2010-07-10 Första grytträning - mera grävling

Hade egentligen bestämt mig att vänta med grytträning tills nästa år. Då jag ska ha honom först och främst ovan jord och inte är sugen på att han slingrar ner i något gryt bara för att han hittar rävspår under rådjursjakt, ville jag helst ha skjutit något mer efter lyckat drev för honom innan jag provar med grytträning. Men nu hände det ju ändå att han fick smak på grävlingen! Och jag själv blev rätt nyfiken om han bara bluffade eller om han verkligen var so sugen på grävling. Vi körde till grytet i Vänersborg, bara en halv timme hemifrån och egentligen ville jag bara titta och se och träffa de andra. Med fanns det två norska tjejer med borderterrier och parson russel som skulle prova på. Lilla parson tiken var ju helt galen bra! Hon ville bara ner, bara ner och inget annat. Bordern var lite mera avvaktande och hade nog gärna haft med matte nere i gången. Men som sagd, det var prova på första gången och se. Sedan återvänder för visst kan även en hund bestämma sig för att låta bli eller göra något! Men till slut flinade både Johan och Zandra: ”Visst ska du prova med Svante!” och när jag väl kollade på det hela, fick jag mer och mer känslan av att det här är så mycket annorlunda än ett rådjursdrev, visst satans skulle smarta lilla Svante förstå skillnaden!? Dessutom så tror jag: om han nu skulle springa över räv-/grävlingsspår och följa den, då går han ner i gryt oavsett om jag tränade med honom innan eller ej. De har det i blodet och kör bara på, rent intuitiv. Lika bra och låta honom kolla gångarna nu. Han var redan rätt upphetsat, grävling luktar ju så himla mycket! Ok, vi kör! Prova på ifrån första luckan, fram till kitteln och kolla, han snabbt upp igen, inget skall för visst är han inte dum! ”Grävlingen sitter ju här under, det går väl lika bra att ta den ovanifrån, eller hur matte!?” Nix, fuska fick han inte, in igen. Detta gick tre gånger, sedan förstod han att han bara fick vara nere och då börja han skälla. Fint, fint!!! Ropade ut honom, vi stängde luckan och tog en luckan längre bort så att han fick krypa runt i gången lite innan han var framme. Lilla tjocka Svante tyckte visst att jag var dum, krypa där nere när det hade gott så jätte lätt uppe på kitteln! Men han gick in som om han alltid hade gjort så, kröp fram till grävlingen och började skälla. Ha, visst blir man glad när hunden gör som man vill!
Där nere framför kitteln fick han skälla på en stund, tills Johan tyckte, att han får komma ut nu och ”fundera på det hela”. Här gäller ju samma sak som i viltsvinshägnet: En kort intensiv stund är bättre än att nöta på för mycket! Det sliter väl tydligen både psykiskt och fysiskt. Än gick det att ropa och han klättrade ur luckan, koppel på och ut. Nä, nu tyckte Svante definitiv att jag var korkad! När det blev som roligast fick han inte fortsätta mer! Vi får väl återkomma i alla fall oavsett vad jag hade för idéer innan.
Ja, det var dagens bravader.
Kanske säga bara: la ett spår i lördags, ganska kort. Det var som varmast denna dagen, hemskt vad jag svettades när jag gick. Han gick fint de första 300 meter, fick upp något färskare, följde där, jag ropar tillbaka honom och ”Spår” men nix, det var kört. Han bara tittar på mig och nonchalerade hela spektaklet. Jag kunde gå spåret och plocka mina snitslar själv. Usch, vad jag var sur!! La ett spår till på söndag, det var något svalare och hade regnat lite, lite under natten. Det gick bättre igen. Men, han har varit betydligt bättre! Ja, även en hund har sina upp och ner och visst, han är ingen maskin som bara fungerar heller! Det är bara att hålla på!