2010-11-21 Lyckad jakt!

Fick frågan av en god arbetskollega om jag hade lust att släppa Svanti på sina jaktmarker. Visst hade jag det! Vi har varit där i fjol och dagen var jättetrevlig, marken härlig och jaktkamraterna snälla och goda. Så det skulle vi gärna göra om. Upp tidigt, molnen hängde lite lågt och vinden blåste snålt. Kom lite för sent, om vanligt och strålade ihop med Tommy, som också fick hänga med. Tillsammans tog vi sista biten fram till gården. Bosse gjorde upp hur vi skulle gå och vart alla ska sitta och kanske, kanske kommer vi åt någon gris, de hade etablerat sig nere vid 

sjön, hundarna hoppades det på att de tar sig an grisen, när de kommer åt. Det tror jag faktiskt de gör! Jag gick i samma såt som förra året, Tommy nere vid sjön. Geishi fick upp några grisar, men de försvann långt ut mot grannen, så det var kört. Under tiden ylade och fräste min lilla Svante efter ett rådjur som han hade fått upp. Han var borta i en halv timme, och behövde allt tjugo minuter tillbaka. Nåväl, vadå matte, jag är inte trött! Vidare i såten och upp med nästa rådjur. Denna gick förbi en passkytt, men läget var inte som den skulle, bocken fick gå. Geishi hade nu kommit fram till oss och bägge hundar samarbetade. En stund i alla fall. Vet inte riktigt om jag skulle tycka om det eller inte, men har Svanti att göra och finns det vilt/spår, så går han sin väg ändå. Så gjorde han även idag. Trodde först, att hundarna drev ihop, men sen gick de åt var sitt håll, drivande, ok, bra det, var och en med sitt djur. Tyvärr blev det inga skottlägen och vi avslutade på denna sida marken.
Lite prat och en varm kopp kaffe senare bestämdes det att prova andra sidan omvägen med. Klart orkar hundarna! Terriern verkade knappt ha jagad alls, sprang och sprallade runt som en boll. Under tiden Bosse och jag tog oss mot såten kändes det på Svante att det luktar gott, väldigt gott! Bosse stannade i sitt pass, jag fortsatte en bit till och släppte terriern som skrek iväg. Herregud, som en liten symaskin skällde han och ylade av glädje. Han fick upp spåret, följde ett tag och tappade. Såg på GPS-sen hur han snurrade runt och ringade och försökte reda ut det. Nog inte så himla lätt då det bara är bohuskustens härliga häl och granitstenar som han har att lukta på. Något jobbigare än gräs och skogsmiljö skulle jag tro. Själv stod jag kvar där han hade böjrat skälla och hoppades och tänkte bara ”Kör på nu krabba, jobba, jobba!!!” Inget att vara orolig för som det visade sig. Det var tydligen sopass gott att han grejade tills han fick upp spåret igen. Hans skall gick från ”Faaan vart är han, börjar bli sur!” till ”YEAHHHH där är det, däääärj jaaaaaa!” Det hörs så tydligt hur det går för honom och jag kunde bara le och blir glad för honom när jag väl hörde att det ”gick bra”!
Sen tog det några minuter, det snurrade runt uppe på kullen sen gick drevet ner till generalpasset där Bosse satt. Och yes! Där satt det! Grattis Bosse och tack för att vi fick komma!