2012-11-17 Vadå?

Ingen hemma?! Oj, vad vi fick gå och gå och gå idag! Något skumt är det vissa dagar eller så har vi lokatten på marken som verkade helt tömt på vilt. Först ute var lilla Sora som jag så gärna se springa över stora fältet. Visst fanns det några gamla spår att se men de är ju helt ointressanta för en hundnäsa. För mig är de intressante då de berättar: jodå, de finns, men inte just idag!

När vi nådde spetsen av vår mark tänkte jag vända tillbaka och runda runt söderut igen, då såg jag på lillan att det var något som sporrade lite extra! Bra, mycket bra! Jag stod stilla och väntade så hon fick tid på sig att leta. Men tyvärr fixade hon inte det, nog var slaget för gammalt eller för färskt, hon grejade och grejade, gläfsade lite men mer blev det ikke. Dags att släppa storebror på det. Mycket riktigt, han kan jag allt lita på! Det tog inte många minuter då hade han kläm på slaget och drog igång. Oj och vilket underbart drev det blev! Han höll i riktigt länge, först gick det norrut på grannmarken, sen buktade det runt och kom tillbaka via stora berget. Mellan berget och mig fanns ett gammalt gärde med högt dött gräs på. Jag hörde min terrier skälla fint och fast längs bergskanten, sen drog det nerför. Hoppla, hoppla!!! Kvickt satt jag lillans koppel runt kroppen (Umhängeleine, ha, ha), in med skott och stilla stå och vänta! Det kom rakt på mig och adrenalinet började stiga så jag fick nog röda öron eller nåt!  Så kom geten, fint och snyggt och jag funderade på att skjuta, men avstod av två skäl: för det första var det en get och vi har ju attans knappt ett rådjur kvar på marken och för det andra är jag himla feg att skjuta! Grannmarken var nära och även om jaktgrannen är en trevlig kille, så känns det inte bra att behöva ringa och fråga om lov för att söka efter ett påskjutet djur. Jag är rätt feg angående skjutning i allmänhet och bland täta buskar och vass nära gränsen i synnerhet så geten fick gå!

Lill Sora hade inte sett djuret, då hon är så liten och nådde inte upp med ögonen över gräset. Hon hade lyssnat på Svantes skall istället och undrat när äntligen hon fick gå… Svante släppte strax efter att han hade passerat mig, perfekt läge att enkelt släppa lillan på löpan så hon får jobba lite hon med. Sagd och gjort. Plockade om med Astron och signalhalsbandet, gick med henne i koppel fram dit geten hade passerat och hon fattar direkt. Lusigt nog gick hon bakspåret först men jag lät henne göra det. Lika bra hon lär sig att doften blir mindre je längre hon springer och vänder självmant. Det gjorde hon efter en liten stund och glad som bara en tysk jaktterrier som får jaga är sprang hon sedan förbi mig, ilsken skrikande i spåret.

Hon drev en bra stund innan hon la av och letade sig tillbaka. Det var intressant att se hur det skulle gå, då Svante redan har varit och drivit runt på samma område som hon nu släppte. Hon gick lite zick-zack först men tydligen fattade hon att det är hennes eget spår hon måste följa inte någon annans och efter några minuter var hon tillbaka hos oss.

Mina gullehundar, de blir allt ett perfekt team: Lillan söker som en raket, storan grejer ut de slagen hon inte fixar, storan som fixar fram viltet i knän på matte som är feg och sen lillan igen som får lite hon med! Underbart!

PS: Tog ingen bild så jag slänger in en från tidigare: min älskade flinande tyska jaktterrier Svante.  :-)

********