Jag
Född en regnig aprildag 1978 har jag önskat mig hund sedan jag kan minnas. Tror hundarna tar sig genom mitt liv som en röd tråd. Det började med en plysch cockerspaniel som jag satte upp på pinnar i trädgården så folk skulle tro jag hade hund, fortsatte med att jag spenderade mina fikpengar till att köpa hundkoppel till plysch Rex och varje jul, varje födelsedag önskades det en hund och inget annat. Men, vad gör man mot föräldrar som ser en hund som en klump på benet?
Ingen chans hade jag varken som gullig fem åring eller som nästan vuxen 16-åring. Nej, jag fick låna byns samtliga hundar. Lånade de och gick runt i timmar i skogen som jag efter många år kände som mina fickor. Folk undrade ibland om tjejen med hundarna inte var rädd att gå vilse och vara ensam i skogen. Nej, det var jag inte och hundarna passade mig väl, det visste jag. Inte fanns det något bättre att bara jag och hundarna! Och så förblev det i många, många år.
Två av de hundar la sig speciellt på minnet och i hjärtat: Den härliga svarta, stora korsningen Charek (som på polska heter ”Den svarta”) och en tysk jaktterrier tik Espe, lånat av byns jägare med uppmaningen att aldrig, aldrig släppa denne! Men naiv jag var och de andra hundar gick det ju att ha löst, provade jag så klart nån gång. Resultatet kan ni räkna ut själva. Drev i en halv timme, jag grät, då tio årig som trodde hunden aldrig mera skulle komma hem och jägaren hade ju sagd till mig…. Nej, inga roliga känslor hade jag när jag satt och grät i mossan, ovillig att ta mig tillbaka och erkänna brottet att ha släppt henne.
Det jag inte visste var att Espe ju var en jaktterrier! Vad gör en jaktterrier när den har drivit klart? Den kommer tillbaka. 
Hade beslutat att ta mig i kragen och gå till jägaren, då satt hunden bredvid mig, flåsande, glad! Visst attans höll jag tyst om det för ägaren, men strök inte kopplet någon mer gång!
Den underbara barntiden flög förbi och tiden med egen lägenhet och egna pengar började så smått. Klart, det första jag gjorde när jag precis hade undertecknat hyreskontrakt: Skaffa hund! Äntligen, som 19 åring skulle jag få min egen hund! Hon var en blandning tax och border terrier, hon fick heta Rika och hon var min drömhund på alla sätt och vis. Hon blev min skugga och trogen följeslagare i 11 år. När hon till sist dog i mina arma en grå, kall och hemsk dag i mars 2009 var jag knäckt i flera månader. Aldrig någonsin skulle en annan hund kunna ersätta henne! Jag grät i flera veckor, gör det än.
Under tiden hade jag fixat jägareexamen, hittat mina jaktkompisar och jaktmarker och valet vilken hund som nästa skulle flytta in var väldigt, väldigt enkelt: En tysk jaktterrier! En ras som passar mig och mitt sätt att vara och se på världen! Jag skaffade Viltskräckens XA Svante sommaren 2009 och med hans intåg tog mitt jägarliv fart på allvar. 2014 utökades hundstallet med en import från Tyskland: Sora von den Marokken, född april 2012.
2012 hann jag och Svante kamma hem ett andra pris på det stora internationella provet för tysk jaktterrier: "Arbeit nach dem Schuss", något jag än gärna tänker tillbaka till. Vi jagade mycket Svante och jag, men tyvärr insjuknade Svante våren 2013 i primär linsluxation, en ögonsjukdom som alla numera godkända valpar/föräldrar är gentestade mot. Är du intresserad av P-LL, kan du läsa här: "Primär Linsluxation"
Sora fick ta över rollen som jakthund i familjen och gör det med bravour.
Just nu väntar vi valp: Max vom Pahlsteich. Han ligger i valplådan i Tyskland och vi hoppas kunna hämta honom i juni i år.
Skit jakt - knäck och bräck - Waidmanns heil!
Claudia & Viltskäckens XA Svante & Sora von den Marokken & snart Max vom Pahlsteich
| ******************* |