2012-11-10 Jakt i Bullaren

Äntligen fick vi ihop ett litet gäng för att fara upp till Bullarbygden. Det var ett tag sedan vi var där sist så viltet hade fått vila en lång tid. Framme vid grillplatsen la vi upp planen: Tommy och jag skulle gå med hundarna från var sitt håll, passkyttarna satt förhoppningsvist rätt. Jag tog med båda hundar, det är rätt bra att kunna tura om tycker jag, speciellt när det är så många hundar med i laget. Bättre att släppa var och en en kortare stund än den ena en hel såt och sen är det tyvärr klart för något gick ”fel” och ingen såt finns kvar. Tyvärr är våra marker rätt små, runt 150ha och då är det lätt hänt att en hund driver över ett område som vi tänkte jaga av senare. Alltså, som sagt, jag tar med båda hundar. Säkert har några av er andra åsikter och erfarenheter av det, men än så länge har jag inte märkt någon nackdel. Båda hundar söker ut bra, ingen hänger vid mina ben för att hundkompisen går i koppel bredvid mig.

Jag släpper Sora först. Hon far igenom skogen som en raket eller ett skjutet vildsvin! Kan säga att jag verkligen tycker om den lilla hunden som gör så bra av sig! Hon hittade efter några minuter och tog upp runt 150m ifrån mig. Hennes skall är fortfarande inte i Svantes klass, något hackigt och typ hes, men det kommer nog. Om inte, får det vara bra för det! Hon drev kanonbra, förbi en passkytt som tyvärr inte fick läge, sen gick det ur marken, norrut, mot Halden, typ… Jag stod där i skogen med Astron i näven och kan säga att jag blev smått oroligt när jag såg att drevet närmade sig stora länsvägen mot norska gränsen. Nä, snälla lilla söta vovve, vänd vid vägen! Det gjorde hon inte. Mitt hjärta hoppade över några slag tills jag såg på GPSén att hon var över och fortsatte på andra sidan. Puh! Nu skulle hon bara klara sig på väg tillbaka. Hon bröt strax efter att hon hade korsat vägen, gick över länsvägen utan att bli påkört, mitt hjärta slog normal igen. Hon återvände helt utan problem tills hon hade hittat mig, sen fortsatte vi. Jag kopplade henne inte direkt när hon kom så hon inte tror att det är slut med roligt varje gång hon kommer tillbaka. Vi gick lite till, hon letade utan att hitta något nytt, sen var det dags att byta hund. Svanti sköt iväg glatt skrikande när jag strök kopplet. Lilla söthunden sprang raka vägen bort från mig som om han hade något i näsan sedan länge. Mycket riktigt, han började väcka och drev. Fast det gick nog inte så bra, skallet var glest och osäker, sen såg jag att han hade lagt av och vänt tillbaka. Fel: Han hade sprungit i bakspår, hade förstod det, vänd och NU gick det åt rätt håll. Attans vad han var igång! Han drev helt himla underbart i 40 min. Det gick ur marken, det buktade och kom tillbaka. Det buktade igen och igen, gick till sist mot Tommy som hade stannat i planteringen. Tyvärr för långt håll, så himla attans synd! Det hade passat så bra när han jobbade så duktigt! Han drev och drev, tappade en gång så jag trodde han hade lagt av och snurrade runt för att han inte hittade sitt spår ”hem”. Fel igen: han letade upp det tappade spåret och körde vidare. Härligt, härligt förbi passkytt nr. 2 men tyvärr skymtades rådjuret bara igenom trädstammarna, det var inte att tänka på att skjuta. Tja, när han väl tyckte det var bra, la han av, sprang i sina spår, genade en del och pang, var han tillbaka hos mig. Jag tycker allt om lill skiten!! (Båda...   ;-)

********