2010-08-08 1,2km spår och en inre kompass

Har vart och lagt ett spår. Det fick ligga i sju timmar uppe i Fjället. Lite duggregn och lagom temperatur gjorde att det nog blev riktigt bra! Använder fortfarande torrblodet som blandas med vatten direkt innan användning. Luktar inget för oss människor då det är bara proteinerna kvar som gör att hunden känner något. Nåväl, strax innan åtta fick lilla Svante spårselen på och vi plogar iväg. Nyss fick vi ju gå med någon som vet hur det går till på spårprov och jag fick tippset om att ”Hålla käften” och låta hunden jobba...  ;-)  Dessutom måste han bli långsammare, jag ska ju hinna med med bössa på och allt det. Ja, då var det bara att hålla i linan lite mer. Märkligt nog gick han saktare av sig själv! Och jag höll tyst. Nä, inte tyst men tystare. Återvändsgränden tog han inte utan kände att spåret upphörde och fortsatte några meter längre bort. Varför kasta onödig energi i att gå fram och tillbaka?! Smart hund. Han går och går. Tyckte att han hade tråkigt emellanåt, då han gick av spåret, kollade lite här och där, tittade på mig ”Spår!”, Visst matte, jag gör ju! Och han fortsatte utan bekymmer i spåret. Några gånger över bäck och grusvägar, inget problem, krabba på. Framme vid bocken var glädjen stor så klart. Spåret var på 1,2km. Jag blev jättenöjd så klart, tror att Svante bara tänkte, ”Men du, det här klarar jag, det var ju inget!” och så gick vi hemåt, han bar på bocken, gick perfekt i bakspår tills vi kom på grusvägen. Vet inte hur han bar sig åt men han gick åt rätt håll och tog rätt ”avfart” trots att han aldrig har gott här och trots att jag själv inte gick precis där när jag tog mig tillbaka från spårläggningen. Någon inre kompass eller ett suveränt lokalsinne har en hund väl! Lilla guldklumpen!