Ja och då var det jul igen. Dock är allt ätande och stilla sittande som kommer att komma inte riktigt min grej. Ut till skogen och bara släppa hunden så även hon kommer ut en sväng. Det hade kommit lite snö under natten, helt perfekt. Vi parkerar bilen och går längs skogsvägen inåt marken. Tidigare har jag aldrig släppt hund från en väg, tyckte att de inte skulle förknippa en väg med jakt. Men på något sätt är det ju så att de förstår det ändå. Så jag släppte de och vi gick på. Rätt som det var så tvärstannar Sora, lyfter ena framtassen och står som förstenad. Jag hann tyvärr inte tänka till och förstå vad det var hon gjorde, men hon stod där som en snygg vorsteh ”in feiner Manier” och markerade en hare som tryckte. Självklart är hon ingen vorsteh och det tog kanske bara några sekunder innan terrierhjärnan vaknade och gapade: På det på det pååååååå detttt!!! Men jag han att ta fram mobilen och ta kort. Skjuta var ju inte att tänka på. Svisch sa det och det bär iväg, haren först och Sora hack i häl. Självklart har hon ingen chans, haren är så mycket snabbare även om hon precis fick upp den ur legan, det tog slut efter 120m, hon spårade vidare men släppte det sen efter ca 600m. Inte illa ändå, lilla råttan.
Vi gick vidare, hon fick upp ett rådjur och drev ett kortare drev, sen var det trots allt dags att ge sig av hemåt och socialisera lite inför julfirandet.
God jul till alla er i stugorna.

Jag har den otroliga turen att få jaga på en underbar liten plätt på jorden. Upp mot norska gränsen gick resan idag. Här uppe finns det inte mycket rådjur, några enstaka skogsbockar som är väldigt svårt att komma åt. Jag har inte skjutit något här på många år. Men det är ju inte det allt går ut på. Nej, för mig är det mest att bara vara i skogen. Mitt i naturen, mina hundar med mig och alla sinnen på helspänn. Termosen i ryggsäcken, en macka att avnjuta uppe på en höjd med utsikt över sjöarna. Kan det finnas bättre? Knappast. Jag tror att jag nog får skaffa en fågelhund. Här uppe finns det gott om skogsfågel som terriern får upp men jag får ingen chans att komma åt, då hon ju inte står för fågel. Så klart. Tänk vad det hade varit häftig! Eller att få låna någon som har en duktig vorsteh! Eller trädskällare! Så himla gärna hade jag provat på en sådan jakt. Men, nu har jag mina terrier och det får duga. Efter gårdagens bravader med älgtjuren hoppades jag på en liten fortsättning så hon kanske tar an älg lite mera gärna. Eftersom det är så glest med rådjur här på marken är chansen alltid lika hög att få upp älg. Vi tar en redig sväng, hon får upp rådjur trots allt och driver det väldigt fint. Först ur marken i söder och sen kommer det in igen. Jag hinner dock inte dit förrän det har gått förbi och över marken och lämnar i norr. Det var väl ungefär det vi hittade på fyra timmar idag. Men, en macka och en kopp kaffe uppe på höjden och två stycken nöjda hundar, mer behövs inte.
Ha det gott nu folk, Ho-Rüd-Ho

Passade på att bara njuta av dagen. Tog med hundarna och bössan till skogen bara för att släppa och se vad det ger. Morgonen var några minusgrader kall, luften klar och vi på underbart humör. Släpper henne, hon tackar och drar iväg. Det finns inte mycket som slår en jaktdag helt på egen hand. Bara jag och hundarna och skogen. Hon drar långt och söker fint, dock utan att hitta något. Vi fick gå en bra stund innan hon uppe på ett hygge ylar till, reder ut och börjar skalla i löpa. Jag avvaktar för att se hur det utvecklas, min blinda krigare blir ivrig och vill iväg han med. Tyvärr så drar drevet genom en liten skogsdunge, över mossen och in i nästa kulle, som ligger inbakat i sumpmark. Jaha, då lär det vara älg. Det står stilla några minuter i kullen, rör sig en bit, står stilla igen, ja, då är det älg. Och det förklarar varför min blinda är så sugen. Han bara älskar älg. Rådjur kan kvitta. Älg är det han tycker är roligast. Synd att han tappade synen redan vid fyra års ålder. Han var så duktig redan som liten. Men, det är inget att vara ledsen för, det är som det är.
Sora släpper när älgen går ur kullen ok vill ta sig över mossen in i nästa dunge. Hon kommer tillbaka och självklart passar jag på att med henne tillsammans gå dit hon tog upp älgspåret för att få på henne igen. Hon tycker väl älg är helt ok, men inget hon föredrar extra.
Det var legan hon hade fått upp vittringen ifrån, följd spåren och till sist hittade hon älgen i kullen där hon ställde den en stund. Nu var det ingen idé att hålla Svante kvar i koppel. Jag släpper honom, han kastar iväg och följer älgspåren, ivrigt skällande. Sora fattade vinken och drar iväg i spåret igen. Jag går försiktigt vidare, ser älgklöven tydligt i marken och har inga problem att följa. Ibland stannar jag för att se vart hon är och ja, mycket riktigt så fortsatte hon där hon hade släppt och mycket riktigt hade älgen gått över mossen och in i nästa kulle. Där var hon, skäller och ringar rund älgen. Väldigt roligt att följa spektaklet med både öron och ögon på GPS. Det går så bra att läsa av hur hunden gör och hur hon låter och få bekräftat på GPS-spåren. Svante försöker så gott han kan att ta sig vidare, han var nog dryga 300m ifrån mig och håll enveten på att leta upp.

Jag stannar och avvaktar för att se hur länge hon håller i denna gång. Nja, efter ca 5min släpper hon igen, kommer tillbaka i sitt spår, hittar mig och vi går på igen. Svante fortsätter dock helt oberörd framåt. Till sist kommer han fram dit hon hade slutat och jag hör hans grova skall tydligt över mossen. Så himla, himla roligt. Sora springer dit igen och gör honom sällskap. Så står de där och skäller älg tillsammans en stund. Jag smyger fram och har turen på min sida idag då vinden låg rätt och frosten hade släppt så det knappt hördes när jag tog mig över mossen. Kunde då glatt konstatera att det var en liten pinntjur de hade hittat. 
De fick fortsätta så länge de ville, älgen rörde sig sakta framåt till sist och gick ur marken efter 20min. Sora släpper efter några korta minuter, Svante med. Han hade dock svårt att hitta sitt spår tillbaka, då de hade snurrat mycket på stället runt älgen. Till sist hör jag honom yla. Ett rop på matte liksom. Det var inget mer än att gå och hämta honom. Det är rätt lustigt det. Med jaktlusten i näsan finns det inget stopp för honom trots att han är helt jäkla blind. Sen när ”förnuftet” kommer fram igen inser han kanske att satans, här sitter jag fast och har ingen aning vart jag är. Det är inte första gången jag får leta upp honom. Men, han har sitt GPS-halsband på, annars hade jag aldrig skickat iväg honom. Hittar honom glad och lycklig vid platsen där de hade ställt älgen första gången. Mycket upptramp från både älg och hundar. Lyckliga över att vi haft turen att få nosa på älg körde vi hem sen.

Ut och ta en jaktdag med jaktlaget i Brastad. Det blev några fina drev och en del pass sittande även för min del när drevrarna var ute. Många observationer men inget som följde med hem. Sora fick till ett jättefint och långt drev som buktade fint runt i marken och sågs av flera men utom skotthåll. Det gick över en mindre väg och upp i såten bredvid där det buktade fint igen och var på väg att komma tillbaka. Tyvärr så släppte hon strax innan det skulle över. Hon vänder i sitt spår och kommer tillbaka. Tyvärr märker jag att terriern tittar på olater: efter avslutat drev så genar hon. Det är ju helt ok så länge hon är kvar i skogen. Dock tycker hon självklart att det är mycket enklare att färdas på asfalt. Som tur är så är vägen hon sprang längs inte så trafikerad, men det vet ju inte hon någonting om. Nästa gång kan det lika väl vara en stor väg med mycket trafik på. Idag gick allt bra, Mårten stod nere vid vägen och kunde se till att hon kom in i skogen igen utan att bli påkörd. Jag är trots allt noga med att hon ska komma tillbaka till mig. Självklart, är det risk för att det händer något, så ska hon kopplas vid vägen, men idag kunde Mårten se till att allt går bra och skicka in henne i skogen så hittade hon mig till sist och kunde kopplas. Alltid skönt att ha med sin hund hem efter en jaktdag. Vill inte veta hur det känns om något händer eller hunden försvinner. Hemskt.

Idag var det dags för ett nytt försök att hitta vildsvin. Just på Sotenäs finns det en stabil stam och har vi tur, så är de inne i marken. Marken liten och naggande god, en del självklara pass och de gånger det fanns gris, så åkte en med oss hem. Fanns inga, ja då är jakten klar på en timme. Vi samlades tidigt på morgonen i stugan, lite tjat och prat hanns med innan passkyttarna lummade ut till sina pass.

Jag vet sen innan hur jag och hunden ska röra oss genom marken, hur vi ska få med alla dalgångar och hällar, bevuxna med låga enbuskar och perfekta tillhåll. Start tecken kom, jag stryker kopplet och terriern far iväg. Glädjen i en jakthund när den slipper koppel och få dra ut till sitt element är obeskrivligt. Jag blir varm inombords varje gång. Ibland stannar hon till och tittar på mig innan hon ger sig av, som att säga: vi ses om en stund. Sköt ditt nu, jag sköter mitt.  

Jag får nog säga att hon har utvecklats mycket bra under de senaste åren. Hennes sök är stort och vid med mycket fart. Hon avvecklar stora områden medveten och systematiskt. Sen är hon kanske lite väl för hastig ibland och kan springa över en vittring. Det är i alla fall det jag tror ibland, samtidigt så vet jag mycket bättre. Det händer ofta att jag ser en hare springa iväg som inte hon ser. Trots att hon rusar i full fart, tvärnitar hon, tar upp någon doftpartikel och följer harspåret. Så nog vet hon vad hon gör.
Jag får helt enkelt lita på henne och det brukar inte slå fel heller.
Vi gick igenom hela såten, inte ett duns till vilt. Det var helt tomt. Så kan det vara, självklart. Vi samlas åter vid stugan och bestämmer att prova marken på andra sidan såten. Här är det om än större risk att ett drev går över stora vägen ut mot Kungshamn. Så även här var Fredrik med på cykeln för att snabbt kunna ta sig dit, hunden skulle ta sig över. Om inte han hade varit med som säkerhetsvakt, hade jag inte släppt hunden. Inte i första och absolut inte i andra såten.

Efter en kopp kaffe åkte Tommy med taxen Malte och jag upp mot masten för att släppa från var sitt håll om berget. Tydligen markerade terriern långt innan vi kom upp till platsen jag skulle släppa henne, att det fanns något intressant i luften. Passkyttarna var på plats och Fredrik med cykeln och handenheten stod givakt på pendelparkering. Vi släpper hundarna och det dröjde inte länge innan det var ljuvligt sång i skogen. Nja, skogen är nog för mycket sagt. Här finns ingen skog. Mera kryppelbjörkar och låga tallar och annat smått och gått men inga träd och absolut inte skog. Knappt jord, mycket hårda vindar och enbart granit är inte så lätt att få fäste och näring på.

Drevet som terriern hämtade var det hon hade in nosen under tiden vi gick upp. Jag stod mycket bra till uppe på berget och i rätt vind, jag hörde hunden komma närmare och ja, där kom rådjuret långsamt över hälen. Tyvärr för långt håll för min hagelbössa. Det märkte inte att jag stod där utan lunkade vidare då terriern hade lite svårt att följa efter. Nog är det rätt så krävande att följa ett vild över blanka berg och med mycket upp och ner på klipporna. Men skam den som ger sig, hon hängde på och strax passerade även hon mitt pass. Jag stod blixtstilla på min post och hoppades att rådjuret skulle visa upp sig igen, chansen fanns, eftersom bortom mig fanns det enbart ett stup. Mycket riktigt rundade rådjuret och kom tillbaka, dock utom synhåll för mig. Drevet buktade ett varv till innan rådjuret bestämde sig för att lämna kullen. I en nedgång från berget satt dock en duktig skytt på pass, ett skott och viltet låg. Sora kommer fram, nog tittar hon på sitt vilt men ja, det roliga är slut och hon kommer tillbaka.

Taxen Malte hade under tiden fått upp ett fint drev som tyvärr inte kom i hagelhåll för någon, men lillan hade kul och avslutade självmant efter en timme. Sora kom tillbaka till mig, vi fortsatte och jaha, där fanns det något mer att hitta. Hon dra igång igen men tyvärr valde detta djur att gå ut ur såten, bukta lite i en kulle, dra över en stor åker längs stora vägen. In i nästa kulle två varv där inne för att ta sig över stora vägen. Fredrik fick cykla för kung och fosterland men tack vare den underbara tekniken så visste han rätt säker vart hon skulle komma ur skogen och ta sig över. Han såg rådjuret komma över oskadd och kunde koppla Sora. Vi bryter för dagen och avslutar med obligatorisk grillning. Nog är det det som jag har väntat på i flera timmar för att vara helt ärlig.
Tusen tack för ännu en underbar jaktdag hos er.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

Ja, då var det äntligen dags. Som jag har längtat. Tog ledigt halva fredag för att komma fram till jaktstugan lagom till kvällen. Fredrik S., Fredrik S., Tobias, Roger och Björn var redan framme. Snälla nog hade de sparat på lite kvällsmat så jag slapp att få groggen på tom mage.
Kvällen blev väldigt mysigt, den gamla stugan värmdes upp till bastugrader och vi tömde några chips och godispåsar och lite annat innan det var dags att ge sig till kojan.
Sömn blev det inte mycket av för min och några andras del. Det räcker med att en av oss började öppna upp sågverket på full fart. Försökte med både öronproppar och hörselskydd. Det gick ett tag, tills det var för obekvämt och nja, sågverket hörs allt ändå.

Morgonen började med gott kaffe och dansk bröd. Torsten hade fixat så det gick ingen nöd på oss. Över en kopp kaffe gick vi igenom dagens upplägg med Torsten, id på hundarna hade vi fixat igår så det var bara att vänta in jägarna också. En efter en kom de danska jägarna in från vandrarhemmet några kilometer bort. Många kände vi igen från året innan, väldigt trevligt och det tyder ju också på att jakten och Torstens upplägg uppskattas. Passen fördelades snabbt, de flesta visste vart de skulle och kände marken väl. Tempen var kring noll, det hade kommit lite snö, helt perfekt!
Vi körde två såtar, föst i söder, sen en ifrån öster. Hundarna jobbade på och försökte få fram vilt. Vi hörde en del drev, men det blev enbart några rådjursdrev som buktade runt i såten. Tikka hittade gris längst upp i ett hörn som tyvärr drog längs med såtens utkant och självklart var grisen inte dum och drog ut till grannen. Så var det med det.

Det sköts ett rådjur för en av tyskarna, resten av dagen tillbringades med att kavla sig fram i halkig skog. Hundarna byttes ut mellan såtarna så det fanns några pigga att ha i varje, då terrängen slet. Tur att vissa av oss har förmånen att ha fler hundar. Får börja tjata hemma om att vi behöver en hund till. Det räcker helt enkelt inte med en som jagar. Det kommer ta några månader av permanent påpekande av nödvändigheten, så tror jag att det till sist kommer att gå. Antingen pga. att han har fått nog av mitt tjat eller för att han har förstått att det är så. Men, det är ett annat tema.
Vi bryter jakten lagom till kvällen. Vi hade uppe älg, ko med kalv och en tjur var det någon hade sett på sitt pass på ett härligt hygge.

Marken är helt underbar och otroligt vacker och dagen var rena njutning även om det inte blev så mycket vilt som följde med hem till stugan. Och danskarna är ett glatt folk, det tjötas och brötas på detta språk som är så underligt att man får knut i tungan och ögonen rullar runt ett varv om jag försöker mig på några ord. Så roligt hade vi när alla samlades runt det ensamma rådjuret på gårdsplanen.

Roger H. stackarn hade halkat på en bergsknalle, landat på bössan och slått sig rejält på ryggen. Han fick åka hem och vi hörde framåt kvällen att han fick tas in på akuten, några bryta ben i ryggen. Aj, inte undra att han hade ont, vi hoppas på snabbt bättring så han kan springa ut till skogen snart igen. Vi andra bytte om till finkläder och kvällen spenderades helt underbart i vandrarhemmet, omgiven av danskar, kanon mat, många skratt och tillräckligt med öl och gammal dansk att skåla med. Det är såna här underbara kvällar som sätter fast sig i minnet och jag kommer följa mig sen fram till sommaren att drömma sig tillbaka. Tack Torsten! Du ska veta att det verkligen, verkligen var en härlig kväll!

Natten blev ljuvlig för min del. Nog tyckte killarna synd om mig som inte kunde sova bredvid sågverket, så jag fick flytta ner till vardagsrummet i jaktstugan. Jag slocknade omgående, terriern bredvid, dock vaknade jag lika fort igen av att det var så gräsligt varmt. Elementet som vi på kvällen trodde att vi hade stängt av, var satt på max istället och ja, … det dröjde lite innan värmen släppte.

Morgonkaffet och brödet som dock hade förvandlats till tegelsten då vi glömde att at ut det från ugnen dagen innan gick allt ner, Torsten kom och vi gick igenom dagens upplägg. Vi började uppe i marken, hundarna skulle nästan gå på linje och kamma sig neråt, runda några berg och komma fram till mitten av marken. I samma såt hade vi gris i fjol så nog var vi förhoppningsfulla när vi startade. Något var intressant i alla fall, då hundnosarna gick högt i vind och kollade läget inåt. Ja, det du, vi hoppades. Vi skulle placera ut oss först innan passkyttarna skulle till sina pass, så att vi trycker ner viltet istället för att jägarna skrämmer upp det innan vi hade postat längs såten i norr. Bra tänkt och det visade sig stämma.

Inne i såten fanns dock inga grisar, rådjur var det hundarna hade i vinden. Några av tyskarna drog på långtur, några direkt ur marken, andra buktade runt. Min terrier var på vift med, jag fick då sällskap av Fredriks fina Quikki och vi klättrade upp på ett jäkla berg tillsammans. Mindes att min fick upp i det täta precis efter vi kom upp och ja, mycket riktigt så for Quikki upp, lätt som en plätt med fyrhjulsdriften och tanten i branten hade det svårt att få fäste. Hörde hur hon vrålade till och började driva. Ställde mig så gott det gick på en hylla, blev tillfreds med livet och att jag hade tagit upp mig så här långt. Tro mig när jag säger att jag nästan ramlade ner igen, men plötsligen flyger det ett rådjur halvt över mig, landar på samma hylla som jag, glor på mig lika häpen som jag glor på henne och hon fortsätter neråt branten. Famlade upp bössan och fick korn på henne, men jag hade henne bara bakifrån. Lika bra egentligen, låt geten gå. En upplevelse var det dock!

Under tiden hade min terrier hittat mig hängandes i berget och fortsatte uppåt där Quikki hade hämtat geten. Härligt nog så stod det ett till någonstans där uppe och så drar terriern iväg, härligt nog inåt såten. Efter en bra stund kommer ett skott och ett till rådjur ligger. Det är dock svårt att avgöra vilket djur det var. Quikkis drev hade gått runt berget och vänt inåt igen och strålat samman med Soras. Dessutom såg min Garmin ut som om ett barn haft kul med färgglad krita. Åtta hundars spår kors och tvärs över såten. Dags att radera spåren och börja om igen. Jag hade gått vidare under tiden och visste att min kommer tillbaka när något ligger, hittade Fredrik någonstans i skogen som väntade in sina hundar. Nu började luften går ur de flesta och det var dags att plocka några färska hundar för att ha som stöd för resten av dagen. Fredrik tog med Ettan och Rocky. En skäggig vorsteh samt en laika (tror jag det var). Dock var klockan redan mycket, slagen kalla och jägarna började frysa i sina pass.

Vi bryter, samlar ihop hundarna och samlas på gården. Där stod Casper, helgens hjälte. Kocken som fixar bästa maten ute över öppen eld. Helt otroligt vad gott det smakar och jag vet inte hur han bär sig åt. Jag fixar inte något som ligger i närheten hemma i mitt fina kök och där står han med ved och en stor gryta, inget rinnande vatten och inget kök. Och ändå, så himla gott! Vi fyller magar, tar några sista kort, pratar lite och sen var det att tömma stugan och ta farväl.

Hoppas vi ses igen, tack alla och tack Torsten för en underbar helg!

Finaste solsken och någon minusgrad var det när vi samlades ute vid Bohuskusten. Karg granit, insprängda raviner och blöta sumpmarker med låga björkar och tallar växlas mellan gårdar och frodiga åkrar och några små skogar. Här finns det delvist gott om allt vilt och vi hade goda förhoppningar om att vi skulle få se en del idag. Vi började med en såt uppe på en bergsrygg längs fjorden. Mycket berg i dager och i princip ingen skog mer än några skeva tallar som envist klamrar sig fast i någon springa.

Jag tror det är rätt krävande för hundarna med att få upp och följa ett spår så här över hällarna istället får mossa i skogen. Pass skyttarna fick skjuts och åkte fyrhjuling upp till sinar poster så var det dags att stryka kopplet. Det dröjde en bra stund innan hon fick upp något som tyvärr bara tog en liten runda i såten innan det gick mellan passen ut ur marken. Nu har Sora ju fått för sig att hänga i lite extra och hon drog en rejäl sväng efter viltet, troligen rådjur. Jag blev rätt orolig emellanåt då drevet hade riktning mot stora vägen ut mot Kungshamn. Folk kör inte direkt 70 där och jag kände mig rätt obehagligt att stå där och inte kunna göra mer än att hoppas att drevet vänder.

Det var för långt bort och jag hade inte hunnit köra runt för att se till att hunden inte bli skadad vid/på vägen. Som tur var så rundade drevet ner igen, buktade ett varv och fortsatte mot såten vi skulle jaga. Dock ville det inte komma in i just såten som vi satt utan det gick in i nästa som vi skulle ta efteråt. Hon släppte någonstans där och jag fick jogga till bilen för att försöka genskjuta henne så hon slapp springa tillbaka 6km i sin löpa för att komma in. Jag hann tyvärr inte och hon hade gått över första vägen innan jag kom fram till övergången. Vända och försöka vissla in henne på en åker, ett misslyckat försök till. Sen fick hon gå. Lite smart är hon kanske och insåg att hon inte skulle gå extra loopen utan genade där och sen på två, tre ställen till och kom till sist till andra övergången över vägen där jag stod och plockade med henne.

Vi bryter såten, tar en kopp kaffe och fyrhjulingen över till nästa såt. Jag släpper henne uppe på stenbrottet. Ett jävelskap att gå på. Det finns delvist inga raka ytor att gå på utan all sten är mer eller mindre bruten och sönder och ligger som stora och små bitar huller om buller. Bland allt växer det ena eller andra träd och ja, här går väl inga rådjur?! De bryter ju benen om de ska springa här! Men mitt emellan allt bråte finns det små oaser med mjuk mossa, björkar och gräs och visst här syns det att rådjuren ligger ibland och solar. Men inte idag.

Vi fortsätter ner för brottet och vidare längs åkern och nästa berg. Där får hon upp, rådjur och driver det fint förbi en passkytt som dock inte kunde skjuta, vidare mot sjön och var på väg inåt marken och nästa skytt, men ångrade sig, buktade mot mossen och bortåt. Där försvann drevet och hunden och jag fick lägga bössan i mossen, vända mig mot solen och njuta en stund. 

Till sist kom terriern tillbaka, vi fortsatte längs åkern och området intill sjön och vasskanten. Det hade varit några vildsvin i trakten under veckan, det syntes på spåren, men inte var det någon hemma idag. Jag fortsatte gå mot sista pass skytt ute mot sjön, hunden var inne i skogskanten mot sjön och rutade.

Och då kom smällen! Öh!?! Vi hade tydligen stött upp en dovhjort som då hade gått bakvägen längs skogskanten och poserat med fin bredsida mot skytten vid åker. Terriern var glad att lukta lite. Lugga är konstigt nog inte hennes grej. Hon kom tillbaka till mig, vi fortsatte mot sista man där får hon upp rådjur vid vasskanten, driver förbi skytten som dock bommar och hänger i 1,3km till innan hon släpper. Jag väntar på henne och pratar med skytten sen tar vi oss till åkern och dovhjorten. Till sist kom Sora tillbaka, rätt trött och nött, tittade bara på dovhjorten och la sig sen. Vi inväntade fyrhjulingen för transport av hjorten och vilken tur, vi fick plats vi med och åkte. Vi fick plocka med oss ett rådjur som sköts som stänkdjur från stenbrottet så vagnen var full på vägen ner till gården.
Tack för en trevlig jakt!
Waidmannsheil.

Eftersom vi ska på en lite större jakt imorgon tänkta jag att inte ta ut henne för mycket utan bara ta en liten tur i skogen och se vad som händer. Gå en förbestämd runda och hittar hon något, bra, annars går vi hem och hon får ta i imorgon istället.
Åkte upp till skogen lite senare på dagen då jag själv är i stort behov av lite sömn så kopplet ströks vid tio tiden. Tyvärr så var gubben med motorsågen ute och förde oväsen igen som i princip varje helg, så en del av marken som jag hade tänkt att gå över var bara att glömma. Vi tog raka vägen uppåt mot norr istället. Sora sökte helt underbart, jag är mycket, mycket nöjd med hennes fart och samtidigt syns det på henne att hon verkligen jobbar. Hon letar medvetet i högt tempo. Tyvärr så fanns det ingenting. Ingenting i storskogen längs åkern, ingenting i ungskogen längs grusvägen, ingenting i den annars alltid heta lärkskogen. Vi gick verkligen igenom lärkskogen för att jag ville att hon skulle få lyckas med att hitta något, men ikke. Det fanns inte en kotte.

Vi rundade längs kanten av lärkskogen, där kan det ibland finnas utspår från skogen, men nix, helt tomt. Jag hade egentligen inte tänkt att gå upp i kullarna i mossen och över mossen, men eftersom halva marken var störd av motorsågande gubbar och terriern inte hade hittat något, fick vi väl klampa upp över mossen och in i kullarna inbakade i våtmarken. Hon sökte och sökte men ingenting. Absolut ingenting var att hitta. Lite deppig trots allt tänkte jag att påbörja vägen nedåt mot bilen igen. Vi tar den norra kanten av kullen och ut mot den stora mossen. Hon syns inte till, som i princip sen jag släppte henne, och så hör jag det äntligen: dem första skallen innan hon för kläm på spåret och började driva. Där stod jag, mitt i mossen, gummistövlarna halvt ner i sumpen och log. Ja, ni vet, detta dumma flinande som smyger sig på varje hundägare vars jakthund äntligen får upp. Nog ser man rätt så stupide ut men lyckligare kan man knappt vara än just då. Jo, så klart, om man fått skjuta också. Ja, så klart.
Terriern drev fint, det hördes bra över mossen. Tyvärr gick det i princip spikrakt norrut, följde mosskanten och försvann en bra bit bortåt i skogen ovanför mossen. Hon bröt efter 1,5km och följde sitt spår tillbaka. Under tiden jag stod där såg jag ett jättestort rådjur studsa över mossen, dock det var långt bort och jag hoppades att terriern inte skulle ta upp det innan hon först var tillbaka. Och nog hade det stod i en liten kulle i mossen som hunden och drevdjuret passerade på avstånd, så Sora fortsatte sin väg tillbaka mot mig. I andra ögonvrån ser jag då ett till rådjur, även detta rätt stort. Med stora språng sätter det av över mossen och in i skogen bakom våtmarken. Doften av rådjuret kom så klart i näsan på hunden innan hon helt var tillbaka hos mig. Hon vrålar till och drar efter.
Noga håller jag koll på vart drevet går eftersom det finns ett gryt i skogen och det sista jag behöver nu är att hon går ner och slåss igen. Hon var i grytet för nåt år sen, blev söndertuggad och jaktsäsongen var slut. Men hon följde rådjuret istället söderut och förbi grytet men släppte efter bara 800m. Jag skyndade mig att komma ikapp henne på vägen tillbaka så hon inte viker av mot grytet när hon passerar. Hann i tid och tyckte att jag nog få säga till henne lite bestämt att hon släppte alldeles för tidigt. Hon förstod, vände på klacken och fortsatte bra mycket längre nu. Jag fortsatte i drevets spår då det ändå var halvt om halvt vägen tillbaka till bilen. Väntade in henne i lärkskogen som de hade gått igenom. Hon släppte efter 15min och kom tillbaka.
Nöjd med att hon ändå fick sig två fina drev efter en lång tid av fruktlöst sökande, åkte vi hem. Körde förbi hundaffären och köpte med mig lite extra gott foder till hundarna. Under jaktsäsong blir det inte det ”vanliga” blötfodret, blandat med torrfoder utan hon får lite extra dyrt och extra gott nu.
Resten av dagen tillbringas vilande för morgondagen.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

Redan igår hade jag kört upp till I.H. som är markägare till marken jag får arrenderar här uppe mot norska gränsen. Det hade regnat ihärdigt hela natten och skulle inte sluta förrän klockan blev typ 16:00 på kvällen.
Vi har en vuxen kvar på licensen, det är tjur som gäller och I. berättade att de hade sett en del älg det senaste som rörde sig i marken. Tyvärr så löpte Johans gråhund (…) och de hade bjudit in en jämthund som var med även i fjol. En väldigt duktig tik som söker bra, tar upp, följer och släpper när det går för långt. Så humöret var på topp, trots ösregn. Jag fick ett fint pass, tog med mig terriern då det ju inte går att ha hunden hela dagen i bilen och själv sitta ute i skogen och ha det gott.

Hon är dessutom väldigt bra att ha med. Tyst och uppmärksam. Hon gnäller inte, hittar inte på några dumheter utan sitter verkligen hela tiden och spanar. Det har hjälpt mig många gånger tidigare faktiskt. Jag hade tappat koncentrationen, sömnen hade kommit smygandes och ögonlocken var tunga. Då märks det på henne när hon liksom stelnar till att något är på gång och det väcker mig igen. Praktiskt. Då jag tyvärr är väldigt trött efter en veckas jobb som kräver sitt, både för hjärnan och kroppen med för lite sömn. Så jag är tacksam över att Sora sköter det så exemplariskt.

Vi inredde passet, jag drog upp luvan då det pladdrade ner från himlen, jämten släpptes och påbörjade söket. Efter en timme verkade hon ha fått upp något intressant och visst, det knakade till framför mig i den låga, blöta skogen i våtmarken men jag hann aldrig se något. Märkte dock på terriern att det visst var något. Såg sedan hunden vid ett kort ögonblick och hon försvann mellan mig och pass skytten bredvid. Tyvärr så ville älgen inte stanna utan fortsatt springa och som tur är så släpper denna jämthund när hon märker att hon inte får stopp på det. Hon kom tillbaka, hittade husse och de fortsatte.

Efter ytterligare någon timme hade hon fått upp ko och kalv. Fint gång-/ståndskall fick vi lyssna på, men tyvärr ju så var det tjur som gällde. Hon drog med de en bra bit, jag kollade jämt på Astron och bestämde mig till sist för att slockna lite, började bli kallt och blöt nu. Terriern hade jag dragit på ett täcke så hon inte frös ihjäl hon heller. Märkte hur min kropp och själ tacksamt tog emot lite avslappning, det droppade så fint från träden, nästan som ett mantra för att äntligen få sova lite. Nog somnade jag till allt eftersom tiden gick och jämten var borta.
Mitt i något svart hål som sömnen kastade mig i, stramade det till i kopplet som jag hade knutit på mitt ben. Med ett ryck vakade jag, fullständigt koncentrerad efter min power-sömn och spanade åt det hållet terriern glodde. Och visst det var något som knakade lite försiktigt i våtmarken. Såg dock ingenting, då det var fullt med små tallar, björkar och annat sly. Men det kom definitivt något. Upp från stolen och upp med bössan, försiktigt, väldigt försiktigt. Terriern började darra men var som vanligt helt knäpp tyst.

På helspänn stod jag och väntade, kände kopplet mot benet och den darrande terriern när det rördes sig något svart nere vid mosskanten. Då kom det ut en liten älg, för stort för att vara kalv, men ändå väldig lite. Ett hondjur. Sakta och utan brådska makade hon långsamt över grästuvorna och sumpmarken framför mig. Hon stannade, fin bredsida på kanske 60m, hon hade inte märkt av att jag och hunden fanns där uppe på en liten höjd. Vinden stod perfekt. Hon gick vidare och försvann så småningom bakom nästa kulle och tät sly. Det hade varit en perfekt chans om det hade varit en tjur. Synd. Men hon fick gå. Sen hände inte så mycket mer än att det regnade lite extra, jag frös lite extra och äntligen efter mera timmar bröt vi, samlades och grillade korv med fläsk. Så jäkla gott!

Inte så gott var dock vetenskapen om att nästa såt blir lika blött som förra, dock var vi själva nu mera blöta och tja, allt bara droppade ur tyget som tungt hängde ner från kroppen. Jag var inte blöt inne, men tyget hade ändå sugit åt sig regnet.
Jämten fick upp igen, dock även detta ko och kalv. Därmed inget skjutet, nya tag en annan gång. Dock får jag nog prioritera min egen hund att komma ut och jaga. Visst är det spännande att sitta i pass när det händer lite, dock är säsongen för drevjakten alldeles för kort och varje dag min hund inte kommer ut är typ förlorad. Nej, nu är det färdigt med älgjakt. Februari kan jag sitta igen.
Ha det bäst.
Ho-Rüd-Ho.

Veckans jakt med laget nära Lysekil idag. En väldigt trevlig jakt! Det började med att nattens outtröttliga regn gjorde marken vattendränkt, luften högprocentigt vattenmättad och träden droppade ner på oss när vi möttes tidigt på morgonen. Vi bestämde att vi skulle jaga av ett område som vi mer eller mindre inte har varit i sen drevjaktssäsongen började.

Området består i princip av ett typ platåberg med ett redigt stup rakt upp i söder, massor raviner, berghällar och hyllor uppe på ”platån” som sedan breder ut sig mot nordväst för att i sakta lutning sluttar ut mot åkrar och skogsdungar som ansluter.

För att göra jakten någorlunda vettigt fick skyttarna placera sig uppe på berget, där platån övergår till sakta sluttning bort. Som ett pärlband satt de med jämna mellanrum. Jag däremot skulle kämpa för kung och fosterland för att komma upp för stupet i söder, släppa hunden väl uppe och hoppas att rådjuren tar vägen bort mot skyttarna och inte någon av ravinerna i stupet.

Sagt och gjort, jag pulsade uppåt. Med bössan på ryggen, terriern i kopplet skulle det visa sig vara rätt så besvärlig, dock hittade jag en ravin till sist, som Mårten och Thomas beskrev tidigare, där var det till sist inga problem. Upp med pulsen bara, bar upp. Strök då äntligen kopplet på henne och det dröjde inte mer än några minuter så hade hon faktiskt hittat rådjur, 120m ifrån mig uppåt på platån. Drevet gick fint runt mig och Thomas, mellan Victor och Rikard, jag såg det, en fin bock, på 50m. Till sist fick den nog och smet ut mellan Thomas och Victor. Trist. Som jag trodde att det skulle nog gå hem det här! Det buktade så fint och var väldigt nära samtliga, men för långt för hagel.

Sora hänger på en bra stund till, det går lång in på grannmarken, tar en cirkel i nån skogsdunge långt bort, innan hon släppte och tog spåret tillbaka. Under tiden jag och terriern hade klättrat upp hade Mårten meddelad att han hade hört att något rörde sig intill honom vid masten. Tja, och då gjorde terriern det som hon egentligen inte skulle lära sig: för det första tog hon genvägar lite varstans, tog en kort bit på en grusväg till gården intill, hoppar av in till skogen igen, var nästan tillbaka hos mig men vek av, snurrade lite där kring masten och började nästa drev. Jaha. Så kan det gå.

Även detta djur sprang förbi två passkyttar som dock ej kunde komma åt och smet sedan på exakt samma ställe undan jakten: mellan Thomas och Victor utan att någon av dem kunde se. Tja, så är det väl. Nix att göra åt. Terriern höll i, drevet gick i princip samma väg som det tidigare drevet, nu hängde hon i lite längre, emellanåt såg det ut som om det skulle komma in igen längst ner i såten, men det vek undan innan och försvann. Hon släppte efter 25min.

Vi hade då hunnit med två fina, rätt lagom långa drev, jag hade inte rört mig mer än 100m kanske sen jag hade släppt henne och egentligen trodde jag att det nog inte finns så mycket kvar. Terriern hade då sprungit över stora delen av den dock rätt så lilla såten och att det finns mer att hämta på den lilla sträckan jag skulle ha kvar fram till vägen, var tveksamt. Så jag ropade att jag bara går fram till vägen, igenom det täta kring masten, sen är det nog klart om typ 10min.
Jag hade fel.

Terriern var borta igen när jag fortsatte mot tätningarna och visst, hon hade koll, ylade till och tog upp nästa djur. Rikard viskade: ”Viktor, fin bock på väg mot dig!” på radion. Han hade sett den smyga längs på en hylla, dock var det, som alltid för långt håll. Så klart.
Victor såg dock aldrig något, men drevet passerade både mig och Victor i tätningarna på kanske 50m utan att vi kunde se.
Och, vad hände till sist?! Ja, självklart smiter även denna bock ur såten på exakt samma ställe som de två tidigare dreven. Kanske dags att fundera på ett nytt pass?

Vi bröt såten, samlades åter och alla var mycket nöjda med en spännande jakt! Faktiskt!
Vi släppte Diddi, drevern i nästa såt. Men där verkade det helt förhäxad: ingenting. Stackarn slet och letade utan att hitta ett enda intressant spår! Vi kopplade henne efter 1,5h.
Tack alla för en väldigt trevlig dag.
Ses snart.
Bjuder på några mer eller mindre dåliga bilder. Inte lätt att fånga lilla yrvädret när hon knappt är med mig under jakten. Men lite på håll och alldeles för rörlig fick jag fångat henne.
Waidmannsheil.

Redan innan väckarklockan skulle ringa i morse, vaknade jag med ett jäkla huvudvärk. Så typiskt och tröttsamt! Tog några piller och försökte somna om utan att verkligen lyckas. Men att sätta sig i bilen och köra till mötesplatsen för dagens jakt, var inte riktigt aktuellt.

Fick ringa jaktledaren och be om ursäkt och lägga mig igen. Vid tiotiden blev dock kaffesuget alldeles för stort så jag tryckte i mig några mackor och två stora muggar kaffe och mådde mycket bättre med en gång.

Min lilla terrier satt bredvid mig, glodde vantroget på mig med sina rådjursögon och undrade varför vi än sitter hemma när jaktkläderna och bössa ligger framme! Helt rätt min lilla vän, vi ska ta oss en tur. Bättre att komma fram till skogen lite senare på dagen och kunna springa löst än att behöva gå en tråkig koppelpromenad hemma i byn.

Strax innan elva strök jag kopplet på henne, hon tackade med ett gallskrik och drog iväg.

Dock dröjde det rätt länge innan vi hittade något, eller ja, hon då.
Uppe mellan mossen och lärkplanteringen fick hon upp rådjur, roade sig med en bra sväng, verkligen rätt långt idag också. Det verkar som om hon börjar töja på drevtider! Tyvärr så ville det inte bukta idag utan det drog rakt västerut efter en liten vända inne i marken.

Hon höll i och var 1,5km fågellinje ifrån mig innan hon bröt. Ni kanske tycker att 1,5km är ju inte långt, nej det kanske inte det är för en tax eller drever och det finns många tyska jaktterrier som driver längre än det, det vet jag. Men enl. rasens ursprung är de inga långdrivare och ska inte hålla i en evighet utan komma tillbaka och hitta på nytt. Så jag är mycket nöjd med 1,5km och att hon bryter. Det hade ju ändå inte kommit tillbaka igen. Under tiden jag väntade in henne njöt jag och gubben Svante av solen och den underbara färgen i lärkskogen. Otroligt vackert och enastående magiskt.

Vi fortsatte sedan sakta tillbaka mot bilen, över mossen och igenom lite ungskog, värmen var nu påtagligt, det var ju redan mitt på dagen. Då tar hon upp igen och bannimej så tar drevet nästan exakt samma väg utåt väster och spikrakt vidare för att sen vinkla norrut. Det kanske var samma djur som hade kommit tillbaka, det kunde vara så om jag tolkade GPS-en, eller så var det slump. Hur som, hunden var väck, längre bort i grannmarken denna gång och Svante och jag kunde sätta oss i solen på en stubbe i mossen och vänta på henne.

Nöjd och belåten kom hon tillbaka efter 35min. och vi åkte hem. Dock skulle dagen inte var slut än, visade det sig, men detta i ett annat inlägg.
Ho-Rüd-Ho.

På väg hem från skogen var jag alldeles för nyfiken hur det hade gått för laget med dagens jakt. Jag ringde Th. och fick höra att de just nu höll på att leta efter en troligtvis påskjuten råbock. Dock är drevern helt slut efter det att hon hade drivit i 3 timmar, men de ska se, de hittar den nog. Jag sa direkt att jag mer än gärna sätter mig i bilen och kommer upp om det är så. Min hund hade ju inte drivit 3 timmar och hinner att vila upp sig något under bilresan.
Vi la på, jag hann köra in på Granngården och handla lite hund- och hästmat, körde hem, käkade självt och packade upp. Då kom då samtalet om att Diddi, lilla drevern nu var helt slut och gick på färska slag istället. Kunde inte jag komma med terriern.
10min senare satt jag i bilen som precis hade hunnit med att få vinterdäck och halv timme senare kom vi fram på parkeringen.
Jag fick gen genomgång av vad som hade hänt.
Drevern tog upp och drev fint, skytten såg ett stänkdjur, en väldigt grann bock och sköt ett skott. Bocken tecknade, tyckte skytten och la sig. Skytten gick fram till honom, tyckte den ligger, återvänder till passet och jakten fortsätter. Efter några minuter tycker skytten att bocken hade nog flyttat på huvudet! Han gick fram igen och ser att den än lever. Tar kniven och vill sticka den, då for den upp, sparkar skytten i ansikte och springer iväg. Skytten rispar dock troligen med kniven under bataljen så att han hittar en droppe blod när han går och kollar efter den bortsprungna bocken.

Efter det att drevern har kopplats, dvs. 2h senare, påbörjas eftersöket på bocken. Mycket riktigt hittar Diddi spåret, följer fint. De hittar några droppar blod till under spårningen, men sedan börjar Diddis koncentration svika och hon tar färska löpor istället. Efter ytterligare några omtag och försök bryter de.
Nu hade det gott och väl gått över tre, nästan fyra timmar efter skottet, klockan var halv tre och det blir ju mörkt fort nu så här års.
Jag bad om att få en skytt med mig så att jag kunde koncentrera mig på hunden och skytten kunde sköta sitt. Sora hade tydligen vilat färdigt och när hon fick höra GPS-ens pipande när den sattes på, gick lilla svansen i raketfart. Ut och bara jobba!
Vi placerade resterande jägare på strategiskt intressanta platser och så gick jag och skytten till platsen där skottet föll och bocken hade lagt sig. Även om han visste att de hade hittat lite blod längre fram, så ville jag att vi börjar om från början, så min hund förstår att det är just denna individ vi letar efter. Jag tror att det är viktigt för henne att veta, så vi inte går på spåret där de andra redan har traskat runt med drevern innan utan vi ska börja på ruta ett.
Platsen hittades, jag satt Sora som jag brukar göra, tog av halsband, satt på sele och GPS-halsband. Slänger ut den upp dockade spårlinan, andas två gånger och kommenderar: ”Sök spår!”
Hon hade redan koll på det innan jag ens sa något, så det var ingen tvekan att hon visste vad som ska göras. Hon följde spåret bra, skytten intygade att det var samma som drevern hade lett de längs. Jag höll hårt i linan, då terriern verkligen hade ”tryck” i och plogade framåt. Efter ett tag blev trycket slappare och hon började ringa. Än var terrängen snäll: uppe på ett bergsplatå rotade vi runt i mossa, storskog och blåbärsris. Men, vänta bara, vänta….
Hon fortsatte och ringa, det var här som även drevern hade ringat och det var tydligt svårt att hitta spåret. Skytten sa att här hade det sprungit två friska rådjur efter det att bocken hade kastat sig iväg. Så nog var det det som strulade nu.
Sen blev draget i linan lite starkare, liksom mera bestämt igen. Skytten som gick med mig nickade. Samma hade drevern fixat tidigare och efter några meter hade de hitta två droppar blod igen. Så vi var på spåret igen.

Dock ack och nej, nu blev terrängen helt jäkla jobbigt. Enbuskar, branta granithällar som man bara kan klättra på, hålla sig i någon stock eller buske för att få hjälp upp eller ner. Det gick mycket, mycket trögt för både oss människor och hunden i spåret. Nu kom vi till den punkten som drevern hade gett upp. Det var helt enkelt för mycket granit och sten och terrängen så omöjligt att ta sig igenom/över/ner utan att hela tiden tappa spåret. Här hade drevern hittat färska spår, säkerligen från de rådjuren som passkytten hade sett under jakten. Här hade de alltså tidigare brutit.
Jag var tvungen att stanna upp lite självt. Trots att jag precis bara ha fyllt 40-år, så verkar konditionen inte var den bästa och jäkla vad det slet att ta sig upp och ner, halvt som en apa på alla fyra ben, halvt som en bergsget hoppande. Jag fick vila lite, tog av terriern från sitt jobb och pustade några minuter. Pratade med min följeslagare om hur och vart drevern hade gått härifrån. Vi redde ut lite möjliga och omöjliga håll och fortsatte sedan.
Sora fick lina, ett ”Sök Spår!” och så börjar hon ringa igen. Jag ville inte släppa linan för mycket, risk fanns att man helt enkelt inte hinner få fatt i den igen ordentligt, då terriern hade enorma fördela med sin lilla, smidiga kropp att komma igenom enbuskar och ner för branta sluttningar.
Vi slet och svor en del när vi missade fäste och hamnade på rumpan.
Emellanåt trodde jag att min terrier hade missat och gått av spåret och inte kunnat hitta det igen. Var i väg med att ropa in henne när jag märkte att trycket i linan ökade. Mycket riktigt: där var en droppe på ett löv!! Duktig tjej. Sök spår!
Hon drog ner en otroligt halkig brant! R. och jag vi fick bokstavligen sätta oss på rumpan och åka nerför. Rätt obehagligt och läskigt att bara tappa fäste och åka, med en hund som dessvärre drar. Vi kom ner från platån, gick en bit i slyn och kom fram till asfaltsvägen. Terriern verkade helt bestämt med att gå över vägen och fortsätta på andra sida. Dock här fanns det både taggtråd och ett fårstängsel. Nej, inte kunde väl bocken ha hoppat så högt utan en enda hårstrå kvar på taggtråden som satt rätt högt?! Nej lilla vän, nu är du ute och cyklar. Det var jag säker på. Utförsåkningen måste ha gått alldeles för fort och även hon flög bara med av rena farten. Det märktes i linan att det inte var rätt längre. Ja, så är det. Inget annat att göra än att klättra/hasa/häva sig upp för den branta, hala sluttningen igen.

Ett mycket bra beslut skulle det visa sig. Väl uppe tyckte jag att vi gör ett omtag strax efter det stället där vi sist hade hittat en droppe blod. Och ja, där kom trycket i linan tillbaka! Älskade duktiga lilla terriern! Nu drog hon vinkelrätt från den branta sluttningen inåt mot enbuskar. Vi befann oss nu halvt uppe på platån på några hyllor och famlade efter hunden som verkade ha koll. Dock blev jag osäker om det verkligen kan stämma. Dock: lita på din hund, som alltid och mycket riktigt: där var en droppe i mossen! Hon hade hittat rätt.
Plötsligen stod vi dock framför ett stup. Rakt ner, omöjligt för oss människor att komma ner oskadd.  Jag fick ropa av henne, vi hittade en väg runt och ner och jag hoppades att hon skulle hitta tillbaka till spåret. Det gjorde hon! Trycket ökade igen och stramade i handen. Så kom vi fram till åkern. Där möttes vi av skytten som hade skjutit på bocken, han postade där med bra uppsikt över åkern.
Tydliga klövavtryck i leran berättade att vi visst följde ett större rådjur i alla fall.

Terriern var mycket bestämt med att det var rätt. Vi kom fram till en dunge i åkern. Där tyckte hunden dock att hon behövde ta ett bad, hon var mycket varmt och hon behövde dricka en del. Det fick hon, vi väntade lite och jag pratade ihop mig med de andra på radion under tiden. Skytten som hittills hade gått med mig bestämde sig för att runda runt dungen, i fall rådjuret ligger i dungen och skulle komma ut. Ett mycket riktigt beslut!
Efter en stund vila tog vi upp spåret igen.
Terriern hade bra fart och det märktes att hon visste vad hon höll på med. Näsan i marken, några nysande ibland för att få rent näsan. Sora visar mycket tydligt när hon är rätt.
Efter några hundra meter hittar jag diarré och två droppar blod. Vi var rätt! Min lilla hade än haft koll. Vi fortsätter och plötsligen reser han sig! Det gick för fort för att jag skulle ha hunnit med lyfta bössan. Dessutom så har jag ju hunden i linan och kan inte hålla henne och skjuta ett säkert skott. Jag ser att bocken springer i full fart och till syns obehindrat bort. Så jag valde att inte släppa hunden. Bocken var alldeles för snabb, hon hade inte kunnat komma ikapp och ta ner honom.
Jag ropade på radion att bocken kommer komma ur dungen.
R. svarade att han hade för långt håll. Dessutom var han osäker om det var bocken vi sökte, eftersom han sprang så fort och utan något tecken på att han var påskjuten!
Jag gick fram till platsen där bocken hade gått upp. Det fanns en droppe blod där, inget mer. Så ropar skytten att ja, det var det djuret som han sköt på, det är han stensäker på. Det måste han ha varit, eftersom vi ju just hade hittat en droppe till.
Sora och jag kom fram till åkern igen. Vi bestämde att avvakta lite så bocken hinner att eventuellt lägga sig igen. De andra hörde av sig via radion att även de hade sett honom springa över åkern i full fart, ej haltande och ej stapplande. Att han hoppade över en stor vägg av fällda gallrings-träd i kraftledningen för att försvinna upp mot platån igen. 
Ok. Terriern kunde behöva en kort stunds vila hon med. Efter 20min gick vi vidare, jag och R., terriern ivrigt i spåret igen.

Vi kom fram till kraftledningsgatan och allt bråte av fällda små träd. Jag fick bära hunden eftersom vi helt enkelt knappt kom över själva.
Hon tar an igen och vi klättar ångandes upp för den branta sluttningen till platån igen. Vi bestämmer oss efter det att vi tro på en riktning som bocken nog hade gått, att tillkalla skyttarna till några viktiga punkter, så som generalen uppe vid dammen. Efter 10min var de på plats och vi fortsatte. Mycket riktigt så gick terriern stadigt mot generalen! Skulle vi ha en sådan tur! Nej. Strax innan det skulle ha gått ner från några hyllor viker hon av, inåt platån igen. Vi följer efter ett tag till. Då ser vi spegeln av honom! R. hann inte lyfta bössan utan vi fick helt enkelt se hur råbocken lätt och obehindrad sprang ner för nästa brant igen.

Genomsvetta och helt slut fick vi ta beslutet att bryta här. Sen skogsdungen har vi inte hittat mer blod. Troligen hade skytten rispat bocken på någon del av kroppen under ”slagsmålet”, det hade lett till att det blödde till en början. Bocken hade gått 2,3km fram till skogsdungen och vilat i 4 timmar där. Sora och jag reste honom. Därefter hittade vi inget blod mer. Troligen hade det börjat dra ihop sig och var bara ett ytligt sår. Bocken sprang som ingenting och vi skulle aldrig komma ikapp honom. Att släppa hunden hade bara resultera i ett drev. Ett i så fall helt onödigt drev för både råbock och hunden. Nej, vi beslutade att bryta. Råbocken kommer att klara sig. Troligen fick han bara en skock när skottet föll och blev ”knall-fall” förlamad.
Vi har gjort allt vi kunde och bocken sprang. Skytten blev med ens mycket lättare i sinnet igen. Han gick och grubblade i timmar om hur det hade gått och om det var träff eller vad…. Sen det med kniven. Det tar på en och gör en jägare mycket, mycket olycklig att inte veta.
Nu visste vi att råbocken i alla fall verkade frisk, bortsett från såret som måste komma från knivslagsmålet. Skottet kan omöjligen ha träffat där det skulle eller där det skulle tillfoga sådan skada att djuret inte skulle klara sig.
Sora var dock inte nöjd med att vi skulle bryta. Nu när hon äntligen fått syn på honom igen. Dock även hon måste ju vara trött.
Hon hade sprungit och jagat 15km på morgonen och nu gått ett 2,3+1,2km eftersök i hög koncentration. Det var dags att med blandade tankar ge sig hemåt, trots allt.
Önskar alla eftersöksjägare Suchenglück och Waidmannsheil.

Alltid ett elände att få halvt om halvt panik och dö diverse döden när ett drev närmar sig stora vägar. Idag samlades vårt trevliga lag i Lysekilstrakten och vi började dagen med att släppa Sora uppe på stenbrottet igen. För någon helg sen fick vi en härlig jakt på både rådjur och räv där uppe, mycket spännande och vi hoppades lite på en repris. 
Strök kopplet och lilla terriern rivstartar och drar sin repa. Måste säga att i år är nog hennes bästa år nånsin. Hon söker stort och vid, med lika fart som tidigare, men mera självständigt och framför allt mycket medvetet. Inte för att hon jagade dåligt i sina yngre år, men just i år ertappar jag mig själv att jag alltid, verkligen alltid lämnar skogen med ett leende på läpparna, då hon gjorde så bra ifrån sig. Varje gång.

Mycket riktigt, hittade hon rätt omgående rådjur att driva, dryga 250m ifrån mig. Skytten uppe på kullen fick se och skjuta ett smaldjur, Sora drog vidare med det andra. Och jäkla vilken vända hon tog! Drevet buktade fint i såten, tyvärr alltid lite för långt för de flesta att komma åt. Till sist, efter 20min gick det ur marken för att köra en fin cirkel där innan det gräsligt nog drog sig mot stora vägen 162 mot Lysekil. Thomas var som tur var nära bilen, kastade sig in och körde, med Astron i högsta hugg mot vägen för att eventuellt kunna koppla och därmed rädda hunden från bilarna. Drevet klarade sig över en mindre väg, påfarten till 162:an, och fortsatte på åkern, rakt mot det stora eländet, där folk kör så jäkla fort. Thomas var som tur var i närheten nu. Men, så tar det en nittio graders sväng och drar upp i en liten kulle längs med 162:an för att än en gång vinkla nittio grader och inåt marken igen. Puh. Andas ut och normalisera pulsen igen. Så himla otäckt.

Sora fortsatte sitt jobb, Richard som hade en högt belägen utsiktspunkt, såg henne och två drevdjur springa över det stora hygget. Vi hoppades att det skulle vända tillbaka och runda ena kullen, allt så lovande ut, även om hon då var tvungen att korsa en mindre väg där också, för att komma tillbaka in i såten igen och vidare mot stenbrottet, där en av oss satt. Jag höll tummarna, dock tyvärr, så visste ju inte hunden att hon snart skulle vara framme, hon bröt och påbörjade färden tillbaka i sitt spår. Jag var lite lugnare nu, även om hon hade en lång väg att springa tillbaka och även om det gick nära den stora vägen, så vet jag ju att hon följer sitt spår tillbaka utan att ta upp något annat eller hitta på dumheter. Det skulle visa sig att hon ju har lärt sig marken: istället för att springa hela rundan runt och ända bort till vägen, genade hon, hittade sitt spår när hon väl korsade det, tog av åt rätt håll och var tillbaka hos mig inom 15min efter det att hon hade släppt. Ett mycket bra drev, tyvärr 5min. för kort. Men, så är det.

Väl tillbaka kändes hon som om hon hade värmt upp nu. Med hög fart fortsatt hon och vi gick vidare genom marken. En bra bit utåt mot nästa stenbrott började hon skalla igen, för att övergå i fint drev. Jag ställde mig tillrätta på en bra post uppe vid ett älgpass och mycket riktigt, valet var bra. Vinden stämde, bössan laddat och på hennes skall hördes det att det kom åt rätt håll. Där bråkade det till i skogen och en jätte, jätte fin bock med härliga horn sprang i lagom fart genom de låga björkar och tallar som växer här uppe på granitbergets skrevor. Men ack, så retsamt, det var nog dryga 50m och med hagel kunde jag bara lyfta på hatten och ursäkta mig hos min fina hund som levererade och jag stod lite fel. En till fick se innan det gick ner för stenbrottet, över lilla vägen (igen) och buktade i grann såten för att gå över lilla vägen än en gång och in i marken igen. Det sprang förbi en till skytt, även här för långt håll och sen drog det över mastberget och bortåt. Min lilla släpper efter ca. 40min och kommer tillbaka i sitt spår.
Dock gjorde hon tyvärr något som jag absolut inte tycker om: när hon kom fram till lilla vägen sprang hon på vägen! Den lilla dumma dumma hunden! Hon hade tydligen missat övergången, letade lite längs vägen men bestämde sig sen för att ta den kortaste, enklaste vägen: på asfalt tillbaka. Jag vet inte om hon hade hittat sin andra korsning över vägen och tagit den för att komma tillbaka, men jag ville inte riskera att hon blir påkört så Thomas fick koppla henne. Normalt vill jag absolut inte att min hund blir kopplat av någon annan utan hon måste tillbaka till hundföraren. Det har hittills alltid fungerat. Men inte idag, tyvärr. Jag hoppas innerligt att hon inte har lärt sig en sådan dumhet nu att ta det lättast och springa på asfaltsvägen, där blir jag ju upp plockat. Inte bra, inte bra alls.
Vi avslutade såten, bytte till ny och släppte drevern. Fint drev på henne med, tyvärr inget skjutit. Men hon fick jobba i alla fall.
Ho-Rüd-Ho och snälla alla jakthundar där ute: var rädda om er!

Eftersom jag inte har möjlighet att släppa terriern båda dagar i helgen som det ser ut som, blev det en liten snabbis mellan jobbet och fredagsmyset.

Jag hade bara velat ha ett fint drev, det var liksom nog och jag skulle nöja mig. Ibland är det väldigt skönt att bara få åka till skogen, utan några skyttar som sitter i pass och har det tråkigt utan bara njuta av hundens jobb och min egen tillvaro i skogen.

Jag hade i mina tankar redan lagt upp hur vi skulle röra oss genom en del av marken. Framför allt med utgångspunkten att hon inte skulle få upp där det fanns risk för att det skulle gå över stora vägen så här sent på dagen när trafiken tilltar.

Vi skulle österut och i norra kanten av ett hygge för att sedan vika norrut och ta oss mot mossen och stora lärkplanteringen. Så långt hann vi dock aldrig.

Jag hann i princip bra gå från bilen ut mot hygget som vi skulle vika uppåt ifrån när hon ylade till och började driva. Dum som jag var hade jag inte med mig bössan skulle det visa sig. Typiskt liksom.

Hon drev helt ljuvligt runt på hugget, där nu lärkarna växer upp. Rådjuret, en fin get, buktade flera gånger runt mig, jag fick se det på 15m håll, stod rätt i vind och hon märkte inte att jag fanns. Däremot korsade hon aldrig spåret som vi hade gått ifrån bilen.

Tydligen luktade det för mycket människa och hundbajs. Båda hundar han trycka ur sig fina tjocka korvar där i skogen. Nog stank det för mycket.

Så drevet rundade runt nedanför och jag fick se geten en gång till. Satan att bössan la hemma. Fast samtidigt, en sådan fin och framför allt snäll get som buktar så vänlig, är nog lika bra att låta gå! Hon kan lära upp sina framtida kid att hålla sig hemma får vi hoppas.

Till sist fick hon dock nog och säkerligen även för att hon tröttnade av att gå där längs nedbajsad skogsväg (ha, ha) så stack hon västerut.
Sora hängde i en bra bit till, har nu kommit några minuter i efterkälken. Det var hon redan när geten för andra gången kom fram i skogen. Farten var mycket lägre och skott chansen hade varit rejäl. Men, som sagt, henne sparar jag gärna. 

Terriern hade kommit ifrån mig 1,4km när hon slutligen bestämde sig för att avbryta och komma tillbaka.

Hon hade då drivit i 39min och tillbakalagt 5,9km rent drev. Ja, jag vet det exakt eftersom jag tog in spåret från Astron till datorn för att se. Det är ju så att ibland känns det att hunden drev hur länge som helst men kollar man, så var det inte mer än 10min. Så jag tycker att det är rätt käckt att kunna utnyttja tekniken på ett sådant sätt att träna min jakthundsägare-hjärna till att varken överdriva eller under uppskatta hundens arbete. Ja, ni förstår vad jag menar.

Efter 39min bröt hon alltså och vände tillbaka, perfekt i sitt spår och var efter en bra stund slutligen tillbaka hos mig. Jag hade under tiden hunnit frysa fast i marken kändes det som. Temperaturen hade krympt ner till feta 1grader och det blåste en del. Mycket glad att terriern äntligen kom tillbaka, stövlade vi tillbaka till bilen, värmde upp den ordentligt på vägen hem och njöt av en fin kväll i soffläge med jordnötsbågar och en öl. Gött det.

Bjuder på en skärmklipp från Astron via datorn. Mitt i centrum där hon drev runt stod jag. Jägarn utan sin bössa. Grattis!

Trevlig helg till er i skog och mark.
Ho-Rüd-Ho.

Eller råbock eller räv för den delen.
Efter gårdagens jakt som terriern var rätt så nöjd med, tyckte jag att det kunde räcka med en mindre såt till henne. Ska inte slita ut henne i förtid. Sagt och gjort.
Samling kl. 8:00 vid sågen ute vid havet och snabbt var det bestämt att Sora skulle få gå igenom såten runt stenbrottet. Ni som har varit i Bohuslän nån gång kanske har märkt att det finn gigantiska stenbrott överallt längs kusten från Lysekil upp mot Tanum alltså norra Bohuslän. Stenindustrin hade en riktig stortid kring sekelskiftet 1900 och lämnade kvar ett landskap utan dess like kan jag säga. Går man över mäktiga röda granithällar med inbakade små sjöar, från vinden pinade låga björkar i ena stunden, står man helt stopp, mitt i ingenstans och befinner sig bland brutna, kantiga stenar som inte dög till vidare bearbetning. Eller mitt i ett stenbrott med både kantiga sten precis överallt och här och var syns arbetsplatserna där stenhuggaren stod och bröt ner de stora i mindre stenar eller formgav stenklumpar till något önskat. Jag måste säga att just kontrasten är gigantisk och se och känna efter Bohuskustens historia och ströva igenom ett stenbrott, är något otroligt intressant och låt säga en även känslomässigt stark upplevelse. Så är det för mig, varje gång. Har ni möjlighet och tid när ni är på besök i trakten, åk över till ön Malmön och upplev historien på egen hand. Dessutom är det en vacker ö och en stor turistmagnet för övrigt.
Men, nu tillbaka till hemsidans egentliga ändamål: jakten med mina tyska jaktterrier.

Sora och jag fick alltså såten kring ett stort stenbrott. Det är egentligen en rätt så liten såt, som det var tänkt, men man tar sig inte så där lätt rakt igenom utan rätt så det är står man framför en ogenomtränglig vägg/berg av gamla brutna stenar eller står framför en avgrund ner till ett stenbrott och behöver gå runt. Så det tar allt en bra stund att ”avverka” såten.
En skytt fick stå nere i stenbrottet som bakpass medans jag och hund gick upp längs ena väggen av stenbrottet. Det dröjde inte länge innan Sora fick spår av ett rådjur i näsan, började leta febrilt och fick upp det till sist. Skytten nere i stenbrottet såg en fin bock smyga ut längs kanten och försvinna inåt marken/stenbrottet. Tyvärr hade han för långt håll. Sora drev jätte, jätte fint får jag säga. Det buktade runt uppe på åsen vid brottet och många gånger trodde vi att det skulle gå i lås. Men, tyvärr så bestämde sig bocken efter 20min att fly såten och gick över till grannmarken. Där vek det inåt igen och var på väg att komma mot skytten ner i stenbrottet, bocken var alltså på väg ”hem” igen, men det visste väl inte terriern och bröt drevet, då efter 37min och kom tillbaka. Lite synd, fast samtidigt är det den tiden jag önskar av henne, inte så verkligen mycket mer. Kanske fick hon en sådan input igår efter drevet av dov så att hon kanske börjar bli lite långvarigare nu. Vem vet, jag kan inte kolla i hennes lilla hjärna.

Hon återvände klockrent till mig. Under tiden jag stod och kollade Astron och följde drevet, ropade skytten nere i brottet på radion att det är en vacker räv som går längs kanten uppe vid brottet. Där stod ju jag! Hörselkåpor hade jag redan på och laddad var det med så jag var beredd. Hade försökt gömma mig något bakom en ung gran och väntade på helspänn om inte räven skulle dyka upp här hos mig. Det gjorde den. Tyvärr dolde granen mig för dåligt och räven försvann inte bakom ett träd så jag kunde lyfta upp bössan utan försökte göra det kvickt som sjutton för att kanske hinna med innan han/hon troligen skulle tvärvända och dra. Tyvärr är en räv mycket snabbare än en seg 40-årig kärring och den underbar fina räven hann undan utan problem. Synd, väldigt synd. När min Sora var tillbaka tog hon som tur var inte upp rävspåret utan vi kunde gå vidare inåt stenbrottet. För nog hade det inte varit någon vidare idé att få ner henne i ett stengryt ihop med räven. Hon slåss alltid för kung och fosterland och kommer ut skadad. Så jag vill inte jaga gryt med henne och försöker undvika områden med kända gryt, det leder alltid bara till ”spontangrytning” och sårig hund efteråt.

Resten av såten fick jag mer eller mindre klättra över sten, vrickade foten en gång och svor ordentligt. Alltid samma jäkla fot! Hon fick upp ett nytt drev, även det på rådjur, gjorde en fin runda med det dock i grannsåten. Det buktade fint där och vi hoppades att det skulle komma in igen, men ikke. Mycket nöjd gick jag tillbaka mot det stora brottet när hon hade kommit tillbaka. Hade dock inte kopplat henne och såten var i princip avblåst så fort jag skulle träffa på skytten i botten på brottet. Så var då plötsligen terriern borta. Snopen stod jag och funderade hur det kunde vara möjligt att hon tog upp ett rådjur där jag tidigare hade gått igenom med henne på vägen upp på väggen av stenbrottet.

Ja, så klart slog det mig sen att det måste vara samma bock som hon släppte strax innan hon skulle ha drivit runt och in i såten nere vid brottet igen. Hade hon bara hängt på några minuter till i första drevet, hade det kanske gått i pass nere i brottet. Nu tog hon upp bocken igen istället och bjöd på ett fint drev runt uppe på brottet. Samtliga passkyttar fick sitta kvar och ladda igen och det vek ned några gånger till en känd övergång, för att dock inte uppenbara sig i sista sekund. Synd.

Nöjd terrier lät sig kopplas efter perfekt återgång.
Nöjd matte sitter sedan i pass åt drevern Diddi som även hon bjöd på ett härligt drev med den underbara dreversången!

Min blinda krigare insisterade i morse att få hänga med. Så han skulle få spåra lite tänkte jag innan vi åkte hem. Satt på långlinan och gick med honom till spåret där drevern tidigare hade gått. Mycket riktigt fick han upp det och vi gick en bra bit i drevspåret, för skojs skull. Sen var han nöjd och la sig i vapenfodralet hemma, medans drottningen tog plats i soffan.
Ha det bäst
Ho-Rüd-Ho.

Vilken dag! Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt, gick upp och åt min frukost som vi egentligen hade bestämt att käka upp på vägen till jakten. Fick väcka och tjata på sambon att krypa ur sängkammaren då han skulle vara med som hundräddare idag.

Vi var bjudna ute i Sotenäs på underbara marker med ett underbart gäng. Soras sätt att jaga passar just den biten av marken perfekt. Hon är lagom snabb och hög för att ta sig över alla stubbar, stockar, tuvor och mossar samt att hon rätt smidigt kan springa upp och ner för berghällarna, hyllor och raviner som bohusgraniten så prydligt smyckar ut landskapet med. Jaktvärdarna jagar annars med tax. Men inte just i såten vi skulle ta idag, då det helt enkelt inte går med taxarna, de är för små och för kortbenta för att ta sig rund där.

Sen är terriern lagom kort och släpper rådjuren när de går ur såten, gris har vi jagat här och även är lämpar hon sig väldigt bra då hon är lagom mesig och inte för skarp så grisarna stannar för henne och låter sig vallas runt i såten istället för att kasta sig ut för en för skarp och trängande hund. 

Alla var laddade och taggade eftersom det alltid brukar hända något på dessa härliga jakter. Jag och en annan kvinnlig jägare tog upp oss på berget efter alla andra satt i sina pass. På så sätt hoppades vi på att vi trycker viltet mot skyttarna i fall det skulle gå loss något för oss.
Jag lämnade av henne i sitt pass, tog mig ner för berget mot sjön och inåt såten, släppte hunden och väntade.

Hon satte av mot sjön, jag ser på Astron att hon cirklar runt där, tydligen något intressant. Efter några minuter börjar hon skälla och går över i härligt drev. Perfekt tänkte jag, riktningen drevet tar verkade bra med, nämligen inåt såten.

Attans, satans, det vände runt, går upp för berget och ser ut som om det ska över stora hemska vägen mot Kungshamn. Fredrik fick börja springa om ifall att viltet och hund går över. Men innan det skulle ner mot vägen, vek det av, fortsatte uppe på åsen. Nu fanns det risk att det tar sig ner i en klyfta och över åkern och igen mot stora vägen. Fredrik fick springa igen, nu åt andra hållet för att stå där hon eventuellt skulle ta sig över, så hon inte blir påkörd.

Men nej, inte heller där skulle det gå över utan det rundade upp och inåt såten igen, längs en annan ås för att sedan gå över åkrar, igenom en dunge och över vägen mot Hunnebo. Men oj. Hund och drevdjuret kom över och fortsatte på andra sidan.

Jag ropade på radion att hon nog snart kommer släppa, det brukar hon ju göra. Fredrik meddelade att han stod där hon hade gått över vägen, så nog skulle hon komma över säkert på sin väg tillbaka. Jag stod kvar och tänkte vänta in henne bara.

Blev desto mer förvånad när jag ser att hon fortsätter drevet glatt och verkar ha noll koll på att hon har lämnat såten och att det var dags för länge sen att sluta. Drevet gick mot Nordens Ark och bergen ovanför där, det buktar i en jättecirkel, snurrar vidare för att sedan går några raksträckor innan det vinklar igen och snurrar en ny cirkel. Mycket märkligt fick jag meddela i radion att hon inte släpper. Nu hade det gått en dryg halv timme.

Då ropar Anders att det nog är dovhjort. De finns i en tät stam här i trakten och visst, när jag sedan gick och kollade där hon hade tagit upp, så fann jag de typiska dovhjort stämplar i leran. Jaha. Det förklarade det märkliga att hon håller i så länge.
Drevet gick cirklande nord-öst och ibland såg det ut att komma in igen för att i sista stund vika av och dra åt annat håll igen. Synd, väldigt synd. Efter 1 timme och några minuter bestämde jag att det nog är bäst att Fredrik skulle försöka ta henne. Att hon släpper självt och orkar gå tillbaka hela sitt spår var jag tveksam i. Fredrik fick springa lite till, upp mot en skogsväg. Han ser henne på 100m gå över skogsvägen och hann inte fram i tid. Jag ser att hon fortsatte på andra sidan uppe i en dunge och stackars Fredrik skulle behöva springa lite till och kanske till och med leka bergsget och klättra i berg. Som tur var så hade hon tydligen bestämt sig för att självmant sluta och hade påbörjat färden tillbaka, såg jag på Astron. Under tiden var Fredrik ungefär där hon hade gått över vägen och mötte upp henne. Klumpigt nog så hade han inget koppel. Men mannen han är, tog han henne i famnen och bar henne typ en kilometer tills jag kunde möta honom.

Lilla terriern var rätt lycklig att få se mig men helt missnöjd med att bli buren. Koppel på och in i såten igen. Trodde att hon skulle vara lite trött efter drygt en timmes drev, men ikke. Hon stretade i kopplet och for iväg så fort jag släppte henne.
Jag hann inte särskild långt innan jag ser att hon verkar följa ett spår som nog var intressant. Det gick över kullarna och ner mot en slänt som nu är ett hygge. Där börjar hon väcka och kort därefter börjar ett nytt drev. Pass skytt i tornet på hygget såg rådjuret, men avstod då det var för långt och vek upp mot ett berg med sly som skymtade viltet. Vidare och över kullen, ner mot mossen, en annan skytt ser skymten av både rå och hund. Över mossen (en gammal torv mosse) går det rätt så hackigt. Nog är det tungt för henne ett ta sig fram där och doften fastnar säkert i det vattendränkta gräset. Men, hon cirklar och får upp det igen efter ett tag och fortsätter drevet, dock med hackiga skall då hon verkar lite långt efter. Pang, så small det. Skytten i tornet vid mossen ropade glatt att rådjuret ligger. Efter nån minut kommer terriern fram, tittar på viltet som ligger, vänder och kommer tillbaka till mig. Efter 10min var hon vid min sida igen och vi kunde fortsätta gå.

Jag minns att jag var lite ledsen i början att min tyska jaktterrier inte hänger och sliter och luggar i viltet som skjuts för henne. Alla andra berättar ju det. Nej, min gjorde bara så när hon var året. Beslagtog viltet och lät ingen annan komma fram. Men nu så struntar hon i det och det har egentligen bara fördelar. Hon kommer ju alltid tillbaka till mig och vi kan fortsätta jakten istället för att jag får ta mig till henne och dra med mig hunden. Mycket praktiskt och mycket omtyckt av de andra jägarna då det helt enkelt är rätt så effektivt.

Resten av den lilla såten var dock tomt och vi bestämde oss för att bryta. Dagen avslutades med en handdriven såt längs vägen, där det fanns ett rådjur någonstans som dock hade vett nog att ta sig ur såten utan skråma. Och äntligen var det då dags för dagens höjdpunkt: Grilla korv! Ta sig en Mümmelmann (en annan typ av Jägermeister), summera upp dagens jakt och ha en allmän härlig stund i underbar varm oktoberväder.
Tusen tack för att vi fick komma, tusen tack för tålamod att vänta in hunden efter detta långa dovhjortsdrev och grattis skytten.
Waidmannsheil.

Idag var det dags för en jakt med laget ute vid havet. Vi bestämde för att börja dagen med en såt på lilla fjället, en bergsplatå som tronar bland åkrar och mindre dungar och det känns lite som att vara på fjället där uppe. Fördelen med såten är att det i princip bara kan gå några bestämda vägar om det skulle bli upptag och vi var så pass många så vi kunde besätta generalpassen. Sen är det en kort såt, finns det något, hittas det fort och jakten är klar på en timme max.
Jag och en pass skytt som skulle upp intill en bergsvägg med några hyllor till plan två på platån väntade tills de andra hade kommit till sina pass så att vi i värsta fall trycker ner viltet på andra sidan berget via klyftorna som finns där.
Väl uppe, delade vi på oss och jag fick vänta ytterligare några minuter tills jag antog att även hyllornas pass var bemannat. Släppte henne och hon sökte direkt ut mot bergskanten lite snett bakom mig. Fick mycket riktigt upp och drev det över nedre platå planet, förbi lilla dammen och var på väg mot passet vid hyllan mot övre platåplan. Precis som det alltid är.
Tyvärr blev rådjuret varse skytten när han lyfte bössan och kastade inåt mot dammen igen. Jag hade under tiden inte flyttat på mig. Såten är så pass trång och liten att det vore väldigt dumt att avslöja sig. Och mycket riktigt, passerade drevdjuret även mig, dock bakom en liten plantering så jag såg det inte ens. Sen brukar det gå två vägar: antingen ner från berget via klyftor och ut på åkrarna eller åt samma håll fast det håller sig kvar på berget och går längs kanten för att sedan går ner på åkern längre bort eller via en hylla upp på plan två i alla fall.
Skulle det gå ner, satt en skytt där. Skulle rådjuret välja hyllan och plan två, så skulle det komma ner vid första hyllpasset, där satt ju skytten som avslöjade sig eller ner från berget på framsidan. Där hade vi bara en skytt och där skulle det visa sig valde rådjuret att gå ner, skytten såg, men det var för långt håll för hagel. Tyvärr så fick vi lyfta på hatten, vänta in hunden när hon väl hade släppt och byta såt och hund.
Nästa ut var drevern Diddi, en ung och mycket lovande tik som vår goda jaktledare har skaffat sig efter hans förra drever gick bort.
Efter en väldigt lång stund sökande fick hon äntligen upp. Jag hade ett fint pass vid en kraftledningsgata och visste att rådjur väldigt gärna väljer att gå över här och vidare genom en liten ravin. Jag hade en bergsvägg bakom mig, kraftledningen till höger om mig och framför en liten skogsparti som ledde ner till ravinen. Perfekt tyckte jag. Och mycket, mycket riktigt så kom drevdjuret efter ett kanon fint drev av Diddi och skulle ner till ravinen. Drevern var långt efter och rådjuret skulle nog komma lugnt och fint. Där stod jag, hade bössan redan uppe men hörde inte att bocken kom igenom slyet på kraftledningsgatan och fick nästan en chock när han bokstavligen sprang i knät på mig. Han fick nog större chock glodde på mig, kastade i nästa sekund och sprang tillbaka där han kom ifrån. Satan, jag hade stått fel! Nu vet jag och ska stå inåt skogspartiet nästa gång med blicken dit jag satt! Så himla korkat och hade jag tänkt efter hade jag ju kunnat räkna ut det. Det var väldigt synd då det var en mycket, mycket grann råbock! Väldigt vacker! Fast kanske lika bra att han fick gå, så fin han var.
Diddi kom fram till mig i passet efter en stund, var helt slut, gick och badade i en pöl, försökte reda ut det där med kast och sken tillbaka. Vi lät henne göra det, men efter några minuter var hon tillbaka hos mig och hade nog missat hur bocken hade gått. Dessvärre var det första gången hon var lös efter sommaren så vi bestämde att det var bäst att koppla henne så hon inte tar helt slut, stackarn. Hon hade ju drivit väldigt fint och länge!
Vi tog fram terriern igen, jag började cirkla där bocken troligen hade gått i hoppet om att en sådan ”reviertrogen” bock höll sig kvar. Mycket riktigt så fick hon upp den och mycket riktigt buktade det väldigt fint även för min terrier. Hon är dock självklart ingen drever och slutade efter 21min. Då hade drevet gått längre upp i marken och buktat, där satt ändå ingen.
Hunden kopplades, samling och lite snack innan det var dags att bege sig hem till sambon, gitarren och en god öl.
Ha det bäst gott folk, Ho-Rüd-Ho.

Var upp en liten sväng för att släppa Sora, det skulle inte vara mycket, bara en liten tur, då vi ska jaga med laget imorgon. Upplägget jag hade tänkt mig var att göra lite annorlunda än vad jag brukar göra. Kanske bra att inte alltid gå de samma stigar och de samma rundor. Fast samtidigt så är de rundorna genomtänkta med hänsyn till hur eventuella drev skulle kunna gå, hur man undviker att det går ut på stora vägar och inte minst att man har ett vettigt sätt att gå över marken och komma tillbaka till utgångsläget igen.

Men som sagt, lite annorlunda idag. Vi kom i ett område som jag inte varit i tidigare i år, men det visade sig vara tomt. Tillbaka över lilla bäcken och längs med åkrarna. Sora börjar springa intensivare, svansen går och det är tydligt att något äldre spår ligger här och fångar intresset. Hon går söderut först för att vända och följa norrut. Hon ylar till några gånger, börjar skälla men ett drev vill det inte bli av så riktigt. Hon följer dock spåret och skäller glest, ylar lite sådär sur emellanåt och släpper efter 8min. Nog var det för gammalt och hon skulle inte komma i varmare slag heller.
Hon återvänder och vi fortsätter norrut utan att möta något mera intressant.

Jaha, det skulle bli en sån där dag som det inte blir ett drev för hunden. De dagar finns ju rätt ofta och det är bara att inse att det inte alltid finns vilt att hitta. Uppe i den underbara lärkplanteringen stannar jag till lite och ger henne lite tid tänkte jag, när telefonen ringde. Markägaren och jaktpartner från Bullare marken ville höra hur jag hade det. Jag stod där i solen och pratade en bra stund med honom, Sora hade väl kul. Svante satt bredvid mig och solade.

När vi hade pratat klart och lagt på ville jag gå vidare bara, Sora kan ju inte vara så långt borta tänkte jag, hon var tyst och nog fanns det inget att hitta idag. Började gå, men tyckte ändå att det är bäst att kolla Astron. Det visade sig att hon hade sprungit nedanför kullen jag stod på, nere bland lärkarna. Fram och tillbaka några gånger och tydligen fått kläm på något. Men tyst. Hon var på 650m norrut när jag kollade Astron, färden mot nord-öst över mossen. Eftersom hon var tyst, måste det nog vara älg.  Tyvärr så är hon tyst när det går och skäller bara när älgen står.
Troligen var det dock en något äldre spår som hon följde. Hade det stod älg i planteringen som vi stötte upp, hade Svante reagerad på ett helt annat sätt. Han älskar ju älg.

Det var då bara vänta och se vart hon tar vägen och när hon släpper. Hon fortsätter tyst i 1,2m innan hon bryter och påbörjar färden tillbaka i sina slag.

Jag hade under tiden gått i hennes spår nedanför kullen, ville så hemskt gärna säkra idén om att det var älg. Eller åtminstone är det ju bra att veta vad det var hon spårade på. Jag såg inget absolut konkret, men det är svårt att se i marken där i planteringen. Dock såg jag några älgspår här och var. Men vad det nu verkligen var, vet jag inte med säkerhet.
Hon hade kommit in på 640m när jag ser att hon började vela vid ett ställe som hon tydligen hade ringat för att få upp spåret igen.

Bra, ta det lugnt vännen, sug ordentligt på dofter så hittar du. Det gjorde hon. Hon fortsatte längs några skogsdungar och kommer in på 150m och det stället där hon snurrade runt tidigare, lite fram och tillbaka innan hon fick upp hållet som spåret gick. Och här gick det fel för henne. Hon tog sina egna spår lite fram och tillbaka utan att hitta ”utgången” från sitt eget ringande. Ett vanligt fenomen vill jag tro och något som jag tränade mycket med Svante på via spårläggning under den jaktfria tiden och när han kunde se. Med Sora har det ju inte blivit så värst mycket spårläggning, tyvärr.

Men jag tyckte att hon kunde få lite tid för sig att klura ut det, kanske. Och kanske skulle hon få upp mina spår och min ”stank” som nog har flyttat på sig lite rund där jag stod och pratade i telefon.
Tja, hon sprang och sprang och kom till sist in på sitt och älgen eller vad än spår och var på väg norrut igen. Jag höll mig dock för att vissla. Hon ska hinna uppfatta att det är fel håll och kanske göra om och göra rätt. Tyvärr så vek hon av, lite omotiverad för mig men hon har väl tänkt något. Springer österut. Jag låter henne hålla lite till, men bestämmer mig till sist för att plocka fram visselpipan och kalla på henne eftersom hennes riktning var mot området där gryt finns. Och henne vill jag absolut inte ha ner i gryt. Som tur var så hade hon inte något annat i näsan när hon vek av från sitt spår utan tog kurvan söderut direkt när jag hade blåst min pipa. Det gjorde mig rätt glad faktiskt eftersom jag inte har tränat med visselpipa något, knappt har använd den och var lite orolig att hon inte skulle känna igen den eller förknippa den med matte. Men det gjorde hon och efter några minuter kunde vår lilla flock återförenas.

Nu fick det räcka och vi tog raka vägen tillbaka till bilen, tog en kopp kaffe i solen och njöt. Hon sprang trots allt mer än vad jag hade tänkt hon skulle, men nog hinner hon ladda för morgondagen. Nu blir det häst och gitarren hela dagen lång.
Njut av höstvädret och ha det bäst i skogen.
Ho-Rüd-Ho.

Vi har senarelagt älgjakten två veckor med laget här uppe i Bullaren. Då kändes det helt ok att åka upp mot norska gränsen för att gå igenom en liten del av marken så terriern kommer ut och få jobba lite. Annars går all jakt här uppe på sparlåga innan älgjakten, känns det som.

När jag kommer upp mot Bullaresjöarna kändes det som om jag klev ur det vanliga livet och rakt in på trollstigar, hobbitsar och sagan om ringen. Landskapet ångade, det log sjörök över Bullaresjöarna, dimman svepte över ängar och skogar, lövskogen hade bytt färg från grön till de vackraste höstfärger. Ovanpå allt står solen och strimmar igenom dimman och rök. Det var så otroligt spektakulärt att jag fick stanna några gånger för att bara få vara i detta underverk.

Väl framme i marken hade vist dimman lättnat och solen sken, men det var lika vackert. Temperaturen visade sig vara två grader.

Ut med hundarna och iväg. Jag hade tänkt att det skulle bli en liten kort sväng idag så jag var jätteglad att Sora stack iväg omgående och tog upp rådjur, 250m ifrån mig. Det var ju perfekt. Ett drev skulle jag vara nöjd med och åka hem igen. Mer skulle det inte heller behövas eftersom hon drev 3,5km, ja, verkligen! Där stod jag, hade knappt rört på mig och följer hunden på Astron. Ler fett och brett och ser framemot hur hon skulle lösa återgången.

Lustigt nog så var det ett väldigt snällt rådjur: det följde markgränsen helt perfekt. Jag skulle inte tro det men visst, 3,5km drev hon inom markgränsen. Det var ju roligt faktiskt.
Återgången gick fint och utan problem, jag tar en kopp kaffe och vi åker hem igenom det nu vakna och normala svenska landskapet igen.
Tyvärr var jag så dum att jag inte tog några kort på det vackra i morse.
Ha det gott.

Idag tog vi en liten kort sväng till skogen, bara Sora och jag. Ibland känns det faktiskt skönt att inte ”släpa runt” på blinda Svante och fundera noga vilka vägar jag går så han fixar att hänga med. Utan idag tänkte jag helt och hållet ägna mig åt min lilla.

Parkerade bilen längs skogsvägen, satt på GPS och släppte iväg henne. Jag hade planerad att runda ett hygge söderut mot markgränsen och gå längs kanten upp igen och typ tillbaka. På så viss var tanken att om det står något i hygget, som håller på att växa upp med lärkskog, trycker vi upp det inåt marken. Känns bättre att gå längs södra kanten och föra lite oväsen, skicka in hunden i planteringen och hoppas på så sätt undvika att ett eventuellt drev går över vägen.
Bortsett från att det inte fanns något att hitta för hunden under tiden vi gick runt planteringen, var det makalöst vackert! Det går inte att beskriva med ord hur fin höstlandskapet är!
Vi hade gått rund och gick längs norra kanten av hygget/plantering för att vika uppåt och inåt marken, när jag ser på terriern att något väcker intresset. Hon drar en bit inåt planteringen igen, vänder då det tydligen var ett bakslag, springer förbi mig och letar sig uppåt åkrarna och skogspartiet. Efter någon minut börjar hon att driva och glädjen hörs tydligt när hon får kläm på ett spår som hon jobbade med. Med fin stämma sjunger hon men tyvärr går drevet västerut för att vika av norrut igen och sticka över mossen till sist. Sora släpper strax efter markgränsen som om hon vet vad de är känns det som och kommer klockrent tillbaka.
Det hade med andra ord fungerat som jag hade tänk mig: vi stöter upp något ur planteringen som då tar sig inåt marken och vi skulle i så fall kunna hitta det på vägen. Ja, eller om det nu var något annat eller äldre, vem vet, men det känns ju alltid bra om man kan tro att man hade rätt.  

Jag fortsätter norrut längs åkern och planteringen, terriern uppenbarar sig med jämna mellanrum men är för övrigt ute och letar. Tycker att hon har en trevlig fart, nosen i marken och letar medvetet. Det var ju lite si så där i början av hennes karriär. Hon sprang mest för att bara springa, nosen uppe i rymden, ibland sprang hon då på en löpa men hade inte koncentrationsförmåga att reda ut något äldre. Det verkar att hon har mognad nu och har verkligen förstått vad det handlar om.

Vi kommer upp på det stora före detta hygge. Även där har lärkplanteringen växt sig rejält så jag skulle nog egentligen sluta kalla det för hygge, det är faktiskt skog nu. Tät ungskog.
Sora far fram och tillbaka bland sly, ormbunkar och höga grästuvor. Tills sist hör jag henne yla till, skälla några enstaka skall för att sedan gå över till drev. Hon hade hittat ett rådjur mitt i planteringen en bra bit ifrån mig. Jag förhöll mig helt stilla och intåg pass.
Som en liten gud drev hon i 26minuter (ja, jag kollar klockan noga för att jag vill veta hur långt eller kort hon driver). Först österut mot åkrar, sen viker det in mot storskogen, passerar några ställen som i år verkar vara heta pass, går längs med södra mossens kant och kommer norrut igen. Oj, det kommer norrut igen, mot planteringen där jag står. Drevet följer först längs utkanten av planteringen för att sedan ta sig inåt lärkskogen och gå över kullen där jag sköt råbocken sist. Ett självklart pass där också. Tyvärr hann jag inte till något vettigt ställe i tid utan stod mer eller mindre bland lärkar längs en liten stig som krokar sig genom planteringen. Självklart väljer ju rådjuret inte att gå över stigen någonstans där jag kan se det utan bakom nästa kurva.
Jaha. Det var synd men så är det. Sora hänger i lite till, de kommer upp mot norra mossen och följer kanten på mossen. Rådjuren här vill inte gärna gå över mossen verkar det som. Älgarna däremot gör det ju så gladeligen. Hon släpper efter 26min som sagt och kommer tillbaka. Jag står i hennes löpa, då jag ville se vart de hade passerat och kunde fånga med mig min lyckliga terrier. Dags att åka hem och ta det lugnt. Ta fram gitarren och njuta lite av det också.
Ho-Rüd-Ho.

Mina tyska rötter trogen tog jag lite ledigt idag. Det är nämligen den tyska nationaldagen idag! Fick jobba in till sent på kvällen igår för att hinna släppa hundarna innan jobbet.

Skulle åka in till Kungshamn idag, företagets huvudkontor, så det passade perfekt att åka till marken kring Lysekil. Det var varmare idag än vid första släppet i måndags och Sora hade hunnit vila en dag så idag skulle hon få komma loss igen och träna upp sig i skogen. Visst har jag cyklat en del med henne under sommaren, men att leta och driva i skogen kräver mycket mer av hundens lilla kropp och säkert behövs en hel del andra muskler för att studsa över tuvor, grenar och bäckar än att springa i princip på plan mark bredvid cykeln. Det är då bra tycker jag att hennes lilla kropp hinner vänja sig långsamt och det är därför jag tar ledigt några timmar under de första drevjaktveckorna så hunden kommer ut även under veckan för att bygga upp kondition och muskel. Nu pratar vi bara en timme åt gången i princip, så det ska gå långsamt i början.

Hon kom loss och sökte fint, mycket fint. I ett område sprang hon i sitt typiska ”jag-reder-ut-fram-och-bakslag” manier. Fram och tillbaka runt mig och Svante. Till sist fick hon kläm på hållet djuret måste ha gått, följde spåret och fick upp det varma spåret 160m ifrån mig. Hon driver fint med sitt hesa skall, håller i en bra stund, det buktar runt på en bergstopp innan rådjuret (det måste ha varit rådjur av hennes skall att tyda) bestämde sig för att springa ner för berget och bort mot grannmarken. Hon släpper kort därefter och återkommer.

Jag och Svante hade under tiden gått framåt i marken, nu ska hon ju börja leta upp mina spår och hitta mig. Det gjorde hon klanderfritt och vi fortsatte tillsammans. Jag och Svante och hon sökande runt oss.

Då bråkar det till i skogen, hon startar omgående med djupa grova skall, det måste vara älg hann jag tänka innan min blinda gubbe visade sig ”försvunnen”. Jaha, då var det älg, han älskar ju älg. Hon ställde älgen 120m ifrån mig, Svante var på väg dit, jag stod kvar, hon skulle få jobba lite. Det gjorde hon fint, väldigt fint. Jag flyttade på mig lite och gick upp för en liten bergsknalle för att eventuellt kunna se något. Svante hade under tiden kommit fram, ivrigt skällande och älgen gick loss.

Mot alla odds så styrde älgen rakt på mig där jag stod på min post! Nä, det här är ju inte sant! Den rundade lite runt nedanför mig, ställde sig för hundarna en stund till innan han än en gång styrde mot mig. Jag var helt paff när han till sist uppenbarade sig bara 50m framför mig! Där stod han och visste nog inte att jag stod där och såg honom. Vinden låg rätt och hundarna hjälpte till med sina skall för att distrahera älgen. Prima, det här var ju alldeles perfekt! Jag var så glad att jag helt kom av mig att plocka fram mobilen för att ta kort på honom. Det var en tjur, en fyrataggare.

Nog vände vinden eller så rörde jag mig i alla fall, då älgen vände och långsamt gick iväg. Då var det ju ändå kört, jag hann fram med kameran och knäppa några dåliga bilder när älgen var lite för långt borta och mer eller mindre försvunnen bland trädstammarna. På bilden som tjuren tittar på mig är Sora dold bakom träden men hon står så fint där och skäller.

På den andra bilden, där älgen började gå sin väg, syns hon som en svart fläck, ha, ha och Svante som hade kommit tillbaka till mig blev dock ivrigt igen och följde efter igen, han syns där nere till höger. Tyvärr tog jag bilderna på alldeles för långt håll och fick zooma in för att fota med mobilen, men det får duga.

Svante släppte efter några meter och hittade tillbaka till mig, Sora hängde i. Älg och hund fortsatte över grusvägen och in i storskogen, där han ställde sig igen, det syntes tydligt på Astron. Dessutom så skäller Sora inte älg i rörelse utan bara när den står. Så gör hon även med vildsvinen. Ståndskall, men inga drevskall. Hon släppte skallet några gånger i hägn, jag var ju jätteglad då, men ute i naturen, nej, då håller hon truten.

Jag var mycket nöjd och nästintill lycklig för att hon jobbade så fint. Eftersom hon hade släppt älgen när de var strax över till grannmarken och på väg över en mindre bilväg, tyckte jag att jag går i spåret med Svante i koppel så han skulle få spåra älgen lite till. Vi kom fram till det stället där älgen hade ställt sig, det syntes tydligt i mossen som var uppsparkat på sina ställen där älgen måste ha gått runt för att se hunden.

Mycket nöjd med sig själv kom Sora tillbaka, jag kopplade även henne och vi kunde gå till bilen, jag bytte till kontorskläder och en halvtimme senare satt jag med mina älskade stålhallar.

Ho-Rüd-Ho.

Äntligen, äntligen var det dags idag att få stryka kopplet och låta hundarna få vara fria. Måndag morgon och några timmar i skogen för att njuta och fira säsongens första dag. Jag hade jobbat längre några gånger förra veckan och i helgen för att kunna få ta ut några timmar nu istället.

Jag körde upp till marken hemmavid, parkerade i marken, satte på GPS-arna och hundarna anade och darrade av glädje. Eftersom det var måndag morgon och många åker in till sina jobb, bestämde jag mig för att vi skulle dra oss inåt marken rätt så omgående så hon inte råkar ut för att få upp något i närheten av den stora vägen. Termometern hann krypa ner till noll gradigt och gräsen knastrade till under fötterna när vi började gå och jag strök kopplet. Lilla raketen for iväg, sökte ut över hygget som har växt till sig bra, sprang över åkern och in i skogsplanteringen igen. Hon kom fram till mig och Svante emellanåt för att kolla att vi var med och stack iväg igen.

Tyvärr, tyvärr så hittade hon ingenting på väldigt länge. Vi hann passera vändplanen och tog oss vidare mot mossen i norr när hon gnydde till några gånger och verkade ha hittat något. Det visade sig dock att det har varit gammalt, för gammalt för henne. Hon följde spåret, det var rådjur, tyst några hundra meter för att släppa och återvända. Hon är väldigt hårt i skallet och är hon tyst, så är det gammalt.

Vi hade kommit upp mot mosskanten när hon får ordentligt fart. Hon springer några gånger fram och tillbaka, ringar runt mig och fram och tillbaka igen. Det är hennes sätt att reda ut fram- eller bakspår. Till sist så bestämde hon sig för ena hållet och drog iväg 100m innan hon satte igång med att skälla. Det var hennes härliga dova skall som hon släpper när det är älg eller vildsvin. Idag var det älg, ett större djur kunde jag se av spårstämpeln som jag hade kommit fram till. Svante som älskar älg blev helt av sig han med och drog iväg i spåret han men. Jaha.

Nu i år tycker jag att det är dags för min lilla och inte så unga terrier längre att lära sig att matte kan gå vidare därifrån hon såg mig sist. Svante kunde detta när han var två, Sora är sex år nu så ja, det var ju mer än dags att medvetet träna på det. Jag hade undvikit att verkligen träna på det då jag gärna hade velat få upp hennes drevtider lite. Eftersom hon är så mattekär tyckte jag då att hon inte skulle behöva ”oroa” sig för att inte hitta matte och släppa drevet för tidigt.

Nu vet jag att hon med all säkerhet inte blir någon långdrivare. Det är som uppfödaren i Tyskland sa: De ska inte driva länge. I Tyskland avlas och används rasen för att kvickt röra om i en såt, hänga efter några minuter för att återvända in i såten och röra om på nytt. Allt med en rörlighet och en bestämdhet eftersom tysk jaktterriern används mycket i sammanhang med vildsvinsjakt i större jaktlag med många hundar och många skyttar. Då ska hundarna leverera viltet fram till passkyttarna, trycka ut grisarna, återvända till såten och inte vara ”fjärrjägare” som sticker till grannkommunen. Så nog gör Sora exakt så som hon är avlad för: med stor rörlighet letar hon genom skogen, kollar in hundföraren med jämna mellanrum, driver tills det i princip går ur såten och kommer tillbaka för att med full fart ge sig ut igen.

Därför ska jag inte förvänta mig längre drevtider än 10-30 minuter av henne och i år ska vi medvetet träna på att leta upp matte igen. Jag gick alltså iväg efter det att Svante hade kommit tillbaka. Jag hann gå ca 100m när jag ser på GPS-en att hon hade släppt uppe i änden på mossen och är på väg tillbaka. Jag stannade där jag var och väntade in henne. Hon följde sitt egna spår mycket bra och klockrent. Sen framme där jag hade stått och väntat på Svante i deras spår, springer hon förbi mitt spår och fortsätter följer sitt. Efter några meter märker hon tydligen att hon just hade sprungit över mitt spår, vänder och springer tillbaka, hittar mitt spår och följer det. Bra, mycket bra, kanske inte så mycket jag behöver träna på det utan jag bara fortsätter gå, hon kommer att hitta mig.

Väl framme hos mig får hon lite beröm, en klapp på ryggen och iväg hon springer. Vi går söderut nu, passerar lärkplanteringen som alltid brukar vara intressant. Men inte idag. Hon springer och letar men inte fanns det något att hitta. Tyvärr.

Vi hade gått igenom planteringen när hon skäller till några glesa skall där planteringen övergår till vass och ung sly för att fortsätta med en dunge, kantat av mossen i söder. Men mer än några ylanden och lite spårning igenom granplantering blir det tyvärr inte.
Nej, det kanske inte var så mycket här idag eller så var det ”för kallt” då första frosten hade kommit över natten. Ibland är det väl så. Vi tar oss fram till bilen, jag byter till kontorskläder nollgradig skog och en timme senare sitter jag vid min dator och hundarna nöjda under skrivbordet.

Jag önskar er alla en riktigt bra start i drevjaktsäsongen.

Ses i skogen,

Ho-Rüd-Ho.

Jaha, en gång till som motivationen var på topp efter gårdagens succé med Sora i spåret och efter lite samtal/sms kontakt med Fredrik, så gick jag ut idag och fixade ett spår till henne.

Dagens läxa var dock lite annorlunda: inget släpsspår och inget blodspår. En inspiration från tyska böcker och beprövad av både Fredrik i Småland och Joakim på jakthundsdressyr.se att bara gå och stämpla med en klöv.

Det finns diverse hjälpmedel att göra detta med, de flesta känner väl till ”spårskorna” där man klämmer fast klöven under en skosula i metall eller trä, sätter sulan sedan fast i sina stövlar och stövlar iväg. Nog är det rätt så otympligt och jag har inga sådana skor men fick tipps av Joakim när vi var på spårkurs hos honom i Linköping: ta en bra gren eller varför inte en sopkvast, sätt fast klöven med pansartejp eller klämmband och tryck ner klöven i marken med lagom avstånd. Ytterligare ett väldigt enkelt sätt att lägga spår.

Jag hade sparat bak klövarna av råbocken jag sköt i veckan så en av de fick ställa upp. Jag fäste den på min vandringskäpp och stämplade ett spår på kanske ca. 80m. Rätt kort, men jag har aldrig bara stämplat åt terriern utan det var alltid i kombination med blod som droppas. Hon skulle lyckas och komma fram till klöven så det skulle inte bli för svårt.

Jag började på en liten viltåker, gick längs den och hoppade över diket ca nittio grader in i skogen. Fortsatte i storskog över mossa fram till ett litet berg där jag tyckte det räcker. Det var i princip alltså bara raksträcka på viltåker, nittiograder vinkel in i skogen, raksträcka i skogen fram till klöven.
Jag lät det ligga i ca 3,5h innan vi begav oss av till skogen.

Sora var igen väldigt, väldigt samarbetsvillig, kollade intresserad på mig när jag ”undersökte” lite och hittade spåret sedan helt utan problem. Glädjande nog så såg jag att hon verkligen följde spårstämplarna och inte mina avtryck efter gummistövlarna i åker. De två spåren syntes tydligt och terriern gick i klövens spår. Prima! Hon missade nästan att spåret gick över diket, märkte dock att spåret var borta, tog sig tillbaka, ringade kort och kom på spåret några meter inne i skogen igen. Jag valde att inte korrigera henne även om hon nu inte hade ”sugit sig fast i spåret” längre. Men det är något som jag nog ändå inte kan kräva av en terrier eller i alla fall inte av min terrier. Dessutom så blåste det fortfarande rätt mycket och jag vet ju inte vad hunden har i näsan.

Att hon jobbade var det inget tvivel på så jag lät henne göra sitt. Dessutom kommer det hända många gånger till som jag tror att spåret gick där men det gör det inte. Eller så gör det inte längre det eftersom vinden ”blåste bort” det. Lika bra jag lär mig hunden, hur hon ser ut när hon jobbar och hur tydligt det brukar vara när hon har hittat ”spårtunneln” igen och tågar på. För nog syntes det tydligt på henne att hon var på igen efter några ringar för hon fick detta ”tryck” i linan och näsan är i marken.
Rakan i skogen var inga bekymmer och vi kommer fram till klöven, hon får sin korvbit och är glad. Jag med för den delen.
Med Suchenglück och Waidmannsheil.

Ho-Rüd-Ho.

Inspirerad av min goda vän Fredrik i Småland som är eftersöksjägare och spårtränar sina hundar väldigt intensivt, fick jag tummen upp idag och drog ett släpspår till terriern.

Egentligen har jag tappat lusten något då Sora inte verka vara så intresserad i just spårarbete, men det gör sitt att lyssna på Fredrik och hans hundar och få upp hoppet lite igen. Nu var då tillfälle med ett färskt skinn i garaget, enklare än så blir det inte.

Gjorde som Fredrik brukar göra: ett spår helt utan blod, bara släpat någon del av viltet i marken. Ett mycket enkelt sätt som inte heller kräver så mycket förberedelse med att tina blod eller blanda upp torrblodet. Fast det har nog sina fördelar också.

Som sagt, ut och lägga spår idag. Tog ett bra rep, gjorde en ögla i det, trädde skinnet igenom som om det vore ett stryphalsband. Några enstaka snitsel fick åka med och så självklart GPS-en, ett mycket bra hjälpmedel! Då ser man hyfsat exakt vart spåret går och om hunden sedan följer det eller är på avvägar.

Färden gick ut till jaktmarken som jag känner rätt väl så jag kunde lägga spåret så att jag nästan kom fram till spårstarten för att kunna lägga ut skinnet strax innan hunden skulle gå spåret. Det känns lite si så där att låta skinnet ligga ute i värmen i flera timmar.

Nån gång hände det faktiskt att klöven var borta. Då hade räven slitit och dragit i snöret, det syntes i marken och till sist tuggat av snöret och tagit med den smakliga älgfoten. Svante stod rätt så snopen och spårade vidare på räven sen istället. Sånt händer väl alla.

Framme där jag hade bestämt spåret skulle börja, krafsade jag upp marken lite för att trycka och dra skinnet igenom där. Som om det vore en tja, liggplats eller skottplatsen som rådjuret tryckte lite extra till i marken under skottet. Markerade början med en snitsel och drog iväg. Det blev några fina raksträckor men lika väl många vinklar. Passade på att följa några viltväxel för att sedan vinkla av nittio grader. Lura hunden lite att bara fortsätta springa rakt fram.

Kom fram till några bohusgranithälar och drog skinnet över där också. Tänkte på vinden. Den blåste hårt från sidan när jag drog det över hälen så jag såg till att hålla mig på sådant sätt att doftmolekylerna om de nu skulle blåsa iväg i sidled, kunde fastna vid en mosskant i medvind. Så att hon får en chans att hitta dofttunneln igen och räknade med att hon kommer gå två till tre meter bredvid där jag hade dragit skinnet över berget.

På några ställen där det bjöds tillfälle, skrapade jag skinnet enbart lite högre upp på några trädstammar som om rådjuret vinglade till och ”tog stöd” på träden. Skulle bli spännande om hon fixade det. Fast jag hade inte ”släpuppehållet” längre än 2m ändå, hon måste ju lyckas!

På två ställen stannade jag lite extra, gnydde in skinnet i mossen och drog ut lite hår. Kom på att jag skulle nog haft med en kniv också. Då hade jag kunnat skära loss lite av skinnet och lägga i ”sårlegan” så att det verkligen blir något stopp på hunden när den kommer fram till sårlegan. Nästa gång då.

Efter 890m (GPS är ju underbart) var jag framme där jag hade bestämt mig för att kunna lägga ut skinnet strax innan vi skulle gå. Letade efter några fina små tallar för att trycka ner skinnet och skrapa lite där. Där ska ”rådjuret” sedan ligga.

Hem igen, ta tiden och tillbringa dagen med annat vettigt. Tog fram gitarren och ägnade mig åt finger-slipning och lite extra ”styrketräning” åt vänsterhanden. Ja, skratta inte, man behöver lite ”pumping nylon” för att orka med spelandet.

Efter 5,5h tyckte jag att det var dags att åka. In med terrierna i bilen och iväg. La fram skinnet på tilltänkta stället under tallen och hämtade Sora.

Hon märkte att det var något på gång, sånt har de väldigt känsliga sinnen för och var på spänn när jag bad henne sitta för att själv kolla lite runt ”skottplatsen”.

Jag undvek dock att trampa runt på just det stället som jag började spåret vid utan gick en liten cirkel framför bara för att få hennes uppmärksamhet. För slutligen är det ju så att hunden ska kunna hitta ett spår eller en löpa självmant och oftast nog har även skytten ett fel minne av just platsen där djuret stod när skottet föll.

Eller som Fredrik berättar att snitslarna som bilförarna hänger ut, om den ens bryr sig att markera platsen som de körde på ett djur, många gånger inte stämmer överens med spåret som hunden sedan tar upp och för det mesta är rätt. Så nog är det bra om hunden fixar det självt. Dessutom är spårproven likadan, att man bara får utpekat en ruta eller ett område inom vilket spåret börjar. Hunden ska hitta och de gör den.

Sora satt fint och kollade på mig, jag dockar ut spårlinan, slänger ut den bakom henne, sätter på selen och säger ”Sök spår!”.

Hon går fram till stället där jag hade skrapat lite extra, självklart hade hon redan koll på det. Sen var det bara att gå och le efter henne. Hon följde mycket bra och helt medveten om att hon har något att fixa. Inget strul och inte det där ”Öh, … där ja… öhhhh … oj, där var nåt roligare… hoppsan …hejdå!” som hon så många gånger har gjort under spårning som gjorde att jag tröttnade lägga spår åt henne.

Hon hade fint lagom tryck i linan, det var inga problem att hinna med. Några gånger fick jag upp pulsen då gick hon helt enkelt för snabbt fram. Kallade av henne och satte bredvid spåret en stund för att sedan låta henne fortsätta med ”Spår!”. Hon gjorde det med bravur. Tyvärr sprang hon förbi första ”sårlegan” utan att märka de få hårtofsar. Hade jag inte märkt med en snitsel hade inte jag heller märkt något. Helt upp i spårbubblan i terrierfart liksom.

Vi kom fram till grusvägen, där jag hade dragit skinnet lite längs själva grusvägen för att sedan gå över, hoppa över diket och försvinna in i skogen vid myrstacken. Hon fixade bannimej detta utan problem!

På viltväxeln där jag hade hoppat av nittio grader gjorde hon helt rätt, lät sig inte luras. Däremot uppe på en kulle, där vinden hade dragit bort spåret som jag la i medvind, missade hon vinkeln och fortsatt rakt fram. Den starka vinden hade fört bort spåret verkade det som och hon tog vinkeln ca 10m senare för att slutligen komma upp mot spåret igen där vinden inte varit lika hårt. Med vinden i sidan gick det vidare och fram mot granit hälarna blev det mycket riktigt som jag hade trodd: hunden går i ca 2m nedför vinden längs gräs-/ mosskanten som hade fångat upp doftmolekylerna. Inga problem att spåra över berget. Skit så himla roligt när hon väl går bra! Hon tog sista vinklarna och en raksträcka in i tätningen och ur den och fram till granarna där ”rådjuret” låg.

Mycket stolt matte och mallig terrier får sina korvbitar som belöning och sedan lite lugg och drag med skinnet.
Vi höll väl på några minuter med skinnet och hade lite kul, innan jag tog det ifrån henne för att lägga dit igen. Har ju en hund till som bara älskar att få jobba. Trots att han är blind, så finns det så mycket lust och vilja i honom så det vore synd att inte passa på och gå samma spår en gång till. Även om jag precis har gått det med en annan hund, är det trots allt ett spår som finns som han kan ha lite roligt med.
På vägen tillbaka till bilen kunde jag inte låta bli att berömma henne längs vägen. Pratade och gullade med henne och var så himla glad att hon kanske har börjat förstå vitsen med att spåra. Lilla söta terriern tittade på mig glad och lycklig med sina härliga bruna hundögon som att säga ”Yeah! Det var kul!”

Ut med terrier nummer två som hade fått nog av att sitta och vänta. Fram till starten och på med selen. Jag tog hans huvud i händerna, pussade honom på sin panna (som luktar helt underbart) och sa: ”Så, nu min gubbe, du har näsan, jag har ögonen! Hitta bocken åt mig!”.

Han förstod och iväg gick det. Jag håller spårlinan väldigt kort för honom så jag kan styra honom undan träd och kvistar och hjälpa honom över stenar eller om det blir en grop han skulle ramla i annars. Han vet det och litar blind (ha, ha) på föraren med linan och använder sin näsa istället. Självklart går det mycket, mycket långsammare med honom än med Sora.

När han kunde se hade han samma terrierfart så man knappt hängde med. Men nu går det i pensionärstempo. Det gör gått också. Han missade första sårlega också, fick ringa vid några vinklar. Han strulade vid grusvägen och detta är nog tack var att han inte ser. Allt blir nog lite omständligare och tappar han bort sig något, blir det långt innan han är tillbaka i spåret igen, då han under tiden snubblar eller går in i ett träde eller vad som. Jag fick rycka in och hjälpa lite och satte på honom på spåret på andra sidan grusvägen igen. Då gick det vidare.

Hela vägen fram till bockskinnet! Duktiga lilla Svante! En liten kämpe som nog har det rätt så jobbigt med tanke på att han så gärna hade gjort det oftare. Men att spåra blind och förlita sig att föraren hjälper och samtidigt hålla koll på allt annat med bara näsa och hörsel har jag märkt tar mycket på krafterna på honom. Mentalt framför allt. Så det spåret på 890m var som att tidigare spåra två kilometer med honom. 

Nöjd och belåten fick han bära fram skinnet till bilen.

Nu ligger skinnet i frysen för nästa gång. Jag kan bara rekommendera er som vill träna sina hundar: passa på när ni fäller ett vilt eller någon annan har skjutit något: ta bakklövar, ta lite skinn, det måste inte vara mycket, lägg det i frysen och plocka fram när suget till lite hundträning kommer. Några gånger har jag även stannat bilen längs vägkanten när jag hittade påkörda harar, rävar eller ekorrar.

Fungerar utmärkt att använda de för en snabbis på vägen hem från jobbet. Bara ta med, gömma nånstans för att hämta på kvällen för lite spår eller apportträning. Sen gör det alltid gott om man har någon att prata med, någon som kan lägga spår och gör det mycket, någon som det är roligt att lyssna på när han eller hon berättar om sina riktiga eftersök. Det ligger mycket nytta i att lyssna på deras berättelser hur de gör och hur hundarna beter sig och hur viltet har gjort och hur det reste sig och så vidare. Från detta kan man sedan dra lite slutsatser om hur det vore klokast att lägga spår och hur man kanske kan bygga in vissa moment som man vet eller fått veta händer ute ”på riktigt” om vi säger så. Nog ska jag fortsätta ringa Fredrik i Småland då och då och höra vad han har att berätta.
Med Suchenglück och Waidmannsheil.
Ho-Rüd-Ho.

Jag vet inte vad som gjorde att jag just idag fick en enorm lust att ta mig ut och smyga. Det blåste halvt orkan, hade regnat en del under dagen men redan när jag satt på kontorsstolen så kunde jag inte låta bli att tänka annat än att plocka fram bössan, ta med hunden och ut till skogen. Sagt och gjort. 

Sora blev helt av sig när hon fick se vilka kläder det var som kom fram. Svante med, men han fick tyvärr stanna hemma idag.

Väl framme vid marken parkerade jag bilen, fyllde magasinet med Norma Oryx, satt på hörselskydd och kikaren runt halsen, min fina underbara filt-ryggsäck, som jag fick i 30-års present av mina föräldrar, fylldes med vattenflaska, kniv och bärrem. Bara hunden kvar då. Konstigt nog så verkar hon förstå att det inte var dags för henne att släppas utan att hon ska gå bredvid mig i ”pyrsch-koppel” och hålla truten.

Kopplet förresten är ett helt i läder, utan metall som kan skramla. Halsband och koppel är ett stycke som träs över hundens häls och hängs runt jägaren och hunden får helt enkelt följa med på vänster sida.

Har tränat detta mycket med Sora och hon har varit med några gånger så hon vet vad om förväntas av henne. Hon är även väldigt bra att ha med på just smygjakt eller sitta i pass då hon har ”Standruhe” nog att hålla sig lugn och tyst och bara titta utan att gnälla, yla, skälla. ”Standruhe” är ett tyskt ord för just ”vara tyst på pass”.

I Tyskland brukar jägaren ta med sin hund till passet eller kvällspyrsch och det är därför väldigt viktigt att ha en hund som bevarar lugnet även när viltet visar sig så man kan komma till skott.

Som sagt, Sora kan detta, hon håller sig perfekt på min vänstra sida och vi kunde smyga iväg.

Började att gå genom storskog fram till ett hygge. Vi stannade jämt och tätt för att kika och hinna se någon rörelser, dock inget fanns att se. Framme vid hygget som håller på att växa upp, vek vi av mot åkrarna och smög längs åkerskanten. Vinden blåste oss hårt i sidan så jag valde att gå in i skogen igen, gå motvinds upp mot vändplanen.

Vi strök längs några skogsdungar och vidare upp mot norra åkern i sidvind, men inga rådjur att ser, inget annat heller för den delen. Jag hade redan hunnit tänka att vi ska bara genom den unga lärkskogen upp på en kulle där man kanske kan se lite, dock hade jag inga större förväntningar eftersom det knappt går att se något längre nu när lärkarna har hunnit växa upp till tre meters höjd.

På terriern kunde jag se att det fanns något i djungeln bland lärkarna så vi gick väldigt, väldigt försiktigt längs en gammal stig och igenom första delen av lärkplanteringen. Sora drog då och då i kopplet och ställde sig upp på bakbenen för att få bättre vittring i motvind. Fick bestämt be henne att sluta med det och kände mig lite irriterad över att hon höll på så här. Men, åt andra sidan var det nog lika bra eftersom jag själv var lite mer på vakt då det absolut tydligt fanns något i närheten.

Vinden blåste hårt i ansikte på mig, terrierns öron fladdrade i kvällssolen och steg för steg, sakta, mycket sakta och med bössan givakt, tog vi oss långsamt genom lärkarna på en viltväxel upp mot kullen. Som tur var så hade det regnat mycket under dagen och veckan som gått så kvistarna jag råkade ut för att trampa på gav inte ifrån sig mycket väsen och det lilla som kanske hördes dränktes i blöt mossa och vindens sus. Uppe på kullen såg jag enbart en härlig lärkskog breda ut sig runt mig och kullen, den vaggade och vajade i vinden. Sora stod på bakbenen emellanåt och allt eftersom vår försiktiga förflyttning kunde jag till sist ställa mig i skydd av några låga tallar. Här är det lika bra att stå stilla ett tag tänkte jag, sen bryter vi och går hem.

Stod där, såg ut över skogen och tänkte att jag har det ju så underbart här med min hund, när det plötsligen rörde sig något direkt framför mig. Spänningen steg, terriern såg det också men höll sig lugn, jag drog kopplet lite extra åt så hon inte skulle komma i skottlinjen om ifall att hon skulle få för sig att kasta sig framåt.

Så kom den fram igen, en get, i härlig röd päls gick hon och käkade på några örter. Jag såg inte vart hon tog vägen sen eftersom tallarna jag stod bakom skymtade siktet. Nå, i alla fall har vi då sett något! Det gjorde redan hela kvällen värt att kallas för lyckat. Ser dock på terriern att det är något annat som fångar hennes näsa. Det rör sig något mer i lärkarna, pulsen klättar upp igen och ögonen letar, letar och söker efter rörelse och sommarröd rådjurspäls. Nästan som en chock men ändå inte såg jag ett till rådjur helt lugnt och oberörd komma ur lärkskogen upp på kullen där jag stod.

Jag vågade inte röra på mig förrän att rådjuret försvann bakom tallen så att jag kunde lyfta kikaren utan att själv bli upptäckt. När den satt uppe på näsan vågade att böja mig lite i sidled för att möjligen få in viltet i kikararen och kunna avgöra vad det är för djur. Så böjer jag mig några decimeter, försiktigt så att det inte blir varsel mig, böjer mig lite till och lite till så kom HAN upp i kikaren. En bock!! Attans, det var bannimej en bock! Med fina horn och vacker som en dag! Oj, skulle detta vara min chans att få skjuta en bock!? Det var ju länge sen jag lyckades sist, då jag brukar gå med hund i drevet och då blir chanserna inte så många. Det är nu eller aldrig hann jag tänka, byter kikaren mot bössan, osäkrar, håller inne, andas djupt några gånger och böjer mig i sidled igen för att se honom. Han stod där, kliade sig med bakbenen bakom örat, tittade, började äta på något gott och bara fanns där helt ovetande om att jag stod bakom granarna. Vinden blåste hårt från sidan, han hade inte alls känt av mig så det var helt perfekt förhållande. Nu eller aldrig får det mig genom huvudet igen! Min chans! Ta den! Andas djupt, blunda, ta försiktigt ett steg i sidled så jag får fri skottlinje. Eller nej, kanske bättre att stå kvar och vänta tills han går självt framåt några steg?!? Jag flyttade på mig lite, lite bara så jag fortfarande skymtades av granarna, bössan vilade uppe vid axeln, terriern fick sitta stilla, det gjorde hon med bravur. Pulsen lugnade sig något, jag ser honom äta och titta sig omkring, vinden var min stora hjälpredare idag! Så tar han två steg framåt, jag har honom på 50m, perfekt sida, kramar och skottet går. Det blir ett skutt uppåt och sedan ligger han. Min bock!

Jag laddar om rent automatiskt, så att det finns skott i loppet om i fall att han reser sig igen, men det är tyst och stilla igen, bara vinden som susar.
Patron ur och släpper terriern. Hon far fram till honom, kontrollerar med ett bestämt grepp runt strupen så han verkligen är död. Det var han, perfekt lugnskott.

Jag var helt tagen av en sådan här perfekt dag! Jag bara sitter en stund i mossan, bredvid min just skjutna smygbock, tittar på honom och kan inte mer än vara tacksam över en lyckad jakt. Terriern får posera med bocken och ryggsäcken innan jag får ta ur honom. Jag delar bytet med min underbara hund, hon får smaka på njure och hjärtat, sen vaktar hon över mig när jag knyter ihop bockens fram- och bakben för att bära hem honom. Tyckte att det kändes ovärdigt att dra honom genom skogen och längs grusvägen sedan så jag bar honom på axeln fram till bilen. Tung var han får jag säga så jag var väldigt glad att äntligen kunde lägga in honom i bagaget.

Förvarnade min sambo om att vi kommer ha lite kvällsjobb, så han stod beredd när vi kom hem, vi flådde och bestämde att vi skulle stoppa upp min fina råbock!

Så sent som halv tio på kvällen när vi var klara, ringde jag till konservatorn som svarade glatt trots den sena timmen. Jag var välkommen tidigt på morgonen nästa dag att komma med bocken och lämna in honom.
Han ska få en äroplats hemma i vårt hus! En jakt att minnas, en helt perfekt kväll, tack min Sora att du var med och tack min fina bock!

Waidmannsheil!

Ho-Rüd-Ho.

Vad underbart det var att se halva jaktlaget igen. Även om jag ser några av de via jobbet då och då, så är det alltid med stor glädje som jag kliver ur bilen framme vid samlingsplatsen och få se och krama om alla.

Självklart var det mycket vi hade att berätta för varandra, både hur sommaren gått, hur semestern var, vilka djur man såg vid senaste revirgång eller hur bockjakten blev. Allt eftersom var och en hade bidragit med sina historier var det dags att dela upp oss i små grupper av två och två för att traska iväg med röjsåg och sekatör. Jonas och jag tog passen vid äpplegubben och vid stora gärdet. Där vi kunde konstatera att ingenting hade växt så pass att det skulle behöva klippas. Vi tåg några grenar och små buskar, resten var ändå ungplantering som växer upp med ung sly så nog är passet kört om några år. Vi samlades åter och gick iväg tillsammans för att göra om några pass och flytta på ett annat. Sen var vi nöjda och tyvärr hade de flesta lite bråttom hem så det blev ingen grillning.

Jag hade med mig svampkorgen och tänkte gå en promenad med hundarna. Det gör ju alltid gott att gå igenom delar av marken, se vart viltstigarna finns och om rådjuren fortfarande har samma tillhåll. Såg en del fejningar efter bockar och en häxring från brunsten.
Nu finns det även ett och annat vildsvin på marken. Det syntes tydligt på några ställen där skogen helt har blivit omvänt under sommaren.

Vi gick och hade det gott. Sora i koppel, blinde krigaren fick gå i lång lina som han släpar efter sig. Det är enklare så, eftersom han inte kan ha koll på om han går på rätt sida om träden så han inte fastnar i kopplet mellan mig och trädet. Jag hade precis hittat en skördefest med fina soppor och hade börjat plocka de, när jag såg hur resten av Svantes 10m lina försvann ner för en liten slänt. Gubben hade haft något i näsan, det såg jag tidigare och Sora var intresserad hon med. Fick snabba på med svamparna och springa efter gubben. Han kommer ju inte så långt i sin lugna takt och vi kom ifatt honom på noll tid, men han gick där i sin bubbla med näsan i backen efter ett spår. 

Det visade sig vara älg. Ett ypperligt tillfälle för båda hundarna att få spåra tänkte jag och så la jag ner svampkorgen, tog två ordentliga grepp om båda terriers koppel och så gick vi iväg. Svante minns jag älskade älg. Fanns det rådjur eller älg, valde han älgen. Det märks fortfarande att han har sin jaktlust speciellt knuten till just älg. Rådjur reagerar han inte lika stort på men älg ska han iväg. Minns förra säsongen när han gick löst bakom mig och Sora var iväg på sök, fick han upp älgslag och drog iväg. Sora hittade samma spår längre upp och kom fram före honom men båda kunde då stå en halvtimme och skälla älg. Det var en fin ko som helt oberörd stod och tittade på de två. Vi hade då tyvärr redan fällt vår tilldelning av vuxet djur, så jag kunde bara stå där efter jag smög fram och titta på spektaklet med ett brett leende av glädje.

Men hur som, idag var det inte dags än att ha lösa hundar utan de fick spåra i lina fram till markgränsen. Det var ändå en väldigt bra bit som vi kunde spåra eftersom älgen hade valt att gå in i marken och lite runt där för att sedan går ur. Väl framme vid gränsen fick jag kalla på de och säga ”gå-hem”. Detta har alltid fungerat med Svante. Han valde då samma spår tillbaka som han kommit. Det var lite av en trygghet för mig med att när jag gått vilsen i skogen kunde säga till Svante att han skulle gå hem, så fixade han vägen. Det kontrollerade jag många gånger förr när jag la många spår åt honom. Som tur var så har jag inte gått vilsen någon gång än, men det känns ju bra att ha en hund som kunde förstå kommandot ”gå-hem”. Sora är tyvärr alldeles för okoncentrerad och hittar än det ena än det andra längs spåren jag lägger åt henne, så henne ska jag inte lita på att hon hittar rätt väg tillbaka.

Men min gamla krigare gjorde det och vi fann tillbaka till svampkorgen.
Nu som 40-åring tyckte jag att jag var värd en fika i skogen, så ryggsäcken fälldes upp, kaffetermosen åkte fram och en smörgås satt som klockrent. Ni som är ute mycket vet hur underbart det är att ensamt sitter någonstans i skogen, sina hundar nöjda bredvid, en varm kopp kaffe och bara få vara. Absolut balsam för kropp och själ får jag erkänna.

Vi fortsatte vår runda, hittade mera grisbök och svampar så korgen var full när vi kom fram till bilen igen. Hemma återstod bara att rensa och skära allt i små bitar. Det blev en jättegod gryta med smörstekta svampar, potatis till det och en god öl. Simpelt och gott. Resten av svamparna ligger på tork nu och blir ingredienser till såsen som förhoppningsvis älg- eller rådjurssteken ska ätas med.
Ha det gott.

Ho-Rüd-Ho.

Tog under veckorna som gått härliga cykelturer med lilla råttan. Hon är en ren fröjd att ha med på skogsturer tvärs i skogen. Eftersom hon är fyr-hjulsdriven kommer hon fram bra, delvist bättre än jag på cykeln och det gör att jag kan få ta i ordentligt så det blir träning för mig med.

På grusvägar är det liksom inget roligt då hon inte orkar hålla högt tempo i mer än några kilometer och därmed blir det mest lull-cykling för min del. Men, skogsstigar, viltväxel och små grusvägar fungerar som träningsbana både åt mig och terriern.

Svante får tyvärr stanna hemma. Som blind är det inte lätt att hänga med och han har aldrig haft samma driv och lust att springa bara för att springa som hon har.

Hoppas på så sätt även få igång henne inför stundande jaktsäsong. Drygt tre veckor kvar, nedräkningen har börjat.

Ho-Rüd-Ho.

Årets höjdpunkt för min sambo. Lite samma som första oktober alltid är ett magiskt datum för mig, så är cykelvasan och färden från Sälen till Mora den cykeltävlingen som all träning verkar gå ut på. I år så hade vi bestämt att även jag skulle ta hela sträckan och inte 45km som jag cyklade i fjol. Lite träning och egen cykel hann jag ju med.

På något sätt är det verkligen en liten höjdpunkt även för mig, då resan till Sälen och boende i en liten fjällstuga är lite som en kortsemester. En välkommen brytpunkt i vardagen utan att den tar flera veckor. Vi åkte upp den nionde och installerade oss i stugan på högfjället. Ett fint litet stugby som nog är rätt så tomt på sommaren för att fyllas med cyklister under sommarens vasavecka.

Öppet spår som jag skulle ge mig på, cyklades på fredagen, motions spåret där Fredrik hade kommit in via sina tävlingsresultat, gick av stapeln på lördag. Söndag fick 45km och 30km starta.
Stugan visade sig vara väldig mysig! Utanför vräkte regnet ner och det blåste rejält. Jag tyckte faktiskt lite synd om mig då väderprognosen inte visade någon vidare förändring av vädret inför morgondagen. Inte var jag sugen att cykla 90km i regn och lera….

Kvällen tillbringades med ett besök på Lindvallen. Där var det värsta cykel-folkfest med massor av cyklar som kunde provas, mycket nyheter och ja, ni vet, små presenter med reklam på som man fick med sig. Vi hämtade nummerlapparna och chipen som ska fästas på foten så tiden blir registrerad vid varje kontrollstation. Klisterlappar skulle fästas på cykeln och väskan som man tänkte skicka med via transport ner till Mora så att duschkläder var framme när man svettig och smutsig kommer i mål.

Vi sov gott trots smattrande regndroppar mot fönstret men när jag vaknade på morgonen som jag skulle starta och såg att det fortfarande regnade, sjönk min motivation. Vi hade fixat färdigt nummerlappar, cykeln och väskan kvällen innan, så det var bara trä på sig cykelkläder och dessa underbara cykelbyxor som man känner sig som om man bajsade på sig.

Vi körde ner till starten, det regnade fortfarande och var gräsligt kallt och det var allmänt synd om mig. En inbiten supercyklist struntar i vädret och kör ändå. Men jag är ingen sådan utan mer en ”ja, varför inte”-cyklare.

Fredrik fixade min ryggsäck med sockervatten även kallad ”sportdryck”. Jag hade fått nedskriven på en lapp på vilka kontrollstationer jag skulle trycka i mig vilken sportgel eller super-müsli-energi-bar eller om jag skulle ta en banan. Allt efter schema så man håller orken uppe.
Sen hände det: det slutade regna när jag rullade in på startfållan!!!

Startskottet gick. Ni som har cyklat cykelvasan vet vilket spektakel det är! Musik, åskådare, glada cyklister i rena mänger en speaker i tornet som håller igång. Det är verkligen något alldeles speciellt att åka genom startfållan med sin grupp av 200 andra cyklister, höra sin chip pipa till när vi kom över mätningen, följer de första hundra meter efter en ”Wasaloppsbil” som guidar längs vägen den första biten för att sedan ta i och cyklar till Smågan, första kontrollstationen.

Vägen /stigen vi cyklade på var rätt blött, lera skvätte upp flög i ansikte, på kedjan och drevet, ryggen fick sitt tydliga ”cykla i lera-streck” men gud så roligt det var ändå.

Mångsbodarna och Risberg passerades, jag tryckte i mig en gel. Herren min vad äckligt det är! Men, det skulle hjälpa kroppen att ha nog med energi för att inte få kram eller slut på bränsle. Fredrik tog bilen mot Mora och jag fick se honom vid nästa kontroll, Evertsberg och även vid några utstick till stora vägen, där vasaspåret går längs med vägen till Mora. Han och många andra åskådare längs spåret hejade och ropade eller hade med sig ko-bjällror.

Jag kom till Oxberg, kände mig toppen, cykeln bara rullade även uppförsbackar verkade den ha el-drift. Många hoppade av sina cyklar och ledde några branta backar, men ack min förvåning, träningen hade gjort nytta, jag bara paddlade upp! Mera gels och några bananer samt blåbärssoppa och vidare går vägen till Hökberg. Mitt mål var bara att komma i mål och att komma under fem timmar. Inte hade jag tänkt att slita häcken av mig utan det skulle vara roligt. Fredrik ropade till mig vid Hökberg att jag nog skulle klara under fem timmar om jag höll igång. Öh. Ja. Då så. Trampa på. Eldris nästa innan man tar de sista kilometrarna in till Mora. En sista gel för lite extra bränsle och det var faktiskt bra jag tog det: det kom några backar som sög i mina ben, men nog klarade vi, jag och cykeln, att komma upp.

Ner till Moras camping med oändliga massor av folk som står längs spåret och hejar. Och så kom det! Sista biten, bestående av en jäkla gångbro som man ska cykla uppför för att komma över en bäck. Många, väldigt många tar ut sina sista krafter här just i denna ”backen”, många, väldigt många kedjor hoppar av just i denna löjliga ”backen” och många, väldig många får en rejäl kramp eftersom de ju ta i och suger ut det sista ur sina ben. Kantrade av åskådare som ropar och hejar och pushar en att ge det sista.

Jag drog lite extra jag med, men visste att det inte ge så mycket mer än kanske någon sekund och inte ville jag ha kramp de sista 600m! Då var ”backen” avklarad och alla som rullar utför gångbron suckar lättat och tror att nu är det bara rakt fram till mållinjen. Men nix. När man just har sugit ur sockret ur vaden, kommer det en jäkla löjlig dock i sammanhang gräslig backe till!!! Många, väldigt många ropar ”nääää, jag orkar inte mer!”, följd av de som står och hejar ”Jo, det är bara några meter kvar!! KÖR!!!” och många, väldigt många som inte har fått sin kramp i första ”backen” för den nu. Aj.

Jag klarade mig, även om jag tänkte nä, jag orkar inte mer nu.
Sen är det rakt fram, 500m på asfalten in mot mål. Chippen piper och registrera målgången med tid, de som ”följer” en, får alla tider från varje kontrollpunkt per sms och så självklart även målgången.

Mycket nöjd och rätt så slut kunde jag då skriva upp att en punkt av min ”to-do-lista” är avklarad: Cykla cykelvasan 90km. Kom i mål efter 4:49. Så klarade jag även mitt andra mål. Duschväskan var framme, cykeln fick man säkert parkera på bevakat cykelparkering och det var inte ens kö i duschen.

Vilken känsla, vilka endorfiner som frigörs, vilken fest både före och efter!

Vilket engagemang av alla de funktionärer som står längs hela banan, som kör runt i spåret, hjälper, reparerar och stöttar cyklister. Om ni nånsin tänkte att kanske cykla Cykelvasan: GÖR DET! Det finns inte mycket att jämföra just denna helt underbart koordinerade tävlingen med och det bästa av det hela: Du måste inte vara inbiten supertränad cyklist! Har man bara en någorlunda bra cykel och har man bara cyklad lite innan, så klarar man det!

Dagen efter blev det Fredriks tur att cykla, under tiden följde jag och hundarna med längs spåret och tog emot honom i målgången. Självklart var han mycket snabbare, men han hårdtränar ju.

Vi stannade tills på söndag, gick en fin tur på fjället med hundarna innan det var dags att ta farväl från Sälen och Högfjället och köra hem. Vi ses nästa år igen, garanterad!

Önskar er tur i spåret!

Det började med att jag hade skit tråkigt idag. Huset behövde dammsugas. Värmen var redan tryckande på morgonkvisten men vi tyckte det var dags att fixa det. Hundarna fick vara nere på gräsmattan i skuggan under grannens tall. Med jämna mellanrum kollade jag ut genom fönstret, bara för att se att de är kvar. Vart skulle de egentligen ta vägen?!? Men, ändå.

Svante hade lagt sig för en tupplur, Sora hade lagt sig hon med. Nästa gång jag tittade hade hon tydligen gått ner för slänten mot grannen. Nå, hon får väl göra det, är säkert svalare där bland buskar.

Tänkte inte mer på det utan jag visste ju att hon inte kunde nånstans utan hon fick väl vara där. Nästa gång jag tittade såg jag flera högar jord flyga genom luften och upp på slänten. Hon hade skit tråkigt, gått ner till tallens rot och börjat gräva.

Innan jag kom på henne hade hon kunnat hålla på i kanske en halv timme så hålet hon fixade var rätt ok stor, hon helt inbakat i jord och över lycklig över att ha utfört uppdrag ”gräv ner till China”.

Jag fick slänga in henne i badkaret och skubba rent henne med grönsåpa. Badkaret fick saneras. Och jag fick börja om med städningen i badrummet.
Låt aldrig ha din terrier ha tråkigt. :-)
Ho-Rüd-Ho.

Nä, vi har ju inget hav där vi bor. Nej, vi har inte nog med storm och kust. Jo, det har vi egentligen, men vi har ingen sandstrand, bara granit.

Då var det dags för årets semester, och som året innan och året innan dess och innan dess så åkte vi ner till Danmarks västkust, närmare bestämt till Hennestrand. En vecka njutning av sol, strand och hav, lite som Spanien men ändå inte. Tyskar överallt så jag kände mig nästan som hemma. Mycket cykling och långa promenader, kvällar vid havet med fötterna nere i den varma sanden. Hundarna hade det väl rätt så gott de med. Synd om de bara, de fick ingen pizza och ingen glass.

Vi har ju varit här många gånger tidigare. En underbar plats på jorden, mitt i Sverige. Lite som en mini Gran Canon, lite av den röda savannen i Afrika eller som lagunens blå vatten. Kinnekulle. Här har nog historien lekt sina spel, delvis brutala och delvis som Sveriges staplande steg framåt till nuvarande rike.

Idag tog vi cyklarna och tog en heldag runt på underbara vägar och stigar, genom stenbrottet och förbi kyrkor. Mötte gamla industribyggnader och gårdsruiner från 1800, blandad med stekheta sommarvärmen och glass i hamnen.

Ha det bra och njut av sommaren!

Har köpt ny cykel.

Tyckte det var dags att kanske göra något mer ihop med sambon eftersom jakten, hundar, häst och jobb gör att vi knappt gör något ihop. I princip. Nu har jag alltså fått för mig att jag har lite tid över som jag kan spendera med min andra hälft, cyklandes och svettandes tillsammans. Jaha. Bra tanke.

Vi har hittills cyklat en hel del ihop, sen har terriern fått några kvällar bredvid cykeln med. Hon behöver liksom lite motion och hålla igång så det passade alldeles utmärkt att jag hittade en fulldämpad cykel som går att cykla i skogen med. Jag får lära mig lite teknik, dock är jag alldeles för feg för att ta vissa partier men, är man inte 20 längre och vårdslöst orädd, så är det helt ok att hoppa av och leda, tycker jag.

Vi har hunnit cykla några små ”cykeltävlingar” och jag har stolt kunnat stå på prispallen. Ha, ha, det gäller bara att starta i rätt klass. Inte många damer och då får jag chans! Trots att jag inte är super cyklisten. Så, nog med detta. Cykelvasan nästa och terriern är mig en underbar träningspartner. Hon är kvick som sjutton och nog är hon släkt med Duracell-kaninen. Eller så käkar hon uran i smyg och har ett litet kraftverk att ladda med. Men hon tar liksom inte slut. Kör vi igenom skogen, så är hon ju dessutom 4-hjuls-driven, så blir det ordentligt med träning för mig och lagom lunk för henne.

Ibland tar vi en liten paus, sätter och längs en åker och tittar på rådjuren som smaskar i det gröna som dock kunde vara grönare om det hade regnat något.

Måste erkänna att det är på tok för varmt nu. Knappt man orkar något annat än att gå ner till vattnet och doppa sig. Tyvärr så tänker alla samma tankar som vi och stranden och kustområdet kryllar av folk och badgäster så det blir lite annorlunda bad med hund nu. På en tidig morgonpromenad blev det en liten snabbis till havet och in med hund. Jag utan badkläder ville också ha lite avkylning. Tur man går i kortbyxor. Terriern var nöjd i alla fall.

*******

Grattis din lilla råtta! Hoppas på många roliga år till!

*******

… får konkurrens.

Nog är Svante blind och nog springer han än i träd eller möbler. Men när det gäller bollar är han helt klart enastående. Jag vet inte hur han bär sig åt, men han kastar sig rakt ut när jag sparkar iväg bollen, han fångar den som vilken seende hund som helst och så kör vi om och om igen på detta vis. Om jag inte har lust att kasta boll åt bollidioten, så fixar han det självt. Men en boll eller toffel eller vante eller vad som helst i käften, går han och rullar en boll framför sig genom huset. Vet inte hur han kom på det, men det är nog hans grej.

Har han rullat färdigt, tar han bollen, gräver ner den i sitt liggtäcke, gräver ur den igen och gräver ner igen. Paddlar med frambenen för att gräva fram bollen och puttar in den med nosen när han fått ur den.

Så kan han hålla på och sysselsätter sig själv när ingen ha ork eller lust att hålla på med honom.

Nu kanske den ena eller andra säger att en hund ska vara lugn och tyst i huset, ja, ja... Han har liksom lite extra friheter som blindstyre så han får hålla på med det, bara så han är glad. När han är klar med sitt, är han nöjd och sover med bollen i käften och drömmer nog om sina gångna dagar som jakthund.

Måste bara lägga upp något helt annat än terrier eller jakt.

Som civilingenjör och inbiten stålbyggnadskonstruktör blir jag helt av mig när jag får se något sådan ljuvligt som idag.

Vi tog en sväng längs slussarna i Trollhättan, vädret var underbart, vi fikade i sluss cafét och hade en underbar tid bland industrialiseringens milstolpar: slussar i alla möjliga former, kraftverk, fördämningar, broar i betong, stål, granit och sedan denna ljuvliga skönheten: en kran, byggd i början på 1900 för att frakta ned byggmaterial för att bygga ett vattenkraftverk längs Götakanalen.

Helt i stål, för er som kan, så ser ni hur ingenjören följer kraftflödet och fördelar stålet, strävor, balkar så att man minimerar material behov och följer snittkrafterna från upptag ner till grund. Vilket konstverk och ändå ”bara” en nödvändighet för att människan ska ta sig vidare i sin utveckling.

Har ni vägarna förbi Trollhättan, ta och besök slussområdet! Om inget annat finns det goda räkmackor.

Min lilla syster vet exakt vilka typer av presenter jag blir glad av.

Dels så hatar jag att handla kläder. Det finns inget värre för mig än att vilsen leta runt i klädaffärer, ta än det ena än det andra plagg, prova, dra, slita, kolla och se hur tiden bara springer iväg och man egentligen kunde göra så mycket annat istället. Så otroligt glad blir jag då när min lilla syster som älskar handla just kläder, går och köper kläder till mig som födelsedagspresent. Dessutom så vet hon att jag älskar mina hundar och då gick hon och handlade lite smått och gått åt de också när de hälsade på oss sist.

Nu är vädret fint och hundarna älskar att ligga ute på altan och sola. Då passade vi på att bjuda de på några av benen som min syster hade med sig. Stora härliga dinosaurieben som de fick sitta i några timmar och tugga på. Vilken lycka liksom.

Svårt att förstå hur tiden flyr. Ibland känns det som om man inte hinner ikapp allt som finns längs vägen i livets gång. Idag var det min tur att fylla jämt, det skulle självklart firas. Min familj kom ända från Berlin, föräldrarna, min älskade lilla syster med man och barn. Vi hyrde en liten stuga, helt ensamt ute vid fjordens strand. Ungarna kunde leka dagarna ut, hundarna springa lösa och vi övriga kunde sitta och prata timmarna till ända tills solen gick ner i väst.

Vi hade några helt underbara dagar och med stor sorg vinkade jag av min familj när veckan hade gått och de reste tillbaka till Berlin. Återstår härliga minnen, en glad 40 åring och en jaktterrier som nästan hade fått dö på lilla Marias marsvin när vi inte hade koll på henne. Terrier.

Tja, jakten slut, längtan stor.

Under tiden tillbringas dagarna som vanligt folk på jobbet, med sambon, hästen och promenader i underbart vinterlandskap. Bjuder på en bild ”Missnöjd terrier i snö”.

Ha det bäst, gott folk.

Säsongens sista jaktdag och vilken lyckad dag det blev. Kunde än en gång konstatera att jag har en underbar jaktkamrat och vän som jobbar som hon ska! Men, från början då.

Vi samlades kl. 7:00 vid sågen för tjat och passfördelning. Vi blev rätt många eftersom det ju var sista drevjakten för detta jaktår och alla ville nog ut en sista gång. Terriern och jag skulle gå i första såten från ena hållet, drevern från längst bort andra sidan såten. Tog bilen runt, satte på GPS-en på en ivrigt gnällande terrier som visste vad som stundade och väntade på passkyttarnas besked.

Äntligen lös sprang hon för kung och fosterland, sökte stort och vid som för visa: ”Matte, jag har lärt mig mycket denna jaktsäsong!” Så får hon upp ett rådjur bra långt ifrån mig, driver så skogen sjöng med runt i kullarna, det buktade som om hon vore en tax innan det gick i pass hos Dennis efter 20min drev. Ni som har hundar vet hur ens hjärta slår ett extra slag när skottet ekar genom skogen och GPS-spåret visar att det är från passet dit hunden är på väg. När skytten glad meddelar att viltet ligger och terriern efter någon minut kommer fram till bytet, ja, då var min dag perfekt.

Lyckligt nog så är Sora inte den hårt bytesmedvetna terrier. Svante släppte aldrig något vild, levande eller död, det var hans och han ställde sig på det och intog segerplatsen. Sora däremot, tittar på det döda viltet, nästan som en stövare som puttar på haren efter skottet som att säga: fortsätt nu, vi hade ju kul. Finns det inget mer att göra, det vill säga drevet är slut och hon behövs inte för att hålla det kvar på platsen, luktar hon bara på det, vänder på klacken och återvänder till mig. Ganska praktiskt, då hon idag hade sprungit en bra bit och jag hade behövd röra på mig rejält för att komma fram och hämta henne.

Så efter ytterligare 15min var hon tillbaka hos mig, tittade på mig och försvann ut till skogs igen. Jag ser på GPS-en att hon söker stort och fint ut igen, hon väcker på något men får inte kläm på det.
Vi bryter såten för avhämtning av rådjuret, jag kopplar henne och tar mig upp på berget för nytt släpp efter alla är på plats. Drevern hade under tiden fått upp ett fint drev på andra sidan marken, tyvärr gick det ut till sist och de försvann mot Bengtsfors. Typ.

Såten visade sig dock vara helt tomt så vi bröt igen för omplacering till andra sidan marken, där drevern inte hunnit gå igenom innan det gick ur. I bilen bort pratade Tomas om att han hade sett rådjur smita över till just såten vi skulle gå igenom nu, så alla var på helspänn när terriern släpptes vid kraftledningen. Nog hade rådjuret passerat här för ca 30-45 minuter sedan, då Tomas hade sett det gå över vägen och Sora visade tydligt att det var mycket intressant att kolla. Tomas går med mig en bit inåt marken, terriern är ute och följer spåret.

Jag hann precis släppa av Tomas i sitt tilltänkta pass när hon drar igång sitt drev. Jag blev så otroligt stolt på henne, hon drev som en gudinna, det buktade runt oss i marken, gick i pass hos Henrik som dock bommade och fortsatte över vägen och in i såten vi hade jagat i tidigare. Min lilla jakthund höll i, drev runt dammen uppe på berget, ner längs åsen och över vägen igen. Jag håller andan när hon korsar vägen, ser att markören flyttar på sig mot vägen och över och fortsätter inåt såten igen. Som tur är så är vägen inte så där jätte trafikerad, det räcker med en bil vid fel tidpunkt, men det gick bra.

Nu var hon och rådjuret inne i såten och kom närmare området som vi hade placerat ut oss. Jag visste på ett ungefär vart skyttarna satt, tittade emellanåt på Astron, bara för att se, hjärtat hoppar till än en gång när jag ser att rådjuret följer stråket som leder fram till Dennis igen.

Han förvaltade chansen väl, mycket väl och blev skyttekung idag. Två rådjur, båda för min underbara lilla Sora! Vilken dag, vilken avslut på säsongen!

Tack för idag, tack alla i laget för ett härligt jaktår, nu är det bara 7 månader kvar så är vi ute igen!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

... hann vi dock inte ut. Eftersom vi ska jaga en sista gång med jaktlaget ute i kusttrakten imorgon, bestämde jag mig för att bara åka ut en sväng och låta henne springa löst en stund så hon har rört på sig. Snön hade under veckan både smält lite gran och fryst till igen och egentligen hade jag hoppats att det inte var skare på det tunna snölagret som fanns kvar. Men nog tog frosten i ordentligt när jag väl kom fram till marken och sög åt sig dofter så min lilla terrier fick rejält svårt att ens hitta något som luktade intressant. Något drev fick vi inte till, däremot en hel del fina spårningar av diverse slag. Hon jobbade fint och försökte verkligen, ibland kunde jag se att någon hade gått här under natten och rimfrosten slöt om spårstämpeln. Så nog försökte hon men fick till sist ge sig eftersom det inte blev färskare så att hon skulle kunna driva. Vi spårade flera gånger tillsammans fram till markgränsen, där fick hon fortsätta självt, men det tog inte långt innan hon släppte och kom tillbaka.
Ja, så kan det vara. Landskapet och vädret var magnifik och helt magiskt vackert, balsam för själen i alla fall.

Eftersom örat skulle få läka klart, blev det ingen dag i skogen igår. Men förklara det för en terrier och även för mig själv. Snart är det ju ändå slut med löshundsjakt för vår del så idag fick det bära eller brista med örat, det skulle ut. Och örat höll.

Under natten hade det kommit en del snö här vid kusten. Inåt landet brukar det då bli lite extra så vi kunde gladeligen konstatera att terriern nätt som tätt försvann i snömassorna. Tyvärr har det antingen inte rört sig mycket eller så har snön kommit så pass tidigt på morgonen satt spåren snöades över. Hur som, temperaturen stannade på -5 grad, solen sken och om inget annat så skulle vi helt enkelt ha en fin dag i skogen.

Släppte henne och som vanligt drar hon iväg i raket fart. Svante brukar jag ha lös bakom mig, även han med GPS-halsband, ifall han skulle iväg på något. En blind hund ute i skogen, känns bättre att jag vet vart han tar vägen och kan i värsta fall leta reda på honom. Så gick jag och dagdrömde och märkte inte att både hon och han var borta ett tag. Så vrålar hon till, hade tydligen hittat varma slag och började driva. Blinde Svante visade det sig drog åt samma håll, utåt mot mossen.

Tog upp min Astro och följde hundarna spår tills jag såg vad det var de hade hittat. Älg. Tydligen ko med kalv. Sora hängde i en bra stund, det stod stilla på 500m i en dunge i mossen, innan ekipaget gick iväg igen. Nog för att Svante kom gläfsande efter och störde. Det höll på så här i ca 30min innan älgarna bestämde sig för att dra norrut och Sora släppte. På några minuter var hon tillbaka hos mig, men inte Svante. Han bara fortsatte efter älgarna. Den blinde jäveln.

Nu hade de gått över markgränsen och jag började bli lite orolig om hur han skulle klara sig att komma tillbaka. Sora stack dit under tiden igen, kom ikapp älgarna och drog iväg med de en bra bit till. Ställde de en stund men tröttnade tydligen och kom tillbaka. Jag hoppades att hon skulle ”ta med sig” Svante, men nix. Tyvärr så hade han kommit fram till det stället som älg och hund hade snurrat runt en del och därmed lämnad en uppsjö av spår som han hade svårt att reda ut. Han snurrade och letade men nog är det rätt svårt om man inte ser vart man går.

Till sist så fick han nog ge sig och det är då jaktlusten ”tar slut” och ”medvetandet” om att han fan inget ser kommer tillbaka. Där stod han då, min lilla blinda krigare, typ en km ifrån mig och velade för att hitta tillbaka. Till sist brukar han börja yla, nog för att meddela att han finns och vill komma tillbaka. En himla tur att han har sitt eget GPS-halsband på sig. Så det var bara att ställa bössan vid markgränsen, hänga upp min mössa så jag hittar den bland alla björkar i mossen, traska iväg i spåret som Sora har sprungit några gånger och hitta gubben.

Ja, han blev allt rätt så glad när han äntligen var återförenad med oss.

Vi drar tillbaka, hittar bössan och skulle mot bilen, när Sora hittar harspår. Det är alltid lite extra roligt när en ADHD-terrier tar an harspår! Som ni kanske vet, görs det tyska avelsprov på hare. Hare är rätt svårt att spåra och hålla i. Så jag blir alltid lite exalterad när jag ser henne dra i harspår. Och med spårsnö kunde jag följa henne och haren väldigt bra! Hon jobbade rätt medvetet, säkert hjälpte snön henne visuellt också. Hon hölls sig några 50m framför och jag gick efter för att uppmuntra henne att hålla i lite extra. Så gick vi i princip över hela marken tills haren hade studsat över markgränsen. Där fick hon jobba vidare självt, gjorde det i ca 5minuter till, innan hon nog förstod att hon aldrig kommer ikapp och resa haren. Lyckliga och nöjda med vår tid i snölandskapet åkte vi hem och njöt av en kväll i soffläge.

Tja, lite smått pinsamt är det att gå till jobbet och runt bland folk med min lilla terrier för tillfälle.

För att slippa att hon skakar och fladdrar med öronen så att såret spricker upp igen, satt jag på min jakt-skarv från biltema och fäster med en klämma.

Hon ser för rolig ut och jag blir fullt i skratt, men jag tror att hon inte alls tycker det är lämpligt klädsel för en terrier. Hon tittar på mig så där med sina stora ögon men vad hjälper det? Värst är nog kärringar och tanter ute på stan som blir helt lyriska ner de ser den söta lilla vovven i luva. Jaha, så är det.

Efter gårdagens snitt i örat var jag lite osäker om jag skulle våga släppa henne på en bjudjakt. Samtidigt känns det inte riktigt helt bra att bara ringa och säga att man inte kommer samma dag som jakten. Lilla terriern dessutom tycker självklart att det ska ut och jaga istället för att sitta inne med öronmuppen på. Hon tycker det är rätt bedrövligt, men hon fick sitta med luva hela natten och även under resan till jakten, så hon inte skakar sig, slår örat mot någonting och uppe är såret igen. Fast, det blev det ändå. Självklart. Hon ger ju 100% och då kan man inte ta hänsyn till en liten rispa i örat även om det rinner blod.
Vi träffades på gården och sedesvanligt blev det glögg och pepparkaka inne i gamla svinstallet som gjordes om till mysig jaktstuga. Vi blev ett gäng på fyra hundar och ett tiotals skyttar. Tyvärr var vädret inte riktigt med. Det blåste snålt och termometern kom inte riktigt upp till några varma grader. Men, ska inte klaga, vi har i alla fall inte två meter snö som skulle sätta stopp för allt.
Första såten fick jag sitta i pass jag med. Hundarna släpptes men det märkets att det gick lite trögt på grund av blåsten. Det hade nog inte rört sig så mycket ute i marken under natten heller. Vi hoppades på lite gris, men som jaktledaren sa, var det rätt tomt under hela hösten. Tyvärr inga grisar. Taxen fick upp rådjur som sprang förbi en pass skytt och blev kvar där. I ett annat pass gick ett stänk djur i pass och därmed blev det två rådjur att ta med hem efter första såten.
Vi fick en liten fika ute i skogen allihop och stämningen höjdes enormt när var och en kunde berätta om vad man hade sett, eller ja, inte sett. Det fanns en liten älg i såten med, som hade gott undan, men inga grisar.
Efter kaffet och en mandarin var det Soras och en wachtelns tur att röra om i såt nummer två. Hon sprang för kung och fosterland med sitt slitna örat, fick upp rådjur som hon hann driva en kort stund innan det gick i pass. Wachteln anslöt sig till ”vårt” område och så gick jag med två hundar ett tag. Rätt intressant är det dock att jakthundar i regel tar och jagar för sig själv och struntar i andra hundar i såten. Något helt annat när det är hundmöte. Då ska alla andra hundar veta att min terrier är störst. Men under jakten går det hur fint som helst.
Tyvärr så blev det inte mer under denna såt, mörkret började knacka på och kylan krypa in hos de som satt i pass. Dags att bryta, ta med rådjur nummer tre och samlas vid gården för vildparad och tackning.
Tusen tack familjen M. för en underbar jaktdag, som vanligt, svårt slagen med kost och logi. Tack till alla pass skyttar och hundar, vi ses!
Waidmannsheil.

Var bjuden att släppa terriern hos en arbetskollegas man som har jättefina rådjursmarker helt utan större vägar. Paret har golden retrivrar och kenneln ”Sea Symphony” och mannen jagar med korthårig tax. Ninni har blivit till åren nu och får vila lite oftare och lite längre mellan jaktdagarna, men husse är inte redo för en till tax ännu. Tur för mig liksom, som då har fått chansen att få släppa min hund då det just var lite ont om hund. Jag tackade ödmjukast ja och infann mig med lite små-pirr i magen till samlingen på morgonen. Varför pirr i magen? Nå, detta jaktlag är van vid lugna taxdrev som håller i och buktar runt. Har man jagat med en tax nån gång så förstår man att det är ett väldigt trevligt sätt att jaga rådjur. Nog det bästa får jag erkänna eftersom taxarna släpper efter en till max två timmar, inte som drevrar som man ju i regel får åka iväg och samla upp i Bengtsfors. Men, med underbara och duktiga Ninni som referens, då har jag självklart lite respekt och rädsla i mig om min stackars hund kan prestera eller inte, då att ”taxfolket” blir nöjd.

Vi började i ett skogsparti som de inte brukar släppa taxarna eftersom det är så svårt att ta sig fram för en liten, kortbent tax. Nog är min terrier lite högre men det räckte inte långt då gallringsskogen låg huller om buller och även jag och markägaren fick slita och flåsa för att komma igenom djungeln på marken. Sora hittade något i ena bergskanten, hänger efter en kort stund, men det gick ur marken ändå så släpper hon och kommer tillbaka. Vi kopplar för att spara hunden och går till ett annat område uppe och runt på ett berg. Nytt släpp och lilla monstret gör mig inte besviken: hon drar iväg, tar upp dryga 200m ifrån oss, börjar väcka, får fast spåret och driver helt jäkla underbart! Vad jag blev stolt på min lilla vän och markägaren som ju gick med mig fick göra sig beredd ett antal gånger då det kom närmare och närmare för att till sist dock vika av och gå en vända till. Det buktade jättefint i en tät ungskog, kom ut och gick över ett hygge. Där satt en gubbe som tyvärr hade för långt håll men ropade på radion att det var ju jättekul att se den lilla skiten springa så duktig några minuter efter rådjuret i löpan. Härligt. Drevet håller i och tystar en stund, hon snurrar över en grusväg men får napp så småningom och tar i igen. Fortsätter driva en bra stund och bryter till sist efter ca 35min rent och fint drev. Vi går lite sakta emot henne och genar i hennes löpa så hon ska slippa springa alla kilometer i sitt spår tillbaka. Men ack min stackars hund: när jag får se henne är hela hennes sida fullt i blod. Reflexhalsband och GPS är nedblodad men hon verkar bara vara sugen på att fortsätta utan att bry sig. Jag får stopp på henne och ser att hon har rispat upp örat ordentligt. Fan också! Så det var bara att blåsa av jakten, ta hunden och försöka att stoppa blödningen. Inte alls lätt visade det sig, eftersom örat ju är så himla starkt genomblodat så det bara fortsatte droppa blod hela vägen hem också. Hemma fick hon tvättas och plåstras om. Vi tryckte ihop örat lite och satt på bandage så att hon inte fladdrar upp såret varje gång hon skakar på huvudet.
Stackar min lilla vän. Läk fort nu, det är några jaktdagar kvar och en fin jakt borta på Sotenäs är redan bokat. Krya på dig lilla sötnos.

Jaha, då var första veckan på jobbet avklarad och helgen stundade med en bjudjakt ute på Sotenäs. På vägen ut härifrån var det ett tjockt molntäcke som klädde in landskapet ända fram tills jag svängde av E6 för att ta vägen ut mot Hallinden. Kom över krönet, molnen sprack upp och när jag väl kom fram till samlingen var solen framme, det värmde gott och humöret var på topp!
Vi var tre hundförare som skulle gå igenom två såtar. Här finns det lite allt möjligt, även dov och vildsvin så hoppet om att få se än det ena och det andra var stort. Desto mer förvånade blev vi att vi i princip inte hittade någonting i första såten! Ingen av hundarna hade fått upp något varmt eller kallt för drevern. Lite häpen lämnade vi såten och bytte sidan av marken. Laget hade älgkalv kvar och här brukar de stå så nya tag och nytt hopp.
Terriern hade redan sprungit 1,5mil och terrängen i denna såt är rätt jobbig för en sån liten hund så jag förväntade mig inte allt för mycket. Men, vi var på rätt sida såt, hon och jag, för hon fick upp älg! Via radio fick jag höra att hon hade en ko framför sig, dock ingen kalv. Men nog var det äntligen lite musik på bergen. Ja, bergen! Här finns det bara bohusgranit, raviner, klackar och hyllor med insprängda sumpmarker och låg, vindpinad björk-/tallskog. Men älgarna tycker om det här och brukar står i någon ravin eller mossa och gå ut på den få gärden som finns för att käka gått.
Sora släpper dock efter några minuter, hon hinner helt enkelt inte med älgens tempo, älghunden hörde terrierns skall, fick vittring själv och sneddade på älgspåret ifrån öster. Väck var han.
Hundägaren fick åka hämta, eftersom älgen ju ej var skjutbar och hade gått ur marken ändå.
Dagen avslutas med korvgrillning i underbart solsken.
Tack för en trevlig dag ute på västkusten.