då inte Sora den rättat till. Men, jag får fundera lite mera på det.

… har fördelen att kunna hitta barnvakt (=svärföräldrarna), lämna sin lilla unge i trygga händer och smita iväg en liten, liten stund för att suga skogsdoften och att låta terriern får utlopp för sin sprattel. Fastän jag får i ärlighetens namn erkänna att Sora börjar bli gammal. Hon är 10,5 år och det märks att hon tar livet lite långsammare, tar an något spår med en gammal hundens erfarenhet och börja driva med en drevers envetenhet. Tur dock ändå att det bara nästan är som en drever, för jag får ju alltid tillbaka henne och så hinner jag hem till mitt lilla barn som vill ha sin tutte och jag som vill bli av med lite ….. så visst har mammaledigheten många fördelar. Och visst har hon blivit vit om nosen min lilla dam.

Ett magiskt datum för oss alla som har hund. Ett datum som är typ rödmarkerat, understrukit, nedräknat till och när det äntligen kommer så är det med ett brett leende och en lättnadens suck som man stryker kopplet på sin lilla jaktterrier som darrar av lusten. Min lilla Sora som numera är 10 år har fått träna upp sig något innan men i ärlighetens namn får jag erkänna att med ett litet barn nu hemma så finns inte tiden som den fanns innan. Jag kommer inte kunna jaga 3 till 4 dagar per vecka som jag gjorde innan. Jag kommer inte kunna resa riket runt och sova över i bilen som jag kunde innan. Nu blir det vad det blir, suget är det samma som förr men jag måste vara realistisk och ta de få timmarna som jag kommer ha som fullo helt enkelt.
Så idag var det bara jag, terrier och skogen. En sagolik kombination som fyller mig med livskraft och ett lugn som bara skogen och ett drevskall kan. Även om jag släpar runt bössan i onödan, så har vi haft en underbar dag i skogen. Max, du saknas här, din iver och mod, din lust att jaga från dag ett man släpper dig. Men du har det bra nu och vi med, livet har blivit lugnare.
Lycka till nu till alla er
Ho Rüd Ho

En sista HoRüdHo, en sista kram, ett sista spår, en sista promenad och ditt sista andetag. Min fina Max. Hjärtat går på sparlåga nu men det fanns inget annat att göra. Egentligen redan som valp var du något speciell: oavhängig, självständig och mycket vass. Redan på valpkursen flög du på tikar och andra unghundar och bet de halvt sönder. På jakter vi var tillsammans med andra hundar valde du mer än en gång att bege dig till den andra hunden som drev för att slåss med den. En kvinna som gick med sin hund genom jaktområdet fick en inte så trevlig påhälsning av dig. Att passera andra hundar i stan framkallade ett slags vansinne hos dig och du bet i allt du kunde komma åt, koppel, barnvagn, fötter, armar och ben, i ren frustration för att inte kunna komma åt den andra hunden. Visst, jag kunde ha dig i ett 200% fot med fokus fokus fokus, då gick det, men tyvärr, med barnvagn, en hund till och bara 2 händer så kunde jag inte ha den kontrollen i alla situationer. Men, jag hade inte tänkt att ge upp. Ända tills du från ingenstans, absolut ingenstans bet grannen. Det fanns ingen gräns för dig för vad som du skulle låta bli att bita. Du nafsade inte bara utan du bet, skakade och låste käften. Min fina Max. Vi kunde inte ha det så. Inte nu längre med vårt lilla barn. Du älskade henne, det vet jag. Du skulle ha gått genom eld för oss, det vet jag, så länge det inte kom en annan hund. Men om du i ett vansinnesutbrott skulle ha bitit våran lilla dotter, det kunde vi inte riskera. Eller tja, som det gick med grannen som bara stod och pratade med oss på 3m avstånd, du satt bredvid mig. Du gick fram, flög honom i armen och hängde kvar där. Inte bra alls, inte bra min vän. Vi bara stod där sen och tittade på varandra och frågade ”Vad i all sin dar var detta nu? Varifrån kom detta?!”. Ingen annan hund i sikte, vi hade inte träffat på en annan hund under promenaden, vi bara stod där och pratade med våra grannar som ignorerade dig. Vi fattade ingenting.
Tyvärr fick nu våra vägar gå åt olika håll, min Max. Du jagar vidare i de oändliga jaktmarkerna nu, jag var med dig när du tog ditt sista andetag, jag känner mig misslyckad och hemsk, men det var den enda vägen vi kunde gå. Omplaceringen var till sist inget alternativ längre heller.
Du var en jaktmaskin utöver det vanliga, tyvärr dock inte möjligt att jaga med längre heller. Att släppa dig med gott samvete gick inte längre. Jag gick som panikslagen kollandes på GPS-en för att se om du kanske springer mot en gård och slaktar en hund eller katt för den delen, eller att du slåss med grannlagets hund. Det skulle man lätt kunna kalla för absolut oansvarig. Och ha dig bara gåendes som sällskapshund? Det hade aldrig gått.
Min fina Max, tro mig, jag försökte, jag gick till olika tränare och ”beteendevetare” men ingen hade något svar. Av de bra tränare fick jag bra tipps som hjälpte mig och dig genom vardagen. Men det var då bara jag och du, ingen annan ville ha att göra med dig mer eller gå en promenad åt mig nån gång när jag satt hemma med ett ledset barn. Ingen vågade gå och eventuellt möta en annan hund för att ha dig hängandes i benet. Max, Max. Det skulle inte vara vi. Jag ropar en sista Hallali och HoRüdHo, sov gott min vän. Vi ses igen.

Se där ja! Vad överraskad jag blev när medlemstidning till tysk jaktterriers moderklubb ramlade ur brevlådan! Max prydde omslagsbilden! Härligt att få sin terrier så där printat. Får säga att vi inom den svenska klubben (www.tjtk.se) är kring 400 medlemmar kanske. Så många är de enbart i arbestgruppen Brandenburg. Vet ej hur många medlemmar det är i hela Tyskland, men det lär vara bra många fler än vi få i Sverige. Och det hela märks när man sen läser genom tidningen. Varje Bundesland har tre till fyra arbetsgrupper och samtliga anordnar kurser, gemensamma träningar mot alla prov som finns att göra, familjedagar etc. Och det är inte sällan jag läser tidningen med en tår i ögat, för visst, man skulle bo i Tyskland. Där händer grejor, där finns det likasinnade och där finns hjälp och träning att komma framåt. Jag hade ju så gärna startat en hund till på det stora fullbruksprovet, men vi har inga gemensamma träningar, vi är för få och vi är på tok för spridda över landet. Att träna själv, att själv försöka lösa problem när man kör fast. Det är krävande och inte lika roligt.

Vid sidan av, så hade vi en egen medlemstidning i många år på klubben med. Den var omtyckt och bra (haha, jag gjorde den i några år jag med) men vi la ner det. För mycket jobb, vi når för få och ingen skickade in något så allt låg på han/henne som gjorde tidningen. Ett slitjobb. Men, så alltså, här är den, omslaget på den tyska tidningen som jag ska dyka ner i nu.
Ho Rüd Ho.

Det är motivationen får våran lilla dotter just nu. Vart än en hund sitter, så försöker hon att ta sig fram. Än är det någon cm per halvtimme, men det är rätt underbart att se att även en sådan liten människa ser ett djur som någon att interagera med. Och terrierna är ju bra att svar på hennes babbel med en slick på pannan.

Vill bara dela med mig denna fina bilden på min vackra Max. Kanske inte något speciellt, kanske inte den vackraste hunden, men min. En vanlig bild, en vanlig vardag, inget mer. Min fina vackra Max.

Har man hittat sitt smultronställe, så har man. Vårt heter Henne Strand vid Danmarks Västkust. Där finns allt vad vi kan önska oss. Cykelleder för MTB-körning så det räcker och Fredrik har att cykla så mycket han bara orkar. Härliga grusade vägar för mig att springa på, havet, sandstranden som är hundvänlig. Stora lassar glass längs strandpromenaden. Inhägnad skog att släppa hund i, den ena så stor som 12ha. Jag kunde nog fortsätta att rada upp allt man kan göra där men känner att bara säga det så här: Testa själv, det är värt det. Vi har ju våran husvagn, campingen har plats över så vi kunde enkelt bestämma att stanna någon vecka längre. Jag har tänkt eller rättare sagt att jag har förhoppningen att kunna ta upp min löpning igen efter att ha gått med mage och väntat efter förlossningen. Så vi köpte en Thule cykel vagn som vi lätt via tillbehör kan fixa till en löpare-vagn. Lilla dottern ligger gott där inne i sin ”infant-sele” och sover som en fågelunge under mina löpturer. Hundarna får var sin sele och ett koppel som ”fjädrar” och så kan vi springa på här. Jag är rätt förvånad att jag efter graviditeten ändå utan bekymmer kan springa si så där 7km direkt. Kul och bra för hundarna så de får in motion. Speciellt Max, som har så mycket energi så det hade räckt till att springa maraton. Det klarar dock inte jag, hur än jag skulle träna. Har inte heller motivationen.
Glad sommar till er,
Ho Rüd Ho

Ett litet livstecken efter några månader av att gå i mamma bubblan. Livet har tagit en helt ny vänding och vi njuter av att vara med vår lilla dotter. Jag tänkte att vara hemma fram till januari nästa år, så underbart. Hundarna är än rätt nöjda med nytillskottet och speciellt Max tar sin roll som store bor med största allvar. Visst han följer mig i princip runt i huset men jag märker att han allt oftare ligger bredvid Linnea, sover och susar på henne. Gråter hon och jag befinner mig på ett annat ställe i huset, så kommer han springandes och ”hämtar” mig. Mäktigt hur hundar eller ja, väl djur i allmänheten förstår det med en mini-människa.

Livets under och naturens saga har landat hos oss: vår lilla dotter föddes idag. En underbar förlossning, skulle kunna göra om det direkt. Knappt det gjorde ont och det räckte med lite lustgas för att flåsa genom värkarna. Tidigt på morgonen valde hon att komma ut och nu är vi kompletta. Jag är full av lyckohormoner och kan titulera mig som lyckligast på jorden och dyker ner i mammabubblan och säger hej då på ett tag här.

Linnea
26.02.2022
3770gr
49cm

Så går vi ändå på så länge fötterna bär. Men, det blir mer och mer stönande och tyngre för varje dag som det närmar sig BF. Jag får gå långsamt för att inte snubbla, har med mig käppen för att ta stöd när det är ojämt och håller mig för det mesta nu ändå till mer eller mindre bra skogsvägar.
Idag tog vi en tur i marken, kollade om vi såg spår efter älg eller gris. Vovvarna fick gå i koppel, så irriterande tyckte de, men så är det. Ändå nöjda ramlade vi ner i soffan på kvällen och pustade ut. Benen upp på pallen och lillan i magen kör sina kullerbuller med bene och armar mot magen så det bular och bucklar gott. Har svårt att andas numera, det är tungt då hon är så stor och tar all plats. Magen blir klämt så jag får inte i mig en pizza längre, trots att jag så gärna hade velat det. Det går bara inte, det är fullt redan. Snart dags då. Får hoppas.

Tog oss upp till Bullaren för en sista runda lös i skogen. Fick tack och lov släppa bakom Ivans gård igen där det är så mycket enklare att gå för mig. Med knappt en månad kvar till förlossningen är det ändå underbart att ännu kunna gå så här ute i skog och mark. Visserligen ser jag inte mina fötter mer och bedömningen av vart jag sätter fötter är lite skymd av magen. Pusten går ur mig rätt fort och jag får vila ofta och sätta mig i mossan. Men skam den som ger sig och det är ju så härligt att se och höra lilla unghunden utvecklas i skogen.

Max fick komma loss först, så han inte skulle strula i några löpor som Sora sprang. Det har allt hänt en del gånger att han bara spårade runt runt i det som Sora redan har gjort och det är ju till ingen större nytta liksom. Så han kom loss först, gjorde fina rejäla sökrundor, fick upp och drev faktiskt i ca 25minuter. Det buktade fint uppe på ett berg innan det valde att gå iväg. Han följde efter en bra bit, släppte och kom tillbaka. Sen är det tyvärr ett himla hallå varje gång jag vill byta GPS-halsband på hund. Det är väldigt, väldigt störande men han får spel. Gapar och skriker och har sig. Detta trots att jag kopplar ofta emellanåt för att sedan släpper igen. Han skriker som en stucken gris när jag plockar av honom och sätter på henne. Något är det ju fel i huvud på honom, tyvärr, det märks på diverse sätt. Bland annat hans extrema hundhat. Det har gjort att jag tackar nej till några inbjudningar till jakter där jag vet att det finns andra hundar i såten. Det går bara inte. Jag har även sagt upp mig från en av jaktmarkerna, dels pga. att jag inte vet hur mycket tid jag kommer att få med en bäbis, men även för att det helt enkelt är för nära gårdar och hus med hundar och promenerande folk med hund i koppel. Det är tyvärr rätt trist att inte kunna lita på att hunden gör sitt jobb bara utan att alltid kolla GPS-en och bli orolig att han skulle in nånstans och slakta. För det är det som gäller: mord. Inte att först lukta på vederbörande för att sedan bestämma sig för att slåss, nej, fullt hat framåt och döda. Tyvärr. Och det kan jag ju inte styra när jag inte är i närheten.

Men även att möta andra hundar på våra promenader börjar likna nåt stört. Han ska bra fram och döda, drar och sliter, kommer han inte fram, biter han min tik. Eller kopplet eller det som just kommer i närheten av hans käft. Det enda som fungerar är att hålla honom i ett strikt och 100% fokus ”Fot”-kommando. Så han bara fokusera på mig och inte annat. Då går det. Men det är rätt krävande att få till det alla gånger. Och det gör ju att knappt någon annan i familjen vill gå med honom. Vi är lite oroliga om hur det ska gå när vi är inne på förlossningen och kvar på BB några dagar sen och svärföräldrarna ska ta över hundarna. Vi hoppas på det bästa och har redan börjat ge de rika instruktioner och vi tränar med de att promenera hundarna.
Men, tillbaka till skogen, där jag kan släppa alla dessa tankar om framtiden och bara njuta av drevskall och glada hundar. Efteråt blev det obligatoriskt middag hos Ivan, fiskbiffar från fiskarna i Tanumshede, spenat och potatis. Så himla gott. Och en sista gång så här ”ledigt” utan barn. Än med barn i magen som rör sig och sparka och snart ska få komma ut.
Hoppas ni alla haft en underbar jaktsäsong och hundarna klarade sig från större blessyrer. Nu börjar väntans tid för mig med magen och för hundarna till hösten.

Satt och jobbade, bene upp på pallen och en varm filt runt mig. Det är ju en månad kvar nu tills bäbisen ska komma! Svårt att begripa både det och att Svante inte finns med oss längre. Tårarna rinner stadigt och känslan av hans lilla kropp som släppte livet sitter fast i mig och svider av saknad. Min lilla Svante, (…)
Men så ringde telefonen, en jaktkompis hade skjutit på ett rådjur men det hade gått vidare. Inget hittades vid platsen, varken blod eller päls, det tecknade inte heller mer än att det blev skrämt. Men lika bra att ta det säkra för det osäkra, på med pannlampa och ut till skogen. Skytten fick dock stå för eventuella skott, då jag i ”mitt tillstånd” avstår från gevär.
Sora tar upp vid skottplatsen, ingen tvekan och följer exakt som skytten pekade ut mot åkern en sväng och sen in i skogen. Marken är blöt så vi ser en och annan klövavtryck som försäkrar oss att det nog är rätt spår hon går på. Vi följer efter henne i remmen, det blir en redig lång runda inne i skogen för att sedan komma ut på åkern igen. Japp, det måste stämma. Det var kidden han sköt på, geten hade gått över åkern och norrut efteråt. Så nog gjorde kidden en runda i skogen för att sedan återförenas med mamman. Vi fortsätter följa, men efter 1,7km utan något som tyder på träff, ger vi oss.
Ho-Rüd-Ho.

Denna dag som man helst inte velat veta om. Dagen som redan är spikat när man tar hem sin lilla valp. Dagen som helst aldrig skulle komma, den kom idag.

Jag gråter floder och mitt hjärta har sprängts av sorg. Min älskade lilla krigare finns inte längre med oss. Han blev allt sämre senaste vecka, ville inte gå alls mer, åt dock med god apatit. Vi lät honom bestämma själv när han inte skulle orka mer, idag var det dags att låta honom gå över till andra sidan. Vi åkte till Viveka, världens bästa veterinär som har hjälpt oss med just Svante och hans ögon genom åren. Han älskade henne, gick in där med högt huvud och viftade på svansen när han hörde hennes röst. Sen somnade han in i min famn, jag höll honom när han tog sitt sista andetag och med en suck lämnade mig ensam där. Min älskade hund, jag hoppas du visste att jag var med dig där, jag hoppas du har det bra där du är nu och tack för alla år! Vi ses igen min vän.

Viltskräckens XA Svante *2009.05.05

En sista Ho-Rüd-Ho till dig min trogna vän.

Fortsätt gå, jag är alldeles bakom dig
Vänd dig inte om, du kommer inte att se mig där.
Jag är med dig fast du inte ser mig.
Jag finns i dina tankar om dagen och i dina drömmar om natten.
Jag har det bra nu – så förstått att gå,
För jag är alldeles bakom dig ändå ……………………..

Efter några härliga dagar att bara sitta hemma, klappa hästen och smeka magen, mycket god mat och spel med familjen, var det dock ändå sköt att få komma ut igen. Nu är det i princip 2 månader kvar tills bäbisen är beräknad att komma till världen, närmare bestämt den 20.02. Tänk, vilket käckt datum det hade varit, eller 22.02.2022. Jäkla. Men, vi får väl se hur det blir och inget är ju så ovisst som när ett barn är färdigt att komma ut.
Jag och vovvarna drar upp mot Bullaren, till mitt lilla paradis vid norska gränsen. Markägaren har blivit en underbar vän, vi brukar äta fiskbiffar när jag är klar i skogen, dricker kakao ute i skogen och tar en lussekatt på det. Väldigt mysigt och underbart. Nu är det ju redan rätt så besvärligt att ploga fram med magen, jag har gått upp dryga 10kg och det märks! Jag går med en käpp att stötta mig mot, även ifall jag skulle trampa snett så är det bra att ha något att hålla fast sig med. Vore inte så bra att ramla, med den tjocka magen, lilla tösen där inne. Jag går sakta och pulsar gedigen framåt. Ivan (markägaren) var så snäll igen att låta mig släppa Max bakom hans gård, i en annan av hans skog som jag egentligen inte arranderar. Här finns det en lagom skogs-/timmersväg att gå på så det hjälper mig ju himla bra att komma framåt utan större besvär. Och Max jobbar lika härligt för det. Stort sök, fantastiska drev, flera stycken och det är en fröjd att stå kvar det jag släppte och lyssna på de första drevskallen 150m längre bort. Härlig jaktlust han har.
Sora fick komma loss hon med. Hon kan ju sin grej och behöver inte lika mycket tid i skogen mer utan nöjer sig med ett drev.
Sen var det skönt att komma in i stugvärmen, dricka en kopp kakao och äta middag med Ivan.
Ho-Rüd-Ho.