2012-10-08/10 Årets älgjakt
|
Dags för årets älgjakt!
Som vanligt började måndagen för de flesta i laget med att krypa tidigt ur sängen, smyga fram till sina vaktposter i mörkret och passa förbipasserande älgar. För de flesta är det inte heller några långa resvägar till sina pass då de bor nära.
Otur för mig, jag har långt att köra så jag avstod ifrån morgonens sittning, det vore för tidigt… (ha, ha vad spelar det för roll kommer många att säga, jag vet, men det är så gott att få sova lite också!) Jag hade precis gjort mig klart för att köra upp för allmänna samlingen, när telefonen ringde.
En älg blev påskjuten men gick iväg. De hade försökt att gå efter med en unghund men den hittade inte. Jag och Svante var uppskrivna för lagets eftersök så vi körde till skytten istället för till samlingsplatsen.
Älgen blev påskjuten halv åtta, klockan var halv tio när vi anlände. Nå, kan säga att jag var lite orolig i alla fall! Det hade gått två timmar, en hund innan hade inte hittat och så kommer vi!
Men jag skulle inte underskatta min lilla bästa tysk jaktterrier! Framme vid skottsplatsen berättade skytten hur det gick till, åt vilket håll älgen hade försvunnet och att de hade gått med hund innan. Ja, vi får väl se!
Det syntes direkt på Svante att han kände något som var intressant fast det var två timmars gammal. Men det spelar tydligen ingen roll då djuret kanske luktade rädsla och panik! Måste vara det hur annars skulle han vara så där jätte intresserad i två timmar gamla slag. Det är han ju inte, egentligen.
På med spårsele, han går lite i bakslagen först, det var där älgen hade kommit ur vassen, sen vände han och plogade på! Rätt så! Efter några meter kom de första bloddropparna som vi hittade längs hela spåret, mer eller mindre.
Vi passerade skogsdungar, hoppade över dike, sen en stubbåker men han gick målmedveten framåt, bara framåt. Tyvärr rätt fort, typiskt! Jag fick hålla i linan rejält för att han inte skulle få för mycket fart och eventuellt missa spåret! Och så ville jag ju gärna hitta bloddropparna som låg lite si så där längs vägen.
Plötsligen knakade det till och på 50 meters håll såg jag älgen resa sig!
Innan vi hade börjat spåret hade vi ställt ut passkyttarna runt området där vi förmodade älgen fanns i. Det hade vi stor nytta av nu för jag hade inte kunnat komma till skott. För det ena bar jag inte på bössan, för det andra gick älgen undan för fort för mig och för det tredje var det alldeles för tät.
Jag hade med mig en skytt som gick lite i sidled med mig men inte heller han kom till skott. En av skyttarna bortom stubbåkern sköt ett skott men det tog väl inte heller riktigt då älgen bara fortsatte.
Ja, då fick vi följa efter, sakta, så vi inte stressade älgen för mycket. På håll kunde vi se att det sista skottet nog satt ändå: älgen gick långsammare och långsammare in i nästa skogsdel.
Nu hade Svante tyvärr tappat lugnet (…) och började driva i linan. Inte bra, inte bra alls men inget att göra åt en terriermentalität.
Passkyttarna runtom var på högspänn, sen small det en gång till. På radion ropade skytt nr. två att det gick så fort och han visste inte om han träffade ens, älgen fortsatte. Svante blev ännu ivrigare nu!
Jäkla dumma matte som höll stenhårt i linan! Efter ytterligare några hundra meter hittade vi älgen. Det sista skottet satt väl bra ändå!
Grattis Svanti! Han fick mycket beröm när vi kom fram till samlingen på Ödsmål. Ja, det gick ju toppen!!!!
Under kaffet berättade alla sina älgobservationer och vi kunde bestämma vilket område vi skulle jaga av som näst: Där vi förmodade att älgarna finns, så klart! :-)
Jag följde med som drevkarl. Det är faktiskt ett rätt effektivt sätt att komma åt älgarna när vi är så många! Det går sakta, inga hundskall som irriterar älgarna så de drar inte iväg heller.
Fast såten var tom.
Fika och nästa.
Jag gick i drevet igen, båda hundar med mig i koppel, bössan på ryggen, ett jäkla slitande!
Vi hade inte ens gått iväg då ropade en på radion att han sköt på en stor tjur som kom ur skogen. Han markerade tydligt men gick iväg. Jaktledaren bestämde att han skulle gå fram och kolla om han ligger där i närheten. Men ikke.
Vi gick drevet halvvägs, sen skulle jag gå av kedjan, ner till passkytten. De andra i drevet gick runt och ställde sig i pass. Även nu var det två timmar efter påskjutningen så älgen måste ha hunnit lägga sig i sårlega.
Framme vid passkytten fick vi vänta ytterligare en dryg halv timme innan jaktledaren gav klartecken att vi skulle påbörja eftersöket. Med mig hade jag en kanonduktig skytt som dessutom kände markerna väldigt väl och visste om gränserna och allt så vi inte gjorde bort oss ifall älgen gick för långt. Det kändes rätt tryggt att ha någon med mig som dessutom skutte sköte skjutningen, så jag kunde koncentrera mig på hunden istället.
Vi gick över en stor åker, mot skottsplatsen. Där såg vi tydliga älgspår, det måste visst vara en stor sådan! Henrik kunde konstatera att passkytten nog hade rätt: han hade träffat bak. Inga bloddroppar,
Svante tog an spåret direkt, utan tvekan! Det gick över stock och sten, igenom skog och över ris och hyggen. Sen såg vi sårlegan. Här hade älgen vilad, tydligen!
Spårstämplar, upptrampat mossa och min lilla tysk jaktterrier plogade vidare! Över gärsgård, in i en plantering, tätt, jäkla tätt! Fastnade jämnt med bössan och lilla valpen var ju med också för vi kom direkt ur drevskogen där hon var med, bilen stod långt bort! Så hon och jag fastnade mot vartannat träd, hon kan ju inte ”gå bakom” ännu!
Svante började skälla igen och så small det! Yes! Jonas kunde glatt ropa på radion att tjuren ligger. ”Kom fram med hunden så han får belöningen!” ropade han. Vi gick några hundra meter till, där låg han: en kanonfin 10-taggare! Längs spåret hade vi inte sett en enda bloddroppe, ingenting mer än ett något spretande bakben.
Passkytt nummer ett blev sur på sig själv att han inte träffade bättre. Han tvivlade hela tiden med sig själv och bannade sig för skottet. Mest för stackars älgens skull men även för att älgen nu Nu kom några fler från laget fram till hygget, skytten fick en grankvist i hatten, vi tog ur älgen och bogserade den på släpkärran efter en fyrahjuling. Tur att sånt finns, vi hade ju aldrig klarat av att dra fram en sådan bamse!
Efter två kanonbra eftersök förklarades Svante som dagens hjälte. Vi samlades, pratades och hade en liten trevlig stund tillsammans i Johans lilla föräldrahem innan det var dags att köra hem.
På de följande två dagar gick jag med mina hundar i drevet igen, vi fällde två vuxna till. Tyvärr blev ingen kalv skjuten då vi enbart skulle skjuta dubbelkalv. Vi såg inga! Får ta nya tag framöver i januari sen!
******** |
inte en enda men på spårstämplarna syntes det att älgen spretade något. Det kunde Henrik se i alla fall, jag hade svårare, men det är ju dags att lära sig då!