2010-01-09 Svett och flås i -20 grader!

Termometern visade minus 24 grader imorse när jag tog på mig stövlarna och satte på mig flera lager jackor och tröjor. Men solen sken och snabbt steg kvicksilvren till minus 17, nästan varmt. Vi stannade hemma idag men ikke mindre drog vi en sväng till skogs. Tog honom i koppel och checkade har-E6´an först. Riktigt härliga 

stigar som de små trampar up! Men Svante tyckte inte så mycket om de, för gamla?! Nej, hare är inte hans grej ännu, som det verkar. Riktigt färskt ja, men inte äldre spår. Nåväl, det gjorde inget, för våra nästa halt var rävgrytet uppe i bergsskrevan. Räven hade tagit en promenad under natten, gått ut ur ett hål och tillbaka in det stora hålet. Hoppas han hittade något ätbart så han slipper ligga med kurrande magen i grytet medan vi går runt och trampar uppe på det. Men lilla Svante hängde fast i kopplet, jag vill inte att han slingrar ner i gryt än. Han skall driva klövvilt först innan han tänder på den mörka jakten. Så var det inga problem att lämna räven och sin dagsdröm och fortsätta ploga genom skog och mark och berg. Vi zick-zackade vidare uppåt och så där ja, där fanns det spår efter både hare och rådjur! Han valde rådjuret, så klart, varför något svårt om det finns en lättare väg samtidigt?! Vad som följde var en rusande språng i spåret, Svante skällande framme, jag hängde i kopplet! Var det verkligen minus 17?! Jag svettades på hela kroppen, Svante flåsade. Det hela gick i en och en halv timme, han släppte inte utan forsade framåt, bara framåt! Emellanåt, när det gick in i den tätaste, snörikaste ner-hängande ungskogen, tyckte jag, han driver med mig. Jag såg ingenting, glasögonen immade igen och fylldes med snö, allt som var ihålig i mina kläder fylldes med snö, mössan åkte iväg några gånger och jag fick krypa på fyra ben. Här kan väl aldrig rådjuret ha gott?! Men, jag får bara ge mig, lita på din hund! När vi kom ut, fortsatte spåret och Svante var lika ivrig och glad som i det täta och vi pulsade vidare. Upp och ner på åsen, solen sken och vi var så himla glada med tillvaron. Jag fortsatte att lära honom ordet ”Vänta!”, eftersom jag hade stor användning av det just idag. Inte har jag ork och kroppen för att springa och klättra lika fort som han! Så fick han ”Vänta!” tiotals gånger och med ”Varsågod, sök!” Gick det vidare. Efter en och en halv timme fick det vara nog, vi bröt och hittade hem! Hela vägen hem kändes Svante lite förändrat, han tittade mera på mig, viftade med svansen som om han ville säga: ”Värst, vad vi hade det bra, du och jag!” Tror att det hela gjorde stor nytta, vi har ju jobbat ihop. Måste göra mera sådana ”jakter”. Nu ligger han och susar så sött i sin korg, han snarkar till och med!