2012-08-15 augusti ut Sammanfattning...

Nä, för att ens komma ikapp med dagboken, måste jag sammanfatta augusti månaden fram till provet.

Ifall någon undrar hur kärringen kan komma ihåg allt: Jag skriver upp varje dag jag tränade i min almanacka för att även kunna se framsteg eller nåväl, bakslag. Här skriver jag även upp om hundarna har gjort sig illa eller beter sig konstigt så jag har en chans att kunna minnas då jag verkligen har ett guldfiskminne som inte kommer ihåg särskild mycket utom bil registreringsnummer, helt meningslöst!...

Så här kommer en sammanfattning som sagt. Målet fram till provet var och det kunde jag även hålla: träning varannan dag. Jag fick bra hjälp av min sambo som kravlöst ställde upp att dra kaniner, håller i änder eller kasta måsar i sjön.

Efter ett tag märkte vi faktiskt en sak: Helt coolt, han fattar! Det kändes som om han visste exat vad vi ville, han älskade det och därmed var det inte mera än köra på så han fick rutin i det han gjorde plus i mattes kroppsspråk (eller handlingar eller vad det nu är som berättar för hunden vad han ska göra).

Det var ett befriande moment att se hur hunden bara fungerar i apporteringen så vi kunde fokusera på platsliggningen efter ett tag. Det visste vi att det skulle bli ett moment som han har svårt med då han inte kan slappna av. Det går bara inte. Medans andra hundar kan lägga sig tillrätta och vänta på att det nästa sker, ligger Svante på helspänn, gnäller och kryper framåt, trots att jag alltid tränade honom med att ligga tills jag kommer tillbaka.

Ska tro att det var förväntningarna som gjorde att han helt enkelt såg för mycket framemot. Varje gång han fick jobba skrek han till av glädje, så älskade han det!

Självklart är det rätt jobbigt med en hund som stretar emot och gnäller jämt men jag var tvungen att ge upp för att inte förstöra något som vi redan byggde upp. Provet närmade sig med storsteg och det fick väl gå så här även om vi skulle få poängavdrag för gnällandet, så skulle vi förhoppningsvist klara hela provet, det var ju målet.

Räven var till sist inga problem med, det gick som blixten upp för honom att han ska in och ta ut den, japp, vilken tur att jag för en gångs skull lyssnade på sambon: ta det lugnt och var snäll!!! Det var huvuddelen i det hela.

Spårning tränade vi bara en gång till efter Skärgårdsspåret från Västsvenska Dreverklubben, trodde det skulle räcka. Nå, vi får väl se…

Vi såg även till att träna i alla väder med hunden, samtliga moment. Regn, stekande värme, blåst från olika håll. Även olika underlag fick det vara, så klart, har nog aldrig pratat med så många bönder om jag skulle kunna få dra ett spår på deras åker. Men det gick fint, bara våga är det som gäller.

Nu så här i efterhand måste jag säga, att vi gjorde så gått vi kunde och nåväl, resultatet var ju inte helt fel faktiskt. Dock till detta in annan dag!

Ha det gött!

********