2012-08-04 Skärgårdsspåret I
|
Västsvenska dreverklubben arrangerar en provhelg med spårprov varje år. Hade funderad även i fjol om jag inte skulle anmäla hunden men på något sätt är jag väl feg och tänkte, jag hellre träna på lite mer. Sen är det ju så att hunden förhoppningsvis lever många år till så varför skynda så himla mycket? Nä, men i år fick det vara!
Det passade så bra i år då spårning ingår som ett rätt viktigt moment på det stora provet. Lika bra att låta hunden leta ett spår som inte jag har lagt, har med sig lite Det kom ett tjugotals ekipage och hela rubbet gick igång.
Min domare hade med sig en elev och ihop körde vi en bra bit upp i skärgården. Ja så är det ju här: Sten, sten, sten och Stenbrott! Det var slutligen vid ett gammalt stenbrott jag skulle parkera bilen, fram med hunden och iväg. Tidigare hade jag fått tippset om att gå runt på ”kanterna” på den 25x25 meters ruta så han hittar utspåret men där stod jag: mitt i ett j..vla stenbrott bråte och stenklumpar överallt, små björkar hade växt upp här och var. På tre sidor fanns det mer eller mindre stenväggar, där de bröt ner stenen i trappor och terrasser, den fjärde sidan stod jag ju på: Vägen. Domaren pekade inåt och sa då: Ja, där borta någonstans börjar spåret, lycka till. (”Tack!”)
Får säga att jag som tur är har bott några år ute vid ”stenkusten” och klättrat runt på klipporna och stenbrott. Jag klarade mig utan att halka ner nånstans och Svanti, jag han hittade spåret fint. Jag var allt lite osäker om det kunde stämma då han gick fram där det egentligen inte går att gå, men håll tyskt kärring, hunden hade rätt. Spåret gick helt underbart och fint, långsamt delvist! Vid ett tillfälle gick han i viltslag, det märkte jag efter några meter och hämtade tillbaka honom, ”Sök spår!” och han fortsatte där han skulle. Skjutningen passade jag på att lägga ner hunden, det gick fint det med sen var det klart! Domaren nöjd, jag med och hunden tog sig ett bad i ett stort vattenfylld hål, där det en gång fanns granit. Egentligen hade jag inte tänkt stanna kvar mycket längre till efter provet men folk verkade så trevligt och visst kunde det vara bra att stanna tills prisutdelningen. Det visade sig tar längre än vad jag trodde, jag satt och väntade och snackade med folk då det var så många som gick spår och tydligen gic några ”vilsen” också. Nå, efter fem timmar kom de sista hundförarna tillbaka till klubbstugan och domarkollegiet satt och höll möte. Det tog väl en timme till igen men nu hade jag ju väntat så länge, då kunde jag lika gärna vänta lite till! Sen kom dem ut, domarna, ledare-domaren började prisutdelningen bakifrån alltså nollade, tredje och andra priser. Svanti nämndes inte. Sen kom han till första priserna. Nej, inte ropade han upp min hund. Tror mig, jag blev förvånad och as stolt när väl Svantis namn kom fram: ”Ett första pris, dagens bästa hund, tilldelas även HP: Viltskräckens XA Svante!”. Jäkla det var ju inte direkt det jag hade väntat, inte så bra! Det var ju trots allt mängder med spår noga taxar med…
Provet är som jag skrev på två dagar och egentligen hade jag inte tänkt låta Svante gå båda dagar så han inte tröttnar på det. Men när domaren sa att ”Dagens bästa hund som verkar vara himla sugen på att gå spår och matte inte vill gå imorgon,….” Bla, bla… ja, då kunde jag ju dock inte låta bli att säga visst, vi kommer imorgon med. He, he! Vi fick med oss en fin pokal! Går tyvärr inte att äta upp…, tycker han!
******** |
