2019-01-27: Säsongens sista släpp

Ja, tyvärr så är det sista gången för detta jaktår som Sora skulle få komma loss. Resten av veckan är jag tyvärr tvungen att tillbringa på jobbet. Så är det. Och eftersom jag tycker det är så underbart att bara få vara ensamt i skogen med mina hundar, så blev det en tur bara vi tre. På så vis kunde jag gå så länge tills jag är nöjd med henne, tills hon har fått ett skapligt drev eller två och slipper vänta på drevrar eller andra hundar tills det är hennes tur att få komma loss. jagdterrier 19 025
Vi hade några minusgrader, vädret var helt perfekt, lite snö kvar på marken, vindstilla, rena njutningen.
Hon fick jobba i sin takt som hon brukar, jag lät henne sköta sitt. Hon har är ju trots allt snart sju år, hon kan sitt och jag lägger mig inte i längre. Man brukar ju säga att en jakthund når toppen vid sju års ålder, typ. Fram till dess så lär de, bättre än vid rund sju år blir de inte har jag hört någon säga. Vet ej om det stämmer, Svante hann tyvärr aldrig upp till jagande-sju-års-gränsen, han tappade synen vid knappt fyra, tyvärr. Så om det nu stämmer och Sora har nått sin topp, så kan jag nog säga att jag är mer än nöjd med henne. Hon skulle kanske kunna vara lite mera koncentrerade på att hålla ett spår eller vara mera envis på att reda ut en löpa, men sån är hon. Lite ADHD och spring i benen helt enkelt. Med nästa säsong ska hon alltså ”bara” fylla på med erfarenheter. Nå, lika bra det! Bara hon håller, förbli frisk och inte blir påkörd!
Hon hittade älg och fick jobba med det, Svante älskade älg när han var frisk så vid älg lukt glömmer han helt att han är blind och springer iväg, skrikande av glädje. Sora är inte lika förtjust i just älg, hon föredrar nog rådjur som fösta vilt har jag märkt. Dem gånger det fanns gris och rådjur, valde hon gris, men det har varit för få tillfällen för att säkert kunna säga något.
Jag kan tycka att hon kunde hänga i lite längre och lite mer enveten i just älg, men samtidigt så är hon ju ingen älghund. Fast ibland hade det varit praktiskt. Det har skjutits två kalvar för henne och då gick det ju bra, men det hade kunnat bli fler tillfällen om hon hade hängt i lite längre vissa gånger. Men, det är som det är och hon vet ju inte heller om det står en jägare längre bort om hon skulle hålla i lite extra. Nej, jag är allt nöjd med det. jagdterrier 19 026
Hon kom tillbaka efter en liten vända efter älg, Svante hade redan gett upp. Vi fortsätter, går längs en gammal åker, det finns några små skogsdungar i den och gammalt bråte efter fårhagar. Plötsligen ser jag på båda hundar att de är väldigt intresserade efter något bort mot ena dungen. Det fanns inte mycket sly på marken, bara en hög med skräp. Min hjärna satt ihop ett och ett rätt kvickt, jag slänger mig på bägge hundar och kopplar. Satt fast de vid ett träd och gick och kollade självt vad det kunde vara för intressant. Mycket riktigt: över skräpet hade med åren växt en fin hydda. Skräpet är hoprullade och knycklade gamla fårstängsel, perfekt ju! Det syntes väl att räven har byggt bo i detta. Flera ingångar bland de täta näten! Tur jag kopplade innan nån hann ner dit. Det hade bannimej inte varit någon vidare hitt att få Sora sönderbiten igen eller att blinda jäkeln fastnade någonstans där inne. Självklart var bägge mycket angelägna att tala om för mig att jag skulle släppa de och det var inte utan protester som vi gick därifrån. En bra bit längre bort sen släppte jag igen och det var som tur var ingen som tänkte bakåt. Hon hittade nog rådjur och var iväg en sväng som avslut på dagen och säsongen.
Ja och då börjar väntans tid till första oktober igen. Hoppas ni har haft en underbar tid i skog och mark och hundarna är välbehållna.
Hörs.
Ho-Rüd-Ho.

2019-01-26: Dovhjortar

jagdterrier 19 024Idag fick vi möjlighet att få testa nya marker. Det är ju bra om hunden inte enbart springer på samma mark hela tiden. De lär sig hur de ska söka och vart de ska söka, det blir liksom rutin. Även jag går ju alltid samma slinga, typ, helt enkelt för att det är bekvämt så. Nej, idag fick vi hänga med ett litet gäng jägare vid Kungshamn. Underbart landskap för den som älskar det bisarra. Gamla, övergivna stenbrott, små åkrar, kryppel björkar och låga granar. Där stenbrottet ej hann fram lyser graniten genom snötäcket som dock var hela 1cm tjock! Termometern var några grader under noll strecket och som vanligt gick det snålblåsten från havet över berg och jägarna. Tur jag fick gå. Dennis och laikan Djingis gick in från andra hållet såten. Sora jobbade fint som hon brukar, hon hittade först några rådjur som dock ej ville bukta någon längre stund i såten utan gick ut, förbi en passkytt på bra hagelhåll. Men dessvärre så sa vi, inga rådjur eller hjortar, endast gris, om det kommer eller ens finns. Klart, med en laika i såten är det kanske inte så rimligt heller att skjuta rådjur.
Sora återvänder till mig som stod kvar uppe i stenbrottet och drar iväg igen, uppe längs stenbrottets över kant som leder ner till en liten skog. Hennes ljuvliga skall kommer som ett eko upp till mig på brottet och passkytten rapporterar att det är en liten flock dovhjortar. Prima. Då vart hon borta en bra stund. Hon hängde i lite väl länge och riktningen av drevet blev lite oroväckande mot den stora vägen till Kungshamn, men som tur var gick det aldrig över. Hon bröt och hade en bra stund att komma tillbaka. Dennis var klar i sin del av såten så vi fick bryta för dagen. Inget fällt, men tusen tack ändå, terriern haft kul.

2019-01-20: Dreverpass

jagdterrier 19 023

Ja, Sora hade sprungit bra igår och jag kan tycka att det då får räcka med en kort liten såt åt henne. Vi träffades ute vid Brodalen idag, släppte först henne uppe på det lilla ”fjället”, ett platåberg. Finns det något, så hittas det på 15min, finns det inget, ja, då är såten klar om 15min med. Så platt och enkelt är det. Jag släpper henne, hon tar farten lika som vanligt. Hittar ett rådjur rätt omgående ute vid bergskanten ner mot åkrarna. Dock tar det sig bakvägen upp på berget igen och snurrar längst upp på platån utan att komma ner igen. Tyvärr. Hon bryter efter 20min, vi fortsätter att gå framåt mot änden av berget, inget mer att hitta, så vi bryter. Missnöjd terrier kopplas.


Vi byter sida av marken och släpper drevern. Lilla blinda Svante får hänga med att sitta i pass. Det gör han bra och är lycklig med att få göra. Diddi hittar löpa och driver fint i ca 2h. Tyvärr går det ej i pass, vi var lite för få också. Men, så är det ju.

2019-01-19: Att öka en jaktterriers höga självförtroende

jagdterrier 19 019Hade under veckan pratat med min arbetskollega och det verkade som om det fanns grisar just i veckan på just den marken som Sora får komma och jaga ibland. Ja, då behövdes ingen större övertalningsförmåga från någon sida innan tiden för samlingen var bestämt. Som vanligt: väldigt tidigt, uppe i jaktstugan och med rester av pepparkakor och glögg satt vi gott i en timme innan gryningen började ge ljus. Ni som jagar vet ju att just dessa timmar innan och efter jakten är så dyrbara och underbara och man njuter för fullt. Speciellt när man vet att det kanske blir jaktlycka och alla är på prima humör när vi traskar ut till passen. Fredrik fick vara med, beväpnat med Scotten, min MTB så han kunde cykla och vända snabbt längs den stora vägen mot Kungshamn, så inte Sora blir påkörd om ett drev går över vägen.
Som gångerna innan var upplägget klart: passkyttar inåt och längs såten, jag upp på berget mot stora vägen och ska ta mig i en zick-zack rörelse genom marken fram till mossen.

Passkyttarna längst ut mot golfbanan fick vara slutet i pärlbandet av skyttarna och när de gav klartecken, var det äntligen dags att stryka kopplet på terriern. Hon var odräglig och spanade missnöjd över kullen som vi hade kavlat upp oss på. Ja, Bohuslän är ju i princip bara granit och lera. Några små sjöar här och var, några små, små skogsdungar i skrevorna som blir i graniten. Där det är slätare, har små åkrar blivit till fina odlingsmarker som nog är lite för små, mätta med dagens lantbruksmått. Men underbara viltåkrar och små odlingar här och var håller landskapet öppet. Självklart finns det några bönder som ihärdigt håller i sin tradition och har kvar kor och grisar. Uppe på berget där vi fick vänta på klartecken, har vi underbar utsikt över sjön, skogen och åkrar runtom. 

jagdterrier 19 020

 

Nä, nu var det alltså äntligen dags att släppa henne. Hon for iväg, österut. Ok. Jag kanade ner för berget och väntade i ravinen på att damen skulle återvända så att vi kunde ta oss längs med sjökanten och vassen där, tänkte jag. Dock hade jag inte med terriern i min planering och kom på mig att svära högt när jag ser att hon springer som en kanonkula i skogen där ingen skytt sitter. Säkert rådjur hann jag tänka och svära ännu en gång innan hon börja driva glest. Fan också. Garanterat rådjur! Hon brukar nämligen inte skälla i löpa på vildsvin. Typiskt. Vi skulle få chansen på en svartmantel och damen hittar rådjur. Drevet går lite till österut, längs en gärdsgård, vänder och kommer tillbaka i skogskanten längs med mossen. Jaha. Typiskt. Men vad var detta? Rörelsemönstret är dock inte som det ska vara med rådjur: Det stannade och hon fortsatte skälla! Ett skadat rådjur kanske? För hon SKÄLLER JU INTE I LÖPAN PÅ GRIS, det var ja typ säker på. Nja. Vänta bara, kärringen och lita på din hund. Som vanligt.

Sora hade nu varit igång med ”rådjuret” i ca. 25min från att jag hörde de första glesa skallen. Jag hade inte rört mig från platsen sedan dess och min jäkla Apple Watch påminde mig jämt om att röra på mig. Suck. Fast mer och mer sjönk insikten in att det nog inte rörde sig om ett rådjur. Inte står rådjuren stilla flera minuter för att sedan förflytta sig några meter och stå igen. Ja, om det inte är skadat då. Men, då brukar hon hålla det på platsen om hon klarar av det. Mycket hinner jag tänka och det går ytterligare ca 15min innan ett skott hörs över nejden. Jäkla! Så kommer Tommys röst på radion: Grisen ligger!

Tommy satt på jakttornet uppe vid mossen och haft kul en bra stund. Lika så Ingemar som satt i tornet vid hygget. Han hade också hört det nära sig. Grisen var en fin galt, lagom med betar och terriern tyckte den var alldeles perfekt. Hon morrade och luggade när jag kom fram för att se. Men, nog ska vi gå vidare och gå över resten av marken, det kan ju finnas fler. Fick locka med mig hunden som återvände några gånger till grisen, men jag lyckades till sist. Vi kammade sjökanten och bergen och knallarna längs där. Gick ner i sumphålan och upp igen, strövade i storskogen (en liten sådan) och upp på berget längs golfbanan. Inte ett liv. Vi hade då passerat samtliga passkyttar som satt längs västkanten av såten. Ingenting. Kanske inte så konstigt heller, egentligen, när det var en galt som hade rört sig i marken, eller?jagdterrier 19 021

Upp på berget alltså och krypa in under enbärssly och låga granar. Terriern syntes inte till mycket under tiden, hon var ute och letade. Så klart. Och då kom det! Ett till grovt skall. Ett till och sen blir det ordentligt väsen på henne. Hon var ca. 200m ifrån mig i sluttningen från berget ner mot mossen igen. Hon låter ordentligt arg och hon lät definitivt som om det är gris. Hundar skäller ju olika på olika vilt, det är rätt roligt faktiskt.
Nu kanske jag kan få en chans? Att stå uppe på en berghäll och få chansen därifrån är ju toppen! Jag tar mig sakta och så tyst som möjligt framåt. Stannar när terriern är tyst, rör på mig när hon skäller. Bössan uppe, fingret på säkringen. Jag kommer fram till ett perfekt ställe och ser Soras reflexväst fara runt där nere bland granar och små björkar. Hon springer runt en låg gran som dock täcker marken med sina grenar. Några enstaka gånger är hon inne under granen men kommer ut snabb som blixten igen. Och då får jag ser grisen! Stor och svart! Rätt stor faktiskt. Jag kommer dock inte åt att skjuta, då grisen går in under granen direkt igen. På detta vis fortsätter det hela i ca. 15 min. Jag har meddelat via radion att terriern har hittat en stor gris under en gran och håller på med den, men får inte ut den. Jag börjar dock fundera på varför en sån stor svart stark gris inte bara går undan till nästa gran, som galten gjorde? Jag tar ner bössan, tänker inte skjuta ändå nu, när det är som det är med att grisen inte vill lämna granen. Jag går lite tillbaka uppe på åsen och tar mig ner på en hylla. Tänkte, om inte terriern får ut grisen, så kanske jag kan hjälpa till, vi är ju trots allt bjudna och då är det att gå med hund så passkyttarna får chansen. Jag går sakta längs med gärdsgården mot mossen, terriern jobbar fortfarande på samma vis. In och ut och runt granen.
jagdterrier 19 022
Jag lyfter dock bössan, ifall grisen skulle åt mitt håll, men förutsätter att den tar sig längs mossen, mot skogskanten där den andra grisen kom ifrån. Mycket riktigt gjorde den det till sist, när den hörde mig komma. Jag stannade till där vid granen och lät grisen försvinna. Sora flög efter som om hon vore min projektil. Var tvungen och se efter under granen om det fanns en anledning till varför den stora grisen inte ville ut. Oh ja! Oh ja!!! Snabbt som attans tog jag fram radion och ropade att inte skjuta grisen som terriern kommer med. Det är en sugga och det ligger 5st små randiga kultingar under granen! 

Och det var tur att terriern var så tät inpå suggan, för att det gjorde att varken Tommy eller Ingemar fick chansen att skjuta, även om det var alldeles lagom skotthåll och farten sakta, då marken är rätt besvärlig att komma fram i för både hund och gris. Ekipaget tog sig förbi två passkyttar till som fick lyfta hatten innan suggan bestämde sig för att dra söderut, genom ”dödspasset”, runda södra sjökanten och uppåt längs västra sidan av sjön igen. Vi hade brutit nu, samlades vid galten. Skytten grattades och fick sin grankvist i hatten, vi andra stod som små barn runt julgranen och log. Terriern och suggan hade under tiden passerat golfbanans utkant och det var tydligt, vilken riktning suggan hade ställt in kompassen på, tillbaka till kultingarna. Sora släppte, följde sitt spår tillbaka och kom fram till galten hon med. Dock stod hon inte och log som en fåne utan hennes enda tankar var: Fram och ta, det var hennes gris! Bara hennes. Vilket elände när vi sedan började dra undan galten och hon satt fast i lina! Vilket elände. Hon fick åka på grisen några gånger. Då satt hon som en drottning, ett stadigt tag om grisens öra. Men, det blir ju tyngre att även dra en 11kg terrier genom skogen så hon vi snällt klättra ner från tronen. Inte heller fick hon ta tag i ryggraggen och dra lite där. Nej, även det är ju att släpa terriern med handbromsen igenom skogen. Synd om henne, väldigt synd.
Vi avslutar dagen på ypperligt humör, vi grillar korv och låter Mümmelmannen gå runt! (Ja, förutom de som ska köra…)
Vilken dag vi hade, vilken dag! Tack alla inblandande för en jaktupplevelse utöver det vanliga!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.
Claudia & Sora

2019-01-12: En krigares älgdrev

Var och släppte hundarna idag. Inga skyttar, inga andra, bara vi. Underbart. Sora tackar alltid när hon väl får komma loss, söker som en kanonkula och hittar i princip alltid något. Idag blev det ett skapligt drev på rådjur som dock, eller ja, självklart inte kom fram till mig utan snurrade några varv i marken, innan det gick ut. Svante min blinda krigare brukar hålla sig runt mig, men rätt som det var så var han plötsligen borta. Som tur är, har jag ändå GPS på honom, ifall han skulle ”gått förlorad”. Sora hade hunnit komma tillbaka och visst, även hon tog ner nosen mycket intresserade i samma riktning som Astron visade att Svante hade försvunnit i.
Då kommer det, de första skallen och Svante börjar tätna. Sora har under tiden sprungit ikapp och förbi honom och började skälla hon med. Sakta flyttar sig pilarna bortåt mot skogsdungen över mossen, det måste vara älg. Jag följer med en liten sträcka, för att se spåren efter älg och är nöjd. Det blir än stånd, än gång och Sora håller gott på i ca. 30min innan hon slutar. Rätt lämplig, eftersom hon ändå inte förmå älgarna att stå för henne och jag inte har någon större nytta av att hon följer älgen över till Bengtsfors, typ. Svante har släppt tidigare, klart, det är svårt att inte se, bara nosa sig fram och inte bli sparkat heller. Han påbörjade vägen tillbaka, men strulade till det rejält vid ett ställe där de hade fått stånd på älgarna (det var ko och kalv). Han hittade helt enkelt inte avfarten från alla spår huller om buller som de ställde till det med. Det var då bara att gå och hämta honom. Rätt roligt att se spåren efter de och gå efter. Ifatt Svante hade Sora kommit hon med, när hon väl såg att jag hade kommit närmare, drog hon iväg en vända till. Det fick hon väl göra, hon ska ju ändå kunna lösa sin väg tillbaka själv. Bra, Svante och jag gick iväg, tillbaka mot bilen och hon fick komma när hon var klar.
Bjuder på en fin bild från trollmossen.
Ha det gött.
Ho-Rüd-Ho.jagdterrier 19 001a

2019-01-05: Bohusjakten

jagdterrier 19 001Nytt år och nya chanser. Jag fick möjligheten att försöka hos arbetskollegan igen och vi hoppades på gris, som vanligt. Samling tidigt och sedvanligt tjat och prat. Ut med passkyttarna innan jag kunde släppa terriern som nog hade tröttnat på att vänta i bilen. Hon drog iväg i full fart, glad att äntligen få slippa koppel och julmaten.
Hon sökte som besatt, fick upp ett rådjur som buktade lite innan det gick ut över mossen och den lilla kullen mot golfbana. Inget som kom i skotthåll och inget mer som gick att hitta på den lilla marken. Nå, lika bra det.
Efter en kopp kaffe tog vi en stöthund i en liten smal bit. De fick visst fart på en bock som glatt studsade förbi en passkytt utom hagelhåll.
Tack för idag, hoppas vi får till en gång till innan jakten är slut för denna säsong.