2012-12-22 Innan jule race

Var bara tvungen att passa på innan juletiden börjar på allvar med julbesök, julmat, julsittandet och allt det där….

Kollade på markerna där jag hittade grisspåren för en vecka sen men det var inga hemma idag. Jag lät Svante söka just i det området då jag vet att han tar gris. Han sprang en bra bit ifrån mig och runt och tillbaka, men ingenting. Ok, då går vi vidare. Efter typ 5min började hundrackren med det där ”matte-retar-sig-på” beteendet: Finns det inget, söker han inte heller. Varför då? Oh ja, visst hundj…vel! Jag kopplar honom och släpper lillan som söker som om hela skogen skulle kunna vara full av vilt! Men tyvärr brukar ju Svante ha rätt: det fanns ingenting. Men, hon letar ju i alla fall så fick hon fortsätta så jag inte stör mig på min stackars hanne till terrier. Framme vid hygget började det bli mer intressant och även Svante i kopplet började bli sugen på att få springa nu igen. Men, lillans tur och det fick det vara! Långsynt som jag är tänker jag: har du inte letat innan så f…n får du inte nu heller, det är hennes tur som är så duktig (och gör matte glad..). Nå, hon letar och snurrar flera varv runt samma ställe ser jag där från min kulle utan att få rätt utgång eller rätt spår eller vad det nu är en hund behöver för att få upp något. Efter några minuter fick jag nog och lyckligvist kunde jag kalla in henne. Släppte Svante nu, som sprang till samma fläck, snurrade några varv och sen, ja, duktiga lilla skethund, började han väcka i slaget och driva iväg. Han är allt duktig nu på att reda ut det som unghunden inte klarar av ännu. Hans drev gick rakt norrut, bort, bort och han hängde i. Under tiden hade jag med lillan börjat leta i koppel så att kanske även hon får koll på läget. Tydligen fanns det något annat intressant spår för hon gick med mig åt annat håll än Svantes drev. Ja visst, ok då! Vi går några hundra meter eller så och jag tänkte: Svante är långt norrut, Sora har GPS-halsbandet på (jag var för lat för att plocka om det och Svante kan marken för väl och hittar alltid tillbaka), Sora visar tydligt att hon har hittat ett intressant spår som går åt helt annat håll… ja, jag släpper väl även hon då! Något som jag sedan ångrade! Lill skiten sökte direkt söderut på ett gärde, sen svängde det och nä attans, gick norrut!!! Det tog inte många minuter för mig att räkna ut vad det där betydde: samma spår, fast hon gick en annan väg i början. Tja och då hände det som jag egentligen hade velat undvika nu när jag lär upp ”valpen”: att låta mina två terrier jaga tillsammans. Mycket riktigt eggade de varandra enormt! De höll på i en timme att driva rådjuret som fint och snällt buktade flera varv runt mig. Jag höll utsikt på min kulle på hygget då det kom ner från stora mossen, över hästhagarna, runt i skogen och över hygget, men tyvärr såg jag inte det då det vinklade av och försvann i harkullen. Vidare över timmervägen, runt i nästa skog, över åkern och in planteringen…. Jäkla, på en timme hinner det blir några kilometer! Först som släppte var Sora och det var skönt!! Hon letade tillbaka i sitt spår men krånglade till det hela när det var cirklar. Hon hittade inte ut och började gå fel. Jag visslade men hon reagerade inte. Attans! Svante höll fortfarande på med sitt himla roliga drev som han nu fick för sig själv!... till sist hittade Sora tillbaka till mig, glad kopplade jag henne och sen var det bara att vänta in Svantisen. Det dröjde några minuter till så bröt han också och mycket riktigt kunde han marken för det tog inte alls långt för honom att komma tillbaka! Jag hade under tiden gått en lång bit ifrån hygget där jag hade släppt de. Något som jag egentligen inte heller ville göra då jag vill stå kvar där de såg mig sist så de vet, tar man spåret tillbaka så står matte där. Men nu hade det gått så långt och så många varv runt och vid flera tillfällen tyckte jag att jag kunde ju gå i pass så jag flyttade på mig rejält. Till sist struntade jag i att leta pass utan ville få stopp på de och tog mig fram på timmersvägen för att genskjuta de. Svante vet om timmersvägen och tänkte väl genskjuta själv på väg tillbaka och ”Ja, vad bra matte, där står du ju!”

Glad kopplade jag honom med. Känns alltid lite olustigt utan GPS ändå. Hur klarade man sig innan?