2010-01-17 När vi trodde det som minst....

Då det gick så dåligt för mig och Svante att jaga hare, och även Geisha fick inte upp något igår, bestämde Tommy och jag att vi skulle pyrsa uppe i Bullaren istället. Förväntningarna var väldigt, väldigt låga eftersom vi aldrig lyckades att s

itta, pyrsa, smyga på rådjur här uppe. Det finns ganska litet vilt här och sedan är det bara skogsmark med hyggen och mossa, ni vet. När vi lade ut fodret för någon vecka sedan, såg vi, vart rådjuren höll hus nuförtiden och då blev det solklara pass. Vädret var perfekt, molnigt, bara några grader kallt och lätt vind. Detta blandat med oss glada två och två hundar i koppel och med täcke på. Sedan blev det som vi aldrig skulle ha trodd: Vi satt inte direkt länge än, då fick vi syn på fyra rådjur, bock, get och två kid! Helt underbart tog de sig fram på mossen och följde sakta skogskanten. Bocken och den ena kiden fick följa hem med oss, hundarna fick äntligen känna på färska rådjur igen och vi bara skrattade: När man inte förväntar sig någonting, så händer det!
Fick uppleva en hel annan Svante idag också. Bortsett att han är svårt att nå just nu, tyckte han att bocken är hans! Murr åt Geisha och även mot Tommy och mig! Väldigt bytesmedveten den lilla rackaren! Men då passade vi två på att demonstrera för honom, hur det är med ”hans bock”. Tror han fick en lektion idag, och även jag! Som jag sa igår, ingen hund är den andre lik! Speciellt med Svante gäller det att vara på hygget och reagera rätt. Ha, fast det är inte lätt det heller! Var jag väl rätt i tid, har jag några gånger reagerat fel och gjord något som antigen inte hjälpte eller motarbetade det som jag egentligen ville uppnå. Han är en terrier och jag har mycket att lära från honom. Efter allt det upphetsande blev det lugnt för oss alla, vi tände en brasa, grillade korv och gick igenom det som hade hänt. Det gör väldigt gott att prata om saker och ting och få lite tipps utifrån!
Nu är vi hemma, levern och hjärtat är stekta till lunch mat imorgon (mumms, jag provsmakade, helt, helt underbart!), Svantis har fått njuren och sin mat och nu är allt frid och fröjd. Nu är han den raraste hunden igen, ligger vid mina fötter och tittar på mig: ”Visst matte, jag tycker om dig. (Hade tyckt om dig ännu mer om du gav mig lite lever till!)” Hundar!!!!!