Tommy hade redan kört upp till Örebro igår för att träffa Geishi som hade valpat i

onsdags. Han hade lämnat henne till Madde (uppfödaren) och var så klart väldigt sugen att se sin lilla hund som duktig mamma. Då var det Fredrik och jag som körde själva och resan startade på fredagen efter jobbet. Hade pratad med Lars Schepler och fått boende på hans gård så vi hade någonstans att sova. Vi hade också kunnat köra tidigt på lördagen, men hur roligt är det och gå upp kl: 3 på morgonen för att vara framme nio? Lagom! Precis. Nej, då tar vi och kallar det för kortsemester för oss bägge. GPSén visade väldigt små vägar och genade en hel del men till sist anlände vi på Björkviks säteri. Wow! Det var faktiskt länge sen jag såg något så vackert och välsköt! Blev helt såld, så fint var det! Att vi fick ett helt hus, som var så gamalt och andades historia som hela gården, gjorde mig bara ännu gladare! Vi hade med oss potatismos och korv, då vi utgick ifrån att vi skulle få ett enkelt litet rum utan lyx och komfort. Att ett helt kök, badrum med dusch fanns där för oss… ja, det var ju toppen och vi stortrivdes! Kvällen ägnade vi åt mat (ja, årdrets glädje, … skojar…lite…) och öl och pratade, bara min Fredrik och jag! Det har nästan blivit sällan nu att det bara är vi och ingen tv och dator och allt som stjäl tiden. Vi njöt och gladde oss åt varandra och lilla Svante var med och tyckte väl det var bra han med.
Morgonen kunde vi nästan kalla för sovmorgon, då vi hade bara tio minuter att köra fram till Mammimas viltsvinshägn. Med oss kom Tommy som ville släppa lilla Kia för andra gången, resten av platserna fylldes av Svenska Jägareförbundets JAQT- tjejer med sina hundar. Nå, nån enstaka karl fanns med… Kände igen en: Cleas som höll med i Eftersökskursen som vi gick i fjol och två tjejer hade jag träffat på Svegeråsens Skjutbana. Trevligt att jag börja lära känna några som man sedan träffar igen! Svante blev släppt som hund nummer tre i ”Berget”, där vi slutade förra gången. Lars gick med oss, då han ville se hur han jobbar och hur han lyder och om han samarbetar med mig. Bakgrunden? Han frågade vid ett telefonsamtal i veckan om vi ville hänga med till Jaktmässan Elmia och visa upp Svante i viltsvinshägnet där. Oj, var det första jag tänkte och mindes hur Svante inte lydde när vi tränade i Åkes hägn i Grästorp med gyltan… Behövde ju typ tjugo minuter för att få in min lilla som bara älskade att springa efter denna snälla grisen. Ja sa det till Lars och att han ju är så ung och kanske inte alls fungerar. ”Nä, jag har ju sett hans utveckling och tycker att det kan bli bra det.” Klart hade det varit roligt för mig och Svante att få hänga med. Det ena: Gratis träning för Svante, det andra: Gratis entré till mässan för mig!

Lars följde alltså med och var inte förvånat över hur bra Svante gör. Han letade en hel del med stora sökrundar, sprang och sprang och kom med jämna mellanrum till oss för att gå iväg igen. Han hittade grisarna i planteringen och började skälla. Efter någon minut bröt han, kom till oss, försäkrade sig om att vi var med och jagade, för tydligen vill han jaga ihop… Nå visst, vi var ju med, då körde han på och håll på i några minuter. Drev grisarna och försökte ställa dem.

Sen skulle jag kalla in honom, det gick så bra så.

Nästa släpp gjordes i näst större hägn, ”Utsikten” där grisarna hade gömt sig väl och han fick leta en hel del. Han gjorde det med en sådan arbetsglädje som bara en liten jaktidiot kan ha! Jag bara log och gick lite efter, precis som Lars sa, för att visa honom att han gör rätt. Han fick upp dem efter ett tag och drev runt en stund. Efter 25 minuter var det dags för inkallning. Det tog lite längre denna gången, då han var längre ifrån oss, säkert höll han på med något mycket roligare än att lyssna på matte, men han kom och vi får komma till Elmia!
Yes, duktig Svanti, din lilla krabba!!!

Bästa krabba!

Då vi ska till Boda imorgon har jag plockat fram grisfoten några gånger under veckan för att få honom känna på lite grisdoft, ha, ha, he!

Han skiljer verkligen mellan rådjursklöven och grisfoten! Visst springer han efter ”bocken i spöet” jätte gärna och i full fart och älskar när han väl få tag i den för att grejar med den eller fortsätta att springa på volt med mig som spö-hållare i mitten. Men är det grisfoten som hänger där, är han som en hel annan hund! Mycket mera fart i och mycket argare och allt bara mycket mer! Han verkligen älskar den och doften av gris!
Vi tränar lite ”fri-apport-sök”, jag slänger eller går och lämnar grisen någonstans och han får leta upp och apportera den till mig. Då det går väldigt långsamt på väg tillbaka till mig, tränade vi också lite ”vanigt” apport med lina på och mera appell om man vill så. Nåja, det funkar si så där, vill han går det bra… ha, ha!

Egentligen kör jag mycket med mitt praktiska torr blod som jag blandar direkt när jag behöver och i den mängden jag ska ha. Från förra helgens spårprov hade jag fått med mig lite blod-”rester” som domaren gav mig så jag kunde lägga lite. Det görs ju gärna!! Nackdelen med torrblodet är att det måste vila i minst fem timmar 

så att proteinerna i vätskan hinner utveckla doften. Detta gör att jag måste allt planera mycket innan ändå, så jag hinner lägga spåret, det får vila den tiden det behövs, hunden inte blir för trött av det vi gör emellanåt … osv. Då är det klart enklare att ta färskt blod, räcker ju med två timmar vila, typ. Lagd spåret i skogen vid stallet, grejat med Jemma, ridit ut och hade Svante bredvid, grejar lite mer med Jemma, Svanti får sova i bilen och så var det dags att gå. Spåret var relativt kort, 800meter men gick över gärden som jag vet går rådjur över så gott som varje kväll. Det ska bli spännande! Men, lilla krabban bara paddlar på! Har inte sett honom jobba så där jätte gärna som idag! Han verkligen älskade det, han var som omvänd, om ni förstår! Det gick så himla bra och klockrent tog han vinklarna och över bäcken och in i skogen… ”Puff, paff, framme matte!!! Hit med klöven nu och riva lite i den!!”

Har jag sagd det förrut: Älskar hunden!

Efter kursen i Småland som var rätt givande, tackade jag ja till en plats i

hundkursen hos Zandra i Vänersborg. Start fredag, efter jobbet med lite teori nere i gillestugan, medans Myntas terriervalpar höll på för fullt att brottas och kämpa med varandra. Så himla roligt att höra hur de små redan är så himla stora och murrar och fräser! Kursledaren Gert hade jag redan träffat tidigare, närmare bestämt i fjol, när Svanti och jag gick kursen för Kurt från Orust. Då höll hon i teorin innan praktiska kursen började.
Visst, vill vi alla att få stopp på hunden och visst vill vi att den är uppmärksam på oss och visst vill vi bli ett team med våra hundar…. Många fina ord och mycket man önskar och vill åstadkomma!

Dagen därpå körde vi hårt! Fick en hel del tipps och tricks att lära mig, framför allt att det krävs lite teknik bakom ”korrigeringen i dressyrlänken” inte lätt att korrigera rätt, märkte jag, som annars tycker Svantisen funkar bra. Han kan väl komma lite snabbare vid inkallningen och gärna låta bli bli upphetsat…. Men inte hade jag tänkt på att han inte ens får titta på Mynta (som började lukta gott….) Hade nöjd mig med att han sitter bredvid mig. Nej, han ska inte ens få titta, då jag inte vill att han parar sig med henne! Då tog Gert i kopplet och visade och paff det gick! Till sist klängde han på mitt ben ”Matte, jag vill verkligen innnntttee titta!!!” och tittade på mig och bara mig! Nåväl, wow, det trodde jag inte funkar!
Några mysiga fika pauser blev det och utvärdering av dagens kurs, och alla var taggade för dagen efter! Ja, det ger verkligen mersmak att träna ihop och ha roligt ihop!
Idag regnade det tyvärr en hel del, men det fick oss inte att låta bli och trampa runt på Zandras framtida hästhage, ha, ha! Vi tränade och tränade, Johan med lilla Scott hängde med idag och alla skötte sig väl!
Tack Zandra för att bjuda in till denna fina kursen!!!!!

Kl: 11.00 hade vi fått tiden att starta provet. Det tog tre kvart att köra dit och regnet började med lite duggregn. Visst, bra. Ute mot kusten blåste det också en hel del. Nä, nervös får man ju inte bli, det fixar han det här, det visste jag. Han studsade som en gummiboll, som alltid när han tror något är i gärningen. Gick en liten promenad innan, så han hinner med och släppa av lite brunt på vägen… pinsamt om han gör det när han går spåret! Snäll som han var förstod han mina tankar.
Då var det dags. Vi följde domaren en bit in i skogen, han visar ”skottplatsen”, uppsparkad jord och bloddroppar … Jag sätter hunden, på med spårsele, knuta loss spårlinan och kollar själv på platsen. Hundjäveln hinner allt att titta lite höger och vänster, han vet ju, känns det som och har ingen tid att bara sitta stilla! Nä, på nu, ”Sök spår!” kommandot och han plogar iväg. Han följer jättebra och jag kan se att han spårar som en liten damsugare, när vi plötsligen kommer fram till en klyfta. Höger eller vänster?! Han går nu med näsan uppe och luktar, tar vänster igenom värsta tät plantering och buskar (hade hört innan att domarens spår gärna ligger så i täten att man tror det är fel, så jag lät hunden greja.) Fast efter ett tag började han bli ivrig och pep och jag visste: Fel, detta är viltslag! Ja, sa domaren, här hade det säkert gott något, det är en växel just här. Tillbaka till spåret, som gick höger vid klyftan… Sen gick det bra, bra och min rädsla att det nog blir svårt att lugna ner hunden efter färska rådjursspår och få honom att koncentrera på spåret, var oberättigad! Tur det. Han spårar vidare, kommer till bloduppehåll som jag i efterhand fick veta, började ringa, hann med och pinka… och fortsatte sedan klockrent fram till klöven. Emellanåt trodde jag, han följer något annat igen, så där ”promenad-spårning” och titta höger, titta vänster, bestämma sig för att springa över en åker… men nej, det stämde bra det och ”Klöven låg ju där, matte!”

Godkänt, duktig Svanti!

Hade anmält Svante till viltspår anlagsprovet förra veckan och imorgon är det dags att visa vad han kan. Tror ju själv att han kommer klara det lätt, problemet är jag! Har fortfarande rätt svårt att se och läsa min hund. Ibland kan jag tycka han går som om han promenerar fastän han jobbar. Nu vet ju jag vart spåret går och vet därmed att han följer spåret, men vid prov har jag ju ingen susning och då måste jag väl försöka lita på honom! Visst, jag ser när han är totalt ute och cyklar efter färska viltspår till exempel, det går inte ta miste på! 
Spåret idag var på 680 meter och han gick så fint så! Det hade regnat lite och blåst en hel del som gjorde att han gick några meter parallellt med spåret, det gör ju inget. Så, nu sover han gott, fick springa bredvid hästen en timme och greja med bollen, dags att få mat för min del!

På väg till jobbet imorse såg jag en påkörd hare längs vägen. Tyckte, den såg inte så mycket medtagen ut och bestämde mig för att kolla om det inte går och ta den för lite släpspår då jag skulle till skjutbanan och kunde passa på. Sagd och gjord. Hämtade den lilla stackaren och tog med den i bilen till skjutbanan och började släpa några hundra meter på gärden där. Svante var jätte upphetsad när jag tog ur honom ur buren. Visst, han är nog bara intresserad av att kunna springa fram till gubbarna och Tommy, som han annars alltid får göra, han kan det här ju! Trodde att han kommer strunta i mitt dumma spår. Men, nix, upphetsandet var riktat till haren! På med kopplet, suga på spåret och gå! Det gick så fint så jag bara kunde flina. Han fick ett till lite längre som fick ligga lite längre. Klart, det är ju mitt eget spår som han kan följa hur lätt som helst!! Men väl framme vid harenluggar han lite!
Bra, då provar vi om han ville apportera den också. Ville och ville, han skall apportera den. Oj, då började vi bli lite osams. Han tyckte plötsligen inte det var så brådskande längre att nypa haren! Fick visa hur han bäst skulle få grepp om den och var as bestämd att han måste fixa det här nu! Till sist gick det, men så lycklig såg han inte ut…. Måste säga att haren vägde en del också. Fast det är ingen ursäkt, han kan ju bära på jätte pinnar om han bara vill! Där ligger kruxet! Om han vill! Han greppade till sist och försökte släpa fram haren en bit mot mig, ett steg i rätt riktning.

Men det är tyvärr inte lätt att ha en massa kaniner och harar, rävar och änder som man kan träna med! Om det inte finns i frysen för att vi inte kom åt så många! Därför har det bara blivit lite duvor och nån mås, men inga harar eller rävar. Klart han blir irriterad på mig. Men jag blir irriterad jag med! Har ju fasiken tränat en hel del. Klart, med apportbockar och dummysar. Det funkar kanon. Nåväl, får träna med mera klumpiga och läskiga saker han skall ta! Vare sej han vill eller inte.

Idag för två år sen fik jag ett mail:

”Hej Claudia
Nu har det kommit valpar!
Ayka har valpat idag, Helt utan problem och fick fyra hanar och en tik (kanske kan det komma nån valp till)
.….
Nu tror jag jag har gjort en människa glad idag eller hur?
Mvh Svenne”

Och visst hade han det! Jag blev så glad att jag hade svårt att fortsätta jobba. Och kunde knappt vänta tills vi fick åka dit och kolla första gången. Han var då fem veckor när vi hälsade på och jag tyckte det var enkelt att hitta min Svante! Han bara var rätt ifrån böjran.
Hur tiden går, det är svårt att fatta! Idag fyller bästa Svante 2 år! Visst, det känns som om han och jag har varit ett team mycket, mycket längre, men ändå? Kan väl säga att han har blivit vuxnare det sista halva året, han börjar titta mera medveten och uppmärksam. Han håller koll på mig och jag vet, jag kan lita på honom, en härlig känsla! Älskar min lilla hund!

Efter jobbet tog Svantis och jag en sväng till jaktmarkerna. Känns jätteskönt att slippa köra långt, då vi bara har 30 minuter hemifrån! Kunde då sitta och spana och lyssna på skogens ljud utan att stressa hem för långa vägars skull.
Det första jag såg när jag stängde av motorn: Älgko med kalv. Kalven var väldigt liten, kanske vinterns resultat? De två stod i skogen på ca. 50meter och lät sig inte störa något nämndvärt. Hann krypa ur bilen och plocka fram min mobil för att försöka fota. Usch, vad jag ångrade att inte den riktiga kameran med tele-objektivet var med! Fick ångra flera gånger under kvällen. Nä, ut med hunden och iväg. Smyga försiktigt längs mina pyrs-stigar. Får komma nästa gång med en sekatör och röja undan lite sly och kvistar, det låter ju förfarligt mycket när jag gick! Kom framtill första stora gärdet och fick syn på tre stora svarta fläckar på andra sidan. Visst, det var tre älgar som låg och vilade! Så himla fräckt att se! Vidare igenom skogen, förbi grytet. Usch, här stank det! Grimbart måste varit hemma och Svante blev av sig och ville ner. Målet var norra gärdet, en obrukat åker i kanten mot planteringar och mosse. Yes, där stod det en råget och åt! Satte mig och tittade på henne. Svante gjorde samma, motvilligt så klart! Solen började sjunka, myggorna kom fram, ett par gäss flög förbi, kacklade och drog mot sjön till öster. Måste säga, det finns inte mycket som slår känslan av att bara får vara sig själv, ha med sin goda hund och vara i skogen.
Ja, kvällen var inte helt utan spänning, fem älgar, rådjur och grytet med någon hemma!

Goda Fredrik i Småland hade fixat att tre instruktörer som gick skolan hos Jeppe Stridh kom hem till hans gård och höll en liten dressyr-kurs på en dag. Nåväl, kanske inte man lär sig så jättemycket tyckte jag i början, men, låt se, det blir allt en hel del trots allt!
Fredagen innan jobbar vi lite kortare och ta oss ner till hans fina mörka skogar. Framme vi nio och Fredrik hade redan ställt något märkligt alkoholdryck i kylen. Vi fick var sitt jätteglas, blandad med läsk och drack och skålade. Var ju ett tag sen vi sågs sist! Alltid skönt att träffa trevliga vänner! Fredriks tjej var på väg ner från Örebro hon med och kom vid tio, med några hundar till, många vita terrier och en Chihuahua! En tuff liten dam som hade en mopp att gömma sig i och vrålade om någon hund stack näsan i när hon låg inne och ”sov”. Träffade Viltskräckens Quikki, snygg liten hund och VS Älva. Oj, hon kändes väldigt, väldigt liten och smäcker! Tror hon märker inte ens förträngningen i grytet! Hon är knappt halva så stor som Svante! Efter lite prat och mera välkommensdryck satt vi oss i soffan och kollade på en tysk film om tyska jaktterriers som Fredrik hade skaffat sig och ville att jag översatte några ställen som han inte förstod. Nä, inte var det lätt! Värsta dialekt hade de som pratade och så mumlade dom och ljud kvaliteten var inte den bästa heller. Men, jag gjorde så gott det gick och Fredrik nickade hela tiden som om han förstod vad jag i min tur babblade på. Till det hela en grogg till och var sin halv liter öl, Fredrik är allt snäll han! Fast då tog det slut för mig, fick gå ut och ta lite luft, tror alkohol halten i blodet var lite för högt, mådde dåligt kan jag säga! Det gjorde jag hela natten och morgonen därpå fast nu kom det 15 ekipage och vi skulle ju träna hund! Kiki var så snäll att köra till en apotek och köpa något pulver, som hjälpte lite och tillsammans med två tabletter till fick jag lite släppt på trycket. Ah, bit ihop nu och träna! Det gjorde vi. Många av hundarna som kom var tyska terrier, inte så konstigt kanske, då många av Fredriks vänner har samma ras. En lydig drever fanns och jämtar och Hamilton stövare och vi tränade på! Tre instruktörer hinner allt att se en hel del fel man gör och jag gör en massa! Hoppla! Nåväl, är ju nöjd med min hundens lydnad, tycker att vi fungerar utmärkt, men visst finns det alltid att lära sig mer! Lärde mig att jag måste bli mycket, mycket snabbare att byta från bestämd-order till den snälla ”ja duktig min vovve!” ledare. Det går allt några sekunder innan jag ger berömmet! Sen är min lilla rätt ofokuserat på mig. Han har stenkoll var jag är och hinner därmed att titta lite höger och vänster och beta lite emellanåt. Och visst ser det fint ut, när hunden går fot och tittar och tittar på matte/husse. Det är kanske inte dumt att köra lite med godis ändå? Eller kräver mer uppmärksamhet, i just träningsmomenten i alla fall?! Ska nog göra det, för att inte har jag orken att kräva hans fokus hela tiden! Han måste ju kunna hinna med sitt också. Det blev en del plats sittande och gå runt varandra och lite inkallning med. Imponerande att alla hundar skötte sig jättebra, trots att vi bara tränade i några timmar.
Lunch blev det: Oh, så attans gott! Pasta med köttfärssås. Ingen köttfärs som helst, nej, viltsvin! Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.
Fortsatt träning i några timmar sen var det tyvärr dags att ge sig av. Nästan alla åkte hem, några passade på att träna gryt i närheten.
Tack Fredrik, en givande helg!

Då var det äntligen dags att åka upp till Boda igen! Vi sov över hos Adler i Lindmåla nära Linköping. Vi hade köpt bröd och färska räkor som visade sig vara en specialitet där borta på andra sidan landet. Finns ju inte tillgång på lika fina färska räkor där! Med oss var Tobbe som ville se wachtlarna i aktion. Geishi är betäckt och ska ha valpar på slutet av maj, Tobbe kommer att köpa en valp efter henne. Han verkar himla sugen på all hund aktivitet som man kan hitta på och hänger därför med på mycket, redan utan hund. Så ska framtida hundförare vara! Sugna!
Svanti och jag fick sova uppe i gästrummet och tur det! Kan inte sova ihop med tresnarkande gubbar: Tommy, Nisse och Tobbe. Sen har ju Tommy sin egen takt att vakna på morgonen, det har jag upplevd flera gånger: vid halv fem börja Geishi och Kia röra runt, Tommy hänger på och kl. fem är det full fart på de och sova är det inte att tänka på mer. Som sagd, bra att ha eget rum.
Kl. nio var stämd träff i Boda, vi blev ett helt gäng vachtlar, samtliga kulla från Hammarstigens, alltså Geishis uppfödare. Rätt spännande att se hur olika kullsyskonen blir eller även hur jämna dem blir! Jag fick Peter med mig vi släppte Svante i ”Berget” tror jag hägnet hette och han fick springa och leta grisarna en bra stund. Det hördes på hans yrvrål att han hittade dem, han skällde några skall, återvände till oss och sprang dit igen för att fortsätta. Så gjorde han flera gånger. Då kom Peter med ett bra förslag: Nästa gång han kommer, säger vi ingenting utan bara går snabbt och bestämt med honom i samma håll så att han känner: Vi jagar ihop och han har fullt stöd från oss och det han håller på med är precis det vi ville. Sagd och gjord och japp, det funkade! Svante blev jätteglad när han såg att vi gick fram ihop och då jobbade han lite mera själv och framför allt: Längre! Sen tog han några drev efter grisarna och efter typ tjugo minuter var det dags att koppla igen.
Ja, lilla Svante, min lilla pärla, han är duktig och: Lydig, fick jag höra!
Har tyvärr inga bilder på grisarna. Hur ska man hinna med att ta kort när allt går så jäkla fort?

När väl hösten och jakten var i full fart kände jag ibland att det kunde vara skönt med lite lugn och ro för att hinna med annat än hund, hund och jakt. Men nu så här med våren och sommaren som snart ska komma börjar gnagandet och längtan efter första oktober och just ja, augusti månaden!
Men än så länge är det då lite lydnadsträning och spår som gäller. Nästa vecka ska vi till Boda igen, ser väldigt mycket framemot!
Spåret han fick denna veckan var ett över natt spår, rätt så kort på bara 320m. Jag tog torr blodet igen och det kanske var fel för just ett första över natt spår, dessutom la jag det på hemmaplan i skogen som vi annars går våra morgon pormenader innan jobbet. Klart att han inte förstod med en gång. Så fick jag visa och peka och uppmuntra de första låt säga 50meter tills han fattade. Jag såg det riktigt på honom när polletten väl trillade ner. Han tittade på mig, näsan tillbaka i spåret, viftade på svansen och sen gick det som en lok på räls. Men visst känns det lite knasig att vela gå anlagsprovet snart och inte riktigt vara säker? Eller?

Tog ledigt idag, trots att det är fredag. Men jag hade ATF timmar kvar som försvinner fr.o. m. första april. Tiden är ju bristvara så bestämde vi att det är bättre att ta ut timmarna och ägna dig åt hund och häst. Stackars lilla Svante fick först springa i två timmar bredvid Jemma, lilla hästen och sen fort hem så han hinner sova lite. Det märks tydligt att han inte har den mentala orken om han inte fick sova något alls under dagen. Vi hann med två timmar vila i alla fall, spåret hade då legat i 7 timmar, var på 1km med 300ml. Nå, kan säga att det gick kanon, kanon. Han paddlar och går och jag håller tyst. Vi gick ju ett ”skoj-prov” anlagsklass hon Johan som vet hur det ska gå till och han sa då: Hunden hade varit godkänd men du pratar för mycket. Och visst gjorde jag det! Bubblade och bubblade fast hunden sköt ju allt själv ändå. Jag har mycket att lära!

Kunde inte låta bli att ta kort på honom: så här ser det ut med en tysk jaktterrier på jobbet! Ligger och sover tills klockan tolv, sen ska det ut och rastas för att sedan fortsätta sova!
Han blev som Svenne sa: Ta med din terrier till all och du får den bästa du kan tänka dig. 

 Hann med två spår i veckan varav den ene på 1,3km. Svante hade lite svårt över

öppna åkrar där vinden blåste över, här fick jag hjälpa till. Men sen gick det fint. Det andra spåret idag blev på 750 meter och blev lite speciellt: Spårets början gick jättefint, han går och går, sen går han lite vid sidan om. Visst, det kanske var vinden som drog förbi här… men vad är detta då? Här ligger ju ett rådjur! Eller det som är kvar av det rättare sagd. Jag hade alltså spårat förbi en kadaver och Svante trodde det var slutet! Han tog klöven (ett lårben låg där, bl.a.) och trodde vi var klara. Vad ska man göra då? Ta ifrån honom klöven och uppmuntra att fortsätta! Ha, det gick det! Han spårar fram till min torkade klöva… och tyckte han skulle få tillbaka sin härliga, färska variant. Och det fick han och bar hem den stolt! Får ta med mig pannlampan nästa gång, det hann bli mörkt innan vi var hemma ur skogarna. Äh, har ju spårhunden med mig.   J 

Ska börja nu och lägga spår litet mera regelbundet. Som vi fick höra på jägareförbundets eftersökskurs är det färskvara för hunden att söka spår. Nåväl kanske man tänker, hundar använder sin näsa hela tiden och har inte behov att lära sig att spåra. Och visst är det så. Men jag tror nog att saken med att få hunden följer spåret jag vill och inte han själv har valt, är något man ska träna på. Om inget annat är det ju härligt att se sin lilla skit gå snörrakt i spåret man lagd. Eller inte. Yes! Har haft svårt att läsa min hund i fjol, trots att jag lagt typ många, många spår. Men han tar inte näsan i backen och följer utan han går med huvud högt emellanåt och ser ut mer som om han promenerar. Mycket svårt att då se om han spårar eller inte. Eller kanske inte alls, bara jag vet hur han brukar göra om han följer det lagda spåret! Och just därför ska jag lägga spår! Sen så ska vi ju äntligen ta anlagsprovet till våren. Kan inte hålla på att fifflar utan få ut något resultat också, eller hur?
Första spåret i år la jag i för Svante nya marker. Vädret var perfekt kallt trots sol. Tog med mig 150ml, tänkte jag får lugna mig lite med årets första spår fast det blev på 550m trots allt. Nja, inga bekymmer för honom, han hittade.
Körde lite lydnad och apportering i veckan med. Brukar ta något han älskar väldigt mycket att reta honom med för att lära in ”Stanna” kommandot. Det blir då ”rackaren”: rådjursklöven i snöre på en lång pinne. Och så hästpiskan, ja. Inte för att slå honom, men själva ljudet av den i luften farande piskan räcker för att få honom att stå. Men, mycket jobb kvar, han hinner allt gå några meter innan han står. Huvudsaken är han står och det gör han!

Bokade in oss till ett harhägn som vi tidigare varit i. Lite svårt var det att hitta haren första gången vi var där med våra kortdrivare men denna gången visade det 

sig omöjligt. Vi gick med tre hundar, två wachtlar och så Svanti, spår fanns det i den gamla snön men har jäveln syntes inte till. Svantisen skällde några gånger och var tydligen typ ”nära” men fick inte upp den lilla rackaren. När vi kollade på våra GPS-er såg vi att det visst inte var många kvadratmeter utan hundspår på men lilla lång örat vet precis hur han ska göra och vart han ska trycka för att slipper hundarna. Sen får vi ju inte glömma heller: Vi har inga drevrar eller stövare! De hade nog hittat till sist, skulle tro. Skam den drevern som ger sig!
Så åkte vi hem, hundarna var allt trötta ändå. Men en nästa gång kanske inte finns för mig. Ser inte riktigt vitsen med att leta efter en enda hare med en tysk jaktterrier och sen inte hitta den! Tror Svante blev rätt så frustrerad efter ett tag och förstod inte vitsen med att gå runt där och leta. Efter vadå?
Nä, viltsvinshägn ska det bli istället!
Bifogar denna dåliga bilden med två (ännu så länge) otåliga hundar i väntan på sin tur att leta hare!

Vi överlevde släkt invasionen rätt så bra! Den 8/1 fick jag ett samtal om en häst som jag hade ringt om. Ett tinkersto som var till salu. När jag ringde var jag nummer fem i listan, men tydligen hade jag låtit väldigt bra för just denna hästen så att hon hade bestämt sig att höra med mig om jag fortfarande var intresserad. Och visst, det var jag och så åkte vi och tittade på henne flera gån

ger. En härlig mysig häst som totalt hade tröttnat på ridskolans volter runt i ridhus. Den 15 januari hämtade vi henne hem till vårt stall och nu har jag två hästar att sköta om ett tag. Lilla Rulett ska hem snart, men än så länge är det då lite extra jobb. Fast Svantisen fick sitt ändå! Vi var i alla fall tre gånger denna månaden och jagade. Inte så värst men ändå. Tyvärr blev det inga skott tillfällen men det är ju inte det som är det viktigaste. Tänkte jag skriver snart på ett annat ställe och sammanfattar hans jakter denna säsong.