2012-11-11 Jakt i Brodalen
|
Puh, det var en dag! Grabbarna i passen var helt himla nöjda idag! Vi jagade av ett litet fjällområde, ett stort berg rättare sagd med ”fjällkänsla” uppe på toppen. Några få klyftor blir naturliga vilt växel / pass, resten är ordentliga brant som ingen med vingar kan ta sig nerför. När passen var bemannade kunde jag släppa Efter fikan tog vi andra sidan vägen, Sora skulle få springa lite, men det fanns ingen hemma. Synd för den lilla sötnosen som sökte så enveten och snäll! Tyvärr hann jag inte ta ett kort så jag slänger hit en bild från träningen i somras. Ber om ursäkt, he, he ;-) .
******** |
terriern. Radion spelade mig en hel del spratt idag, då den blev störd av alla bergsväggar och radon-graniten. Samma gällde för Astron som tappade bort hunden med jämna mellanrum. Tur att många i laget har handenheten med på passet så vi visste vart terriern befann sig, nån hade alltid med honom. Lilla Svante fick sköta jobbet idag, han gjorde det fint fint! Han sökte helt underbart och stort, hittade till sist och drev runt det uppe på platån där jag stod i mitten. Jag var nära att kunna skjuta för min egena lilla fyrbenta hooligan, men rådjuret, ett smaldjur, fick vind på mig och valde att lämna toppen för att klättra ner i ravinen, rakt mot Daniel. Där satt han, fick skottchansen nästan serverad i knäna, om man inte hade luktat människa eller nåt! När det blev håll, fanns det tyvärr kvistar och buskage i vägen, smaldjuret kom närmare men då kände hon faran och kastade iväg, uppåt igen! Wow! Rakt mot mig igen!! Jag darrade så spännande blev det, men javisst, hon visste ju att jag fanns där uppe så några meter ifrån mig, fortfarande dold i tätskogen, vek hon upp mot en högre ”trappa” av platån. Där uppe vallade ilsken terrier runt henne och jag smög tillbaka dit jag såg en stig ner från trappan. Där ställde jag mig och hoppades på det bästa! Nix, rådjuret kände tydligen flera ställen att klättra ner så hund och smaldjur drog ner för berget, ner i en ravin som nästan fixade till en skottchans till. I slutet på ravinen satt Thomas, en alldeles ivrig skytt. Men idag var det inte läge, han avstod, för långt, det hade inte fungerat. Synd! Svante hängde på en stund till, sen bröt han och kom som blixten tillbaka till mig. Undrar fortfarande hur han nu kan komma ihåg vart han såg mig sist. Men han hittar mig!