2010-07-18 Viltsvinshägn

Idag har vi varit hos Åke och sin gylta. Tommy och Nisse med Geisha och Trixi och vi träffades tidigt på morgonen för att släppa så tidigt det går, ville slippa värmen för hundarna. Som tur var blev det inte så himla varmt på hela dagen. Det märktes på hundarna att det luktar gris överallt. Svante började darrar för upphetsningen och ”Gå fot!” var mera ”Gå en meter före!” när vi färdades längs en skogsväg bort till hägnet. Vi hade med signalhalsband och pejlen. Trots att det egentligen inte behövdes sätter vi på det ändå så att hundarna lär sig att koppla de grejor ihop med jakten. Får se, hur mycket det gör hos min lilla raket! Geisha har förstod det ganska väl, en väldig lydig hund!
Jag fick släppa först, då Geisha löpte och jag inte ville chansa med att Svante kanske inte bryr sig om att ha roligt med grisen. In i hägnet, på med alla halsband på hunden, han krypsitter (läs: han skulle sitta men tassade centimeter för centimeter framåt ändå). Äntligen fick han en ”Varsågod, sök!” från sin tråkiga matte och wow, vad lilla raketen stack iväg! Några glädje skall kunde han inte hålla sig för och han sökte som en galen, Åke tyckte ”Vilket bra sök!”. Han höll på några minuter, men en gris fick vi inte se, han sprang och slet och sprang ännu fortare men hittar ingen sugga. Jag kallar in honom (ännu så gick det! Vänta bara…!) och hit med Trixi, syskon till Geisha. Hon springer, springer, söker, flera varv, som min, men ingen gris. Under tiden gick Tommy längs det bortre staketet mot grinden, ingen gris där. ”Hon kanske har rymd. Det har hon gjort förut, vi kollar utanför!” Var beslutet efter Trixis försök. Jag tog vägen som Tommy hade gott och fick syn på en halmhög. Tog mig dit, tittade lite nogare och visst, fanns det ett hål där! Och något grått och pälsig bakom! Då behövdes det en vanlig människa för att hitta suggan. Men ingen hund hade sprungit förbi här och tydligen luktade det inte mycket där, blöt hö kanske men tydligen inte mycket gris. Märkligt. Men väl framme förstod hundarna ganska väl och jag släppte Svante som for iväg efter suggan. Vilket horridå han bjöd på! Helt underbart att lyssna på. Han sprang runt grisen och skällde giftig, suggan backade inte mycket utan gick till några korta ”anfall” och han tog sig undan för att snabbt springa fram igen. Fint, fint tyckte vi och jag flinade brett. Efter typ 5 till 10 minuter tyckte jag att det får räcka för att börja med och kallade på honom. Ingen reaktion. En gång till, flera gånger till, nix, han hör inget. Titta, det gjorde han ibland men annars sprang han fullt upptagen runt grisen och var helt i sin värld. Fick alltså kämpa mot min terrier i hans drömvärld: skälla på gris. Det tog mig 10 minuter att få hunden intill mig, varje gång jag närmade mig grisen, sprang hon iväg och han efter, ”Det var ju ännu roligare matte!” Till sist gick det med ett ”Stanna!”, han stod jag trädde över halsbandet över huvudet men det satt tydligen lite löst och sviff, han var iväg igen! Samma en gång till, fem minuter nu kanske, men ändå! Ja, han var tydligen helt i sitt element. Nu fick han vänta i buren, Trixi och Geisha skulle få träna sina stämband de med. Vi pratade lite om hur det hade gott medans Geisha höll på.
Andra gången som Svante fick suggan, bestämde jag för mig: fem minuter, sedan kallar jag! Skulle det ta 10 minuter igen, fick han 15 min. sammanlagd. Smart. Iväg med honom han jobbar och jobbar och hade nog kunnat göra så mycket längre till, men då kom dumma matte och ropade. Hoppsan, hejsan, det gick! Visst, inte med första ropet, men vid tredje typ, kom han. ”Hit!” och han kom och satt sig intill mig, krypsatt sig…. Tyckte, att jag skulle låta honom gå en gång till att han inte kopplar ihop ”Hit!” med att ”Slut på det roliga!”. Ett lösande ”Varsågod!” och han rusar iväg igen. Repeterade detta två gånger till, vid tredje gången kopplar jag och vi går. Det gick ju mycket bättre än första gången! Lustigt, i Boda var det inga problem att få honom och lyssna och komma, ok, inga problem är väl kanske lite väl mycket sagd men inte behövde jag ropa och springa efter hunden i 10 minuter! Intressant var också: Trixi ligger i kanske samma nivå att lyssna som Svante. Ute i skogen kan det dröja länge innan hon kommer, när Nils ropar. Men idag gick det som smort! Han kallar på henne och hon kommer som blixten! Jag var imponerad! Nu vet jag, att jag ska träna inkallning med honom nästa gång vi är här!
Ja, vi hade en härlig förmiddag och slutade viltsvinsglädjen med att sitta i lusthuset på Åkes gård, fikade och pratade hund, jakt och häng och lite mer! En absolut härlig dag! Hemma fick han rådjursfärs med extra god mat och nu ligger han och susar sött.