2012-08-23/26 Prüfung Arbeit nach dem Schuss 2012, Skara
|
Yes, då var det dags! På något sätt kändes det helt underbart att äntligen kunna åka till Skara, träffa alla andra och veta att provet snart är avklarat.
För visst kändes det på många sätt att det tog både tid och krafter att hålla på träna, träna, träna! Hjärnan funderade hela tiden vart, hur och vad som skulle tränas som nästa, så det känns som en lättnad att allt är över nu.
Sambon var så snäll och köpte en eldriven kylväska som vi la kaninen, den fina vita samt tre änder: en till släpspår, en till fria söket som vi sen tänkte använda till vatten apportering och en för säkerhets skull. Jag hade skrivit en lista om vad jag skulle ta med så jag inget glömmer, bilen var packad och klart, torsdag eftermiddag anlände vi då till Brunsbo Biskopsgård i Skara och flyttade in i vårt rum.
Parkeringsplatsen var redan fylld med bilar från Tyskland, Schweiz, Österike och Ukraina, det blev en härlig kväll att prata med alla. Några av dem kände jag redan från Tyskland så det blev ett kärt återseende.
Kvällen ägnades åt trevlig samvaro i gamla gårdens vardagsrum. Ett stort bort, massor stolar och olika flaskor som kördes runt ihop med en hög tyskar, österrikare och schweizare jag lovar det blev roligt och högt. Tur jag förstod nästan allt (tills österrikarna började dialekten) för svenskarna hade nog svårt att hänga med.
På fredagen stod flera möten från internationella förbundet på schemat. Vid ett möte fick jag sitta med och lyssna och översätta då allt hölls på tyska. Rätt intressant och självklart inte det lättaste att få alla hålla med och tycka samma om jaktterrierns utveckling. Men så småningom blev man sams och mötet övergick till nästa möte av annan grupp och tur var kunde jag lämna då… Det är ju mycket roligare att stå utanför med folk från Ukraina och Slovakien och bli bjuden på vodka och riktigt god korv!
För visst närmade sig lördagen med stormsteg och insikten gick upp för mig att det var dags för provet nästa dag. Klart jag kände till datumet för provet och dagens datum i flera månader och kunde räkna ner med på något sätt var det så långt bort ändå, något overkligt. Fast nu hette det: Imorgon! Ho, ho kvällen fick varken bli lång eller med någon droppe alkohol, ville inte chansa.
Jag gick även och la mig rätt tidigt, tog hand om min lilla Svante, han fick lite mat, en lugn promenad och mycket kel. Sambon stannade nere med de andra gästerna en stund till så jag hade lite tid för bara mig och vovvarna.
Hundarna blev registrerade redan igår, då lämnades stamtavlan och alla hundförare fick en snygg pricka i trä att ha runt halsen: Hundens startnummer. Svante blev nr. 11 och vi ingick i grupp 4 tillsammans med Karsten Schmidt med Cajus vom Wiedbach och Malin Mårtensson med Soträvens Aska. En trevlig grupp! Mycket trevlig.
Minns det första som Karsten sa när vi möttes på gårdagen och han såg att både Malin och jag var nervösa: Vi ser det som en träning, vi tävlar inte mot varandra vi ska ha roligt. Och ja, exakt så blev det också.
Nåväl. Klockan 8:00 alltså började provet med att presidenten för Svenska Jaktterrierklubben Johan Sonesson och för internationella förbundet, Jenny Schröder höll tal och välkomnade alla och önskade ”Waidmannsheil und Suchenglück!”
Samtliga grupper ropades fram en efter en, alla ställde upp sig fint på trappan, sen följde vi våra domare och spåren blev ut lottade, jag drog nr. 3. Varje grupp fick med sig fyra domare samt nån vägvisare, sen startade provet med att åka bil.
Våra domare för gruppen: Walter Schanda, Österrike, Josef Andritzky, Tyskland, Jan Dobsinsky, Slowakia, Torbjörn Wahlqvist, Sverige.
Framme i skogen var spårningen första momentet att klara: 600m övernattspår, min 12-18 timmar, 250ml blod, två vinklar, två sårlegor.
Malin först, Aska gick jättefint, sen Karsten, även full poäng där, sen Svante. Just spårningen trodde jag är hans starka sida och oroade mig inte mycket alls. Men, en hund är ju inte en maskin…
Han tog an starten fint, gick de första hundra metrarna förbi första sårlegan (som jag inte såg men Fredrik berättade för mig sen) och missade tydligen vinkeln. Fast jag såg inte något direkt utan efter några meter syntest det på svansen på honom: stelrakt och stelt viftande. Sen började han till och med driva lite så där trevligt.
Viltslag, f..n också!!! Nu var det klart i alla fall så jag tog tillbaka hunden. Uppmanade ”Spår!” och han försökte väl igen. Men tydligen hade vi passerat spåret längre bak så han fattade inte vilket spår jag nu menade.
Vad hände då? Japp, han går i viltslaget igen, i en liten båge denna gång men kommer fram på samma ställe som han började driva vid första gången.
Lilla hundrackare, nu blev jag nervös och orolig att vi inte skulle hitta spåret något mer… men, jag tog tillbaka lite längre dit jag kom ihåg att han hade spårat, sen gick det bra, hela vägen fram till slutet. Där log ett helt älgskinn åt oss.
Hunden skulle läggas ner bredvid, han fick inte lugga i den, då är man illa ute, vi avlägsnade oss en bit och domarna pratade om spårarbetet och poängen.
Själv kan jag säga att Svante inte spårade som han brukade göra! Nej, han kan bättre, men han klarade ju av det för det här provet, det fick duga!
In i bilen med hunden direkt när vi var tillbaka så han kunde lägga sig och vila lite. Han själv tyckte
Nästa moment: Apportering kanin: 200m släpspår i öppen terräng, två vinklar.
Vi körde till en stor oskördad kuperad åker. Åskådarna fick hålla sig uppe på toppen längs traktorstigen medans vi hundförare skulle följa med domarna ner mot diket, en efter en och sen i trupp. Malin och Aska först.
När vi stod där uppe och tittade ner mot gruppen och hunden var det svårt att ens se hunden. Gräset var så högt att vi kunde se Aska när hon väl sprang för då blir hon ju lite i luften då och då! Glad som bara den sprang hon spåret och kom tillbaka med kaninen, satt sig och lämnade av fint. Full poäng.
Sen Karsten och Cajus, full poäng där med. Jag såg tyvärr inte hur Cajus jobbade då jag höll på att göra färdig min hund. Då så, Svante och jag nästa.
Vita kaninen fick fram några leenden hos domarna, Walter Schanda vägde kaninen i handen, flinade
Nå, den må vara något stor men perfekt var den: den tog aldrig slut! Pälsen var helt underbar, inga hål, inget blod som droppar fram, inget! Ett helt perfekt släpvilt, som dessutom klarade sig så väl att den lugnt och fint ligger hemma i frysen nu igen…
:-)
Jan gick och drog kaninen under tiden jag höll på att lägga hunden så att den inte kunde se något. Klart Svante visste att något var på gång och att det nog var något roligt, då matte ju var lite nervös.
Typiskt han började tyvärr gnällandet också. Inte bra med en terrier som inte kan hålla käften! Efter en stund hade han lugnad sig igen och låg där darrandes i höga gräset.
Domaren ropade på oss, jag och Svante gick dit, jag satt på spårselen och pillade i spårlinan i öglat så att den sen kunde dra ut efter några meter. Domaren pekade åt ”skottplatsen” med lite ull (ja stackars kaninen fick lämna lite ull på vägen…) och ett varsågod fick provet att sätta igång.
Nu fick jag inte glömma vad jag hade hört innan: Håll tyst! Säg inget, håll bara tyst nu! Det ända som
När jag väl hade kaninen i min ägo fick jag även berömma hunden, innan dess skulle det gå lågmält och med ett eller två ord bara. J
ust avlämningen var jag lite orolig för då han helt enkelt glömde att sätta sig ibland eller till och med spottat ut kaninen.
Upp till bilen nu igen fast det blev inte läge och tid att låta honom vila: nästa moment skulle köras direkt, bara till bilen och hämta fågeln.
Moment tre: Apport fågel (and, rapphöna, fasan, duva eller sothöna), ett spår på 150m, två vinklar.
Samma ordning av hundar igen, det var kanske lite tur då kunde Svante slappna av i några minuter i alla fall. Karsten tog två duvor till provet. En duva skulle släpas, den andra låg framme vid spårslutet sedan. Cajus gjorde fint, full poäng. Samma för Aska som sökte och hämtade fint.
Ja, då var det Svantes tur. Han gick fint i spåret, framme vid anden tog han två grepp och vid tredje greppet satt anden väl bra och han kom i full fart tillbaka. Satt sig, höll anden, gav den till mig och japp, full poäng även här. Kunde inte gå bättre detta. Just det här med att sitta och hålla trodde jag ju kanske blir problem då jag inte var så stenhårt med det under träningen. Eller att han inte tar med sig fågeln, men nej idag var det hans dag för just detta, han gjorde helt rätt. Bra, Svanti.
Tillbaka till bilen som vi nu skulle ta med oss till nästa åker och nästa moment: Fritt apportsök fågel. Utan att varken förare eller hunden fick se kastade domare ett fågeln så långt det gick i det höga gräset. Sen fick vi komma fram till domare nummer två som stod mitt på åkern och pekade och sa: ”Där fram är fågeln skjuten!”
Under väntetiden hade jag fått tippset att när jag väl släpper hunden, tar ett steg med framåt så hunden får rätt håll på söket. Ja, det var ju ungefär så vi fick lära under Joakim och Dans kurs! Sagd och gjord, terriern for iväg och syntes inte mycket mer i det höga gräset. Här försvann hundarna verkligen, det syntes bara svansspetsen på dem och hur de sprang då gräset rörde sig! Kunde efter några sekunder se att han drog lite väl långt bort mot vänster.
Jag visslade kort, Svante tittade och jag pekade framåt-höger och ja, vad stolt jag blev han verkligen fattade det och sprang åt det hållet jag pekade! Wow! Allt apportering med peka och ut och bla bla hade gjort nytta!
Ännu bättre: efter någon minut kanske, tittade han på mig igen det fattades väl några meter för att komma rakt framför mig så jag pekade igen och ja, han var med på noterna och sprang. Nu syntes det på honom att han hade fått vind av fågeln. Han sprang något högre och svansen gick något kraftigare. Rätt så, gubben, hittar fågeln!!!!!
Men jag höll tyst, man fick ju inte tjata eller ens prata med hunden. Han hittade gräsanden, tog upp den och ja, lämnade den fint tillbaka till mig. Bra Svante, bra!
Puh, då föll några klumpar ner inom mig, Svanti var på bra humör idag och det kändes kanon att gå tillbaka till bilen, anden i ena handen, en glad och stolt terrier i kopplet i andra näven.
Han tripplade till och med fint vid min sida nu! Jag hoppades innerligt att han höll den fina formen… linförighet skulle ju testas sen! Något som jag var lite orolig för. Men till detta senare.
Tillbaka vid bilen samlades vi vid gården där vi hade parkerat först och intog ”lunch på fältet”. Funktionärerna hade kommit med matsäckar, dricka, bulle och kaffe till alla i gruppen. Det gjorde gott och vi pratade livligt med varandra såväl som med domarna.
Här måste jag säga att domarna verkligen var suveräna på att vara lojal, hänsynsfull och rättvis gentemot oss tre hundförare i gruppen. Vi fick lagom beröm allihopa, ingen blev utpekat på något, det sas inget om själva momenten och hur de hade gått så länge provet varade. Nej, de var knäpp tysta med det, ingen utvärdering eller liknande, mycket bra.
Via telefon hade några som hängde med i våran grupp hört sig för hur det gick för de andra grupperna. Två hundar hade börjat äta på släpviltet.
Oj oj, inget bra, provet var slut för dem. Som tur var hörde vi att det inte var en av dem andra svenska ekipagen:
Inte Daniels Tyra eller Fredriks Rosa. Bra det, hann vi tänka med bullen i munnen och så var det dags att förflytta oss till nästa moment: Apportering av räv ur 7m grytgång.
Vi fick köra upp mot Sparresäter skola. När vi anlände höll gruppen innan på än så vi väntade några minuter sen var det dags. Nu Svante fick du visa att du hade förstod: Det som är inne ska ut! Som jag tränade med dig. Snälla, ställ inte till det nu, gör som du ska lilla terrier.
Där framme fanns det två grytgångar: en för tikarna och en för hanarna. Bra det! Snällt! Folk hade ställt upp sig här för att titta och där kom jag med en skrikande, dragande terrier i kopplet!
Nä, jag hade svårt att förstå honom nu då han egentligen aldrig var något vidare sugen på att dra räven ur grytet. Nej, idag var det hans dag och han spelade för fullt på allt han kunde. Han bara gapade och villa fram, fram, fram. Jag hade dragit kopplet under magen på honom så han inte skulle strypa sig själv när han drog. Nu lyftes han uppåt i rumpan istället när han slet framåt. Ganska bra rann det genom min hjärna, det ser ju så illa ut när en hund hänger så där i kopplet och knappt får luft.
Lustigt nog eller lugnande för mig: folk och domarna log åt mig som om att säga: Det är helt ok det här, låt han skrika bara, han är väl sugen! Det gjorde gått för mig då det ändå var lönlöst att tjata på honom att hålla tyst, det gick inte.
Framme vid grytet satt jag mig på huk en meter ifrån ingången, strök kopplet men var stenhård med att han skulle vänta och titta på mig föst innan han skulle få gå in. Han gjorde det! Attans!
Där satt han, darrandes och sugen och tittade på mig: ”Nu får jag väl matte, eller?!” – ”Apport!” och in gick det i kanonfart och ut var han i lika kanonfart med räven i käften! Yes! Tror mig jag blev förvånad, mycket förvånad så bra har det aldrig gått! Applåd från åskådarna och full poäng från domarna. Bra Svante, bästa Svante! Vad jag var glad!
Aska fixade det lika bra, in och ut och färdigt full poäng. Lika så Cajus. Härlig grupp vi hade blivit! Vi ramade varan efteråt och var stolta på våra hundar. Tror vi var lika stolta för de andras hundar som för våra egna, det kändes så i alla fall!
En kort paus fick det bli till nästa moment då gruppen innan inte var klar än. Vi slappade av lite var för sig för nu började det ta på krafterna och koncentrationen. Efter en halv timme körde vi vidare en bit in mot skogen. Vi parkerade längs stigen så ingen kunde komma fram eller bak, ut med hundarna och ut med ändarna: Vattenapportering i vass.
På väg ner mot sjön försökte jag lista ut hur Svantes humör var angående linförighet och pyrsch. Frågan var om jag skulle prova ha honom löst eller kopplat. Löst ger mer poäng även vid platsliggningen i anslutning. Men nä vad svårt det var.
Terriern var tydligen inte trött för fem öre, han tyckte bara allt var så himla rolig och upphetsande så han glömde jämt att han skulle gå fot och inte två meter framför mig. Vad jag var trött på honom till sist att det var så värdlöst att tjata på!
Men svaret på löst eller kopplat kom av sig självt i alla fall för linförighetsmomentet: Varje gång jag sa ”Fot!” gick han runt mig alltså från höger sida fram till min vänstra sida för att infinna sig i ”fot-läget!” igen.
Så gör han alltid. Men tänk nu en ryggsäck på ryggen, ”Umhängeleine” runt halsen och axeln, alltså kopplet i en stor ögla runt halsen och axeln så man har båda händer fria och hunden snurrar runt mig! Det går ju inte! Nej, han fick gå löst, det måste gå! Men än fanns det vattenapportering kvar att fixa först, promenaden till sjön hade i alla fall lugnat mig något och frågan om löst eller kopplad var löst.
Aska och Malin höll på är vi kom ner. Lilla Aska hade snurrat fast sig i en fiskelina och kom inte ut mer! Malin fick hoppa in och rädda både hunden och provet. Det gjorde hon galant: Efter det att Aska var fri igen, sprang Malin ut, Aska efter, anden i munnen och lämnade av fint, fint! Vad stolta alla var på de två, full poäng.
Svante nästa. Lilla terriern såg väl framemot att få simma och hämta in en fågel, det hade han gjord många gånger för och älskad det lika många gånger.
Framme vid strandkanten stod en av domarna på en liten udde med bössan i handen och strax med min and i andra. Han kastade fågeln långt in i vassen, samtidigt som det avlossades ett skott. Yes, det älskade terriern ännu mer! Även nu försökte jag hålla fast vid det vi hade tränad med Joakim och Dan: Sitt kvar hund, titta på mig och vänta tills du får!
Svanti satt och darrade, han satt inte direkt heller utan kröp något framåt. Till sist tittade han mer eller mindre på mig och fick sitt ”Sök-apport!” som en befrielse från vänteplågan.
Terriern kastade sig in letade rätt på anden, grepp den och försökte ta sig tillbaka med den. Jag hörde på honom att han hade svårt att få luft då anden jämt fastnade i vassen som gjorde att hans huvud böjdes bakåt då han ju försökte paddla framåt.
Han kom ur vattnet fint med fågeln i munnen, spottade ut den och ja: SKAKADE sig! Just att skaka sig har aldrig varit något av det han gjorde innan. Skakningen brukade komma några minuter efteråt då han ju helst bara lämnade av och sprang tillbaka till vattnet istället.
Skaka sig fanns inte i hans tankar innan! Och nu detta! Nej, det var synd och vi fick en poäng avdragen för det. Som sagd han förvånade mig rejält under hela dagen. Det han brukade göra kanon, strulade och det som jag var osäker på gick som på räls. Lustigt det där med hundar och sina idéer!
Nå, tillbaka till bilen, torka av hunden någorlunda och vänta tills Karsten var klar. Allihopa körde vi vidare upp mot skogen för att gå de tre sista momenten som görs i ett stycke: Linförighet smygjakt samt platsliggning med skott.
Lilla Aska först, hon gick jättefin och även Malin var överraskat av henne! Tyvärr såg vi som tittade på inte mer än att hundförare med hunden i koppel runt bröstet och domarna med skytt försvann in i skogen. Efter några minuter small det två gånger, sen kom Malin fram igen och Svante och jag skulle komma in som nästa.
Framme vid domarna som hade väntat där de avslutade momenten med Malin, fick jag bestämma direkt om jag ville gå smygjakten med eller utan lina och om platsliggningen skulle vara löst eller kopplat vid något träd. Nä, fritt fick det vara det måste bära eller brista nu, skärp upp dig terrier!
Sagd och klart, nu gick det inte att ändra mer.
Dock först testades linförighet i tätstammig skog då hunden måste vara kopplad med kopplet hängandes runt bröstet så jag hade båda händerna fria. Domarna pekade ut ett område åt oss som vi skulle röra oss i, varsågod, provet börjar!
Ett ”Bak!” kommando till Svante och han gick fint bakom mig, fastnade i inga träd och vi snirklade runt där utan att snubbla. Bra, puh, andas ut, det gick ju fint! Tillbaka hos domarna släppte jag hunden lös, ”Fot!” och vi skulle smyga fram längs en skogsstig i ca 100m. Tre gånger skulle jag stanna, terriern skulle sätta sig och vi skulle därefter fortsätta smyga.
Domarna tittade på oss och fick följa med på lite avstånd. Lilla Svante var lagom upphetsad och ville gärna, väldigt gärna gå före mig. Men som tur var räckte det att morra lågt två g
Sen om han känner att det är något på gång kan han allt glömma att han skulle gå fot men efter ett tag märker han att det var fot matte ville och gör som han ska. Som tur var då även idag.
När domarna kom ikapp oss så sakta förstod jag att det var dags för platsliggningen. Jag hade med mig ryggsäcken som jag ställde bredvid honom. Så hade jag tränat de sista gångerna. Hoppades på att han skulle känna sig trygg med ryggsäcken bredvid. Om det hjälper något vet jag inte, han känns inte direkt rädd eller orolig att matte försvinner. Han verkar mera sur och sugen på att veta vad matte skulle göra för roligt UTAN att han fick vara med!
Men nu var det bestämt, utan lina. Jag la ner honom, smög iväg med en domare samt skytten. De andra tre domare stod kvar på håll och iakttog hunden. Sviff så var jag och de två män ur synhåll för Svante och lika sviff satt det igång: Gnällandet! Han pep några gånger, gnällde tre gånger och jag kunde inte göra mera än att stå där inne bland buskarna och hålla tummarna att han låg kvar.
Jag såg inte vad han gjorde hörde bara pipet några gånger och hoppades på att mina tankar kunde överföras till honom om jag bara tänkte tillräckligt mycket! Min snälla domare sa inte ett ord när han tittade på hunden igenom buskarna. Tror han såg Svante för han nickade ibland som att säga: Lugn, lugn, det fungerar! Jag vet att du är orolig! Så hade äntligen två minuter gått! Väldigt långsamma och plågsamma två minuter. Skytten laddade, vi höll för öronen och det small. Ett väldigt kritiskt moment det här med första skottet. Har sett hundar under träningen som rivstartar vid första skottet.
Jag fick nog blåa nävar så höll jag i tummarna… en titt till domaren mittemot mig, han nickar… andas ut, andas ut, han är väl kvar där mer eller mindre. Jag hör ett två gnäll sen är det tyst igen, typiskt Svante. Ytterligare två eländigt långa minuter som kröp i snigeltempo, sen laddar skytten, pang, andra skottet går av och jag håller andan och tummarna att jag slipper se en glad terrier bredvid mig! Fast det har han ju aldrig gjort under tiden vi tränade. Den kritiska punkten har alltid varit minuterna innan skottet, är han kvar sen så är han det. Han har i och för sig aldrig sprungit iväg mer än en gång innan.
Hoppet steg, en blick till domaren, han blinkar med ögonen. Terriern kom inte! Puh och andas. Efter två minuter packar vi ihop tomhylsorna och hörselskydd, stiger fram ur skogen och vad fick jag se längre ner på vägen? En svart, glad terrier som hade satt sig upp och tydligen krupit iväg två meter då ryggsäcken stod förrädiskt bakom honom. Jag gav honom handtecknet för ligg, han la sig och vi mötte de andra domarna som också hade kommit fram till hunden och ryggsäcken. De pratar lite kort med varandra sen fick vi våra poäng: Linförighet i tätskog: full, smygjakt utan lina: full, platsliggning fri: två poäng, klart, han hade satt upp sig och krupit framåt! Lilla söta terrier!
Som på moln gick jag tillbaka, stolt med min lilla fula terrier som nog gick lika stolt utan att förstå varför matte var så glad. Han fick hoppa in i bilen, lägga sig tillrätta bland kuddarna och vila! Nu var det klart!
När Karsten och Cajus var klara de med, pratade domarna ihop sig en stund, sen bad de alla vara tysta. Det hade blivit en liten skara människor som hade stod där ute och tittat på. Walter Schanda som var provledare för våran grupp höll ett litet tal, han tackade alla som ställde upp, att allt gick så underbart smidigt. Att gruppen var trevlig och allt flöt på utan avbrott, trasigt släpvilt eller osams mellan deltagare och domare. Nej han och de andra domarna var mycket nöjda med provet och resultaten. Han tog varje hundförare i hand, lyfte hatten, sen kom de andra domarna och skakade hand med oss. Ett litet omtumlande moment faktiskt. Där stod vi, Malin, Karsten och jag och märkte hur axlarna plötsligen slappnade av och skakade hand med glada domare! Härligt. Malin och jag nickade åt varandra, lyckliga.
Jag hade helst krupit in i bilen till min lilla hund och kramat honom rejält. Synd bara, han tycker inte om det, han är inte alls nån kelgris och tycker mera det är för mjukisar och tjejer. Så han fick ligga själv fast jag skickade en blick till honom som han nog förstod i alla fall: Du var duktig min lilla! Han blinkade tillbaka med sina svarta ögon, la sig tillrätta och suckade djupt. Älskade lilla terrier! Sakta körde vi tillbaka till Biskopsgården sambon och jag pratade ivrigt om allt som hade hänt och hur det hade gått. Framme duschade vi, matade vovvarna och gosade lite även om Svante inte ville. Nu var han för trött för att säga mot.
Stora festmiddagen började klockan åtta med kanonmat, underhållning och prisutdelning. Och visst kändes det lite festligt att bli uppropad och tilldelad ett pris! Båda presidenterna skakade hand och gratulerade alla deltagare, prisbordet var fullt med fina priser och det bästa var diplomen jag
Karsten Schmidt från Tyskland med Cajus vom Wiedbach fick full poäng på alla moment, de vann därmed provet med 136 poäng. Strax därpå kom Malin Mårtenson med sin lilla Soträvens Aska som missade en poäng vid vattenapportering och fick därmed 132 poäng och ett första pris samt andra plats på provet. Grattis Karsten och grattis Malin, helt suveräna arbeten ni gjorde! Tänk Malin, du ville inte ens anmäla! Tur vi ”hjälptes åt” vid sommarträffen att bestämma oss för att anmäla våra hundar!
Min lilla Svante fick ihop 118 poäng och ett andra pris. Måste bara säga: våran lilla Soras pappa gick med i provet: Lauser vom Fliesstal. Han och föraren Max Miller jobbade kanon, 128 poäng, ett första pris. Vill inte glömma våra två andra svenska ekipagen: Fredrik Hagman med Dunklets Rosa startade i grupp 3 och klarade provet de med. Ett tredje pris, stort grattis ni två!
Kvällen blev lång, jag pratade gott och trevligt med många. Efter tolv var väl de första på väg till sina sängar men festen fortsatte i styrelsens lägenhet tvärs över gårdsplanen där vi satt och tjatade tills klockan var alldeles för mycket. Med tanke på att man var tvungen att köra hem imorgon var det bättre att lyssna på förnuftet, tömma det sista vinet i glaset och gå till sängs. Söndag morgonen började segt för många men det hjälpte inget. Vid frukostborden satt vi sen och
Lite ledsamt var det sen att säga hejdå till alla långväga gäster, speciellt de jag lärde känna lite extra och dem jag kände från innan. Men en sak är väl säker: Vi lär ses igen!
Ett stort tack till alla er som ställde upp att fixa till detta härliga prov. Till Tysk Jaktterrierklubben och sina medlemmar som fixade provmarker, hotell och höll i provet, till vägvisare och funktionärer. Ja ett tack till alla inblandade: Provet lämnar stort intryck och många, många känslor och upplevelser som jag kan minnas!
Och ett tack till våra hundar som snällt ställer upp till sådant och gör som vi här lärt dem, nåväl, nästan! :-)
******** |
Några gånger gick jag ut med hundarna, tog med en och annan dummy och lät honom jobba kort så han vänjer sig vid att det nya ställen och mera folk. Men om jag skulle vara ärlig: Det var nog mest för mig själv att lugna mig på något sätt…
Väckarklockan skrek kl. 6:00, efter frukosten gick jag en kort sväng med honom så han kunde fixa sina behov, 8:00 var samling vid stora trappan.
Framme vid älgen igen fick hunden en grankvist i halsbandet och domaren lyfte hatten och skakade hand, 3 poäng av 4 möjliga. Nåväl, det var rättvist då han gick ifrån spåret en gång och inte tillbaka direkt utan tog viltslaget en gång till.
inte att det var behövligt men han visste inte att dagen är lång och därmed var det matte som bestämde.
och sa: ”Oj, den var inte liten!”
skulle höras var faktiskt ”Spår-apport!” sen skulle hunden klara allt själv. Och ja, det gjorde han! Han sprang jätteglad med ett litet skrik iväg, gick spåret fint, hittade kaninen, tog med den utan tvekan och kom i rusgalopp tillbaka, stannade, satt sig och höll kaninen så jag kunde ta den. Bra, bra superbra lilla Svante!
Det gick trögt, väldigt trögt och jag tror han var rätt slut efter det! Men nu kommer en grej som jag verkligen inte hade förväntat mig då han aldrig, aldrig någonsin har gjort det innan:
Men: vi hade klarat av provet utan en nolla och jag måste säga med tanke på målet: att bara klara av provet med ett tredje pris, gick det över förväntan för oss.
höll i handen sen!
Även ett stort grattis till Daniel Ljungberg med Grekas Blanka. Lilla Tyra som hon heter till vardags, hade problem med kaninen. Ingen vet vad som försiggick i hundens huvud men kaninen ville hon inte komma med. Samtliga andra moment fixade ekipaget, men tyvärr blir man nollat på ett apportmoment blir det inget pris. Men det är stort att bara anmäla sig och träna på för att ens starta på provet! Så: Grattis!
pratade om gårdagen och om vi inte skulle träna på nu så vi kunde träffas igen vid nästa prov i Schweiz eller därefter eller, eller, eller. Ja det får vi nog göra, träna våra hundar det kom vi fram till. Vem vet det kanske blir ett svensk ekipage som åker ner till Schweiz nästa år!