2012-10-03 Vår första grävling

Äntligen, äntligen oktober och jag fick sitta de första två dagar på jobbet! Retsamt speciellt när jag få höra att andra är ute och släpper sina hundar. Men, idag då var det dags att äntligen dra till skogs och släppa min lilla Svante.

Sora väntar jag lite med att släppa, om jag kan hålla mig så att säga. Därför blev det bara Svantes tur att söka runt bland klipporna idag.

Mina förväntningar var höga, bössan över axeln och med spänning såg jag hur hunden snabbt och glad for igenom skogen. Egentligen finns det alltid rådjur här! I alla fall när vi kör förbi med bilen på kvällarna: då är gärdena fulla av rådjur och även älg. Ja och det var just därför jag tyckte jag släpper hunden för första gången på ”säkra marker”.

Men ack så fel jag hade! Vi gick och gick, Svante sökte och letade som besatt utan att ens år väcka på något! Han kammade runt hela stora ”Atlanten” (en jätteplatt stor åker mitt i marken som kallas så) som än stod full av havre utan att få upp något. Han sökte långt upp i skogen och bland berg och klipporna (ja Bohuslän består ju mest av granit för att vara ärlig!) men utan resultat!

Vi klättrade upp för sista kullen, där uppe, snälla, snälla där brukar de ju stå!!! Snälla ett litet drev för terrierns insats det vore snällt! Men nej, ingen bock ville ställa upp för det, min lilla tysk förblev tyst, min mod sjönk och lusten var i botten.

Svante höll på att gå utför berget, ner för branten och stenrösen, jag gav upp, drog ur öronpropparna. F...n också!

Så börjar hunden skalla. Det lät som om han hade hittat nån svampplockare eller en gubbe i skogen som man skällde på med enstaka skall. Nääää tänkte jag, nu detta också! Då blir det garanterat ingenting! Varför i all sin … springer en gubbe runt en tidig morgon i början av september. Satans!

Något surt hasade jag ner för berget men vad var detta? Hunden skällde än, mycket mera enveten nu! Kunde det vara något annat än en gubbe med svampkorg?!

Då slog det mig: Varför inte en grävling? Här hade jag ju sett en hel del uppgrävt efter just grävling! Mitt hopp steg, likaså humöret och pulsen! In med öronpropparna igen och kolla på GPS-en vart hunden befann sig. Klart, där nere, det hörde jag ju!

Jag tog mig sakta dit, Svante skällde och gnällde och lät väldigt arg, jag var än mer säker på att det måste vara något att ta, igen gubbe den saken var säker!

Långsamt, skynda långsamt så det inte går loss, smyga lite, din klumpiga kärring! Äntligen fick jag syn på hunden! Halva han hängde nere bland stenarna, baken tittade ut, svansen såg ut som en stålfjäder. Jag kom fram till honom och tittade ner i hålet: YES!!!!! Där under stenen i ett mini gryt satt en stor grävling! Ingången var (som tur var) alldeles för trångt för honom att komma in så han satt fast där utanför och skällde på grävlingen där inne.

Jag kunde titta igenom en liten springa och funderade en stund hur jag skulle bara mig åt. Grävlingen satt ju fast där inne i alla fall!

Jag petade lite i kik hålet och kunde se hur grävlingen rörde sig där inne och gjorde utfall mot hunden. Svante backade då och då för att fara fram igen och nåja, skälla.

Sen hade jag bestämt mig: Bort med terriern först. Det var inte så himla lätt. Jag fick ropa och tjata på honom innan han gav sig och kom till mig, lät sig kopplas. Jag satte fast honom i ett träd.

Sen gick det rätt lätt, ett skott och grävlingen låg stilla där inne.

Hur får jag ut den då? Just ja, det skulle ju Svante kunna fixa, vi tränade ju på det! Fram med hunden, släppa… nej, vänta lite! Ville först kolla så att grävlingen verkligen var död så inte Svante fick slåss med en skadad grävling. Jag tog en pinne och petade lite försiktigt på grävlingen som inte rörde sig mer, ja, den var död.

Släppte hunden: ”Apport!”

Han tittade på mig, fattade och flög in, tog tag i grävlingen och bogserade den fram till ingången, där var det stopp. Den var alldeles för tjock! Dessutom hade terriern fått grepp på ryggen och fått grävlingen liksom på tvären. Jag kallade ut honom igen, pillade bort mera jord ur mitt kik hål så jag kom in med armen.

Till sist kunde jag få tag i pälsen och dra tillbaka grävlingen inåt. Sen in med terriern igen så han fick ett bättre grepp. Nu gick det bättre och han fick ut den till hälften, så var det stopp igen. Fast nu kunde jag komma åt och dra själv det gick efter lite slitande och pang, ut kom den! Jäkla vad stor den var! Bredare och längre än min hund och han är inte liten! Jag fick bära grävlingen med båda händer, en arm var för klen helt enkelt!!

Känslan att fått skjuta själv för sin hund var grandios och dessutom var vi själva, bara han och jag och valpen, det var underbart!!!!

Stolt terrier fick posera bredvid sitt byte och stolt matte tog några bilder. Det var både min och Svantes första grävling.

********