2012-09-24/25 Till Mamima i Boda

Liiiite semester till tyckte vi att vi var värda. Ihop med Nils och Bengt hade vi bokat in oss i Björkviks säteri, där Lars Scheppler bor. Vi hade fått stanna över förut så vi visste att vi hade ett helt hus att tillgå. Jag bjöd gubbarna på en speciell tyckt måltid: Sauerkraut, potatismos och bratwurst. Yes, den satt och vi åt upp allt!

Nils hade med sig sin wachtel Trixi och spetsen Skilla. Bengt, som var en av spårdomarna på Skärgårdsspåret ville kolla om sin jaktlabbe är intresserad i viltsvin. Det blev en rätt gemytlig kväll med några öl och mycket prat.

Morgonen därpå samlades vi vid hägnet kl. 9:00. Torsten och Maria med barnen samt Jaktklippans Hit (kallas Merlin) och några andra för oss okända var redan framme.

Då vi har varit där några gånger nu fick vi gå själva med Svante. Hans lilla hjärna hade redan kopplat ett och ett så han var helt inställt på att få greja med viltsvin nu. Han skrek och slet och hade sig, som vanligt innan han väl fick springa iväg. Han letade stort och fint, fick upp dem och jobbade på. Mitt mål för dagens träning var att få honom hänga i längre, att jobba längre med grisarna och inte bryta nät som tät för att kolla vart jag är.

Därför fick vi tilldelad ett hägn med grisar som gärna ställer sig och går mot hunden istället för att fly undan.

I början hängde jag med honom så han skulle veta att matte fanns med. Sen ökade jag avståndet mer och mer, jag bara ropade uppmuntrande då och då. Till sist kunde jag stå kvar i ena hörnet av hägnet medans hunden höll på med grisarna rejält. Han tyckte det var så roligt att han jobbade i ca. 30 minuter oavbrutet med dem. Gick de undan, följde han efter, stannade de måste han ju ha skällt runt dem. Jag såg ju bara på GPSen hur det rörde sig och resten kunde jag bara höra.

Efter de 30 min tyckte jag att han skulle få en fin upplevelse om matte nu kom fram och vi ”jagade” grisarna ihop, han och jag!

Jag smög alltså fram dit han skällde. Fast jag såg inget direkt när jag väl kom fram och kunde sehunden. Hä??!? Men terriern sprang enveten runt en gran och visst, där under låg grisen. När jag kom för nära sprang den upp och stack iväg, terriern efter. Det syntes på honom att han blev urglad att få springa. Efter några hundra meter var det stopp igen, troligen satt grisen under nästa gran och lurade. Men nu var det färgig grejat tyckte jag och väntade in hunden. Han bröt självt efter ytterligare tio minuter och kom tillbaka till mig, glad och lerig.

Han fick vila en timme i bilen innan det var dags att släppa för andra gången.

Upplägget var ungefär samma som första gången. Jag tror ju att det gör gott om hunden kan uppleva något bra flera gånger, så sätter det sig fast i huvudet på den och han kan koppla ihop hur han ska göra nästa gång eller kanske ute i naturen. Men tyvärr lär det vänta ett tag med att få jaga viltsvin ute i naturen. Det finns inga där vi jagar! Trist.

********