Jag hade nog lite fel igår och hade glömt att fråga terrierna om hur vi skulle lägga upp idag.

 

Skrev igår att det var årets sista jaktdag för jag trodde att det var det. Men när jag vaknade i morse, såg nyfallen snö och förväntansfulla blöta hundögon, kunde jag inte annat än att plocka fram jaktkläderna, hölstra bössan och åka ut till skogen.

 

Det blev bara en lite lagom stillsam sista dag i skogen för i år. Eftersom det hade snöat under tidiga morgontimmar, hade inte mycket rört sig i skogen sen dess, inga spår att hitta och resultatet blev att vi inte hittade  något alls.

 

Så är det ibland och visst kan jag tycka att det är synd för hunden speciellt, då hon verkligen anstränger sig, framför allt nu, när snön ligger rätt högt och hon får jobba hårt för att komma fram. Men, så är det, inget att göra åt utan det är att åka hem, njuta av de sista timmarna innan klockan slår 12.

 

Måste bara lägga in ett porträtt av min lilla blinda krigare, Viltskräckens XA Svante.

 

Han är en otrolig hund, med ett psyke som jag nog inte kommer att hitta i en annan hund någon gång i livet. Han kämpar på utan att se, han letar upp spår och ställer älg, utan att se, det är helt obegripligt för mig hur han vågar!

 

Men, han lever livet fullt ut och njuter av att vara med och känner sig behövd. Jag ångrar inte en sekund att låta honom leva vidare trots att P-LL (primär linsluxation) satte stopp för i princip all vettig jaktlig ”användning” av hunden. Han är en på miljonen, så är det bara och jag är glad att han finns.

 

 

Jag önskar er alla ett riktigt gott nytt år!

Waidmannsheil och ta hand om er.

*****

Årets sista jakt och vilken dag det blev! Hade den stora äran att få komma till min arbetskollegas och dess vän underbara jaktmark ute på Sotenäs. Samling som rutinen kräver före gryningen i jaktstugan till varm glögg och pepparkakor. Sedesvanligt tjat och berättelser om jakt och livet utanför jakten innan radiokanaler stäms av och passen fördelas. Jag och Sora brukar få gå i en underbar liten såt som passar min terriers sätt att jaga alldeles perfekt. Såten är cirkelrunt, avgränsat av en sjö på ena sidan och två, tyvärr större vägar på östra och södra sida. Just dessa två vägar är tyvärr en lagom stor mardröm: 80km/h som för det mesta är 120, mycket trafik fram och tillbaka till Kungshamn.

Så jag släpper min hund med både glädje och vetande om att drevet kan gå helt fel. Det bruka bukta fint eller gå norrut, men vem vet. Därför är alltid sambon med som med gul reflexväst ska försöka rädda hunden ifall drevet går över vägen. Som tur var har det hittills inte hänt mer än två gånger, då utan sambon och det gick bra. Sen dess har jag inte vågat släppa henne mer om inte sambon är med och håller post mot vägen. Alltid mobil med bilen ifall han snabbt måste kunna iväg till andra sidan marken och dess något mindre trafikerad väg. Japp, så är det.

Morgonljuset tändes så småningom, dags att bege sig ut till passen. Jägarna först, jag fick vänta ute vid vägen tills alla sitter. Att stå och vänta kan kännas rätt så oändligt långt men egentligen är det bara några minuter, ja, ni vet hur det är.

Efter en stund så kom äntligen klartecknet från sista man längst ut mot mossen. Terriern och jag går längs sjökanten, viker upp mot ett högt berg och ska ta oss upp där innan jag skulle släppa. Det visade sig vara rätt så avancerad att komma upp på berget eftersom jag helt enkelt inte hittade stigen som Ingmar hade berättat skulle finnas. Fick ge mig till sist och letade upp mig mot toppen på ett mer eller mindre omöjligt sätt.

Ni som känner Bohuslän vet kanske hur bergen här ser ut: Raviner, klyftor, bergsknallar som inte går att komma över. Där klättrade jag med bössan på ryggen som en bergsget, kom upp till sist, genomsvett bitter över att ha fastnat i alla möjliga buskar och träd. Men, så kunde jag äntligen stryka kopplet och iväg for terriern.

Hon hade under vår klättring haft vittring i nosen, det syntes tydligt på henne och så dröjde det inte ens några minuter innan hon fick kläm på löpan och drev för full hals. Vilket underbart ljud som ekar mellan bergen och raviner! Lilla terriern gjorde ett underbart jobb, drevet buktade helt perfekt i marken, förbi passkyttarna kom till sist fram till mosskanten, där Tommy satt. Pang. Skottet satt där det skulle, bocken föll direkt, terriern drev fram och kunde lugga lite. Jag däremot hade knappt rört mig mer än 50m från fläcken där hon drog iväg.

När hon hade luggat färdigt, släppte hon viltet, följde sitt spår tillbaka och efter 10min var hon tillbaka hos mig. Det är faktiskt rätt trevligt av henne att hon inte blir kvar vid det fällda viltet utan släpper det och kommer tillbaka. Så kunde vi fortsätta längs andra kanten såten som hon inte hade drivit igenom. Hasade ner för berget och igenom ravinen, Sora uppe i varv efter ett lyckat drev var redan långt borta igen.

Följde sjökanten upp mot norr och golfbanan, hör hur hon vrålar till uppe i kullen och ja, hon hade hittat ett rådjur till som sprang ner för kanten, längs med mosskanten men viker upp mot mossen och försvinner med hunden över mossen norrut. Efter 10min. släpper Sora, ställer till det på vägen tillbaka och behöver nästan 15min för att hitta över mossen. Nog är det så att hon halv om halvt fick simma eftersom det är så blött nu i marken och då var väl spåret hon lämnade borta eller svårt att reda ut. Men, till sist så kom hon, vi blåser av jakten, drar fram bocken och samlar oss för sedesvanlig korvgrillning.

Tack så hemskt mycket för en underbar dag!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho och Gott Nytt År! Vi ses i skogen.

*****

 

*****

… är att de älskar gryt. Ja, jag vet, de är terrier och ska kunna jaga gryt, men inte alla är lämpliga för sitt eget bästa. Efter det att Sora var ner i gryt i 2 timmar och resultatet blev tre veckor ledigt, flera operationer och hud som ruttnar, spontangrytade hon en gång till, var borta i tre timmar och jag fick gräva ut henne i mörkret. Hunden jag fick ut efter ytterligare två timmar var rejält tilltuggat igen. Denna gång var det dock räv antar jag, då bitmärken stämde bättre med rävens sätt att försvara sig. Så nej, hon är inte lämplig att användas ner i gryt, hon tappar nog förståndet och tycker att det inte gör ont, något slår slint i henne och hon kan liksom inte sluta. Svante var aldrig på det sättet. Han hade någon typ av spärr eller låt oss kalla det förnuft. Han kom alltid ut oskadat. Jag hade tänkt att jaga lite mer gryt med honom, hade skaffat grytpejl och skyffel, ville träffa några andra grytjägare för att få hänga med några gånger och se hur det ”ska gå till”. Tyvärr så satt ju linsluxationen stopp för Svantes jaktkarriär så min lilla kämpe är pensionerad och helt blind nu. Men, det var inte det jag ville berätta om dagen.
Släppte Sora som första hund på dagen, hon sprang och letade och hittade ingenting på ca en timmes sök. Sen försvann hon på GPS-en, det blev ett frågetecken på ett specifikt ställe. Fan också, självklart! Grytet. För helvete också inte detta nu, mitt i jaktsäsongen! Stod kvar och väntade, som tur var dök hon upp efter några minuter. Tydligen och lyckligtvis så var grytet tomt. Annars hade hon varit kvar där och slagits för kung och fosterland. Dumma lilla terrier.
Hoppas ni där ute klarar er bra och utan skadade terrier.
Ho-Rüd-Ho.

*****

Termometern hade klättrat några grader under noll, vinden ligger på rätt hård och luften är så där lagom fuktig ändå. Perfekt dag att tillbringa i skogen och kanske bli lite förkyld. Då ingen kunde idag blev det en fin liten revirgång för mig och hundarna. Måste nog erkänna att just gå ensamt, utan passkyttar och utan att behöva hinna med många såtar så alla hundar kommer loss, är balsam för kropp och själ.

Vi drar till jaktmarken hemmavid, terrierna börjar skaka i sina burar när bilen svänger in på grusvägen in till skogen. De vet ju exakt vad som väntar. Sedan plingar GPSen till när den sätts på, ännu ett tecken för de att snart är det dags. Byter foppartofflar mot jaktkängorna och enligt de tar det alldeles för långt. Ut med de, på med halsband och iväg. Glädjen i hunden när den får sprina är som julafton för barnen. 

 

Vi går vår vanliga runda som jag anpassar lite allt eftersom hur och om hon får upp. Vissa dagar har hon väldigt bra driv och söker långt och vidd. Vissa dagar är hon kortare. Nog känner de att det då inte finns så mycket och håller sig närmare. Idag var en sådan ”långt-och-vid” dag. Hon får upp ett rådjur 200m ifrån mig upp mot mossen. Hon verkar få fint grepp om drevet och kommer så småningom förbi mig och Svante. Tyvärr så kan min blinda jävel inte hålla truten och börjar gläfsa av upphetsningen när han känner att ett villebråd närmar sig. Och tyvärr så var det än en sådan dag idag som jag önskade att jag lämnade Svante hemma: Rådjuret var på väg rätt emot mig, jag hade bössan redan uppe, men så vek det av när Svante satt igång sitt trumpetande. Så jäkla bitter, när Sora nu var så duktig. Men, jag kan liksom inte lämna honom hemma. Han blir så ledsen när han inte får följa med.

Sora släpper efter ca. 25min. drev och genar tillbaka. Med henne har jag inte börjat att gå iväg efter det hon har lämnat mig för att söka. Svante kunde det, komma tillbaka dit han lämnade mig efter ett drev, hitta mitt spår och följa det tills han hittade mig igen. Sora, nu 5år har inte riktigt lärt sig det. Nog för att jag inte utsätter henne för situationen för jag inte vill att hon kortar ner drevtider för att hon ”blir rädd” för att inte hitta mig mer. Kanske dags nästa år att börja vänja henne vid det också. Hon är ju ingen unghund längre.

 

Nöjda och belåtna efter första drevet tänkte jag att bege mig hemåt, behöver fixa lite för jobbet. Vi tog över stora åkern mot bilen när jag ser en hare far upp ur legan. Självklart har lilla råttan varit iväg på annat så jag kunde visa henne spåret när hon kom tillbaka. Hon tar an harslaget, följer fint, det kommer två skall och sen velar hon i änden på åkern. Får nog upp det och följer gårdsvägen en bit innan hon tappar bort haren. Säkert har den hoppat 90grader från vägen upp i skogen och lilla ärthjärna har inte tid att fundera. Hon släpper och kommer tillbaka, glor sen resten av vägen över åkern om hon inte han hitta nån mer hare.
Hemåt och torka kläder.
Kram på er och Ho-Rüd-Ho.

*****

Det är rätt lustigt detta med att spåra. Svante älskar att få gå spår, såväl ”riktiga” som anlagda. Han bara älskar det och vet knappt något bättre. Sora däremot: hon hatar att gå anlagda spår. Hur korta eller enkla jag än gör de, så hittar hon annat som är roligare. Hon vet vart spåret ligger men det är liksom skit tråkigt att gå det. Jag tröttnar att lägga spår åt henne då jag känner att hon inte ser nån mening med det. Men, och här kommer ett men med stort -M-: det är en hel annan grej när det gäller! Dvs. att leta upp ett påskjutet djur. Där kan hon bannimej samla ihop sin lilla hjärna och letar utan att tveka eller låta sig distrahera. Tyvärr, eller ja, som tur är väl, så blir det knappt ett eftersök om året, men idag så var det dags.
Det hade gått två timmar efter skottet och de kunde inte hitta rådjuret. Innan vi hann fram, så hann det bli mörkt så det var att sätta pannlampa på och reflexer på hunden. Skytten gick med mig då jag inte har ett vidare sikte för just natt skytte, han har öppna riktmedel och klarar sig bättre. Framme där skotten föll fick hon ringa runt i början för att reda ut från vilket håll det kom och åt vilket håll det gick. Riktningen hon slog in sen stämde bra överens med skyttens minne om vart rådjuret tog vägen.
Sora tog näsan ner i marken på vissa ställen och upp i luften nog för att kontrollera, gick några avstickare men i stort sett följde hon nog vägen rådjuret hade gått. Efter ca. 100m börjar hon bli lite mera koncentrerad och efter ytterligare 50m hittar vi bocken under en buske. Behövdes inte att avfånga.
Waidmannsheil och Suchenglück.
Tack Sora.

*****

Då vi inte har fått skjutit i år än var det dags att satsa en dag på att samla ihop oss och jaga älg. Jag har en bit att köra upp till marken så det var upp tidigt, långt innan gryningen. Ivan väntade redan med nybryggt kaffe i sitt lilla fina hus. Där satt vi då och såg solen komma upp i öster. Allt eftersom knallade de andra i laget in och stämningen var på topp då Johans unga gråhund fick spåra älg flera gånger nu senaste veckorna och verka ha förstod vad det hela går ut på. Hittills hade vi drivit per hand, dvs. en eller två av oss gick, under tiden resten fick passa. Problemet bara att vi är alldeles för få så resultatet är att älgarna går emellan oss för det mesta. Idag skulle dock gråhunden släppas för första gången så vi blir två till som kan sitta i pass samt att vi hör hur hunden går, om den får upp något. Blir liksom lite lättare att hänga med i jakten och veta om det finns älg i marken.
Vi delade upp passen och någon timme senare släpptes hunden. Första såten visade sig tyvärr vara tom. Omgruppering och släpp från andra håll. Jag tog med mig Sora nu. Hon är van att sitta i pass, håller mig sällskap men framför allt har hon ju så mycket bättre koll om något kommer. När vi då hör att hunden börjar med gångskall så fick både hon och jag upp pulsen lite. Ekipaget älg och hund går västerut mot kärringvattnet och fortsätter en bra bit innan hunden släpper. Det känns ju rätt lagom att den unga hunden inte jobbar i 4 timmar utan släpper när den inte får stopp på älgen. Tyvärr var det inte mer älg att hitta, trots att gråhunden drog några fina rundor.
Thomas hade fixat pytt i panna, så vi satt och kalasade hemma på Ivans gårdsplan. En väldigt trevlig dag.
PS: En liten uppdatering: Veckan efter så kunde Johan skjuta gråhundens första älg på stånd! Vilken lycka för både jycken och husse! För nog har jag förstod att det bästa är att skjuta första älgen på stånd och inte på gång. Så det var ju mer än lyckat att det gick hem så här! Grattis och ja, vi kommer nog ha kul framöver med en bra hund.

*****

Ja, då kom alltså liiite snö. Det är ju tyvärr så här på västkusten att man knappt får någon snö alls. Och kommer det något, så håller det i några dagar innan vädret svänger helt om till regn och blåst igen. Därför blev jag helt lycklig när jag tittade ur fönstret i morse och såg att det hade kommit några millimeter snö. Millimeter ja! Inte mer.
Vi träffades ute vid sågen innan det blev ljust och gjorde upp dagen. Drevern släpptes och terriern fick gå efteråt. Satt mig tillrätta i passet och tryckte ihop mig i mina kläder då det trots allt kom upp en frisk vind från väster. Drevern fick upp efter lite letande, drev några fina rundor runt i marken men tyvärr utan att någon kunde komma åt. Sen gick det ur marken och snurrade på grannens innan det blev spikrakt österut. Hundföraren fick kasta sig i bilen och leta vovve.
Så var det terriern som fick ta över, vi flyttade på några gubbar och hon drog iväg. Fick upp uppe på toppen, drev förbi en passkytt som tyvärr inte kom åt då slyet var i vägen och in i planteringen. Där hade de gallrat under hösten. Klippt av alla träd som inte skulle sparas och låtit ligga. Så det är en plock-a-pinne där och helt omöjligt att gå igenom för hund och människa. Rådjuren klarar sig fint ändå verkar det som. Terriern släppte och kom tillbaka med några små skrapsår på magen efter de små stubbarna som lämnas efter kapningen, perfekt i hennes bukhöjd. Vi bestämde för att avsluta för dagen, under tiden kunde drevern kopplas. Korvgrillning och hemgång.
Ho-Rüd-Ho.

*****

Har varit lite krasslig med förkylning i veckan så det har inte blivit nån större jaktdag med laget. Kunde till sist inte sitta stilla mera och drog till skogen för en liten runda. Terriern fick springa av sig, drev rådjur i 20min i marken innan de gick ut över mossen och in till grannen. De passerade mig på dryga 200m i en liten dalgång, så det var bara att lyfta på hatten och önska lycka till. Vi hittade gott om bävergnag vid den stora bäcken. Hyddan har jag inte riktigt kunnat lokalisera bland allt bråte, tyvärr. Vi får ta en snack med markägaren framöver om bävrarna ställer till med problem då de nu håller på att anlägga en våtmark där det precis håller på att växa en ny lövskog på gärdet. 

Vi går vidare genom marken, hon hittar älgspår, dock nog lite för gamla. Följer i ca. 800m men känner nog att det inte blir färskare, släpper och kommer tillbaka.
Landskapet och vädret var så otroligt majestätisk idag, som på en målning. Balsam för själen att bara får vara i skogen med sin hund.
På väg tillbaka tar vi bilen in till lekplatsen för vildsvinen. De har varit framme och rullat runt dunken och majsen var slut. Fyllde på så de har att göra.
Hemåt och upp i soffan med en varm kopp te.
Ha det bäst, gott folk.

*****

Ha, ha. Andra gör utflykter med sina barn, i brist på sådana gör vår ”familj” en utflykt till skogen. ”Familjen” vår består av Fredrik, våra två hundar och mig. Och min fina häst förstås. Eftersom jag under jaktsäsongen knappt är hemma och är det ingen jakt, så är jag med hästen, så kändes det idag som om jag skulle behöva få ut min sambo på morgonen för att hänga med att släppa hund.

Klockan ringer, Svante och Sora reser sig som två oljade blixt och väntar vid jaktbyxorna. Fredrik ligger kvar och grymtar. Typiskt.

Ni som har en sambo som inte är intresserad i just jakt eller vad än man annars är intresserad i men inte sambon, vet, hur jobbigt det kan vara att få med dem. Jag lockar med att koka kaffe och slänga några skivor polarbröd i brödrostaren. Det bruka fungera. Om inte det hjälper så blir jag lite tuffare och dra undan täcket. Behövdes inte idag, han reste sig och vi kunde starta dagen med en mysig frukost.

 

Rimfrosten hade ett stadigt grepp om naturen utanför huset, även bilen var klädd i vitt så motorvärmaren fick jobba. 

 

Hundarna blev otåliga till sist och det blev även jag. Nu skulle vi ut.
Väl framme vid grusvägen och infarten till skogen börjar det komma konstanta gny bakifrån bilen. Vi trä på oss stövlarna, sätter igång Astron och varje hundens GPS-halsband, när de piper till för att meddela att de är igång, börjar terrierna studsa i sina burar. Härligt. Vissa tycker kanske hundarna ska vara tysta och lydiga. Jag älskar deras glädje till bristningsgränsen så det är en fröjd att öppna burarna och släppa ut de.

 

Sora får gå i koppel första metrarna, Svante brukar få gå lös. Han ser ju ingenting mer och håller sig runt mig ändå.

Vi vandrar iväg, släpper Sora och njuter av de än varma solstrålarna. Naturen gnistrar och glittrar, herregud, så underbart att jag helst ville skrika högt! Men, istället laddar jag bössan, petar i öronpropparna i hörselgången och vi vandrar stillsamt vidare. Vi når ett stort hygge, där de nyplanterade träd har nått midjan. Sora är ca. 120m ifrån oss och strövar runt bland träd och ormbunkar som viker sig för vintern.

Så ylar hon till, skriker och börjar driva. Det går ifrån hygget in mot storskogen, längs riksvägen (…) och buktar uppåt mot hygget igen. Fredrik placerar sig bakom mig, Svante tas i koppel och så står vi och väntar med spänning. Vi ser rådjuret studsar på hyggets nedersta kant, för långt, alldeles för långt. Det buktar uppåt norrut, ut mot åkern, vänder i en fin cirkel neråt igen, går längs vägen och sticker till sist en bre bit österut. Ja, ja, min lilla Sora! Ibland kan du allt hänga i lite extra! Hon släpper efter 29min och vi hinner bli kalla under tiden vi väntar på att hon skulle komma tillbaka.

Vi tar oss norrut, går en bit på en liten väg, Sora i kopplet nu, så hon kan spara på krafterna. Längst upp släpper vi henne igen, korsar över mossen och in i en ö mitt i mossen. Här hittar hon något väldigt intressant. Rotar och letar, springer och suger doft. Även Svante är nu inte vid vår sida längre utan han är någonstans bland träden och letar: Älg. Sora har under tiden fått ordning på spåret, vi tar oss dit hon började skälla och mycket riktigt: stora avtryck i den frysta mossen vittnar om ko med kalv. Svante, vår blinda kämpe är på 80m ifrån oss, fullt skällande han med. Lilla söta vän! Jag blir alltid så otroligt lycklig över hans vilja att spåra, hans glädje att få ”driva” även om han inte ser någonting. Att han ens ger sig ut, helt i det svarta! Han springer över mossen och bort till nästa skogsdunge, skäller och ”driver”. Terrier! Sora har vi på 350m, hon står och skäller. Så nog är hon framme vid älgarna. Svante vågar inte att ta sig längre. Jag tror det kommer alltid en punkt i hans jaktlust, där han plötsligen vaknar och inser ”Oj, shit, var är jag?” Så börjar han yla, som att säga: kom matta, hämta mig. Men, där går gränsen, kunde han ta sig ifrån i ett spår, så kan han komma tillbaka. Mycket riktigt, så gör han det. Det tar bara sin tid. (…)

 

Sora släpper efter en stund och kommer tillbaka hon med, så vi kan fortsätta söderut igen. Där brölar Sora till igen, vi kollar i hennes spår och japp, mera älgspår. Svante får nu gå i koppel så han inte ”stör” för mycket under tiden Sora springer framåt och letar. Hon är dock tyst, vilket tyder på att hon/vi är långt efter. Vi ser tydligt hur älgen gick, eftersom rimfrosten nästan fungerar som spårsnö när den bryts och trycks ner mot den för övrigt blöta marken under. Härligt, så kunde även vi människor ”spåra” och Svante med. Detta är familjeäventyr på hög nivå! Tyvärr så var vi tvungna att stanna vid markgränsen. Sora är en bra bit till i spåret innan hon släpper. Vi väntar in henne vid gränsen och går tillsammans vidare söderut. Nu småpratar vi lite då vi antar att det inte finns något mer nu, snart framme vid bilen.

 

Dock, vart är Sora? GPS-en visade att hon hade stuckit österut. Hon skällde faktiskt några gånger också. Tydligt ser vi att hon följer ett spår som slingrar sig över hygget norrut, över mossen vi just hade passerad, de bägge skogsdungarna i mossen och vidare norrut mot grannens. Hon skäller lite då och då, sen är det för långt för att höra. Roligt, roligt, hon tyckte det var skoj att spåra idag! Det känns bra, då hon annars inte har någon lugn och ro för att koncentrerad jobba ett spår. Men idag så, på hennes villor visserligen. (…)
Tyvärr så står vi i skuggan och väntar och hinner bli rätt kalla innan min lilla dam är tillbaka. Nu var hon trött, 19km idag och 21km igår. Det räcker. Nu blir det mat för hela familjen!
Kram på er i skog och mark.

Ho-Rüd-Ho.

*****

Fick även idag lite hastigt komma till en gammal arbetskollega från mitt jobb på LLentab. De hade sett tydliga spår efter grisar lite under veckan och visst skulle det vara jätteroligt om vi skulle få upp något! Samling kl. 8:00 ute i Sotenäs. Jag hade planerad min 35 minuters resa utan hänsyn till vädret. Inte trodde jag att det skulle var glashalt, det hade regnat hela kvällen och natten och när vi la oss var det flera grader plus. Så nån gång mitt på natten kom en väderskiftning till stjärnklart och vägarna frös till med allt regn uppe på. Jag klarade en kurva med nöd och näppe och körde i snigeltempo efter det. Ett samtal och de jaktkamraterna fick vänta lite. 

 

Så fort jag passerade ett berg strax efter Hallinden så svängde termometern från minus 2 till plus 1 och framme i Todderöd så var det faktiskt 4 plusgrader. Märkligt och väldigt lurigt. Men, nu var terriern och jag laddade, jägarna hade redan bestämt hur första såten skulle gå till. De hade sett ett rådjur längst ner från havet gåendes inåt marken, så jag skulle försöka få in terriern där och se om hon får upp det. Det var visst 15-20min sedan de såg rådjuret passera. Men, det var värt ett försök. Släppte henne i härligaste solsken med Åbyfjorden som bakgrund. Hon for upp på berghällarna och wow, ja, hon hittade, ylade till och började sitt första drev för idag. Tyvärr så gick det längs fjordens bergskant och därmed inte dit passkyttarna satte. Som tur var så blev det inte så värst länge som hon följde efter och strax kunde vi gå inåt istället. Hon skallade lite på nytt, visst hade det väl gått något där, men hon fick ingen ordning på det, tyvärr.

Nu får man inte glömma att det delvist är väldigt glest med skog här i Bohusläns skärgård. Så jakten är något väldigt speciellt bland raviner av granit, rester av övergivna stenbrott med allt vad det innebär och låga björkar som vackert försöka växa någon cm under sommaren innan höststormen trycker ner dom igen. Insprängt i bergsskrevorna ligger åker och annan jordbruksmark, vissa brukas, vissa växer igen. 

 

 

Marken som vi just gick över består i princip av en enda stor granit klump, där isen och tidens lopp har graverad in djupa sår, springor, klyftor och platå. Där det går, växer det ljung och en liten, liten gran försöker ta sig upp. Så där går vi, hunden har ibland svårt att hålla spår på den blanka graniten och ibland är det helt omöjligt för henne att följa efter i drevet, då rådjuret helt enkelt kan hoppa högre och längre än en liten terrier. Så egentligen blir jag inte så förvånad att hon just på denna sidan av marken inte håller i så länge.

En passkytt meddelar att han har två jättegranna älgtjurar framme, vara den ena en fin 14 taggare! Vackert att se på, onekligen. Sora och jag hade nog skrämt upp de ur den lilla, lilla ”skogs” dungen som växer runt ett litet blött område uppe på berget. Hon följde efter de en kort stund ner mot havet innan hon vände och kom tillbaka. Under tiden hinner det smälla, en annan passkytt hade fått på sig ett rådjur som snällt visade bredsidan.

Vi bryter såten, går tillbaka till gården och tar en kopp kaffe.
Nästa såt på andra sidan vägen var väldigt lovande: här hade de sett spår efter gris! Har hade vi ju ett litet drev på gris för nån vecka sen!

 

Jag fick ta mig upp på stenbrottet igen, strök kopplet och hunden börjar söka. Efter en stund så hittar hon rådjur och driver runt uppe bland de huggna stenblocken, ner för den gamla vägen till stenbrottet och upp på nästa kulle. Det går en stund till och jag hinner följa efter samma väg och ställer mig i slänten av berget som hon går runt i. Det kändes om det var nära både mig och Bengt, men rådjuret viker av just strax innan det skulle komma fram och förbi. Sora hänger i en stund till och det går ner mot åkern. Där sitter det en annan jägare vet jag så jag håller tummarna.

 

Men nix, strax innan det skulle gå ut på åkern viker det av igen och går ut ur marken, kvar i kanten av berget. Hon släpper och återvänder. Sen fortsätter vi runt och mera mot det område som vi hoppades att gris skulle finnas i, men ingenting var hemma idag. Inga dov, inga rådjur och ännu mindre vildsvin. Synd. Så vi bryter ännu en såt utan att ha sett ett vildsvin, som vi längtar…..
Tack för idag,

Waimannsheil. 

PS: Ja, hon får sova i sängen. Ibland. (...)

*****

Fick under veckan ett samtal av en gammal vän som jag känner sen ja, typ 7 år. Tidigare har vi försökt att besöka varandra vid midsomrarna eller jaga ihop några gånger om året. Tyvärr har det inte blivit av de senaste åren. Väldigt synd, för vi brukade ha rätt roligt vid både fester och jakter. Men, nu kom alltså ett samtal, vi hann prata ihop oss och resultatet blev en resa till lite väster om Vetlanda för Sora och mig.

Fredrik hade fått med mig och hunden till en jakt med ett gäng glada danskar. Allt skulle ingå, mat, boende och en och annan öl på kvällen så det var ganska enkelt att bestämma att tacka ja, även om det är en bra bit att köra för mig. Dessutom fanns det gris på marken! Då blev det ännu enklare. Jag hade jobbat ihop några timmar under veckan som gått så jag kunde sluta tidigare på fredag. Allt var packat och klart och efter fyra timmar var jag och hunden framme, samtidigt som Fredrik och Roger rullade in på gårdsplanen från smålandshållet.

Det blev ett mycket efterlängtat återseende efter så många år av ”abstinens”.

Vi tömde bilarna på hundar och bagage, installerade oss uppe på det lilla soldattorpets övervåning som var inrett med 10 tals sängar. Vi skulle bli sju hundförare för lördagens jakt men som tur var så kom de andra fyra på lördag morgon så det var bara vi tre som delade sovplatserna på.

Nere i vardagsrummet hade Torsten redan tänt kaminen så det var ordentligt varm och skönt när vi satte och småpratade och gick igenom morgondagens jakt. Under tiden kollade vi Torstens telefon med jämna mellanrum, de dem andra danskar satt på sina pass och vaktade gris. En fin galt hade blivit skjuten kvällen innan så alla var nog rätt så förhoppningsfulla.

Tja, de fick sitta ute och vakta under tiden satt vi och drack en god öl med brasan i ryggen.

Med tanke på att sömnen nog inte skulle bli så mycket av pga. snarkande medsovande (…) la vi oss rätt tidigt.

Mycket riktigt, om en snarkar, sover de andra dåligt eller inte alls, så när väckarklockan ringde hade jag mer än gärna vänt mig om och sovit lite till. Kaffedoften och nybakat bröd ur ugnen gjorde dock att vi klev upp och åt frukost. En efter en trillade de andra hundförarna in, samtliga med Alpenländische Dachsbracke som jakthundar. Det var väldigt intressant för mig att se denna rasen jaga, då jag inte har varit i kontakt med de tidigare.

 

Första såten fick två brackar, Fredriks duktiga Quikki och Bosse, båda tyska jaktterrier och Rogers bracke Ossi gå. Jag och en till hundförare väntade och fungerade som bil-transportörer så både hund och förare kunde ta sig tillbaka efter såten. Quikki fick upp rådjur och drev fint runt i såten innan det gick i pass hos Finn, som fick skjuta en fin bock för henne. För övrigt så drog två av de alpenländische Dachsbrackar ut ur marken, så båda hussar fick åka och hämta de. Vid återsamlingen var då samtliga hundar tillbaka, vi fördelade ut oss på olika bilar och startade såt nummer två.

 

Sora släppte jag längst in i marken och hon hittade rådjur nästan omgående. Hon drev faktiskt riktigt långt för att vara just Sora, så jag var mycket nöjd. Hon kom tillbaka fint i sitt spår, hittade mig och vi kunde fortsätta. Bosse och Quikki drev de med. Dessa två terrier är rätt långdrivande så det var en fröjd att lyssna på deras sång i skogen. Även korsningen Dachsbracke-tax som nu hade släppts drev fint. Så nog var det musik överallt i såten, många fick se än rådjur än älg, men inget ville gå i lås. Väldigt synd även med tanke på att det ju var 15 skyttar som passade. 

Men, så är det.

Under tiden vi kammade skogen, fixade Casper, en av danskarna som var kock till yrket världens godaste gryta med väldigt mört vildsvinskött. Vilken mat alltså! Måste tillägga att det inte fanns rinnande vatten och knappt en spis värt att kalla spis, så han lagade till allt utomhus på öppen eld i en stor järngryta. Shit, vad gott det var att komma tillbaka efter såten, sätta sig och njuta av denna underbara lunch.

 

Vi hann med en såt till efteråt. Även här hittade Sora, Quikki och Bosse samt ena dachsbracken rådjur i omgångar och jobbade fint så många fick se men tyvärr inget som ville gå i pass. Väldigt synd, igen, för både hundarna och jägarna. Vi såg även en jättefin älgtjur i såten som gick och visade upp sig för ett antal jägare. Nog visst han att han var fredad.

Vi avslutade dagen med att säga hejdå till de andra fyra hundförarna och sina hundar, njöt av en till supermat som Casper hade lagat på elden och drack några goda öl i stearinljusets sken under tältet. Lägg till den härliga melodin av glada danskar som berättar om jakten och livet så nog hade vi en underbar kväll. Ett gäng väldigt sugna danskar tog sig ut på vakt senare på kvällen. Bland de även kocken som efter någon timme glatt kunde skjuta sitt allra första vilt. Han hade nyss tagit jägarexamen så vi blev lite extra glada för hans skull att det blev full pott för honom på vakt.

Natten tillbringades mest i halvsömn som jag ryktes ut ur med jämna mellanrum när sågverket gick igång. Öronpropparna hjälpte föga.

Frukost med danskt bröd och kok kaffe satt gott och såten började med att jag fick gå längst ut, längs med en bäck. De andra hundförarna (vi var nu tre plus Torstens Dachsbracke) stod som på pärlband längs ena kanten såten. När vi hade kommit fram till avtalad plats, skulle jägarna gå ut till sina poster. Detta så att vi med hundarna skulle trycka djuren inåt såten, om vi skulle skrämma upp något. Hade jägarna gått in först, så hade de stött ut viltet istället. Ja, bra tänkt faktiskt.

Jag satt mig tillrätta nere i ravinen som bäcken hade grävd ner i marken, för att vänta på besked att jägarna är på pass. Det dröjde inte länge innan jag på ca. 120m kunde se något stort, svart som rörde sig längs bäcken. Ta mig fan, det var ett stort vildsvin som gick där på andra sidan bäcken och grymtade.

 

Även Roger, som jag hade på kanske 400m distans till mig, hörde grymtande grisar. Det måste ha varit andra än den jag hade framför mig, den kunde han ju omöjligen höra! Den gick där borta, försvann och dök upp igen. Jag hade lyft bössan ett flertal gånger men, det var för långt.

Sora satt bredvid mig och skakade. Hon hade självklart hört grisen hon med och var nog så sugen att ta sig dit. Jag hade under tiden meddelad att jag hade gris på min sida av såten så jägarna skulle få lite extra roligt i sin vänta.

 

Då kom äntligen beskedet att sista man var på plats, så jag kunde äntligen befria min lilla terrier från kopplet. Hon for iväg, simmade över bäcken och började med sitt härliga djupa skall skälla på grisen. Tyvärr så gjorde hon som hon brukar göra: bryta! Efter bara 7 minuter släppte hon, kom tillbaka till mig, tittade på mig och stack dit igen.

Det blev några minuter skällande på stående gris, innan grisen gick iväg. Tyvärr ur marken. Sora följde med lite och bröt vid sjökanten. Jag hade under tiden hoppats på att Quikki eller Bosse skulle ansluta sig, då de är rutinerade grisjägare. Det hade säkert hjälpt min lilla i sammanhanget oerfarna terrier att få stöd av en ”som kan”.

 

 

Men, tyvärr och tyvärr så var Quikki upptagen med ett rådjur och Bosse var bara ett frågetecken på våra GPS-er.

Vi blev lite oroliga för honom, då han var borta en bra stund. Fredrik fick ta sig till punkten där Astron visade frågetecken och mycket riktigt, så var det ett hål i marken som vittnade om att Bosse hade hittat gryt. Han var nere kanske en halv timme innan han kom upp och Fredrik kunde vråla åt honom att gå ifrån grytet istället för att sticka ner igen. Som tur var, så hade han inga bitsår någon annanstans än på hans halsband. Imponerande.

Vi fortsatte och gick söderut, tyvärr så var grisarna som Roger trodde sig ha hört som bortblåsta och resten av såten var märkligt tom. Jag hittade många ställen där det fortfarande luktade gris, nog hade de varit där under natten. Sora var rätt slut efter jakten igår och jag märkte att efter två timmar i denna såt var krutet ur henne.

Torstens Dachsbracke hade hunnit långt, långt ur marken så han fick slänga sig i bilen och hämta henne Nu hade Roger och jag nått sydspetsen och gått uppåt igen där vi till sist mötte Fredrik som kom med sin än utvilade Vorsteh för att göra ett sista försök.

Vi bröt såten strax därefter, Quikki var kopplad efter långt drev och Bosse låg redan i Fredriks bil, rätt så slut han med.

Samling vid torpet, vildparad och lunch innan det var dags att starta resan hemåt. Lite vemodigt skildes vi åt med löftet om att göra om nästa år! Fast så länge kan vi nog inte vänta med att ses igen, Fredrik, eller hur?

 

Tack alla inblandade, speciellt Torsten som gav mig chansen att vara med, för underbar mat och boende, många skratt och en helg att minnas. Och tack Fredrik, att du fick med mig i gänget! Tusen tack, Waidmannsheil, knäck og bräck!

*****

Idag styrde vi bilen mot Sotenäs än en gång. Arbetskollegan hade fått se gris varje kväll nu i två veckor så vi hoppades på att den gick runt på marken även idag. Som det brukar vara, så syntes grisen inte till just de sista tre kvällarna men jakten var spikat så vi körde ett varv.
Sedvanligt började vi dagen med kaffe och prat i Ingmars lilla jaktstuga, vi kollar jaktradion och går igenom passen. Alla utom Fredrik och jag åkte ut till sina poster. Fredrik var med som Soras livvakt idag, eftersom marken gränsar till en väldigt läskig och väl frekventerad väg från Hallinden till Kungshamn. En sträcka där det jämt körs på vilt va alla sorter, hastigheten är satt till 70km/h dock kör de flesta bra mycket snabbare, till detta kommer skarpa kurvor, berg och vegetation som försvårar sikten. Med andra ord: en hemsk väg ur hundförarens syn. Fredriks uppgift är, med Astron i handen att ta sig ut till vägen och få bilarna att sakta ner, ifall min terrier skulle driva över denna. Hon har gjort det en gång, det gick bra, men det kan lika väl gå helt fel.
Fredrik intar sitt bakpass och så kör vi igång. Jag skulle klättra upp för ett berg som enligt Ingemar fanns en stig upp till. Tyvärr så hittar jag inte stigen och med en slitande terrier i koppel, bössan på ryggen och hjärtat bultande i öronsnibben hasar jag upp som en bergsget med anemi. Väl uppe skulle jag ta ner mig i bergsläntens plantering och släppa strax nedanför. Japp. Bra. Svetten rann när jag släppte henne och hon for iväg. Tyvärr fick vi nästan avverka hela marken innan hon fick upp något. Det visade sig vara rådjur som sprang förbi Tommy i tornet som dock inte kunde komma åt, skjutgluggen var för liten. Sora drev faktiskt ganska bra, över mossen, tvärs över golfbanan och norrut längs torvmossen igen. Hon bröt innan hon skulle möta vägen till Hunnebostrand, bra, och återvände. Dock tog hon inte exakt sitt spår tillbaka utan tog ”genväg” över torvmossen som egentligen liknar mer en swimmingpool än en torvmosse då det hade regnat så otroligt mycket senaste veckorna. Jag blev lite orolig tidsviss eftersom hon tog ”fel avtagsväg” vid två tillfällen, snurrade runt men till sist fick hon väl kalibrerat sin lilla kompass och hittade mig i södra kanten av mossen. Vi fortsatte runt hygget och uppför berget mot sjön igen utan att få upp något mer. Synd, men så är det tyvärr.
Vi samlas åter i jaktstugan och det bestäms att nästa såt ska Wille, en tre årig Wachtel få gå. Sora hade fått hjälpa till om jag hade önskat, men jag kände att med gårdagen km och dagens drev i benen får det räcka för hennes del. Sedan hade det varit roligt att själv få skjuta något. Eftersom jag mest går med hund så blir chanserna inte så värst många att få skottläge, så jag hade mer än gärna fått hem ett litet bockhuvud.
Sagt och gjort, passen var snabbt fördelade och bemannade så Anders kunde stryka kopplet på Wille. Ni som har jagat med Wachtel vet att det går ruskigt fort och de avverkar mycket mark med sina långa ben och jaktlusten är det absolut inget fel på hos denna hannen. Så vi var beredda där uppe i vårt torn. Fredrik gjorde mig sällskap nu. Ett fel, som det skulle visa sig. Men till detta senare.
Mycket riktigt, dröjde det inte långt innan Wille fick upp ett rådjur som visade sig i bergskanten mitt emot oss. Tyvärr alldeles för långt för min hagelbössa. Sen hände något som inte bruka hända: Rådjuret gjorde en cirkel och gick exakt ner där hund och husse precis hade gått upp. Med uppsprättade ögon följde vi Wille på Astron och ser att han och bocken tar sig ner för en bergsravin och ut mot den hemska, avskyvärda vägen. Fan också! Exakt där Fredrik bruka sitta i bakpass går hund och villebrådet över. Vi håller tummarna och andas ut när vi ser att GPS-en visar att ville är över vägen och fortsätter in i marken vi precis hade jagat över. Kvickt som sjutton bestämdes det att Fredrik och Tommy rusar ut till bilen och hjälper hunden komma rätt över vägen igen. Wille hinner springa i skogen längs Hunnebovägen och hinner passera över den samma innan de två livvakterna är på plats. Hunden bryter och kvar står de på vägen för att fånga in hunden. Husse blev något skakig och jätteglad att få sin Wille oskadat tillbaka.
Vi andra sitter kvar på var sin post och Anders tycker att det nog är ok att släppa Wille igen. Nu skulle han gå längst ut, längst bort från vägen och dessutom så finns det ett flertal självklara vägar som rådjuren bruka välja när Tommy jagar med sin tax så nu kändes det bättre och säkrare att släppa igen. Ett fatalt beslut skulle det visa sig.

Wille tog upp igen och drevet gick fort förbi mig i tornet, för långt håll och bara en studsande bakdel, innan det vände och gick exakt samma väg som första drevet. Hur i all sin fan kan det bara gå så här? Exakt samma väg från något helt annat håll och när det finns hundratals andra alternativ att gå? Vi hinner inte fundera för länge, innan vi ser på GPS-en att hunden har färden rakt ner mot vägen igen. Vi håller alla tummar vi har att vi strax kan se att hunden kom över vägen, men denna lättnadens suck fick vi aldrig blåsa ut. GPS-en stannade vid vägen. Helvetes jäkla skit! Husse blev helt av sig, vansinnig av rädsla och ångest för sin älskade hund. Jag vet hur det känns, har några gånger var nära upplösningstillstånd jag med när jag insåg att GPS-en visade det förfärliga stopp vid vägen. Vi kastar oss ur våra pass för att kanske kunna göra något. Fast vad skulle man kunna ha gjort? Vi är ju många hundra meter fågellinje ifrån stället som GPS-en visade stopp på vägen. Men vad som helst, vi springer för livet. Då ropar husse: Wille rör på sig! Mycket riktigt, GPS-en visade att hunden rörde på sig igen. Långsamt dock, mycket långsamt. ”Det här har inte gått bra! Han måste vara skadat, han går alldeles för långsamt!” säger husse och vi går ihop i spåret som rådjur och Wille hade gått. Och så kom han, stackars Wille. Haltande och blodigt på bröstet. Frambenet stötte han inte på. Han hade blivit påkört, stackars, stackars hund! Han la sig ner så fort han fick syn på husse, som var alldeles skakig. Jag beordrade att Marcus skulle ta av sig jackan så vi kunde bära ner hunden på jackan till bilen. Wille var snäll och lät sig sakta rulla på jackan, benet som verkade skadat, lät vi hänga utanför så det inte fick några stöt att ta emot. Hunden tror jag var glad att slippa gå, han suckade nästan och tittade tacksamt på oss när vi hasade genom skogen och ner till närmaste bil. Tja och så blev det en resa till Blå Stjärnan i Göteborg för husse och Wille. Vilken dag, vilken jäkla dag. Men ändå, vilken tur, vilken jäkla tur Wille måste ha haft! Bilisten måste ändå ha hunnit bromsa ner rejält och ”bara” smällt på hunden på bröstet eller något. Jag menar, köra på en hund i ens 70km/h, då är ingenting kvar av den stackars hunden. Så turen hade Wille haft med sig i all otur. Han överlevde och kunde ta sig tillbaka på egen kraft. Vilken vilja hundarna har att komma tillbaka till sin flock, att med brutet ben och smärta i bröstet ta sig upp för ravinen och över kullen, tills han hittar husse och då ramla ihop!? Dessa älskade hundar alltså.

Ho-Rüd-Ho och krya på dig Wille.

PS: Fredrik och jag gick ner och längs vägen där hunden hade blivit påkört. Vi hittade stället: en blöt fläck på asfalten och Willes bruna hår nedkletat på vägen. Underligt nog så finns bilförare som verkar få lite extra bråttom fram när det går två människor i oranga jaktkläder på vägen och kollar om det ligger något på vägen/i diket. Tror ni, de saktar in? Nej, vissa ökar bara farten ännu mer. Ett fenomen som jag hör från många håll. Eftersöksjägare som tar sig ut i ur och skur för att spåra upp det ni har kört på, tjejer på sina hästar, kanske unghästar som ska lära sig, gamla tanter som rastar sin pudel. Snälla ni där ute som kör: ser ni människor, hundar, ryttare med häst eller en eftersöksjägare på vägen: snälla, sakta in! Öka inte farten och visa fingret. Hur svårt kan det vara?

*****

Hade den stora äran idag att få släppa terriern på underbara marker mitt i Sotenäs. Grisar finns det gott om på vissa ställen, så även dovhjortar och muffel. Vi hade allt lite hopp om att det skulle finnas chans på att en nasse skulle gå i pass så den lilla skara glada jägare som samlades i ladan på morgonen hade humöret på topp. Vi stämde av hundars ID, jaktradions kanal och snabbt var passen utdelade och alla traskade iväg. Jag åkte med Bosse och hans ivriga hund längst ut mot havet för att släppa inåt från var sitt håll.

Det dröjde inte länge innan Sora ylade till. Hon hade hittat ett rådjur, en fin stor get, längst ut mot gränsen och drev det fint förbi 2 skyttar som dock inte kunde avlossa ett skott, hållen var får långa. Tyvärr. Hon höll i faktiskt i 23min innan hon släppte.  Ja, ja … , jag klockar när hon börjar, då jag verkligen vill se hur länge hon håller i. Det hände ofta nog som jag tyckte att det var ett långt drev, som egentligen bara varade några minuter. Så jag tar tiden, då är det slutdiskuterat hur långt min hund driver, eller inte. Efter drevet kom hon perfekt tillbaka och vi fortsatte inåt. Under tiden hade Bosse och sin hund kommit i linje med oss från väster så vi gick ”tillsammans” framåt.

Sora var på 120m när hon på nytt hittade ett rådjur att driva runt. Det buktade faktiskt fint uppe på en kulle och många gånger trodde jag att det snart skulle smälla av ett skott, men ikke. Via radion kom sen det vanliga besked att det var för långt eller skjutgluggen för liten. Men, ett fint drev som Sora höll i i 16min är ju härligt för hennes del. Det är nämligen så att jag emellanåt blev riktigt besviken på henne att hon enbart driver några enstaka minuter. Men så här med facit i handen vet jag: det är markens beskaffenhet. Det fick jag en gång till bekräftat idag. De marker som jag annars har tillgång till är delvist så sorgligt att gå i, högt gräs, tuvor som hon studsar som en utter över, gallrad skog eller vad det nu heter när man kapar ner små träd emellan de andra och låter de ligga kvar. Ett elände att ta sig över, även för mig. Till detta kommer att det inte finns så värst mycket vilt att få tag i så hon är helt slut efter två timmars letande att hon inte orkar driva länge när hon till sist väl hittar något. Så är det. 

Vi samlas efter första såten, dricker lite kaffe och smider planen för nästa såt på andra sidan vägen. Där finns det en liten sjö med vass och blötmark, där finns det en gammal gård med härlig vall som vittnar om att grisarna i alla fall har varit där någon gång i år. Nu släpper vi även Laikan Djingis i såten. Jag ser inte mycket av terriern, då det verkar väldigt intressant exakt överallt. Bosses hittar två dovhjortar att följa efter och är borta en bra stund, Djingis avverkar mycket yta med sina långa ben och tar sig ned från stenbrottet och ut i en ravin. Säkert har han något i näsan, dock tyvärr i fel håll. Sora hittar något rådjur att driva över gärdet, innan hon släpper och spårar dovhjortarna som Jussi försvann med. Som tur var ger hon sig inte efter dessa utan sticker ut mot blötmarken. Där rotar hon länge. Under tiden fick jag världens bästa chans att skjuta mig en underbar bock med riktigt fint horn. Suck, jag skulle nog ha greppat chansen, men när jag stod där med lyft bössa och siktade på honom som inte var ett drevdjur, kändes det inte så rätt att skjuta ett stänkdjur som dessutom var så himla fin.

Efter att min adrenalinpegel hade normaliserats igen kollade jag på GPS-en vart min hund hade tagit vägen. Hoppla. Hon hade snörrakt gått med något ur vassen, över ett litet berg och ner mot sjön igen. Där stod det stilla i sjökanten sen en liten stund verkade det som. Tyvärr släppte hon kort därefter och kom tillbaka. Det kanske var en liten gris i alla fall? Vi tror nästan det, eftersom även Djingis följde samma löpa tjugo minuter efteråt och han har inget intresse i rådjur. Dessutom står väl rådjuren inte vid sjökanten i vassen. Men, det är bara spekulationer. Under tiden hade Jussi kommit tillbaka och Djingis hade gått över resten av marken så vi kunde blåsa av jakten.
En underbar dag med många fina drev och många djur att se i helt perfekt, soligt väder! Lyckan hade varit perfekt om vi hade kunnat ta hem ett fällt byte men även utan har det varit en underbar dag med härligt folk och glada miner. Tack än en gång, Boss, för en fin jaktdag.

Bjuder på några dåliga bilder på överrörlig hund och härlig Bohuslänsk landskap som jag är helt såld till.

Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

*****

Fick ordentligt huvudvärk igår kväll så det small till i skallen som bara den. Tråkigt, så tråkigt. Slängde i mig några tabletter på natten så blev det bättre och kl. 7:30 gick det inte att somna om utan stövlarna åkte på och terrierna i bilen så bar det av till skogen.
Tanken var att bara få släppa Sora så hon kommer upp i km i skogsterräng. Och självklart så ska en dag som idag, bara hundarna och jag, njutas av och användas som jaktträning. Regnet vräkte ner och skogen droppar blött när jag släpper henne. Svante lullar snällt bakom mig, krockar med ett träd här och var, ramlar och snubblar men han skakar bara på sig och fortsätter gå. Vi rundar halva marken utan att få napp på något. På väg tillbaka på andra sidan marken försvinner hon lite längre bort, in mot lärkplanteringen och snart så ylar hon till och har hittat ett rådjur. Hon sätter fart och driver över mossen, längs mosskanten och rundar en åker för att släppa och komma tillbaka. Vi fortsätter mot bilen när jag hör att något bråkar till på håll. Sora är redan där och mycket riktigt, det är inte ett rådjur som grenar och kvistar bryts under utan en rätt så skaplig älg. Ko eller tjur, vet jag inte, men klövarna i marken vittnar om något större exemplar. Fint, fint. Det är ju perfekt. Hon följer genom planteringen, över hygget och korsar några bäckar innan det går in i samma lärkplantering som hon tidigare hittade rådjuret. Hon släpper och kommer nöjd tillbaka. Jag är rätt blöt nu och regnet har tagit ännu mera fart. Skönt att bara behöva köra hem och njuta resten av dagen framför brasan.
Ho-Rüd-Ho.

*****

 

 

 

 

När verkarklockan ringde tidigt i morse kröp den där rösten fram som försökte övertala mig att bara ligga stilla och somna om. Veckan som gick slet jag ganska hårt på jobbet, sena kvällar, knappt hunnit med annat än att sova-jobba-sova, förutom nån fin kväll ute i skogen häromdagen. Men har vi stämt tid med jaktlaget så är det bara att slänga iväg täcket och resa sig. Terrierna hade redan bestämt sig: upp ska vi och så stod bägge i dörren och glodde glatt på mig när jag väl kom upp. Det är lustigt, men ni känner vist igen det: vardagarna ligger våra jakthundar kvar på filten när klockan tjatar. Speciellt när det regnar. Visst, de kommer när man ropar, men mer än gärna hade dom tagit en sovmorgon, typ. Men något är det nog med människan själv som kanske utsöndrar någon speciell doft eller energi eller kallar det vad du vill: Ringer klockan för att väcka till jakten så vet hundarna det och tassar glatt runt benen på en. Min hane klämmer sig fast på mitt ben så jag verkligen inte glömmer honom. Det är för roligt detta. Jag menar, jaktkläderna hade jag ju plockat fram igår kväll och med det korta kortminnet de har bör de väl inte komma ihåg att: ”Äh, jaktkläderna la hon fram igår så är det jakt nu när klockan ringer!” Inte heller kan de väl veta att det är lördag och inte onsdag. Ett mänskligt påhitt detta med vardagarna och helg. Men visst vet de det i alla fall.
Framme i reviret stämde vi av med radion och gick igenom passen så var det dags att låta Sora ta den första såten. Den är väldigt kort och enkelt: Hittar hon, finns det nästan bara uppenbara vägar drevet kan gå och där sitter skyttarna, hittar hon inget så finns det inget och vi är klara på 15min. Kort och smäckert liksom.
Hon for iväg och sökte fint, kom tillbaka jämt för att stämma av med mig att jag var kvar (mattekär terrier) och for iväg igen. Så ylar hon till och tjötar hes och väldigt upphetsat. Då ser jag ett streck försvinna från dammen: Räv. Nej fan eller…. Som tur var är grytet som vi har kännedom om rätt långt bort så jag hoppades på att hon skulle släppa innan räven grytar. Och det gjorde hon. Efter några hundra meter vek räven av rakt ner för några väldiga Bohuslänska klipper och bergshyllor. Det blev nog för svårt för henne att följa efter och hon kanske inte heller var så värst sugen på det. Bra för min del, lika bra. Inte vill jag ha ner henne i gryt eller över lag fatta för mycket tycke om räv heller. Jag vet ju hur det går.
Hon kopplades när vi hade kommit fram till såtens ände, träff och nya tag. Drevern Diddi fick komma loss. Hon har blivit rätt så duktig nu, lilla Diddi. Söker fint och med en Drevers envishet. Efter en bra stund fick hon upp och drev grant i ca. 2 timmar innan hon till sist fick ge sig vid bergskanten. Hon kom inte upp och rådjuret hade för långt försprång än att hon skulle kunna komma ikapp igen. Mårten fick ta och koppla henne.
Eftersom Sora inte hade fått sprina ordentligt i det första släppet så bad jag om att få gå med henne en gång till, även om det nu var lunchtid. Det gick bra och alla var villiga att sitta en gång till. Så snälla. Släppte henne uppe på berget, hon sprang och sökte fint men höll sig på ca. 100m runt mig och Victor, som håller på med jägarexamen och som  jag hade fått som sällskap. Dock vet jag nu att jag helt enkelt får lita på hunden. Springer de runt mig, så finns det inget. Det vet det. Vi gick en bit och mycket riktigt, hon drog, längre och längre och ylar till, skäller några gånger och så övergår det till ett fint drev. Förbi Thomas, som dock inte kunde komma åt då de passerade på för långt håll, runt honom och ut i grannmarken. Där släppte hon efter några minuter och kom tillbaka. Vi fortsatte och hon hittade två vilt till, vet ej vad det var men troligen rådjur. Allt gick runt en bit i marken men sedan ut. Så stolpe ut, rådjuren vinner. Så är det.
Min blinda Svante fick hänga med oss, Victor skakade några gånger på huvudet: knappt det märks att han är blind! Nej, verkligen. Han vädrar och dra in lukten försvinner några minuter för att sedan dyker upp bakom oss igen. Under tiden Sora driver, får jag allt koppla honom så han varken stör henne eller skadar sig om han skulle springa iväg och ramla ner för ett stup. Finns många luriga ställen här i Bohuslän som en blind hund kan ramla i eller ner eller fastna. Jag själv gick ner med ena foten i en skeva som var täckt av mosse, swiff sa det och foten försvann. Så nej, han får kopplas så han inte drar iväg. Han kommer ju inte så långt heller innan han förstår att han ju är blind och kanske det vore bäst att ta sig tillbaka. Så lika bra han inte stör Sora heller med sitt skall.
Tackar alla för en trevlig jakt och en härlig dag i skogen.
Ho-Rüd-Ho

*****

 

 

 

 

Vi har inte ens ställt om klockan till vintertid men det är ändå redan klart: Mörkt när jag åker till jobbet, mörkt när jag kommer hem. Lika bra att jag accepterar pannlampan som mitt tredje öga på skallen och assimilerar den som en kroppsdel. Det är ändå kört fram till mars att kunna ta sig en ordentlig kvällstur i skogen utan sin pannlampa. Hade bestämt mig idag för att Tristan, min fieserhäst, ska få stå och vara just häst med sina hästkompisar, så jag och terrierna kunde ta oss en kvällsinventering i skogen. Vi såg både rådjur och älg, troligen en räv över åkern med. Hundarna fick spåra lite i koppel och efter en timme kors och tvärs var jag ordentligt svettig och hundarna halvvägs nöjda. Helt nöjda kunden de inte bli. Hade behövd stryka kopplet då.
Ha en härlig tid i skog och mark när ugglan är vaken och rävarna skäller.
Ho-Rüd-Ho.

*****

dan jaktsäsongen 2016-2017 hade jag märkt att Sora, min lilla tik, verkade för klen för DC50, Garmins stora GPS-klump. Svante, min grova, kraftiga hanne ser liksom helt annorlunda ut i samma halsband. Han bär det utan problem, men tiken alltså, kändes DC50 för stor och för tung för. Men jag hade just köpt ett nytt halsband till, så jag kände inte för att lägga ner några tusenlappar på ännu ett halsband. Men efter de första släppen i år, haltade Sora efter en jaktdag, då GPS-enheten slår henne på frambenen när hon springer med truten i marken. Inget roligt för henne att få ont för att hon jobbar. Nä, i år då var det dags att lägga in en beställning hos Hylte lantmän som, som vanligt, levererade på två dagar så Sora kunde testa det nya T5 –mini halsbandet redan under älgjakten. Ingen hälta, inga kala fläckar på frambenen, då enheten drygt är halva så stort och väger halva så mycket. Ångrar lite att jag tvekade i fjol att köpa detta, då det helt enkelt hade varit mycket bättre för min klena tik att bära på det lättare halsbandet. Hittills har jag inte märkt att jag tappar henne lättare jämfört med DC50, men självklart, hon är ingen drever eller jämte som drar så långt. 6km säger de på Garmin ska den kunna hålla, om jag inte minns fel, men 6km kommer Sora aldrig komma upp i så jag är inte orolig över att få tappa henne från handenheten. Jag hoppades ju lite att även hennes korta förföljande hänger ihop med den tunga klumpen runt halsen som hindrade henne och slog på benen. Idag fick jag i alla fall positivt besked från henne med: hon sprang längre efter ett rådjur hon fick upp och följde ett spår bra långt innan hon släppte. Jag kan väl hoppas och vara lite optimist, att hon nu kan länga på sina drevtider något. Sedan är hon självklart inte av samma virke som min Svante. Han hade en otrolig kapacitet i sin muskulösa kropp, han tog liksom inte slut ute i skogen. Honom kunde jag jaga fullt med både lördag och söndag och sen upp till två dagar under veckan till. Sora däremot, är jag tveksam att hon håller för det. Hon är slut efter en rejäl jaktdag och behöver återhämta sig några dagar, innan hon kan ta i för fullt igen. De är helt enkelt helt olika, trots samma ras. Tyvärr, då ju Svante inte går att jaga med längre.
Efter älgjakten hade Sora alltså fått vila hela veckan så idag var det bara att ”jaktträna” henne utan skyttar utan med Fredrik som bössbärare. Svante är helt överlycklig när han får följa med sådana här dagar. Han går som en stolt tupp i sin DC50. Självklart har jag halsbandet på honom, då det kan hända att han drar iväg efter något i kanske 500m innan han kommer på att han ju inget ser och att det kanske är bättre att återvända till mig. Det sista jag ville, är att han fastnar någonstans eller ramlar ner för ett stup och jag har ingen aning vart han är. Mardröm liksom. Så han går och paddlar bakom mig, får han vind på något, drar han iväg några minuter och återvänder. Ingen jakthund direkt, men min goda terrier, en på miljonen.
Men tillbaka till dagen, en mycket lyckad skogsträning, som Sora tog väl hand om med två fina drev. Det var nära att det skulle bukta tillbaka där vi stod, men tyvärr, så vände det innan och drog iväg över stora vägen, där terriern, klokt nog, släppte. Nu susar de sött i var sin korg och i ugnen gror en god älg bit från fjolårets jaktlycka.
Nedan fyra bilder: de fösta två, från vänster, på hannen med DC50, nummer tre: tiken med DC50 och sist, till höger, tiken med T5 mini. Det kanske inte syns så tydligt, men skillnaden är rätt bra på de två halsbanden. 

Waidmannsheil.

*****

... och älgjakten börjar. Söndag kväll körde jag upp till Bullaren, vi hade det sedervanliga mötet hemma hos Ivan. Ett glatt gäng nya ansikten dök upp, då marken som Ivan samjagar älg med, blev såld till nya ägare i fjol. Det var med nyfiken bävan jag träffade de ”nya”, som alltid är det skönt med det gamla som man vet vart man har det och nytt är nytt och rörigt, ha, ha. Men det visade sig vara en fullträff med det nya jaktlaget: ambitiösa, glada jägare så måndag morgon bådade gott. 
Vi samlades halv sju hemma hos Ivan, passen var reden klara och hur drevet skulle gå stod fast sen igår. Ivan skulle gå först och driva tills han kom fram till mig, där skulle han ta mitt pass och jag tog mig och hundarna runt plantagen och inåt marken. Sagt och gjort. Ivans drev gick tomt och när jag strök kopplet på Sora kändes det inte heller som om det kryllar av vilt i marken. Det är inget nytt, här uppe är det i princip viltrent känns det som. Sora sprang och sprang, letade och letade men med timmarna som gick märktes det allt mer på henne att hon börjar tröttna på att springa utan att hitta något intressant. Till sist, när jag nästan hade gett upp, ute vid sankmarken, brölar hon till och det bråkar till i mossen. En liten älg fick vi iväg, dock gick den mellan passkyttarna som såg den utan att kunna komma till skott. Terriern hängde inte i något speciellt, hon var rätt så slut vid det laget. Marken är svårsprungen för en sån liten, kortbent hund så hund studsar mest som en utter upp och ner. Efter 12km studs fanns det liksom inte mycket kvar i henne. Synd, ett litet älgdrev hade nog suttit fint. Men, så är det.
Vi tog lunch paus. Thomas packade ut gasol-stekpanna, pytt i panna, tallrikar och bestick, ketchup och senap! Kort sagt en fem stjärnig middag ute i skogen. Ni vet, det kan bara inte smaka bättre!
Vi tog två områden till efter lunch, men även här blängde älgen med sin frånvaro. Ganska tråkigt, speciellt när jag ser andra lägger ut massa bilder från sina älgjakter i älgtäta marker. Men, det är väl själva tjusningen med jakten med: att inte alltid lyckas. Fast nån mer älg hade jag i alla fall gärna sett, bara att veta att de finns lyfter hela jakten till en annan nivå än att gå runt i helt tom skog liksom. Men, så är det, inget att göra åt saken mer än att bryta för dagen, samlas och lägga upp morgondagens drev och pass.
Kvällen ägnades åt att tvätta rent mina stövlar och försöka torka de. När jag gick i drevet och Sora stötte upp älgen, blev jag nog så exalterad och lycklig över att vi hade hittat något efter alla timmar, att jag helt glömde av att titta ner och sätta fötterna rätt på bärande grästuvor. Det slutade med att hela mitt ena ben försvann i ett gyttjahål, jag satt mer eller mindre fast och ben nummer två var på väg att sjunka det med. Fick lägga mig bakåt, ner i det blöta för att inte sjunka ännu mer. Rädda bössan och häva mig ut. Stövlarna var fyllda med brunt mumsigt luktande vatten, byxorna blöta och stinkande och tja, lusten att gå i detta var ju inte den största. Jag fick låna en jaktkollegas stövlar, bytte byxorna och så kunde vi fortsätta dagen. Så kvällen fick stövlarna första parkett framför brasan. De blev nästan torra inför nästa dagen och med tanke på att jag nog går bättre i mina blöta stövlar som passar än i torra stövlar som dock är 2 storlekar för stora, så fick jag blunda när jag körde ner stackars fötterna i mina fuktiga stövlar, skam den som ger sig.
Första drevet trodde vi mycket på, hade vi ju skjutit kalv för Sora under detta drev uppe i mossen i fjol. Thomas och jag gick på var sin sida marken, Sora letade tappert utan att någonting intressant kom upp i näsan på henne. Ingenting i väldigt länge. Nån gång emellanåt pep hon till och skällde enstaka djupa skall, drev en kort stund, men det gick åt fel håll i alla fall så där fanns det inte någon älg att hämta. Lite deppig avslutade vi drevet, Ivan tog över och drev av en liten markbit, men ingenting fanns där heller.
Under en lika perfekt lunch som dagen innan fick vi ett telefonsamtal och visst, vi skulle kunna behöva få upp en älghund. Det laget han var hos hade precis skjutit sin kviga så han kunde komma med henne, en fin jämthundstik.
Jag fick ett fint pass i solen, satt mig till rätta, laddade och följde hunden på GPS-en. Efter en lång stunds letande hittade hon älg men det gick, så klart ut mellan skyttarna, igen. Vi är för få helt enkelt. Men, som sagt, det är som det är.
Nöjda eller ja, nöjda och nöjda, avslutade vi älgpremiären 2017 utan älg, vi hade i alla fall tur med vädret.
Ho-Rüd-Ho. 

*****

… är att inte få göra misstag. Jag gjorde ett stort misstag idag kan jag så här med facit i handen konstatera. Hade tänkt, då vi inte släpper hund nästa helg (älgjakten börjar på måndagen), så kunde det varit bra att hunden kom loss en stund i alla fall. Istället för att ta en skit tråkig koppelpromenad tänkte jag att passa på efter jobbet. Ännu så är det ljust en bra stund efter jobbet, dags att passa på nu innan vi ställer om klockan till vintertid och solen lyser med sin frånvaro fram till mars, känns det som. Hem efter jobbet, på med jaktkläder, GPS-halsband och iväg. Hundarna var mycket överens med mig om saken: Bra idé att komma loss. Sora sökte och sprang så jag kunde se henne le och vara lycklig, Svante, min blinda krigare höll sig alltid några tiotals meter runt mig. Det hade börjat regna redan på vägen hem från jobbet, men vad gör det mot en kvalitetsstund med sina hundar i en vattendränkt skog? Vi hittade tyvärr inte mycket. Ett rådjur såg jag på håll komma ur planteringen där Svante hade följd efter ett spår. Jag tror att han hade tryckt ut det ur det täta, men sedan vågade han sig inte längre, han ser ju för f..n ingenting. Sora var på helt annat håll under tiden och fick inte nyss på rådjuret. Vi traskade vidare, Sora anslöt sig efter en stund och sticker iväg igen. Gnäller till några skall och följer ett spår längst upp i marken och: Släpper….. Jag går dit hon släppte för att ”få på henne” igen, ser på Svante att det visst fanns någon som hade gått här. Han sätter igång med sitt härliga skall och följer spåret. Sora hänger på, kör om honom och bägge försvinner. Ser att det var älg som hade gått här. Efter några minuter ute på mossen, släpper Svante och återvände. Jag måste erkänna att jag alltid är lika glad att han är tillbaka. Visst, jag släpper inte honom utan GPS på, så jag vet var han är, men ändå. Han är min ”en på miljonen”- hund trots att han är blind så honom vill jag inte att det ska hända något. Sora stack efter en bra stund till. Tyvärr så hörde jag inte ett skall från henne. Troligen var det ”för-länge-sen” älgen hade gått där för hennes smak så hon höll truten. Något irriterad väntade jag in henne och vi drog oss tillbaka mot bilen. Och nu kommer det stora misstaget jag gjorde: Jag skulle ha kopplat henne när vi närmade oss grytet. Grytet som Johan gick miste om sin terrier, grytet som Sora i fjol blev helt sönderbiten i nosen så jaktsäsongen fick ett tidigare slut. GRYTET. Kärring! Nä, jag skulle ha kopplat henne, speciellt med tanke på att det nu närmade sig kvällen och grävlingar och rävar nu är ute och kollar käk. Mycket riktigt, hon stack in i plantagen runt grytet och började skälla. Detta typiska skall som hon har när hon ställer älg eller vildsvin eller… ja grävlingen. De stod i skogen en kort stund, jag hann inte fram för att på ett effektivt sätt kalla in henne. (Ja, jag vet, inkallningen skulle jag kanske träna mera på, men tror mig, det är en hel annan sak att nå fram till sin terrier när den står och är upptagen med sin jakt….)
Till sist gick det som det måste: ner i gryt.

Jag väntade en halv timme framför grytet och försökte ropa ut henna utan att lyckas. Gick ifrån grytet och satte mig i bilen för att se om hon kan tänka sig komma upp och behaga att komma. GPS-en visade dock tydligt att så inte var fallet. Konstigt nog så hade jag fullt utslag på GPS-signal. Dock, självklart ingen kontakt via radiovågorna. Efter en halv timme i bilen, det hade hunnit bli mörkt och hon har varit nere i en timme, ringde jag hem till Fredrik. Han fattade det kloka beslutet att inte vänta längre utan komma med spett och spade, vi får gräva ut henne. Jag måste säga att jag inte var så sugen att gräva ut henne, hon skulle komma ut själv, tycker jag. Men tyvärr så känner jag min hund rätt väl nu. Hon tappar förståndet när hon är upphetsad. Nu borde hon dessutom bli trött, hon hade sprungit 20km igår och 10km idag, så kroppen bör vara mör och hjärnan hade hon säkert tappat bort under tiden nere i grytet. Fan också.

Under tiden jag väntade på att Fredrik och verktyget skulle komma, gick jag fram till grytet igen, hoppades ju på att hon trots allt skulle komma ut! Hon hade varit ute två gånger under tiden jag var borta, enbart för att byta gryt. Det finns två-tre olika gryt med en del ingångar där så hon och grävlingen/räven bytte. Jag kunde till sist lokalisera henne till det stora grytet, hörde hur det dunkade under marken och då och då hörde jag henne skälla. I mina tankar satt jag redan inne på Bilstjärnans djursjukhus med en helt sönderbiten terrier, som sist liksom. Då var hon bara nere en timme, nu var det två timmar sen hon stack ner. Fan också.

Fredrik kom fram och vi började gräva. Det gick rätt bra faktiskt. Fredrik hade den riktiga spaden, jag skyfflade med klapp-spaden vi en gång hade köpt i en militär affär. Efter en stund kom vi ner till gången och hörde henne rätt bra nu, dock inte där vi hade kommit ner utan de hade flyttat på sig. Vi avvaktade och jag försökte ropa på henne dock självklart utan resultat. Sen var det tyst en lång stund. En fruktansvärt lång stund. Vi grävde på ett nytt ställe där vi tyckte att vi hade hört henne sist. Rötterna gjorde det väldigt svårt för oss att komma fram. Vi ringde till Malin, som äger marken och hon kom med en yxa, mitt på natten, så himla snällt. Vi kom ner till ytterligare en gång, dock ingen hund att få fram där. Nu var det tyst igen. I förtvivlan ringde jag Johan och bad om hjälp. Han har varit med om några sådan här äventyr så jag behövde bara ha någon nära som ”kunde saken”. Helt underbart sa han att han slänger sig i bilen för att komma. Tillbaka till ovanför hålet försöker jag än en gång att ropa på henne. Jag ville bara veta vart hon fanns och att hon levde. Till sist hörde jag ett gnäll, inga skall längre utan mer ett gny. Jag tryckte ner mig själv i hålet för att lysa ner i gångarna med min pannlampa och visst, där nere såg jag ju faktiskt två reflex i hennes ögon. Att det var hon och inte nån grävling/räv såg jag för att det ju fanns GPS-halsbandet på henne och inte på grävlingen. I övrigt var hon en ända stor lerboll. Jag ropade och ropade. Ropade snällt och argt, manade henne med ”köttbullar” (det brukar fungera utmärkt annars att få fart på hunden), vädjade men ingenting gjorde att hon behagade att komma fram. Hon bara satt där inne och tittade på mig. Jäkla hund. Jäkla förbannade hund. Ringde Johan igen, att han inte behövde komma. Nu visste jag att hon levde och var hon var så nu ska jag satans få ut henne. Klockan var halv elva nu. Ner i grytet igen och lysa. Terriern var borta igen. Fan. Ropade och ropade, hon gnydde och gnällde nånstans inne i någon av gångarna. Leran ramlade ner på mig och regnet hade tagit i igen. Mysig måndagskväll liksom. Efter en stunds ropande så dök hon upp i samma gång som tidigare. Nu gällde det att få fram henne lite till. Men, hon tittade bara på mig och rörde sig inte från fläcken! Dumma, dumma hund! Vi breddade hålet för mig lite grann, jag tryckte ner mig längre ner och in i gången för att få tag i henne. Men hon vägrade att bli dragen ut ur grytet. Risk fanns bara att min terrier som hade tappat sin hjärna någonstans skulle krypa längre ner igen så istället för att försöka dra ut henne, hängde jag mig så långt in så jag fick ordentligt tag i halsbandet. Där höll jag henne, hon var några gånger på väg att slingra sig ur, men det gick bra. Fredrik fick under tiden gräva ett hål bredvid mig så vi kunde ta ut henne sidvärts. Kan man tänka sig någon trevligare position än att hänga med överkroppen nere i ett gryt, ena armen inne i gången och hålla i sin hund, benen sticker rakt ut till himlen, det regnar och varje gång Fredrik tog tag med spaden så regnar det ner lera i ögonen. Efter en bra stund hade jag ont i diverse kroppsdelar men det spelade ingen roll. Jag ville ha ut henne. Inte åker vi hem utan henne. Halv tolv lyckades vi! Fredrik fick tag i ena frambenet och drog ut henne. Hon var helt, helt slut. Vi packade ihop, fyllde hålen och drog hemåt. En varm dusch för både mig och hunden, några kilo lera åkte ner i Uddevallas avloppssystem. Som tur var, så klarade hon sig rätt så bra. Fem något djupare sår, men inte en sådan perforerad underkäke som hon fick sist hon stack ner i gryt. Det kanske var räv? Hon har mer sår uppe på nosen, runt ögonen och på sidan av truten, bara två på undersidan. Fredrik tyckte att han hörde något springa iväg under tiden han grävde, men det kan vara regnet. Så vi vet inte. Nu ligger hon i sin korg och gnäller, det gör ont så klart. Vi tvättade rent såren ordentligt, tvättade med desinfektion och mycket vatten. Nu får vi hålla tummarna att hon läker bra, det är ju början på jaktsäsongen, din dumma hund!....
Lägger in en bild på grävlingen som jag sköt för henne en gång hon hade ställt den ovan jord. Det kanske var redan då hon började fatta tycke om dessa underjordiska djuren. Lite som mamman kanske. Hon är också en sån som gärna grytar under jakten. Jäkla terrier!!

Ho-Rüd-Ho.

*****

Då vart det äntligen första oktober. För alla som har sina jakthundar i stugan är det ett magiskt datum. Vi samlades med jaktlaget på morgonen, vädret var helt underbart. Sora fick släppas först, upp på ett platåberg. Antigen så står det rådjur där eller så gör de inte det. Så såten går att gå igenom på en halv timma. Bra då med en hund som inte dra så långt i varken sök eller drev. För är berget slut, så är marken slut och då är det ingen vits att hunden jagar vidare i Bengtsfors liksom.
Passkyttarna gick ut till sina pass. Jonas ropade på radion att han har två väldigt små älgkalvar framför sig som är nästintill oskygga. Oj då. Jag avvaktade lite längre och hade kvar hunden i kopplet lite till på väg upp till berget innan hon fick släppas. Det är ju ingen mening att hon går efter älgkalvarna. Dock mötte vi en väldigt liten ko halvvägs på vägen upp så det är nog kört tänkte jag. Hade kvar henne i koppel ytterligare lite till och släppte henne. Mycket riktigt, så gick hon tillbaka till älgspåret, tog upp det och gick efter. Dock utan att skälla. Det är väl något som jag kan tycka är dåligt hos henne: hon är väldigt hårt i skallet. Inte ett ljud under tiden hon gick efter. Hon släppte som tur var rätt fort, uppe på andra sidan platåberget. Tomas fick se kalvarna han med, de gick på 10m avstånd från hans pass och glodde på honom.
När hon väl var tillbaka, fortsatte vi uppåt. Såten verkare helt övergivet utom älgarna, tyvärr. Till sist, när jag var nära att ropa att det var färdigt gått, så pep hon till uppe bland bergshyllorna. Japp, där hade ett rådjur legat och solat. Hon drev en liten stund, alldeles för kort för min smak, några minuter bara innan hon släppte.
Sedan släppte vi drevrarna. Blixten, gamlingen som Jonas hade med sig, släppte längst ner i marken, tanken var att han skulle jobba sig uppåt, men, de som har drever vet väl kanske hur det är med dessa. De gör som de vill och framför allt som viltet har lagt sina spår. Blixten hittade troligen räv, det drog utåt och upp för ett rätt så jobbigt berg där han ringlade runt. Jonas fick sätta sig i bilen och klättra själv som en bergsget för att komma åt hunden. Diddi, en tre årig drevertik, släpptes hon med. Hon gick väldigt länge innan hon började vecka och det dröjde ännu en bra stund innan hon redde ut spåret och satte igång för ett fint drev. Hon drev runt fint, det buktade till en början innan det satte av till andra sidan marken, där självklart ingen satt.
Med båda drevrar ute på lång håll och fortfarande några skyttar sittandes i marken, beslöts att ta ut terriern en gång till. Klockan hade dock kommit fram till eftermiddagen, Sora sprang utan att hitta något, tyvärr. Det hade gjort gott om hon hade kunnat jaga innan dagen var slut. Det korta drevet på förmiddagen var visst bra, men ett till hade varit fint. Hon måste komma upp i några km i skogen och bygga upp sin kondition. Visst, jag cyklar med henen, men det är ju inte att jämföra med att jaga i skogen. Nåväl, dagen avslutades med obligatoriskt grillad korv över en rök-eld, då kvistarna vi hittade var blöta.
Skit jakt på alla er i skogen!

*****