2012-06-24 Spår i regnet
Fredrik var sysselsatt med jobbet halva dagen så jag passade på att lägga ut ett spår till Svante. Tog 250ml av torrblodet och gick 1.2km. Bakade in lite uppehåll, vinklar, grusvägar och avhopp, ja ni vet det man gör för att försöka lura hunden. Jag var lite korkad eller så var min inre kompass inte rätt inställd i alla fall gick jag nästan tillbaka i spåret när jag egentligen trodde jag gick västerut. Vid ett ställe kom jag nära mitt spår på bara ett tiotals meter och innan gick det lite parallellt. Nja, det får väl bära eller brista, hoppar hunden över och därmed missar en del av spåret får det väl bli så! Det regnade under tiden jag la spåret, det regnade halva tiden spåret fick vila och det började lagom igen när vi skulle gå! Som tur var hängde Fredrik med, han hade nog tröttnat på datorn och sitta hemma, han fick vara valphållare och valpbärare. Tja, jag hade inte behövd oroa mig om varken regnet eller det parallella spåret, lilla sket terrier gick som en klocka och matte var glad!
******** |
2012-06-21/23 Smålänsk midsommar
Som det brukar vara: Sommaren är kort och resten regnar bort, så även i år! Vi hade tänkt sluta jobba något tidigare så vi hinner köpa färska räkor på Smögen, men det strulade på jobbet och inget ville gå åt rätt håll så vi var tvungna att sitta kvar på kontoret tills det var utrett och vi med gott samvete kunde slänga oss i bilen, ner till Smålands mörka skogar.
Väl framme hos Fredrik slogs vi av alla knott och myggor som en första hälsning: Välkommen!
Torsdagskvällen blev sent och jag klarade inte av att hålla mitt eget löfte om att inte dricka en klunk.Speciellt svårt var det när Fredrik plockade fram någon god anissnaps eller lakrits eller vad det nu var. Den smekte strupen och gick ner som smör! Två små, små glas och jag hade fått tillräckligt för att inte hinna lägga mig med klart huvud och därmed vaknade jag med huvudvärk, världens huvudvärk, igen, som så många gånger förr.
På det vistet klarade jag mig från att fixa till nån majstång och plocka blommorna till den. Jag tog mig upp till sängen och sov så gott! Det var nog välbehövligt i alla fall, har ju sovit så himla lite det sista! Lagom vid lunch var jag återställt och kunde häva i mig mycket sill då jag hade missat frukosten. Fredrik och Helen hade fixat till en jätte skål med jordgubbar som efterrätt om toppade den goda lunchen och ja, jag kan inte klaga på sällskapet heller. Jäkla vad trevligt vi hade!
Vi hann att gå en stor sväng med hundarna allihopa när det inte regnade men som det alltid är, börjar det när man precis är tillräckligt långt hemifrån så ingen vill gå hem. Nja så var det en hel flock jätteblöta människor med ännu blötare och grusigare hundar i kopplen som efter en timmes pöl-hoppning kom hem igen. Kunde inte låta bli att flina lite åt Helens stora, fina Stina som inte var lika lätt att torka som våra tyska terriers. Nej, Helen försökte väl så gott det gick men när Stina sen reste sig från sin plats i köket, låg det kvar en liten grushög.
Himlen såg inte ut som om bättring vore på vägen, det var ingen ide att vänta på något som inte skulle ske, så Fredrik fick börja sätta igång med grillningen ute i regnet. Han hade plockat fram viltsvin och attans vad det var gott! Älgbiffar fixade han och revben med! Ja, det var ju så gott det!!!! Mätta och belåtna fick vi sjunka ner i soffan sen och tittar på hunddressyrfilmer. Inte Stridh denna gången, he, he, dem kan vi utantill nu! Alma tröttnade till sist på oss gamla och krävde att vi skulle spela kort, visst, det kunde vi, fast hon vann nästan varje gång! Den lilla var vaken! Men en öl till oss vuxna och saft till lillan så höll vi ut och spelade, spelade, spelade.
Då vi hade tjatat om att vi skulle träna hund fick även det bli av och lördagen verkade inte regna bort totalt i alla fall. Vi gick iväg med bössan och skulle träna platsliggning med skott. Tja, vad ska jag säga, Svante jubelidioten hade väl total glömd vad det handlade om: När det small rivstartade han och sprang mot skytten. FAAAN också! Vi provade en gång till med en något liknande resultat. Om inte rivstart så satt han sig och kröp iväg. Ja, det får vi väl träna på då! Under förflyttningen passade jag på att lägga ut några dummys åt honom som han gladeligen hämtade hem igen. Tyckte det var bra att han gjorde det trots att det fanns andra hundar med runt om!
Snälla Fredrik hade tinat en supersöt kanin, vit och rund och gosig var den. En hel annan kropp än kaninerna jag har hemma får jag säga, mera fast och ”den höll ihop” medans mina är som vattensäckar och trillar isär, typ. Jag fick låna den och drog några spår till Svante, han fixade det jättebra, en sak han kan! Sen drog jag ett spår till Fredriks Älva, så även hon fick spåra lite. Tyvärr har han inte riktigt börjat med apportering med henne så hon fick bara spåra fram till kaninen, sen tog husse med den. Men, hon blev allt glad för det!
Hur skulle det annars vara än att det började regnar när vi var nästan klara?! Typiskt! Hemåt och vänta ut det! För vi hade planerat att ta med alla hundar sen och gå en långpromenad till. För att höja mysfaktorn tog vi med termosar och godis, ja så var det allt rätt skönt att komma ut till skogs. Det blåste lätt och solen tittade fram till sist så vi kunde sitta och njuta av att vara tillsammans och snacka! Den enda som kanske tyckte det var liiite tråkigt var Alma fast jag tror hon trivdes ändå! Trevlig unge!
Då min Fredrik ska till Prag nästa vecka och behövde förbereda sig, fick vi tyvärr packa ihop och dra hemåt till västkusten igen. Alltid tråkigt att lämna gården och tänka tillbaka till de roliga stunder man haft. Men hur sa en vis man nån gång: Den som aldrig åker, kommer inte tillbaka heller! Sant, så sant och var säker Fredrik, vi kommer igen! Bara för att vi åkte ifrån! Tack för de trevliga dagar!
******** |
2012-06-21 Åter till vardagen!
Har varit ledig i två veckor med valpen hemma, tänk så fort det går! Fast jag kan ju inte sitta hemma hur länge som helst, då blir jag bara tokig jag med, dags att låta henne känna på min vardag!
Ett djur som Sora än så länge ha stor respekt för, bra det! Min goda Jemma är så försiktig och går väldigt långsamt, hon verkar ha förstod att det går något litet där nere! Min goda, snälla häst! Ja, så är då första veckan över, tur det nu är det midsommar som stundar, dags att åka ner till Småland och hälsa på Smålands-Fredrik! Ser framemot några trevliga stunder! Vi har till och med planerad att träna vovvarna! Vi får väl se hur mycket vi orkar med det!
******** |
2012-06-17 Spår med störfaktor
Ha, ha! La ett långt spår idag, 1.2km med 300ml torrblod. Det fick ligga i 9timmar innan jag fick tid över så vi kunde gå. Lilla Sora fick hänga med, tyckte det är en utmärkt idé. Ha, som det gick! Hon höll på att bli tokig på den löpande linan, villa ha och bita den, hålla fast och slita i den men den bara gick och gick och gick för Svanti visste vad han skulle göra: gå ett spår! Det finns som tur var inte mycket som rubbar hans spårvilja när han väl är igång, inte ens en jobbig hundvalp som hänger i hans lina.
Efter en stund fick jag nog av henne, satt en kort släplina på henne och höll i så hon inte skulle råka illa ut när hon väl bitit fast sig i linan och åker på en sten eller utför en brant då linan bara går utan att ta hänsyn till henne, det är ju Svante som drar!
Jag hade fixat till nåra roliga återgånger, uppehåll och avhopp, skoj att se honom ringa runt och reda ut det. Oftast är det tyvärr så att jag inte ens minns vad jag gjorde när så han får gå utan att jag styr honom, jag minns ju inget! Enda jag mindes var min cirkel som jag skadeglädjefullt hade lagt till! Droppat lite tätare för att lura honom in i en cirkel för att sedan återvänder till spåret, hoppa av 10meter och fortsätta med blodet. Det jag tyvärr missade var att jag skulle gjord avhoppet via en vinkel istället för att gå rakt fram i cirkelns tangent. På det viset trodde Svante bara: Ah, ett vanligt uppehåll, jag provar rakt fram först, det kanske fortsätter där… ja, det gjorde det. Då kör vi! Tja, ingen cirkel blev det av. Vet det till nästa gång! Dike och några bäck fick vi hoppa över, sen igenom en jäkla tät plantering men han hittade fram till klöven, fick lite köttfärs och vi kunde äntligen ta kvällsmys hemma: Pizza för människor, griseknorr för hundarna.
******** |
2012-06-15 "Sök-Apport!"
Ja, som rubriken säger: Svanti fick träna upp sig i fritt apport idag. Det ingår som ett moment i provet att hunden ska leta upp en fågel på ca 30x30m i skogen så det är verkligen dags att prova på detta nu med. ”Fågeln” fick vara kompisen mås igen, den är dryg och snäll fast det var sista ruset för den idag. Jag körde upp till skogen med vovvarna och måsen och en termos med kaffe, gott ska det ju vara, eller hur?! När Svante inte ska söka ett spår utan fritt leta fram något, har jag bestämt mig för att inte ha spårsele på. Eller rättare sagd: För att han ska förstå att han ska följa ett spår och inte leta som han känner för, får han selen på sig, annars springer han och letar fritt, det har jag märkt. Ingen sele alltså idag. Kopplade vovvarna som alltid vid ett träd, lunkade iväg själv, jag och måsen, kom tillbaka utan mås och skickar iväg hunden. Måste säga att jag nog blev lite orolig idag, det kändes inte att jag hade gått så långt och Svante höll på rätt länge. Trodde emellanåt att han har börjat äta upp måsen, men en mås?!?!? Inte skulle väl han äta på en mås?! Eller… kanske hittat nåt annat intressant att roa sig med… kanske ett rådjur… f…n nu måste jag gå efter så jag ser vad han håller på med hundkräket. Allt detta hann jag fundera och grubbla över och jag var nästan på väg att gå dit jag la fågeln, då kom min lilla krigare, bärandes på måsen. Tydligen var det inte så lätt att ta sig fram eller så var måsen svår att hitta idag, vet inte, men han gjorde som han skulle. Glad jag blev! Vi strosade vidare, måsen åkte på några fler spår och sök, även för lillan som verkligen är jättesugen att leta och hitta något! Duktiga lilla hundtös. Nu är de nöjda och busar nere på gräsmattan. Det är faktiskt rätt roligt att se hur Svante kan leka med valpen! Hon får göra nästan som hon vill, utom hans kula, där går gränsen, lätt att förstå eller hur?!
******** |
2012-06-14 Lilla Sora söker
Ja, även idag fick min lilla hjärna hitta på vad som skulle tinas och vad som skulle tränas: kanin, älgörat och viltsvinssvansen fick det bli idag. Skoj! Den lilla grissvansen knöt jag fast i rackarspöet som ju älskas av Svante. Lilla Sora har inte riktigt förstod det där med att springa efter! Jag får dra i snöret långsamt så valpögonen hinner uppfatta rörelsen och musklarna hänger med efter hjärnans ”Ok, nu kör vi!” som brukar komma några sekunder senare! Roligt att se lillan. Ibland stor hon stilla och avvaktar, då håller jag still jag med. Sen börjar jag skaka i spöet, grissvansen ”lever” ju… på den, på den, påååååå …. !!!! Så himla roligt! Stackars Svante som då får ligga på gräsmattan och vänta tills det är hans tur. Inte lätt för mig direkt att ha koll på bägge hundar: Lillan lyssnar ju på inget som ”Stanna!” än, ha, ha och Svante är ju döv ibland så han förstår inget han heller. Gullevovven. Sen fick älg örat rufsas med så hon har lärt känna doften av älg. Än så länge tycker hon i alla fall att det är rätt skojig att gripa och skaka det, vi får se om det lämna spår efter sig och hon minns örats doft när hon får se en älg för första gången. Skulle inte tro det, men så har hon i alla fall fått chansen! Sen åkte de två prylar i frysen igen, kaninen var inte tinad än så jag kunde jobba lite hemifrån, praktiskt med bärbar dator! Men det gick inte så länge det heller, valpen verkar inte sova lika mycket som Svante gjorde när han var liten, en halv timme, timme, så är hon fit for fight igen! Undrar verkligen, men hon är pigg och glad efter en liten tupplur. Kaninen var klar nu, dags att dra till skogs med den. Bägge hundar i varsitt koppel, kaninen i ryggsäcken och solen i ansiktet, det är allt fint med livet! I en någorlunda ren skogsparti utan värst ris och gallringsrester tyckte jag vi kunde göra ett försök. Klart, Svanti var redo och gnällde något när jag gick iväg, hundarna kopplade vid ett träd. Jag gick inte alltför länge, det känns inte så bra att ha vovvarna sitta där själva i skogen och sen är det ju alltid lite risk att han skulle gå på något rådjursspår även om det känns som om han verkligen har förstod vad det är han ska göra, faktiskt. Men ändå, det kanske blev ett spår på 60meter. Via en rundsväng gick jag tillbaka på med spårselen och ”Spår-Apport!” han rusar iväg. Ni vet, några sekunder kan plötsligen bli hemskt långa minuter när man väntar på någon! Där stod jag i skogen, ena hunden ledsen i koppel och den andra iväg nånstans, hoppas han gör rätt… nåväl, jag hade inget att oroa mig för, lilla Svanti kom med kaninen och matte blev glad! Soras tur. Drog kaninen nu något längre än nyss och det verkar som om hon har förstod att det är hennes tur: när jag kommer tillbaka hoppar hon upp i famn på mig för att hon minns: Matte bär mig fram till uppsparket sen får jag leta. Söta lilla valpen. Jag följer allt efter henne och ha kopplet på då hon är rätt sugen att ha ihjäl stackars viltet som hon hittar. Hon luggar och river i det. Ska som sagd försöka att avleda det: ger henne en godbit så hon för belöning i form av mat istället för att dra och sliter i djuret. Det är ju trots allt så att man blir diskvalificerad vid provet om hunden ”tar hand om viltet” på hundens vis. Nå, ska inte chansa för mycket! Efter var sitt spår fortsatte vi igenom skogen, hittade ett och annat intressant, såg rådjur på håll eller rättare sagd: jag såg, hundarna fattade inget, vinden låg fel. Jag drog i kaninen några gånger till innan vi kom hem igen och lilla gosekaninen kunde gå och vila upp sig i frysen igen.
******** |
2012-06-12 Lilla Sora på jobbet.
Oj, det var mycket idag: Först lite träning med anden för Svanti. Anden är jag något rädd om, har inte så många och det verkar vara svårare för mig att komma åt de än annat. Därför blev det bara träning på hur han ska gripa anden. Det gick inte så riktigt bra, han tjuvnyper och får därmed inget ordentligt grepp om fågeln, den dinglar och vinglar när han ska bära den så han knappt orkar. Jag får be Fredrik nästa gång att hålla i anden så han inte kan gripa på annat ställe än strax bakom halsen, typ. Till lilla Sora drog jag anden några meter, 15-20 kanske i skogen och lät henne leta upp den i kopplet. Hon blir så himla glad när hon kommer fram! Och ja, hon hittar! Fast det är ju inte konstigt, alla hundar har en nos att lukta med och anden luktar ju jättegott. Sen var det dags att köra till skjutbanan, träna nån serie själv, välbehövligt och låta valpen sitta i skugga, en bit bort mot innergården. Det gick som väntat: inga större reaktioner. Jag lät det vara med det, hon ska inte behöva lyssna på mera skott än det idag. Ska skjuta mera kommande veckor ändå, hon får hänga med och lära sig: skott är inget märkvärdigt. När jag nu var i Kungshamn ändå kunde jag passa på att titta förbi jobbet, gå upp till mitt kontor och låta henne bli bekant med det med. Hann jobba två timmar sen var det dags att köra hem, även det fick räcka med en kort stund till en början. På väg hem passerar jag ju Torp köpcenter varje gång, in och köpa en liten dressyrlänk till valpen, det ska börjas i tid. Som Jokke sa: det är bättre rycka en gång så hunden förstår än att låta den slita och dra och hålla tillbaks. Nä, ni vet ju alla hur en hund ska gå i koppel, lika bra en valp gör det med, det blir enklare sen. Länken själv är så liten och verkar så klen. Ska nog passa till pinscher och chihuahua så det kändes lustigt att köpa något så litet till en blivande terrier. Men, än är hon ju faktiskt inte större än en pinscher!
******** |
2012-06-11 Träning: Måndag
Då jag är hemma nu i en vecka till med valpen, passar jag på att träna, träna, träna!
Måsen ur frysen i morse så den var lagom tinad för att jobbas med i eftermiddag. Jag började med att ”pyrscha” med vovvarna, Svante fick hålla sig ”Bak”-om mig, det gick fint, endas Sora hade lite svårt för det till en början. Jag hade köpt en liten dressyrlänk till henne så den åkte på och då gick det med ens mycket bättre. Hon svarar direkt på korrigeringen och slutade dra! Duktig vovve. Hon är överhuvudtaget mycket snabbare att förstå ”Ja” och ”Nej” än vad Svante varit när han var valp. Han har inte förstod det riktigt än känns det som ibland!
När vi hade smugit längs skogskanten, la jag ner den stora och kopplade den lilla och smög vidare, runt ett krön, gömde mig i tre minuter och smög tillbaka. Under tiden jag väntade där borta hade jag lagt ut måsen som Svante sen skulle få leta upp.
Valpen pep när hon skulle vänta, Svante hade rest sig, som vanligt. Hundrackare! Sen var de väldigt arbetssugna, även lillan. Vi gick ca. 50meter ihop sen satt jag Svante och skickade iväg honom. Han letade fint, hittade måsen, försökte få bästa grepp och kom tillbaka! Vi fortsatte smyga lite till, sen var det lillans tur: lägga ner Svante, koppla Sora, smyga iväg och släpa med måsen bakom mig.
När jag kommer tillbaka, säger jag till henne ”Ska du jobba nu!?”, hon hoppar upp i famnen, jag bär fram henne till uppsparket och hon letar reda på måsen! Lilla gulle valpen!!!! Är väldigt nöjd med dagen, utom att Sora pinkade i huset… tja, sånt som händer med valpar!
******** |
2012-06-10 Fullbruksträning dag 2
Ja, idag var det en sån här dag som man är väldigt stolt på sin lilla hund! Han var sin goda, arbetsglada jag idag! Puh, det var skönt efter gårdagens "misär".
Dan och Joakim hade lagd blodspår igår kväll, det hade regnat rejält i natt så det var lite extra spännande att få gå spåren. Vorstehgruppen hade spårtränad igår, inga övernattspår, det var lustigt att just vår terriergrupp fick äran att gå lite svårare, he, he! Dan gick med varje ekipage och på det viset fick vi andra reda på hur det gick för de andra hundarna. Svantis tur var som hund nummer två. Jag frågade om jag skulle ta på mig gummistövlarna, då gräset var blöt. Fast samtidigt kom solen och det blev rätt varmt så jag var sugen på att slänga av mig fot-kondomen.
Dan skrattade och sa bestämt att jag nog behövde dem! Ja, det var så sant det, vi gick igenom mossa och bäckar och det kändes blöt upp till fotleden precis överallt, tur och tack för gummistövlar! Terriern min paddlade på, ringade i ena vinkeln och försvann ur synhåll vid andra. Det gick helt enkelt inte att följa efter honom, det var för blött och risigt.
Efter en stund blev jag allt lite orolig om vart hunden tog vägen, då dög han upp, i spåret igen och pang var han framme vid rådjurshuvudet. Yes, superbra! Där skulle jag lägga ner honom, vi gick ifrån en bit och han fick inte lugga och inte rusa med bocken! Det var synd tyckte han, då han ju älskar vår lek på slutet. Men, är det provregel så är det så!
Vi tog bilarna vidare efter spårningen för att köra till ett hygge där vi skulle få träna fritt apport på fågel. Tanken var att vi skulle "valla" av ett område som vorstehn gör. Men för vår terrier del gick det mest ut på att gå lite fram med hunden och låta den sköta sitt. Vi har ju inte tränat något vidare på dirigering så det var inte så lätt att valla av och verkligen söka igenom ett område på fågelhundsvis. Fredrik gick och gömde en mås, tyvärr började vi lite väl optimistiskt det vill säga för långt. Han letade och letade men hittar inte på så långt håll.
Emellanåt var jag lite oroligt att han skulle hitta något rådjursslag att gå efter. Men jag fick lita på honom och på fågelhundarna innan som förhoppningsvisst hade vallat av ordentligt! Svante kom ju tillbaka till sist, men utan mås. Det var då dags att gå lite mer med honom och få honom gå åt rätt håll, till sist lyckades han och tog måsen, lite töntigt i vingen men han kom med den. Vi gjorde om samma sak efter han fick vila några minuter och det gick då mycket bättre! Han sökte med fin fart, hittade måsten och hämtade in den till oss. Ja, så ska det gå!
In i bilen några minuter för att slappna av, sen var det dags för ett riktigt kaninsläp. Erik gick och drog i kaninen han sa han ska göra ett spår på ca. 170m. Oj, men jag hade ju tränat en hel del så det skulle han väl klara av! Ivrig var han och ville iväg! På med spårsele ändå så han fattar att han nu ska följa ett spår istället för att leta fritt. Och puff var han borta. Det dröjde väldigt, väldigt länge och jag kunde bara stå kvar där vid vägen som en dränkt katt och vänta och hoppas att han gör det han ska. Det tog väldigt långt, tror en minut var mycket längre än 60 sekunder, men till sist såg jag att det rörde sig någon i buskarna... ja, ja, ja, där kom han!!! Väldigt långsamt, kaninen var tung och han var trött, men han bar på den, mallig och stolt, till mig, ända fram! Jäkla vad jag blev glad! Erik berättade sen att han tog upp kaninen efter en liten fundering, vände och gick sakta tillbaka, han är trött! Ja, nu var det dags för honom att vila och ligga i bilen, vi fick lunch och pratade med dem andra hur det hade gått.
Sist på schemat: Vattenapportering av and.
Vorstehgruppen fick träna med skott och kast, terriergruppen tog det något lugnare, inga skott, inga kast så inte terrierhjärnorna skruvades upp för mycket! Det är ju träning trots allt och inte alla hundar hade tränad det här så himla många gånger innan, min inklusive! Vattenapportering gjordes en och en. Vi som inte tränade höll oss längre upp mot skogen på en liten väg.
Tränade platsliggning och lite apportering. För Svantes del blev det mest platsliggning, så han vilade upp sig något. En kanin var med också, då passade jag på att dra den lite i några vinklar så lilla valpen kunde ha roligt. Det hade hon! Ner med näsan i backen och leta! Söta lilla hundnos! Duktig hon är!
När inget händer för hennes del, så sätter hon sig och tittar. Just ja, glömde berätta igår: När hon fick se räven, jädrans vad hon skakade om den och höll på att lugga! Hon tyckte definitivt väldigt mycket om den, hela motsatsen till Svante som ju nonchalerade den totalt!
Tillbaka till dagen. När det var våran tur, gick vi ner till sjön via en liten omväg: Vi skulle först "söka igenom ett vassområde" där Joakim hade gömd en kricka. Det var bara labben som hittade den, våra terriers sprang och letade, fast jag tror Svante visste inte riktigt, vad han skulle leta efter. Det liknade jakt på något sätt, men ändå inte. Nja, jag var inte ledsen att han inte hittade krickan.
Framme vid vattnet fanns änderna redan i vassen. Joakim gav bra tipps om hur jag skulle ställa mig och hålla i hunden så han får rätt håll från början. Skickade in honom med ett "Ut-apport!", men hundrackarn går en bit längs kanten ändå. Till sist förstår han, slänger sig i och börjar simma runt i vassen.
Med lite rösthjälp som han konstigt nog reagerade på, hittade han anden, tog tag i den och hämtade ut den. Avlämningen var inte den snyggaste, han satt sig inte ner, men han skakade sig inte heller utan kom fram med den och jag fick anden. Det är ju helt ok för min del, meningen är ju att fågeln ska ut!
Han fick några gånger till och med varje gång blev han mera sugen och tyckte det var jätteroligt. Vatten tycker han ju redan är kanonkul, men att få hämta ut en fågel, det är ju gräddtoppen på det hela! Ja, vad jag blev glad av det hela!
Han fick hämta en kricka med, då han hade strulat att apportera den under tiden vi stod uppe i skogen och väntade. Inga problem det i vattnet! Märkligt hur en hund fungerar!
Dagen närmade sig slutet, Dan visade upp sin terrier Helga med grytapporteringen som gjorde mig avundsjuk!
Vi resumerade träningshelgen, alla tyckte den var kanon och det är synd, så synd att dagar man har skoj går över så himla fort! Ett tack till Joakim och Dan för många tipps och "ögonöppnare" så jag vet vad min lill skit kan och inte kan! Vi ska f..n ta mig jobba på nu!
******** |
2012-06-09 Fullbruksträning dag 1
Såg framemot denna helgen väldigt länge, speciellt då det skulle bli en bra fortsättning på träningshelger vi hade innan. En sak att träna hemma själv med bara en hund (nu två), en hel annan att hundrackarn ska göra sitt jobb när andra hundar finns med på planen!
Min Fredrik fick hänga med och passa valpen, ett ypperligt tillfälle att ha med henne på ett väldigt spännande ställe, mycket händer runt om men inte för henne! Tanken var att hon bara skulle få sitta och titta på. Slappna av och inte bygga upp några förväntningar. Visst, hon skulle få bygga upp, men det hände ingenting för det!
Kursen började med fika, så klart en svenskt utan kaffe och bulle är ju ingen riktig svensk! Joachim och Dan gick igenom dagens upplägg och vad som skulle tränas.
Då kursen var en fin blandning av stående fågelhundar (då mest vorsteh) och terriers, samt en labbe, delades vi upp i två grupper som ju tränar lite annorlunda. Fågelhundar en grupp och terrier en annan. Labben fick vara en stor terrier.
Ett tipps som Joakim gav oss, att vid samtliga provtillfällen börja med att "snäppa upp" hunden, dvs. får hunden uppmärksam på oss. Så började vi efter vi fyllde våra magar med att träna linförighet. Vi gick huller om buller och visst, de flesta hundar skärpte till sig ett snäpp, så även min. Klart, han hade träffat de flesta av hundarna på träningen innan så det var inte så mycket nya hundar han behövde ha koll på.
I fullbruksprovet (för vorsteh i alla fall) har man möjlighet att med "Bringselverweiser" få lite extra poäng så det fick vara det som vi provade på som näst. Vi fick tilldelad några bitar slangar som viskulle stoppa in i hundens mun, säga "Bringsel!" eller vad vi nu tyckte passar bäst. Hunden skulle hålla föremålet en stund och bära på det. Efter några minuter hade nog de flesta hundar förstod spelet och vi kunde gå vidare att lägga "Bringseln" framför hunden och låta den plocka upp.
Det var svårare men steg för steg och långsamt framåt så gick det upp för Svante att han ska ta upp saken. Lite lek och uppmuntran emellanåt och tillbaka till "Bringsel!". På kommandot "Bringsel!" tog Svante upp slangen efter några minuter så jag kunde lägga den längre bort, fast vi pratar om två meter max, så klart!
Vi slutade med att lägga "Bringseln" på rådjursskinn. Det var ju inte alls lika lätt som om den låg på marken! Nä, rådjursskinn lukter gott, ska luggas lite och... nä inte kom han ihåg att han skulle ta upp slangbiten! Hur tråkigt som helst tyckte han. Fick gå tillbaka till slangen på marken, slangen intill skinnet, slangen lite på skinnet, slangen lite mer på skinnet ... och så vidare. Fick sluta lite där någonstans, då hunden började bli trött.
Dags för oss att ta lunch paus, dags för hundarna att ligga i lugn och ro för att återhämta sig. Det är rätt intressant att se, hur fort de tar slut faktiskt och det var inte ens så himla varmt idag!
Dan hade grillat och Linda, Joakims fru fixad potatissallad, wow det var gott, jätte gott och vi satt i lilla stugan, mumsade på och pratade om hur det hade gått för de andra.
Efter lunchen blev det "lugn på pass" för oss med terriergruppen. Ha, ha, inte lätt det, speciellt inte, då Dan gick en bit, gömde sig bakom en timmershög, sköt två skott och kastade måsar. Tanken var egentligen, att hundarna skulle få apportera fåglarna, men vi som hade terrier bestämde oss för att inte göra det, det bygger upp förväntningarna ännu mer. Endast labben fick hämta in måsarna som han gjorde verkligen bra.
Efter skjutningen så smög man vidare (vi gick en och en förresten, hur det gick för labben fick vi höra efteråt.). Vi smög upp för ett berg, längs en skogsstig. Efter några meter skulle vi lägga hunden, hundföraren går iväg, gömmer sig och skjuter ett skott efter två minuter. Efter ytterligare 2minuter sköts ett skott till, vänta två minuter till och tillbaka till hunden. Dan stod kvar med hundarna och korrigerade i fall de gick iväg... I fall.. ha, ha.
Tyvärr hade Svante rest sig efter första skottet. Sen kröp-satt han och kom iväg några meter. Dan ryckte i kopplet och hunden sätter sig bredvid honom tills jag kom tillbaka. Hundjäkel! Men klart, med skott har jag inte tränat mer än några gånger på skjutbanan och det är tydligen något helt annat än skogen!
Under tiden vi väntade att de andra ekipagen gick och smög, skulle vi träna lite apportering samt inkallning vid duvan. Det lät jag bli, inkallningen, då Svante skulle ha ihjäl duvan först. Nej, han fick sitta och titta på duvan istället för att få rusa fram och skälla på den, det var bättre och mycket, mycket tråkigare!
Tycker själv det är lite svårt att träna platsliggning med skott. Lite krångligt med att skjuta då det ju ur bekanta skäl inte går var som helst. Får köra upp till våra jaktmarker mot Norge, de är rätt ensamma och inga som bor nära så det borde gå bra att skjuta några skott där. Skjutbana är kanske inte så mycket mer att träna på mera för att få valpen skottvan. Men Svante har ju förstod det där och där fungerar han. Sen är det klart, en hund som man har jagad med som vet vad ett skott i skogen betyder, den har klart mycket svårare att sitta still och lugn när det smäller och matte är borta! Men, det är nog en träningssak, hoppas jag.
Nästa moment vi skulle träna på knäckte mig helt! Jag förstår absolut inte varför min Svante totalvägrade men han gjorde det! En 7m lång grytgång, en död räv, hur svårt kan det vara?
Jag skulle börja med att låta hunden apportera räven... det gick INTE ?!?!?! Fick honom till sist att ta svansen och dra i den, men han ville verkligen inte alls! Varför i all he..vete ville han inte det då? Katter, dem ska dö, räven på drev är jätteroligt, räven i gryt, ville han gärna, gärna ner, räven i tyska träningsgryt var ju rätt roligt, men den döda räven här på träningen. Nej, det gick inte, inte, inte! Till sist blev jag verkligen förbannad på honom. Försökte med att lägga in räven i en kortare gångdel, det kanske skulle kännas mera "meningsfull" för honom. Han gör ju samma med apportera måsar och dylikt. Lägger jag det framför honom på gräsmattan, nej matte, det var ju det tråkigaste, gömmer jag viltet någonstans, är det en hel annan grej och mycket spännande och han jobbar på!
Men även detta försök var dömt att misslyckas, han ville inte, nej absolut inte. Hur jag än bar mig åt, snäll, arg, beordrande inget hjälpte, till sist vägrade han till och med att gå in i gången! Hjälp tänkte jag, hela provet kan jag glömma om han inte drar i räven! Vi bestämde att Fredrik nu äntligen måste bygga grytet jag bett honom om sen april, det insåg även han. Annars är det inte lätt för mig att träna. Joakim gav mig en rävsvans som jag skulle få börja träna med och ja, sen får vi väl se!
När Svante hade lugnat ner sig något, provade jag med en dummy att få honom gå i gången i alla fall. Det gick, utan problem och han sprang in och ut för att hämta den. Ja, det var alltså inget fel på gången, det var räven det var "fel" på. Ja, dagen slutade alltså inte så trevlig som jag önskade, då det känns jättetråkigt att Svante totalvägrade på det viset.
Ni vet, man får en rejäl svacka i hela träningen och motivationen att anmäla honom till provet sjunker till noll nivå. Tyckte emellanåt till och med att helt strunta i det, sluta träna och bara ta det lugnt. Märker det ju själv på mig att "tränings-tvånget" tar över. Alltid känslan av att inte har tränat tillräckligt och slösat bort ännu en dag, det tär på lusten att träna. Men klart, om jag inte tränar med honom, hur ska han då kunna veta vad jag vill och hur ska han kunna få en rutin? Nja, vi får väl se vad morgondagen ger!
Måste lyfta ögonen nu och se det hela: Han kan ju en hel del, min Svante. Nå och räven.... tja, det får vi lösa på något sätt!
******** |
2012-06-08 Måsen ... igen
Ja, lilla Svante får allt jobbas med nu, när jag tänker att eventuellt starta honom på provet i augusti. Idag fick det bli "sök-apport!" som går ut på att jag lägger ut måsen i skogen / fält och han ska ut och leta upp den. Jag gör så att han inte får se vad jag gör utan lägger ner honom utom synhåll (momentet ingår i provet med), lägger måsen och kommer tillbaka.
Sedan går vi några meter, ibland en liten cirkel så han "glömmer bort" ur vilket håll jag kom, sen sätter jag honom bredvid mig, tar handen under hans haka och "riktar in" honom åt rätt håll och med "Sök apport!" rusar han iväg.
Roligt att se att han verkligen, verkligen tycker det är roligt! Lilla valpen håller sig någorlunda lugn men jag måste ha henne kopplad, annars springer hon mot Svante som bär på något himla roligt som hon f..n ska ha! Ska HAAAA! Det går ju inte att han blir av med sitt apportvilt före det att han har lämnat av det korrekt! Eller hur?!
Lillan fick leta upp måsen hon med. Jag har märkt att hon gärna vill lugga och rugga i viltet. Något som jag kanske inte skulle främja med att låta henne göra det fritt som hon vill.
Hon "spårar" i lina så det är lätt att hålla henne i schack. Väl framme vid viltet så får hon lugga tre sekunder (...) sen tar jag viltet, hon får en liten godbit och så är det klart. Logiskt fick hon mycket beröm när hon hittade måsen, men lugga ... nån sekund bara. Vi får se hur det blir framöver. Sugen är hon i alla fall.
******** |
2012-06-07 Doublé
Nu har matte en hel del att lära sig med! Ut med två hundar, två koppel som snurrar runt, två hundar som till sist finner var sin plats på min vänstra sida! Veckan späckade jag med att plocka fram olika vilt ur frysen och låta både Svante och Sora "jobba" lite. För Svantis del blev det några släpspår, några av de rätt fina och Sora fick känna på det med och visst hon letar och hittar såväl mås som kråka och kanin. Lite jobbigt för min del är det allt att göra allt dubbelt, doublér hela tiden, typ. Men i slutänden är det nog rätt så bra att båda får hänga med. Under tiden den ena får leta fram något, måste den andra sitta still och vänta. Svårt det för valpen, men kopplad vid ett träd har hon inte så mycket att välja faktiskt. Igår tog jag fram först grissvansen (oj, en rolig grej, lagom valpstorlek) sen kaninen. Svante fick ett längre släpspår som han fixade fint, Sora fick sitta vid trädet och vänta. Tråkigt, men sedan får ju hon med. Så himla roligt att se hur de små valpar växer på det de får göra och hur de mer och mer fattar att det går att använda näsan!
******** |
2012-06-04 Papparollen...
... är inte lätt att ta! Speciellt inte för en hanne som Svante som mest tycker om sig själv och matte. Nu måste han dela med sig, lära sig hur det känns att ha en valp hängandes i örat och på andra ställen. Trångt blir det i korgen och på mattan och det är väldigt svårt att acceptera någon bredvid sig. Men, han lär sig och emellanåt har dem riktigt roligt de två! Som tokar över gräsmattan, rullandes som en stor knöl på golvet och jag kan bara stå bredvid och skratta! Bättre än tv detta!
******** |
2012-06-01 Valpen!
Torsdag den 30/5 styrde vi bilen ner till Tyskland. Vi tog vägen via Danmark som känns kortare även om den inte är det. Men många tvångspauser pga. färjorna gör att dela resan känns uppdelad och inte tung alls.
Som tur var hade mina föräldrar lugnad ner sig efter att de varit väldigt upprörda att jag skulle skaffa en hund till. Till sist gav de sig och fogade sig i livets gång: Man måsta ha två tyska jaktterriers!
Klart, med livet i storstad som referens kan man inte förstå att man ens ska ha en hund. Vi fick i alla fall sova över hos dom (den förlorade dottern som tappat vettet var välkommen ändå...)
Dagen därpå körde vi söderut till en liten by i Sachsen. Spänningen steg när vi ringde på uppfödarens dörr och blev insläppt i världen där vår lilla valp hade sin lilla värld hittills. Vi pratade en hel del om hundar och jakten, om skillnader mellan tyska jakter och svenska, om jaktarrenden och nåväl, allt man kan tänka sig att prata med en människa som man tycker om med första minuten.
Måste ärligt säga, att det är något alldeles speciellt som gör att jag får så himla lätt kontakt med andra från östtyskland och kanske något svårare med "västtyskar". Visst är det löjligt men så är det! Även om muren föll när jag var 12 år, så finns det något kvar som gör att östtyskar emellan knippar band snabbare.
Dessutom bodde mormor rätt nära Fritz och vi hade åkt igenom byn och området många gånger som barn, ända tills mormor gick bort. Det gjorde att vi kände oss rätt bekväma hos honom. Det blev ännu bättre när vi till sist och äntligen fick gå till den stora trädgården som han hade byggd om som hundgård! Herregud, vilken yta de hade att röra sig på! Gräsmattan var något plöjd, blommorna klarade sig tack vare kompostgaller. Nu var hon nio veckor, hon fick vara med mamman och en hanne så hon verkade ha förstod hur men beter sig! Det kändes väldigt, väldigt bra! Fritz sa, att barnbarnen hade hållit på med valparna en hel del de med så det fick de med sig också! Nä, det här kommer bli kanon, så mycket var säkert! Vi stannade en natt till hemma hos mina föräldrar, sen fick vi åka hem till Sverige. Syrrans barn var totalt galna i valpen och valpen i de! De sov ihop på golvet, människoungar och valp. Nu börjar det jobbiga här hemma: Springa efter valp, kolla så hon inte pinkar och bajsar i huset. Tog två veckor ledigt för att slippa stressa både mig och valpen.
******** |
2012-05-29 Måsens ljuvliga doft
Hade med en mås till jobbet som hann tina under tiden jag jobbade hårt (…) för att sedan jobba själv som spårvilt! Fredrik hjälpte måsen på traven eller rättare sagd på spåret. Vi hade stannat på markerna på vägen hem för att låta Svante få lite roligt.
Det blev tre stycken spår varav en något längre, jag gissar på 180m zick-zack över ett nyslaget fält. Fredrik fortsatte i spåret efter ha lämnat fågeln åt sitt öde. Han ställde sig synligt för hunden ca. 30 meter bort. Vi skulle se hur han reagerar om han får syn på husse.
På med spårlinan och sele, terriern darrar och är verkligen sugen (trots att han verkade slö och tröttefter spåren innan), sätta honom på spåret och skicka iväg honom. Jag följde med några meter för att hålla ner farten, sedan släppte jag linan och lät honom fortsätta själv. Lite orolig blir jag alltid när han försvinner ur synhåll bakom kullar och buskar men det hade jag inte behövd! Som Fredrik sa (och som visade sig på lilla filmen han spelade in samtidigt), sprang Svante målmedveten i spåret, lite över visst, men vad gör det om han gör sitt jobb. När han fick syn på husse som stod på en kulle och då var synlig för Svante trots att han följde spåret, nåväl, det var ingen speciell grej, han bara fortsatte efter en kort titt. Till måsen, upp med rackaren (visst ska den inte ligga här väl?!) och tillbaka till mig! Attans vad glad jag blev! Det här tycker han om, det märks! När måsen väl är avlämnad är den helt ointressant, Matte fick det hon ville nu får hon ta hand om den, så verkar han ”tänka”.
Vi vilade lite på fältet och tittade över nejden, mysigt en varm sommarkväll!
********
2012-05-27 Träning i Skara
Att tiden går så fort! Tyvärr hade vi vår sista träning idag. Det känns alltid lite melankoliskt när man vet att det är slut på något roligt och att vi kanske inte ses igen, vi som tränade ihop. För visst hade det blivit ett trevligt gäng! Idag stod det stadga träning samt blodspår och släpspår på programmet. Då Svante gick igång på duvan i låda förra gången, fick jag chans att träna inkallning och ”Sitta och titta” en gång till idag. Det gjorde gott. Dumt bara att terriern hade gott minne: Han mindes skogsvägen och hygget, anade att det kommer bli roligt och blev tyvärr lite av sig av terrier entusiasm. Så jag lät bli att låta honom rusa fram till buren och försöker kalla in utan han fick sitta bredvid en kvart och det hände inte en enda rolig sak. Hoppas han lärde sig något med detta! Dan drog i rävsvansen några gånger igen. Hundarna skulle få fara efter några meter, sen skulle vi få in de igen. Det gick betydligt bättre än duvan men även här: han mindes! Jäkeln anade att här kommer svansen rusa iväg och ville absolut inte lyssna på att gå bredvid mig först. Släpspår med kanin fick det bli efter lunchen. Karl, husse till en härlig svart jakt labrador, drog i kaninen och ställde sig bredvid kaninen. Det var ju tyvärr dömt för att inte fungera! Terriern spårade sig fram till kaninen, nä men hoppla här står det ju en gubbe! Han tittar på honom och var nog osäker på vad han nu skulle göra! Klart, det hade jag varit med! En arbetskollega och duktig labradortränare berättade för mig att hennes hundar tar heller inte något som ligger intill en människa! Finns ju ingen anledning att släpa i något vilt som redan är bärgat! Eller? Karl försökte då med några snälla ”tar det då killen!” men det resulterade en apport heller. Under tiden hörde jag att Karl pratade med terriern och ropade då ”Apport!”, det gick hem och polletten trillade ner. Svante tog upp kaninen och kom. Här får jag anmärka att just denna kaninen hade varken jag eller hunden haft i ”händerna” innan utan andra hundar och mattar och hussar höll i den innan. Så jag är allt nöjd ändå: Han tog upp kaninen trots att den luktade ”fiende”. Sen var det dags att gå de spåren Joachim och Dan hade lagt tidigt på morgonen. Dem var rätt korta och därmed inga problem för Svante. Det gick fort och klockrent fram till klöven. Under tiden vi väntade på att de andra ekipagen jobbade, tränade vi lite platsliggning och apportering med lustiga dummys, nu är han trött och vilar i korgen! Ett stort tack till Jokke och Dan för en väldigt lärorik kurs, otroligt engagement och bra träningstipps att bygga vidare på! Kan verkligen bara rekommendera att gå en kurs hos de ifall ni bor i trakterna. Det är den värd.
******** |
2012-05-26 Övernattspår + kaninsläp
Lade ut ett spår igår kväll som fick ligga över natt. Tog 200ml torrblod och fick 360m spår då jag droppade lite tätare än vad jag brukar göra.
Tog inte med några styggisar som långa uppehåll utan det fick bli några vinklar, korta uppehåll, ett och annat dike så att han först och främst lyckas även med ett spår som legat så långt.
Ut med terriern och iväg tidigt på morgonen (nåväl, fick allt sovmorgon ändå, det blev inte klockan fem direkt, he, he).
Han spårade kanon och utan problem, vi gick på ett rådjur som stod i skogen, sprang ut till gärdet och tittade på oss. Tur det fick jag tillbaka terriern utan bekymmer och han kom fram till klöven, fick sig sina välförtjänta köttbitar och jag min frukost och färsktkaffe!
På eftermiddag var det dags igen att dra ut till markerna. Vi träffades med Håkan och Johan för att resa upp tornet som jag inte klarade själv att ställa rätt igen. Vi fikade med bullar och kaffe (igen).
Varmt hade det blivit och som tur var hade jag packat ner kaninen ordentligt med kylklampar i en kylväska den hade varit förstörd annars.
Nu fick min Fredrik ställa upp och vara första kanindragare! Vi tog tre släpspår i olika terräng (skog och mossa, tätskog samt ett fält) och lilla terriern har ta mig f…n fattat vad det handlar om! Ut efter spåret (med sele samt spårlina på än), leta, leta, hittar kaninen, ta med den och lämna till matte!
Fredrik gömde sig och filmade allt ihop. Rätt roligt att se: skog, skog… grankvisten gungar lite, man hör vinden och fåglarna kvittra… skog,… sen hörs det något flåsande som närmar sig,… , … där kommer terriern, ser / känner kaninen,… tittar, … kollar bakåt om matte är med eller nåt…, tittar på kaninen, TAR KANINEN OCH KOMMER TILLBAKA!
Må tro att jag var glad idag!
(syns inte bra på bilderna till höger, men han kommer med svarta kaninen!)
******** |
2012-05-21+23+24 Samarbetsvilliga fåglar
Tänkte kämpa på lite extra under veckan och plockade fram olika fåglar varannan dag för att få lite rutin i Svantes ”sök apport”. Det är ju så himla bra med kursen vi går i Skara: varannan vecka så vi hinner träna en hel del och befästa det hundarna ska kunna till nästa gång. Med detta får vi ut så mycket det bara går ur kursen. Är ju lite vitslöst om man under kurstillfället behöver ”förklara” för hund rackaren hur han ska göra och därmed sabba resten av träningen som bygger på det. På två veckors tid har man verkligen chans att komma en bit på vägen.
I måndags var det kråkans tur att ställa upp. Jag brukar sätta ner Svante någonstans, gå en liten slinga i skogen, antigen ”tappar” jag eller kastar jag kråkan så han måste leta lite friare för att hitta rätt på den. På väg tillbaka går jag lite zick-zack så mina spår blir överallt, typ så han inte kan hänga upp sig vid att enbart gå efter mattes spår. Han fixade det fint fint några gånger under promenaden, resten fick han springa fritt och nosa eller gå ”bakom” mig, detta i koppel än för att få till det bäst.
I onsdags tyckte jag lilla måsen skulle få roligt den med. Fredrik fick hjälpa till och drog några släpspår med den. Fast dum som jag var hade jag glömt spårselen och linan. Lilla terrierhjärnan fattar ju inte att han nu ska följa ett spår istället för att leta fritt som han gjorde två dagar innan…. Nej, inte lätt och helt och hållet mitt fel! Han fick leta ”Sök apport!” istället, där Fredrik hade gått iväg, kastat måsen och gömd sig. Ja, det var ju skoj tyckte lilla svarta krigaren och bar hem måsen till matte! Tack! Just ja: Jag brukar inte säga ”Loss!” när jag tar emot ett apport föremål. ”Loss” använder jag enbart när hunden ska spotta ut något han har i käften som jag vill ha. Vid apportering blir det ”Tack!” istället och sedan håller jag tyst, inget mer beröm annars förknipar han ju ”Spotta-ut” med beröm alltså BRA.
Idag så var det sista träningen för lilla kråkan, sen fick den vila för gott. Jag tog med kråkan och hunden till en liten sjö/pöl/damm där det finns rikligt med vass och sly på kanterna. Började att ”värma” upp hunden med lite dummy apport ur vattnet som visade sig inte vara det lättaste heller då det var så tät med vass och buskar vid sjökanten. Dessutom fanns det ingen grund utan mera ”simmande moss-kullar” typ som gungar när man går på dem. Svante råkade då ut att tappa dummyn några gånger men tog upp den antigen själv eller när jag sa till.
Kommer på en sak där: Måste själv börja vänja mig att ”hålla käften” och inte tjata på med ”Vad duktig du är och ja och bra apport… ja duktig kom då … ja… apport…!” Bla, bla, bla, ni vet som kärringar kan vara. Nu är han ju egentligen så pass duktig att jag skulle kunna reducera allt babbel till enbart kommandot och sen några korta beröm ord! Vi får se, en utmaning för mig!
Kråkan var samarbetsvillig och lät sig hittas fast den flöt iväg lite då vinden blåste snålt. Terriern skrek när han hoppade i vattnet så det plaskade runt honom, han tog tag i kråkan och kom in med den. Även här tappade han den då han fastnade i moss-kullarna med all ris på men till sist fick jag fågeln i alla fall och det är ju det som är meningen: en skjuten fågel som hamnar i vattnet ska ut och bärgas! Att det behövs ”omgrepp” för att få upp den ur vattnet kvittar ju egentligen, huvudsaken är att fågeln är i land! Tack Svante, duktig du är!
********
2012-05-19/20 TJTK-styrelseträff
Denna helg sammanstrålade vi från TJTK´s styresle till ett möte i Eksjö. Många hade med sina hundar (samtliga tyska jaktterriers så klart) och vi passade på att träna lite. Men mest handlade det om att diskutera viktiga och oviktiga frågor kring klubben och rasen, blandad med god pizza och bastu med dopp i sjön. Kvällen ägnades åt allmänt ljuget och en nubbe. Väldigt trevligt samvaro faktiskt. Svanti skötte sig bra och fick simma lite i sjön han med. Kastade dummyn några gånger och han fick hämta in den. Lika så med ett kast bakom vass ridån, det älskade han faktiskt att leta rätt på dummyn när det var lite svårare!
******** |
2012-05-13 Träning i Skara.
Tog en liten snabb tur på cykeln med hunden imorse så han kunde springa av sig lite. Hämtade Zandra och Mynta och tillsammans åkte vi till Sparresäter för träning med Joakim och Dan.
Kursen började med att alla skulle berätta hur träningen hade gått under de två veckor som hade passerad senan vi sågs sist. Nästan alla kunde gladeligen säga: Framåt gick det! Så även jag efter förra helgens kaninsläpspår som terriern fixade!
Hundarna skulle sedan "samlas upp" lite, dvs. vi gick huller om buller i fritt följd och hundarna skulle koncentrera sig på sin förare istället för de andra hundar. Ja, det gick som en dans för så gott som alla! Härligt! Inkallningen hoppade vi över idag, det blev några korta apporteringsövningar med vilt, som gick väl si så där: Svante tar tjuvnyp med läpparna, får tag i vingen och hela fågeln väller ut, typ. Men, det ska jag fortsätta med hemma.
Nästa övning: vi skulle träna på "Stanna!" kommandot. Här delades vi upp i fågelhundsgruppen och drivande/stöthunds gruppen då de första ska sätta sig vid kontakt eller när en fågel lyfter, medan våra drivande/stötande hundar ju ska följa efter istället.
Dan och Jokke hade fixat rävsvans i snöre på borrmaskin (...) till varje grupp och inte trodde jag att min terrier skulle visa större intresse för det! Han hade inte varit intresserat i några flygande trasor eller snurrande fladderband eller en vinge i snöret som snurrade. Nej, ingen större reaktion helt enkelt. Vi satte hunden i en 20 meter lina, lät den gå lite fritt för att strosa runt som den vill. Dan hade lagt ut rävsvansen på en skogsväg, fullt av gräs och buskar, själv hade han gömt sig beväpnad med borrmaskinen som skulle ge liv till rävsvansen och snurra in linan när hunden precis var framför svansen. Vi som förare skulle hunden då låta springa efter några meter för att sedan ge vårt "Stanna!" kommando (alla har vi olika...) och få hunden komma tillbaka till vår sida.
Jag och Svante fick gå först. Nå, på med linan, iväg med hunden utan något kommando och vi går upp på berget, längs skogsvägen. Rätt som det var "sprang" räven iväg och jag kan säga: Så himla fel jag hade angående intresset hos min hund! Vilken jäkla fart han tog för att komma ikapp denna svansen!
Efter några meter ropade jag "Stanna!" och fick stå häpen en gång till: Han stannade, tittade på mig, jag ropar "Hit!" och puff kom han!
Jag skulle "släppa på " honom två gånger till efter detta med resultat att han blev helt super sugen att komma åt svansen och därmed sjönk hans lust att lyssna på dumma matte. Han gjorde visst det, men mycket tack vare långlinan. Hm, sånt!
Nästa övning var lika överraskande för min del som nog för hunden med:
På med långa linan, på ett fält hade en bur med en duva placerats ut, hunden skulle få "Söka!" fritt, hitta duvan, få rusa fram och sedan kallas in.
En duva ... för en tysk jaktterrier ... det blir väl inget speciellt roligt! Grävling säkert, men en duva... hann jag tänka när vi fick höra hur övningen skulle byggas upp.
Våran tur, på med långlinan, ut med hunden på stora fältet, he, he och låta honom leta lite. Han ringade runt, visst var det något som han misstänkte skulle kunna vara intressant och hittade duvan. Oj, vilket liv! han skulle ha den! Skällde och hade sig, paddlade på och lyssna... nej, inte nu matte! Tack och lov hade jag ju linan att dra i och fick in honom till sist. Några gånger till med samma iver och med samma "Jag lyssnar efter en stund matte!"
Jättebra övning och samtliga hundar hade lärt sig sin del!
Fågelhundsgruppen fick träna på lyftande duvor, Joakims brevduvor som sedan flög hem. Måste säga, jag är imponerad av våra kursledare om hur mycket de engagerar sig i kursen och dess ekipage! Verkligen!
Har redan lärt mig en hel del och hunden, ja, tycker han har kommit framåt han med! Nu är han bra mera uppmärksam på mig när vi går! Mycket kvar att träna och: Man blir aldrig klar! Så är det bara men det är ju själva tjusningen, eller?!
Alltså: Träna på gott folk, förr eller senare kommer resultaten!
********
2012-05-06 Släpspår.
Hade plockat en kanin ur frysen igår morse och vilken tur, den var tinad! Likaså en kråka som var "klar" redan igår kväll så jag fick träna lite igår för att frysa ner fågeln igen.
Igår blev det då ingenting annat än att bara hålla fast fågeln då han ännu så länge griper med tjuvnyp istället för att öppna käften ordentligt för att få tag i fågeln.
Det faktumet att det var en kråka han skulle ta igår, var inga problem, trots att många säger att deras hundar inte alls tycker om kråklukten. Som sagd, vi tränade bara hålla kråkan. Jag satt mig då bredvid terriern, öppnade munnen på honom, stoppade in fågeln och sa "Håll!" han gjorde det och såg lite surmulen ut, klart det vore roligare att ruska om fågeln istället för att löjligt sitta och hålla töntigt i den. Efter några gånger tyckte jag att jag gott kunde lägga kråkan framför honom och låta honom gripa själv efter att han hade gjort det ur handen, som gick rätt ok.
Att gripa från marken gick rätt bra med, fast han fick inte riktigt grepp om fågeln utan fick tag i vingen och därmed "gled" kroppen ur munnen. Det syntes på honom att han blev lite smått förbannat på denna kråkan som f..n inte ville hänga kvar i käften. Han försökte bita något hårdare för att fästa greppet med resultatet att kråkan krökte mera ut. Stackars hund.
Jag slutade när det gick bra att gripa, han höll fågeln fint och fick gå iväg efter träningen. Han var nöjd att slippa. Idag då försökte jag mig själv lite på att låta hunden ha tråkigt och plocka fram apport dummys, greja med honom för att sedan låta honom ha sket tråkigt igen. Ja, han var allt mera sugen på att jobba. Men dummysarna fick vila idag då kaninen var klar, som sagd och det skulle tränas släpspår.
Sambon hängde med och fick vara första släpspårare som sedan gömde sig i buskarna och kollade hur hunden gör. Vi började dock med att det var jag som skulle dra första spåret då det var enkelt på ett gärde att dra över gärdet, in i kullen med lite skog på, ut på andra sidan och runt, längs gärdsgården tillbaka, tappa kaninen och runda runt dit Fredrik och terriern väntade.
När jag väl hade återvänt satt vi kvar någon minut, terriern tror jag hade förstått att det var något roligt på gång och han skulle få jobba, han pep lite och darrade. Efter en stund var det dags tyckte vi, på med spårselen, fram dit jag hade tänkt ut "Spår-starten" skulle vara och på med hunden "Spår Apport!". Han for iväg, tyvärr hade han terrier farten inkopplad men gick rätt som jag hade gått. Vinden blåste hårt och hade "flyttat" lite på spåret men han tog de två vinklar i kullen, sen ut på gärdet igen, höger och längs gärdsgården ett till hörn och där låg kaninen. Nu hade jag ju sprungit med honom, nästan som om vi gick spår som vanligt så han såg lite fundersamt ut bredvid kaninen. Han tittade frågande på mig (klöven i spårslutet ska han ju inte heller apportera), jag fick säga "Apport!" och började springa tillbaka dit vi hade börjat. Han tog upp kaninen och sprang hela vägen tillbaka med mig, tyvärr spottade han ut kaninen två meter innan... jäkel! Ett barskt "Fy!" och "Apport!" och han tog upp det igen och lämnade av kaninen fint!
Vi fortsatte promenaden och vid nästa lämpliga ställe var det Fredriks tur att dra kanin-stackarn. Nu skulle vi prova ett litet rakare och kortare spår med bara en vinkel. Fredrik skulle gömma sig sedan och jag skulle följa hunden några meter bara för att seden låter honom sköta det självt. Även för att undvika att han ser mig bredvid och tror vi har gått ett "vanligt" spår.
På med spårsele (måste komma på något annat. Det känns lite fel då det ju är blodspår jag kör med detta...), långlina och dit Fredrik hade börjat dra kaninen. Jag fick hålla i honom och försökte få honom att lyssna på det jag säger så han vet vad det är jag vill. "Spår Apport!", jag följde med honom tjugo meter, släpper linan och han fortsätter själv. Jag visste inte hur Fredrik hade gått, såg att terriern sprang en vinkel upp till en liten kulle, sen stannade han, plockade upp kaninen och ville tillbaka till mig! Gullehunden!! Tyvärr hade snöret som satt på kaninen suttit fast i nån buske och Svante kom inte iväg utan tappade kaninen då den ju satt fast! Fredrik fick hjälpa till få loss den, sen tog lilla skethunden upp kaninen och sprang tillbaka till mig, lämnade den fint sittande framför mig! Svårare än så var det ju inte!
Ner med kaninen i ryggsäcken och vi fortsatte gå till nästa gärdet där vi tänkte göra om det en sista gång för idag. Fredrik fick gå igen, längs med gärdet, vinklade in i skogen, la kaninen och gömde sig så terriern inte såg honom. Då var det dags igen, jag gick lite med honom, men han sprang så fint själv och verkade veta vad han skulle göra, längs med vägen, ops, spåret var slut, ah, där i skogen fortsätter det, oh ja, här ligger kaninen, bäst jag tar den och bär den till matte. Precis så tror jag gick det till i hans lilla hjärna! Fredrik sa att han tog upp kaninen utan att tveka för att springa tillbaka direkt! Coolt! Nu var jag glad, väldigt glad kan ni tänka er! Det fick räcka för idag, man ska ju sluta när det går som bäst och kaninen, ja, den mådde inte så bra mer! Dags för den att krypa ner i frysen igen så den klarar sig tills nästa gång, en gång till hoppas jag sen är den slutspårat med.
******** |
2012-05-05 Bästa Svanti fyller 3 idag.
Tänk, lilla söta valpen han en gång var, fyller tre idag! Det skulle vi fira, så klart! Han fick en smörgåstårta som tog en minut och 42 sekunder att glufsa upp, en grill kyckling, terrierns älskade "springa runt i käften med", en till apport dummy (blääähh!!) och några fina, stora grisknorr.
Tror inte terriern förstod varför han fick så mycket uppmärksamhet och den goda maten, men det kvittar för en hund, som Cecar Millan säger: de lever i nuet och här och just nu fanns det korv och pipen, varför undra då?! Nä, ta det och va glad för det!
Efter frukosten fick det då bli något roligt för terriern, vad passar då bättre än att ta sig en sväng ut till jaktmarkerna och kolla lite?
Sambon hängde med, han fick bära på hammare och spik då två jakttorn hade blåst omkull varav det ena tappade ett ben som vi tänkte fixa.
Tyvärr orkade vi inte lyfta upp ena tornet, det får vi ta när de andra gubbarna är med, men det låga tornet blev bra igen. Under tiden vi höll på att spika blev vi utskällda av en bock som tyckte vi var jobbiga och störde hans tupplur. Terriern fick ligga plats så länge och satt på helspänn. Det blev inte lättare när två rådjur syntes till på andra sidan gärdet!
Vi kollade även stengrytet som var bebodd under vintern. Tyvärr såg det något dött ut runtom, inga spår eller stigar liksom. Då har invånarna väl flyttat härifrån, får se, kanske räven flyttar in igen! I norra delen av marken syntes det tydligt att det är någon grävling som bor nära!
Bajs och uppgrävda rötter och hål lite överallt, dessutom stigar som såg trampade ut.
Mycket riktigt spårade terriern fram till det lilla jordgrytet och ville verkligen gärna ner. Fick han inte, inte ens idag när han fyller år. Orättvist, tyckte han.
På vägen runt och tillbaka till bilens såg vi ytterligare tre rådjur en bock, ett smaldjur och en get, får hoppas hon hade kid i magen!
Jag hade nog gärna gått lite mer, vi hade inte hunnit med kolla på alla intressanta ställen än. Terriern höll väl med mig, som alltid, enbart Fredrik som tyckte han hade fått nog och ville hem. Typiskt!
Lilla hästen fick sin avmaskning idag, på fredag är det dags att släppa ut hästarna på sommarbetet så blir hon glad: Mat hela dagen! Nu får jag allt vara lite social, stäng av datorn nu säger sambon! Ok, då! Grattis lilla Svante på din dag idag!!! Älskar dig! Typ.
******** |
2012-05-01 Första Maj :-)
Härligt, lite extra ledigt idag! Sambon var lite sjuk idag, ville helst ligga hemma och vila så jag kunde dra till skogs utan dåligt samvete om att inte vara tillräckligt social hemma. Ryggsäcken stoppades full med dummys, vattenflaskor, spårsele, rådjursklöv och en god bok. Efter ca en timmes promenad klättrade jag upp i jakttornet, terriern fick hänga med och träna sig i att ligga stillt och hålla tyst. Just idag tyckte han att det gick alldeles utmärkt: Det var rätt varmt, nästan för varmt även för mig, skönt att då sitta högre upp där vinden blåser. Jag hade som sagd med en bok som jag fick tipps om från Jokke och Dan där vi går kursen: "Fågelhundens träning - på naturens villkor" heter den så fint. Började de första tjugo sidor på den, ja rätt bra faktiskt! Enkla förklaringar och en "aha- upplevelse" fick jag också. Vi får se vad mer som sägs i boken. Jag har ju min favorit bok, en tysk sådan om jakthundsträning, som verkligen hjälpte mig rätt mycket, medan boken jag läser nu är åt ett annat håll i uppfattning om hur man ska dressera en hund. Som sagd, vi får se!
Efter en knapp timme uppe i tornet tyckte jag rumpan min blir för platt, vi klättrade ner, jag la ut fem apport dummys och han fick leta upp dem. Bra, det tyckte han var mycket roligare än att ligga stillt i tornet. Vi fortsatte våran skogsvandring till ett ställe med en något öppnare skog där jag hade tänkt mig att sätta hunden, gå iväg med klöven som han sedan skulle få leta upp i selen. Nu gjorde jag som Dan tipsade mig om: Gå med honom i lina, strax innan klöven släppte jag honom, såg till så han fick med sig klöven och sprang tillbaka dit vi gick ifrån och där han fick "Spår apport!" kommandot. Var inte direkt lätt att springa där i skogen, var nära att knäcka benet... men jag får bjuda på mig lite om han ska bli bra, ha, ha! Vi gjorde om samma sak en stund senare, fast nu fick han ligga kvar några minuter när jag hade kommit tillbaka till honom så han inte bygger upp förväntningar om att direkt få flyga iväg och hämta klöven så fort jag är tillbaka hos honom. Han låg där, pep lite och skakade, men det hjälpte inget, han fick vänta. På vägen hem fick han leta lite dummys här och var när det passade, sen tyckte jag att det fick räcka, ville hem och dricka te! Nu ligger han här och ser rätt nöjd ut, får se hur länge freden varar...
******** |
2012-04-29 Träning i Skara
Till Zandra i morse och vidare med träningskompisen Mynta till Skara. Klart vi körde fel, pratade för mycket istället för att ha koll på vägen, kärringar...
Träningen började med inkallning förbi varandra, inga problem det fast jag tycker att Svante skulle kunna komma lite snabbare. Här märks det tydligt: Mynta tycker matte är bäst och vill till Zandra, Svante tycker att han allt hinner kolla lite längs vägen. Det går ju så himla många trevliga tikar här! Lite irriterande faktiskt.
Fri fot i serpentiner runt de andra ekipage som fick sitta med apporteln i munnen. Det gick rätt bra det med, Svante till och med tittade upp till mig några gånger!
Inkallning med apporteln i munnen, gick fint, speciellt för Mynta, som en liten raket utan att släppa!
Sen fick det bli apport sök, då vi gick ut till naturen, la ut dummiesar lite varstans och skickade ut hundarna med "Sök apport!". Detta gör jag egentligen rätt många gånger med Svante och han brukar ha en himla fart under söket och även kommer in rätt fort. Men idag styrde testosteronet lite för mycket, han var rätt upptagen med att kolla tikarna. Han sprang visst ut och letade, hittade en och kom med den men andra gången fick jag uppmärksamma honom på det han skulle göra, han var lite borta med tankarna. Hanhund kanske...
Allt i allt var vi rätt nöjda med våra hundar, Zandra och jag.
******** |
2012-04-28 Terrierns kvällsbestyr: ett spår.
Har verkligen roligt själv att fundera hur jag lägger upp spåret för hunden. Minns rätt väl att jag i början tyckte det var jobbigt och tog attans tid att lägga spår. Inte konstigt kanske: Jag använde mig (helt korkat) av färgad tejp som jag pillade av rullen, klistrade runt träd och grenar för att "snitsla". Hur dum kan man vara? Det resulterade i att jag pillade och svor vid varje snitsling då tejpen så klart inte ville lossa från rullen. Då snitslade jag rätt tät dessutom, ja och det tog tid, väldigt mycket tid. Tyvärr inte slut med dumheterna än: Efter att jag och hunden hade gått spåret var det jag som fick gå en gång till och plocka ner mina nu med tiden super sittande tejp-snitsel. Svor en hel del igen. Som tur var, kom jag på ett helt enkelt oslagbart bättre sätt. I ärlighetens namn kom jag inte på det själv det är ju inget nytt för de som lägger spår, ni vet, klädnypor med band på. Ja och sedan dess flöt det på och jag kan fortfarande skaka på huvudet när jag tänker tillbaka på mitt korkade sätt i början.
Torrblod idag med, 300ml. Har märkt att terriern går med ännu mer glädje om det är riktigt blod jag droppar med. Här har jag alltså ett litet bonuskort: Gör det då och då, terriern tycker det är extra, super skoj den gången det riktiga blodet ligger och går ännu bättre, speciellt om det då skulle vara ett prov kanske?!
Så torrblod idag, som sagt, den torkade klöven fick duga, ja, den räcker för att han ska tycka det är bra, enkel hundjycke.
När jag hade gått några hundra meter, två, tre droppar vart tredje steg, typ, smack det till bredvid mig: räven. Ja visst, han hade grävd efter sork eller möss, hoppas jag inte störde honom just i slutmomentet. Över gärden längre bort kunde jag se en hel flock med rådjur som säkert skulle dra sig tillbaka till kullen som jag precis var i under dagens timmar för att sedan lunka ut till gärden för kvällsmat igen. De skulle nog gå över spåret, den saken var säker och det var bra så, bara bra!
Tog en 20m bloduppehåll på raksträcka, den längsta hittills. Än var det max 10m men då även i vinkel och avhopp. Som sagd, skynda långsamt och därmed de första 20m uppehåll på raksträckan. Resan gick över några bäck och raviner, branta berg, kala berg, berg med mossa, lite lövskog och slutligen över ett gärde lite zick-zack. Här tog jag uppehåll i vinkel som var besvärligt, skulle det visa sig.
Efter 1,8km (med 300ml) knöt jag fast klöven och irrade tillbaka via omvägar.
Efter nio timmar var det dags, fram med spårsele och långlina, terrier i bilen och iväg.
Han skulle hitta starten lite själv igen, han fick kommandot "Spår!" ungefär 5 meter innan jag hade börjat bloda, han hittade.
Terrier like plogar han på, jag försöker med "Vänta!" att få honom att ja, just vänta på mig, det går fint, men egentligen är det inte bra om jag behöver prata med honom, det hela ska ju gå tyst utan tjafs och babbel.
Men, gammal matte måste hinna med också!
Att jag nog är gammal märker jag med det faktumet att jag inte minns vart jag hade bloduppehållen. Det ända jag märker det på är när terriern snurrar i cirklar för att hitta fortsättningen. Men vad gör mitt guldfiskminne när jag kan se en glad och stolt terrier som hittar vidare? Inget, jag får vara glad jag ens minns hur jag gick, han får fixa resten!
Allt gick kanon, knappt några snitslar jag sätter längre, litar på att han vet vad det handlar om .. när det plötsligen bråkar till framför oss: en liten flock rådjur studsar över gärdet! Nej hann jag tänka, nu är det nog kört, terriern kommer inte att koncentrera sig efter det här, vi var bara halvvägs och jag kan gå spåret själv sen. Fast så fel jag hade: Ett litet bryskt "Nej!" och "Spår!", Svante vände tog näsa i backen och fortsatte spåra. Just här hade jag dessutom slutat spåra på en liten skogsväg, gått några meter tillbaka, hoppat över ett dike och fortsatt på andra sida. Trodde att han kanske ger upp då ju rådjuren stod där borta, bättre med rådjuren man har än ett spår man inte hittar. Fel igen: lika ivrigt som innan sprang han i cirklar, hittade fortsättningen och vi kunde fortsätta.
Stolt var jag allt!
När slutet närmade sig, kom vi över gärdet som skulle besvära honom lite. Här hade jag som sagd lagt till ett uppehåll i vinkel och tydligen har vinden blåst runt spåret lite så terriern fick inte riktigt kläm på det. Han var dessutom bajsnödig och satt sig i skogen för att lätta på trycket. Usch, nu är det körd, han har tappat uppgiften, trodde jag. Men jag uppmuntrade honom att leta vidare, han tittade frågande på mig några gånger, "Spår!" fick han och pang, där var fortsättningen inne i skogen. Sen gick det bra, han sprang förbi torkeklöven och fortsatte i mitt spår som jag hade gått tillbaka i. Prata om att det spåret man lägger ska ligga länge! Nio timmar och han känner ändå!
Glad terrier fick några goda köttbitar som belöning vid klöven, nu är han nöjd och jag glad, dags för pizza och lite tv.
******** |
2012-04-25 Dumheter, Del 5.
Ja, här kommer ännu en helt onödig grej: "Upp!"
Terriern ska då hoppa upp på det jag pekar på, stol, stubbe, en kulle vad som helst. Väl uppe ska han typ sitter eller stå så han håller balansen. Ibland rätt lustigt att se hur lilla klumpiga han försöker få fäste på en mini stubbe. Han gör så gott han kan.
Vem vet, jag kanske ha nytta av det någon gång, bara han förstår att "Upp!" betyder klättra / hoppa upp på det jag pekar!
******** |
2012-04-21 Rackaren trots allt.
Kan verkligen undra hur mycket energi som finns i en sådan liten terrierkropp! Red ut tre timmar idag, Svante sprang bredvid och tyckte nog det var ett rätt ok träningspass. Väl hemma la han sig i korgen, vilade 15 minuter och var återställd.
"Hej, matte, vad nu då?!" Själv var jag rätt slut efter en hel dag i stallet och hade inte för mig att hålla på med hunden resten av kvällen, men hur lätt är det att stå emot hans vädjande blick? Visst, fram med rackaren, trots allt.
Bara jag går till garage dörren är han redan igång, skäller av glädje och snurrar terriervarv. Fram med rådjursklöven som sitter i ett snöre på en lång pinne och över gräsmatten i full fart.
Ett väldigt enkelt sätt att träna hunden samtidigt som den tycker det är himla roligt. Jag märker det på honom, han är med och jätte samarbetsvillig.
Tog med lite "Stanna!" och "Vänta!" innan han får rusa fram till rackaren som sedan flyger iväg ändå... Tränar lite "Fot!" med bockeklöven snurrandes runt oss, han får hämta in den, jag tar emot klöven och vi börjar om igen. Bara aldrig sluta, tycker han!
Kan bara rekommendera till alla att skaffa sig sådant, jag lovar hunden älskar det, den blir slut på allt accelererande, springande och bromsande, plus att huvudet får jobba med!
Nu ligger han (tills vidare) i korgen igen och susar sött, får se hur länge freden varar!
******** |
2012-04-15 Bakslag .........
Nja, idag var det inte min lilla, älskade terrier jag hade i kopplet! Träningsdag i Skara med Dan Lindström och Jokke. Min tur att köra idag, Zandra bredvid mig och Mynta bredvid Svante. Tror de två vet exakt att det blir träning när de träffas, det är det alltid, ha ha! Dagen började med att GPS-tanten som annars alltid har rätt, ville att jag skulle köra ner en mosig skogsväg som verkade leda till ingenstans eller nåt hygge men definitivt inte till naturbruks gymnasiet som vi skulle träffas vid! Jag hade matat in adressen till skolan men ändå, det kunde inte stämma och vi fortsatte igenom skogen på små, små grusvägar som kändes helt fel.
Vi hittade till sist och stället som GPS-Erna ville vi skulle till, visade sig vara branten intill skolan! Tack till denna som fixade att en adress är mitt i ingenstans!
Inkallningen och sitta kvar var inga problem för våra två tyskar, de satt som pelare och kom som blixtar till oss när vi ropade, medan vorsteh´na stretade runt, huller om buller. Bra det. Sen kom vi till apporteringen av dummys och där slutade Svante att samarbeta. (?!?!?!) Jag förstod ingenting, just detta hade han hittills fixat utan problem och utan motstånd, även om han ibland inte tyckte det var särskild roligt. Men idag, nej, jag fick brottas och säga till hårt innan han gjorde som han skulle. Nej, nöjd var jag inte och mer än en gång fick jag och han tala i enrum. Som tröst var det Rolf med sin Ludvig som hade några samtal de med. Vad f...n är det i lill-hjärnan som slår ut, när han krånglar till det så här?! Nåja, till sist gjorde han som tillsagd, om än utan att han samtyckte. Som grädde på det hela fick han hålla i en mink, vare sig han ville eller ej. Det gick, näpen men det gick.
Dans Helga hade inte samma inställning och fixade apporteringen klockrent och fint, ni kan förstå att jag tappade lusten och motiveringen att träna fram Svante till provet i augusti! Känns som om det aldrig nånsin kommer fungera, speciellt inte om vi får sådana här bakslag! Jag kanske struntar i provet i år och tar det nästa år, ihop med Zandra och Mynta. vi har redan pratat ihop oss lite om att vi skulle åka ihop nästa år! Vi får se hur dum-terriern fortsätter med mig eller om jag ska behöva en grävmaskin.....
******** |
2012-04-14 Grisar för terriern.
Visst tar det tid att köra till Boda, visst kostar det en hel del bensin att mata bilen med och visst är själva släppen inte gratis heller, men: det är det värt!
Svante anade väl vad som var på gång när vi gick upp tidigt på morgonen. Han brukar kliva ur korgen bredvid min säng och lägga sig vid bordet en vanlig vardag morgon. Han kan ju faktiskt inte veta om det är lördag eller måndag när han reser sig. Imorse gick han inte för att lägga sig och fortsätta drömma i sin myskorg, nej, han såg mig med de gröna byxor, han hörde GPS-halsbandet skramla och började morgonen med att inte lämna min sida. Efter en stund kom han på att det nog är lika bra att lägga sig på dörrmattan: Skulle vi ut, måste han ju tas med för han ligger i vägen. Smart!
Resan gick bra, sambon hängde med och inte kunde jag ta ifrån honom äran och manligheten att inte få köra... (...), nix, jag fick åka, han körde, hur fan ser det ut annars?! Ska inte ge mig in på detta nu, ha ha!
Fast egentligen var jag glad över att han tog i ratten så jag slapp, för jag var rätt trött, veckan var lång och sömnen alldeles för lite! Framme i tid mötte vi en glad gäng wachtel-ägare.
Det var uppfödaren till Tommys hundar som hade bokad in flera av hennes wachtel kullar så ägarna fick träffas, pratas och ljuga lite för varandra, ni vet hur det är! Jag hänger med där och vi brukar skojar om att Svante ju är en wachtel, fast det blev nåt fel...
Tyvärr var inte Lars med idag, hans son Micke och en till instruktör ställde upp och gick med dem som var med för första gången eller ville ha någon med sig. Jag, Fredrik och lilla svarta idioten fick gå själva i ett hägn som vi inte varit i förut, grillkojan tror jag det hette. Visst skämdes jag lite när vi tog vägen från bilen, förbi alla andra, igenom porten och en bit på grusvägen till hägnet.
Nej, inte för han inte är nån wachtel (det skulle jag ju aldrig nånsin kunna tänka mig hur många wachtlar än står och tittar på oss...) Han skrek! Han skrek och visade sin alldeles tokiga terriersida! Jag fick honom att inte dra i kopplet, han skulle slitit av halsen annars, men han skrek som om han vore ursinnig och nån skulle klämma pungen på honom. Rätt pinsamt... men åt andra sida: Hellre en hund som vill fram och letar viltsvin än nån som inte är intresserad, eller? Fast lite uppfostran skulle han kunna komma ihåg, faktiskt. Nåväl, ingen idé att tjata om det då utan ta sig in i hägnet istället, låta hunden sitta en stund tills han hade lugnat ner sig lite. Det gjorde gott!
Han fick inte gå förrän han hade varvat ner, tittade på mig och slappnade av något, helt var inte att tänka på. Trä över signal flärpar och iväg med lillskiten. Såg på GPS-sen hur han sprang och sprang och letade, riktigt duktigt faktiskt! Efter nån minut kom skallet och han var igång! Det gör mig så himla glad att höra lillan skälla och ha roligt, för det tycker han, den saken är säker!
Tyvärr tyckte jag att han bröt för tidigt, efter sex minuter (ja, vi kollade på klockan när han skallade första gången) bröt han, kom tillbaka till oss, såg oss och sprang iväg igen. Så gjorde han några gånger och efter 45 minuter tyckte vi att det skulle vara bra för denna gången och kallade in honom. Det gick faktiskt, men han var då redan tyst någon sekund och verkade vara med tankarna att kolla upp oss igen.
Lika bra att ropa, när han är mottaglig för det, annars lyckas jag inte så jätte bra. Skulle inte få in honom ute i skogen när han är mitt upp i något drev, pinsamt men sant! Fast åt andra sidan förstår jag det, han har ju roligt!
De andra ekipagen höll på för fullt med blandade resultat. Det räckte från ikke intresserad till några skall och till mera jobb med grisarna, allt fanns med. Jag låter bli att döma. Patrik, som har kullsyskon till Geisha, lagade hans super mat: Hjortskav med gräddsås, lök och peppar! Allt stekt i en jättepanna över öppen eld! Han hade gjort det för två år sedan när vi träffades i Linköping och jagade ihop, rena rama drömmen var det att äta skavet i en jaktstuga en kall novemberdag!
Det smakade nästan lika gott idag men bara nästan: regnet, jaktstugan och kalla fötter fattades!
Jag pratade med Micke om hur det hade gått i hägn nr. ett. Jag sa att jag tyckte att han jobbade för kort och bryter för många gånger för att kolla vart jag var. Vi kom fram till att jag skulle byta hägn för nästa släpp.
Jag skulle släppa terriern i ett hägn, där grisarna är mera sugna på att springa, så hunden tycker det är roligt och håller i längre. Här har jag faktiskt funderat lite, om det kanske är så att grisarna i hägn nr. ett var mera uppkäftiga och sa emot, tryckte och stod kvar istället för att springa!
Han kanske tyckte det var jobbigt eller tråkigt att stå där och skälla på dem. Men varför höll han då på att skälla som besatt på grisen i Grästorp? Jag hade kunnat låta honom och skälla på en hel kväll där i Grästorp. Var det kanske för han visste att jag fanns där? Han såg mig ju alltid, typ, då hägnet där är så litet! Nu var hägnet betydligt större, skogen tätare, kullar och vass med några sumpmarker, klart han såg mig inte. Lilla fegisen kanske måste bryta för att vara säker att matte är med. Nå, hur jag ska tolka det, bra eller dåligt, har jag inte riktigt bestämt mig för.
Andra släppet fick då som sagd vara med lite springigare grisar så han kommer upp i tid och kan glömma mig en stund. Vi tog ett hägn där wachteln innan inte hade hittad grisarna ens. Tja, folk tittade och tyckte kanske att min då inte heller hittar... Nja, kan då glad berättar: Det gjorde han!
Vi hade gått en stund och via radion (som man får när man går själv så instruktörerna kan ha kontakt med folk som går i hägn), hade frågan redan kommit om hur det gick och om terriern hade hittat viltsvinen. "Nej, inte än, han är ute och letar." Sen, efter ungefär fem minuter kom det:
Hans sura skall som låter:
"Aaaatttans! Däääär är ni ju!"
och han var igång. Mycket riktigt gick grisarna undan bättre, det blev stopp på flera ställen man han fick loss dem igen. Vi kollade på klockan när han hade börjat och när han till sist tystnade för att komma och kolla till oss: 20min. Ja, allvarligt, 20min.! Ni kan förstå att jag blev väldigt glad över det! Han bröt som sagd, jag ropade in honom, han skulle komma och sitta en stund bredvid mig, sen iväg en gång till, hitta grisarna och skoja lite med de.
Även det gick bra, fast krutet var ur honom, så efter fem minuter ropade jag på honom och visst han kom! Glad terrier och stolt matte kunde klampa ur hägnet och gå stolt till bilen, väldigt stolt.
PS: Skönt att ha med sambon, han kunde ta några kort. Det blev väldigt många kort, på de flesta: skog, skog, skog. Ha, ha! Några blev hyfsat men på de flesta hann han inte få in annat än just: SKOG :-)
******** |
2012-04-01 Träning i Skara
Det är alltid mycket roligare att åka iväg och träna med andra. Litet synd att det inte är så mycket som passar oss här i hemmatrakten men bara vi tar språnget och åker en stund, så där ja, hittar vi en kurs! Hade fått nys om en kurs i Skara, som Dan och Joakim skulle leda. Dan gick många prov med sin tyske Helga som blev årets tysk jaktterrier förra året, så det är säkert en lämplig kursledare ihop med Jokke som jag hade träffat på eftersökskursen innan. Tur det så fick jag Zandra med Mynta med på kursen så vi är två som turas om att köra. Perfekt, en och en halv timme går fort över om man har att snacka! Svanti och Mynta har träffats ett antal gånger innan, även då för att träna så de två är träningskompisar och nog trivs de bra ihop, det var tyst i bilen utom några morr, vem vet, kanske Svante berättade nån dålig skämt och Mynta tröttnade.
Dagen började i alla fall med att jag körde hemifrån, packat och klart, för att träffa Zandra och byta bil, det var hennes tur att köra. När jag hade kommit en bit på vägen fick jag sms om att det ju inte tar 2,5 timmar utan 1,5! Visst, jag hade väl missat det... Tillbaka, dricka lite kaffe, för att sen köra iväg lite för sent. Typiskt mig!
Väl framme i Skara, ut med hundarna och in i ridhuset som vi fick träna i (tur det, som det blåste och var kallt!!). De andra ekipagen var redan redo. Utom Zandra och min terrier finns det en tysk till, hanne, resten består av vorsteh och en labbe.
Svante blommade upp i sitt rätta jag, mopsade och trodde han var kungen, men det gick över rätt fort. Märkligt nog var han rätt följsamt efter bara några korrigeringar, inte riktigt fokuserat på mig till hundra procent än, men till visst del och det var bättre än förra gången. Klart, han mindes de andra hundar, även om de aldrig fick nosa på varandra. Vi började med att ha hundarna sittandes bredvid oss, vi stod i en cirkel och kursledarna förklarade första övningen: Fot! Ja, det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Men, nu pratade vi dessvärre om en annan sort fot, som jag och även Zandra inte hade tränat på hittills: Hunden ska följer vid vänster knäet (ja, så här långt är det ju samma) men den ska titta på föraren när den rör sig och detta skiljer sig från både Zandras och mitt sätt att hunden ska gå fot. Jag får väl säga att jag var lite irriterat i början och tyckte det är märkligt att hunden ska kolla på mig hela tiden, tittar han åt annat håll, blir det ett skarpt "Nej!" och ryck i kopplet, tittar han då på mig "Bra!" med gulle rösten min. Jag funderade lite på det men kunde konstatera att det nog inte skulle vara så helt dumt för mig med just min hund! Han är inte fokuserad på mig när vi går eller som Jokke sa: han är pysiskt med dig men inte mentalt och jag kunde bara hålla med honom! Skulle "bryta isen" och få honom att strunta i de andra, kolla på mig för jag är ju hans värld, typ. Provade det och rätt som det var, han fattade, gick fint och tittade med jämna mellanrum på mig istället för att skruva upp sig och ha blicken och lilla ärthjärnan på annat och andra. Det var väl min "aha"-upplevelse idag kan jag säga. Även en sprallig tysk jaktterrier kan (nästan) gå som en vorsteh, bara jag kräver det. Ska fortsätta träna på det. Får väl träna hårdare på mitt kommando "Bak!" som är "gå som om det vore fot fast inte så strängt" och är det "Fot!" ska han titta på mig och strunta i allt annat. Åt andra sidan vet jag inte om det är så praktiskt i skogen, kan jag gå i skogen, kolla så han kollar jämt och kräva hans 100% utan att jag själv snubblar? Eller är det här nya "Fot!" mer ett fot för lydnadsplanen och som på tävling? Nja... jag får allt fundera på det!
Nästa övning: Inkallning med mötande hund i "filen" bredvid. Det gick bra, inga större problem för någon. Sen paus och en smörgås gjorde gott, hundarna fick vila i bilen, vi pratade apportering och annat i varma ridstugan.
Apporteringen började vi med dummys. Det gick jättebra faktiskt, liten dummy, stor dummy, spelade ingen roll, terriern tog de, bar de och lämnade de. Sen, sen började det att bli besvärligt, tyckte svarta krigaren: Mås! Nä, det var en hel annan grej, en klöv, rådjur eller gris: Ja tack, det går fint. En kanin: Ok då, jag gör det väl. En mås: Blä, min käft är för liten, det ser du väl matte! Jag visste att det är där det kommer att falla på: han tror att han inte kan öppna munnen nog för att få in fågeln, det var samma med kaninen innan och säkert har han redan glömd att han faktiskt kan gripa, bära och lämna in en kanin! Han har guldfiskminne, precis som jag!
Fick då börja om från början: Sätt ner hunden, ena handen på huvudet och över nosen, öppna munnen, in med fågeln: "Håll!" Där sitter han, håller i fågeln och ser bedrövligt ut! Men det är bara till att fortsätta, det var så med andra saker innan, till sist tänder han och gör som jag säger, det försäkrade Dan mig om. Ja och skam den som ger sig!...
Innan vi åkte hem fick vi ett tipps till: Hunden ska tycka det är roligt att apportera (även om vi prata "tvångs-apportering" som till sist förhoppningsvis går över till att vara roligt, typ). För att hunden ska tycka om att jobba/apportera måste den ha tråkigt innan. Ah! Träna apportering, ha roligt under tiden du tränar, plocka ut fågeln sen: Pang är det slut med roligt och hunden ha tråkigt igen! Det är något jag måste själv träna på, då jag håller på med hunden dygnet runt, känns det. Han måste ha det tråkigt innan vi apporterar så att han kan tycka: "Yes, äntligen jobb!" Klart att han annars tycker det är roligare att rulla bollar!
Men som sagd, skam den som ger sig. Väl hemma plockade jag fram fågeln igen och tränade en liten stund på samma sätt som under kursen, det vill säga från grunden så han lär sig att öppna käften. Nå, inte lätt nu heller... Märkte efter ett tag att han blev "förbannad" på fågeln (he he) och det var inte helt dumt faktiskt! En förbannad terrier kan plötsligen öppna käften för att få tyst på kärringens tjat! Så sista "gripande" av fågeln fixade han själv, rätt skapligt och då lät jag det vara bra, nöjde mig och avbröt. Fast sen kunde jag inte låta bli att plocka fram "rackaren" (klöv i snöre) och låta terriern springa av sig lite! Han bara vrålar när jag tar ut rackaren och vill ha, vill ha! Nu ligger han här vid mina fötter, trött är han inte kan jag säga! Snart har han vilat färdigt och vill ha roligt igen. Det är väl då jag måste skärpa till mig själv och låta honom ha tråkigt, nån gång i alla fall. God kväll, hörs!
******** |
2012-03-31 Grishägn - Terrierns lekstuga
Tommy var sugen på att släppa vovvarna och låta de ha roligt, klart vi hänger med på det! Upp tidigt imorse, kroppen var något seg då Fredrik och jag dödade en flaska rödvin igår, men det var inte jag som skulle köra, nej jag fick åka med och bjuda på DriveIn kaffe istället. Det var ett tag sen som Tommy och jag var iväg på något, rättare sagd sen älgfesten faktiskt. Kändes väldigt skönt att ses och hitta på något inte minst för hundarna. Resan gick inte så långt, en knapp timme så var vi framme och till min förvåning: det snöade. Dumma mig hade klädd sig för 15grader som det var igår och frös något kopiöst! Svante skulle få gå först då bägge tikarna löpte. Kan ju hända att han hellre slickar i sig den goda doften av en het tik än att tjata på suggan som stinker gris! Jag hade förstådd det, men inte varit särskild glad över det. Inga risker skulle tas, han fick gå först så att han få sig lite träning i alla fall. Sist vi var här hade suggan grävt ner sig i halm och hö och ingen hund hade hittat henne vid första försöket. Skulle bli roligt att se vart hon hade gömt sig idag. Såg på lillan att han verkligen letar efter grisen, sprang och sprang med ett enda avbrott: För att trycka av en liten korv... Han kom inte ens till oss som stod kvar vid ingången utan letade självt. Bra, mycket bra. Så ylade han till, följer något och det gick över till hans skällande. Men på något sätt tyckte jag att han skällde lite "tam" idag, lite för snällt och inte arg nog. Han sprang runt suggan, var rätt rölig och försökte stöta på henne, men vågade sig inte riktigt fram. Han höll sig på en till två meter och sprang runt grisen som i sin tur försökte ha huvud mot hunden och se vad han gör. Men mer än det blev det inte. Han är väl för snäll och grisen kände av det direkt och höll ställningen. En gång fick han loss henne, sen var det stopp igen. Terriern springande i cirklar, skäller och skäller men som sagd, inte jobbigt nog och inte arg nog för denna slitna grisen. Men han hade roligt, den saken är säker! Provade på några inkallningar som gick si så där och lyckades inte vid första gången kan jag säga. Därför fick han bara sitta lite kort hos mig, sen fick han springa tillbaka till suggan och tjata på henne några minuter till. Jag tror, jag hade kunnat åka iväg och äta något, komma tillbaka och han hade fortfarande sprungit runt grisen och skällt. Sugen var han och attans sur när han till sist skulle följa med mig ut! Tommys wachtlar skulle få komma in nu och lämna lite doft längs vägen, sen hade terriern vilat färdigt och skrek för att få komma ut. Nå, det fick han. Men idag tänkte jag faktiskt att han skulle ta sig i kragen och gå fot fram till hägnet! Det kan ju inte gå an att jag vill gå ett prov med honom och klarar inte av att få honom gå fot även om det luktar gris och löptik?! Nej, nu ska han kunna det! Det gick väl hyfsat, men inte riktigt bra. Får träna, fast hur lätt är det om det inte finns ett grishägn att tillgå? Gå fot runt i skogen och bland folk är liksom ingen match. Gå runt bland andra hundar är lite svårare och det ska han få träna imorgon igen, då vi ska till Skara och träna med Dan och Joakim. Men, det är en annan visa och inte aktuellt nu. Jag blev imponerad att han nästan struntade i löptikarnas kisse ställen. Han slickade lite, sen pinkade han uppe på det hela och började dra igång till grisen istället! Hittade henne direkt, klart, han visste ju att hon fanns! Han fick jobba i 10 minuter, jag (försökte) kalla in honom och lyckades efter ytligare 2 minuter. Samma igen, han fick några gånger till att ha roligt med grisen, sen var vi klara, tyckte jag, tyckte inte han. Vad ska jag resonera nu efter dagen? Att jag nog har en hund som kanske har lite mer hjärna än en ärta i alla fall. Att han håller sig på avstånd, att han inte är dumdeist och nyper i grisen. Detta kanske för att han fick sig en smäll av ett vildsvin vid en jakt i Linköping när han var 8 månader. Fast åt andra sidan glömmer en terrier rätt lätt?! Men han är inte något vidare vass eller ordentligt på kan jag väl säga, skärpestrecket på ett tyskt prov kan vi nog glömma. Däremot blir han förhoppningsvis inte upp snittat för att ha kommit för nära och bitit en gris ute i det vilda. Fast samtidigt är det ju solklart med: Ett hägn med en tamgris versus vilda vildsvin ute i skogen, vem vet hur han gör då? Men jag förstår de som säger att man ska ha hundar med skärpa som ska ingå i aveln för att inte tappa detta med generationerna som går och blir snällare och snällare. För mig duger hunden som han är, sparar pengar och slipper sy ihop honom, hoppas jag. Nu ska jag börja att fiffla lite med klubbens tidning. Skriva ner lite saker som jag kanske vill ha med, några rudiment och byggstenar att börja med! Får se om jag ens hinner, klockan är mycket och jag ska ut på chatten en stund med... Det gäller att prioritera.. det får väl bli chatten! Social ska jag allt vara med, eller hur?! Ah: ursäkta de dåliga bilderna. Mobiltelefon, långt håll och sen klippt. Inget att hänga i julgranen direkt!
******** |
2012-03-29 Inget roligt.
Som jag kom på tidigare finns det något inom en tysk jaktterrier som liksom inte går ihop med hela hunden i både stålfjäderkroppen och ärthjärnan: Ligga still utan att något händer! Nej fy, det är bland det tråkigaste en hund vet. Men just detta skall jag träna med Svante, även om han inte alls är med på det och nog tycker att matte har tappat vettet fullständigt. Hade börjat lite tidigare med att lägga honom, gå ifrån några minuter, delvis även gömma mig och återvända om någon minut. Framme vid hunden, får han sitta upp, sen ett "Varsågod!" men inget mer. Som en himla tråkig kärring känner jag mig, men je mindre terriern förväntar sig, desto mindre är hela kroppen på spänn. Lite mindre förhoppningsvis i alla fall. Har märkt att han inte ens riktigt sitter ner på rumpan utan smygsitter halvt hjärtat på låren i sugande förväntan om att få göra något. Klart, får han apportera, ska han sitta, får han gå ett spår, ska han sitta, får han ut och jaga, ska han sitta, får han mat, ska han sitta. Alltid samma: Sitta följs av roligt! Klart då att han har lärt sig bygga upp hoppet om det härliga terrierlivet och klart han är spänd som en fjäder! Det är väl ok vid sittningen kan jag tycker, då jag har bestämt mig att han ska sitta innan han får. Problemet blir då platsliggningen. Här får jag verkligen, verkligen tänka om! Aldrig något roligt mer efter att han har "legat klart" annars blir det samma då: Bygga upp förväntningar så hela lilla kroppen darrar! Inte bra!
Vad passar då bättre än att ta det lite då och då fördelat över dagen? Bifogar ett foto med lillan på en kulle på kvällspromenaden idag. Och sen då?! Ja, inget roligt hände! Synd om dig, lilla vän!
********
2012-03-27 Dumheter, Del 4.
Ja, det blir dummare och dummare! Nu ska han ju apportera allt jag ber honom om. Nåväl, vi får väl se hur det går med något mjukt och konstigt och biter han för hårt blir det äckligt. Men innan det berömda ägget som en duktig apportör skulle kunna ta i munnen, tänkte jag vi tar det lite mera terrierlike först: En refill med sylt. Nå, det gick ju bra det! Fast han ser inte så himla glad ut!
******** |
2012-03-24 Tränat litet.
Ja, då var det helg igen och jag passade på att ta lilla krigaren ut på exerciserfältet. Fredrik följde med som hjälpare, kanon. Tyvärr hade jag inte hunnit med att tina upp en kanin eller något annat men de släpspåren jag hade gjort med honom för några dagar sen, måste väl ändå ha varit så att han egentligen följde mina spår lika mycket som kaninens. Fast det låg något längs vägen och han plockade upp det då. Tyckte nu att det måste fungera med vad som helst som han hittar längs spåret, om han nu får kommandot ”Spår Apport!”. Därför fick det bli en torkat rådjursklöv.
Vi började vid stallet att gå över stora hästhagen, slog två vinklar, vinden var med oss. Jättebra det, då det blåste rejält och motvind är inte direkt någon hjälp om hunden nu ska följa ett spår med nosen. Vägen tillbaka när vi hade släppt av klöven längst bort på slutet av hästhagen, var lite besvärligare, igenom snår och sly men klart skulle vi inte ta samma väg tillbaka. Funkar ju inte! Ut med hunden ur bilen, fram till ”spåret” gick vi en annan väg än den som vi tog innan, så han inte skulle gå i spåret utan att få uppgiften klart för sig. När vi nådde platsen där vi hade bestämt oss för att han skulle få börja, trädde jag på selen. Ja, det tycker jag är viktigt för både mig och hunden än att ha sele på honom och kunna styra honom i hastigheten. Han ska ju inte rusa iväg och springa komplett galen runt utan han ska följa det jag sätter honom på, det måste han kunna förstå föst. Han fick kommandot ”Spår!” enbart och ja, inga bekymmer, han drog jättefint som vi hade gått. I ena vinkeln genade han rejält, men det var rätt lätt förklarligt: vinden låg på bakifrån och hade blåst bort ”oss”. Ungefär tjugo meter innan platsen där klöven vilade, bad jag honom att ”Vänta!”, gick fram till honom, höll i selen, släppte linan och pekade ”Spår Apport!”. Lillan rusar iväg, springer förbi klöven och följer vidare i vårt spår. Ha, ha! Jag visslar och han reagerar direkt, jag pekar åt det hållet med klöven, ropar ”Sök Apport!” (då spåret nu var kört), han letar fibrill, hittar klöven, tar upp den direkt och levererar till mig. Glad matte, nöjd terrier fick busa med klöven.
Nästa övning hade jag tänkt att Fredrik skulle få gå iväg med klöven medans jag väntar med terriern så han inte ser vart både Fredrik och klöven tar vägen. Vi hade förflyttat oss upp till skogen och ett stort gärde, jag väntade med Svante bakom en kulle, sambon slurkar iväg. Efter två minuter går jag till platsen vi hade kommit överens om att han skulle börja dra klöven, släpper terriern med ett ”Spår Apport!” och han for iväg. Meningen nu var att om terriern inte tar upp klöven direkt och kommer till mig utan strular, tuggar eller ignorerar klöven (efter det att han verkligen har sett den), skulle Fredrik, som satt gömt i buskarna, kasta en metallkedja som skulle uppmana hunden att snabbt som satans komma tillbaka till mig, för jag är ju alltid glad! Ni kan tänka er att jag blev gladare an vanligt, han sprang och sprang, hittade klöven, tog upp den direkt och kom snabbt som en terrier springer tillbaka till mig! Duktig Svanti, väldigt duktigt!
Vi gjorde om det en gång till, Fredrik iväg, terriern ser inget, jag släpper honom på spåret med ”Spår Apport!”, han följer spåret, nu med en vinkel medans jag stod kvar på platsen, tar upp klöven och kommer till mig! Fredrik hann med att ta ett kort ur sitt gömställe. Jäkla vad jag var glad! Små steg är viktiga de med!
Nästa övning skulle bli att han söker igenom en liten skogsdel fritt för att hitta klöven och apportera den till mig. Fredrik tog an uppgiften om att gå iväg en bit med klöven, slänga in den i skogen och komma tillbaka. Jag däremot tog det lugnt och solade på en kulle, hunden fick ligga bredvid mig och slappna av. Han kollade allt vart Fredrik tog vägen, tror han var medveten om att det är något roligt på gång som han får grejar med sedan. Men när Fredrik väl kom tillbaka satt vi alla tre en stund och ingenting hände. Tror det är rätt viktigt för min att skruva ner förväntningarna så han inte tror / vet att varje gång jag eller någon kommer tillbaka, så händer det något. Nej, det är ju as tråkigt att de kommer tillbaka, inget att stressa upp sig för.
Efter en stund tröttnade även vi på att bara sitta stilla, upp och hoppa, till stället som Fredrik slängde iväg klöven. Terriern fick sitta bredvid först, av med kopplet och han ska titta på mig, vad han förväntansfullt gör, faktiskt! "Sök, Apport!" heter det nu och han rusar iväg, ivrigt letande. Nä, vad jag blir glad att se en sån arbetsvilja, faktiskt! Rätt roligt att känna hans sug på arbete, vore katastrof och jäkla tråkigt om jag hade en hund som måste tvingas att göra något eller som tyckte det var jobbigt och plågsamt att lyssna på matte och fixa klöven åt henne, för hon är ju så dum och tappar den jämt. Svante letade som sagd bra, medan jag stod kvar på samma ställe och försökte peka med armen åt det hållet som Fredrik sa han lät klöven försvinna åt. Terriern ökade på sökets radie rejält, bättre att hålla i honom lite, det finns så många rådjur här uppe!
Till sist fick han känn på klöven (en torkad sådan i fall jag inte sa det förut), tog upp den och lämnade den till mig. Gullevovven!
Vi gjorde om spelet två gånger till, sen var vi trötta, Fredrik och jag, även om hundjäveln gärna hade fortsatt med det, han hade ju precis värmt upp!
Nu var det Jemmas tur, hon fick löshoppa, lilla tjockisen är inte den smidigaste direkt, men hon klarade sig fint och fick nöjd mumsa på lite havre efteråt. Hem sen och ta lite mat vi med, vila (speciellt terriern), innan det var dags att gå spåret som jag hade fixat på morgonen.
Det fick bli ett spår med 300ml av uppblött torrblod igen. Hade gått med raskt tempo imorse och stänkt av lite droppar här och var, så det räckte långt, rätt lång: 1,8km blev det! Jag hade tänkt lite extra idag och byggd in en rondell. Ville se om han har en "GPS-kärring" i huvudet som säger: "Kör in i rondellen, tar sedan andra avfart!". Det är faktiskt rätt tjusigt att försöka ställa till det för hunden och se hur han gör, när han väl är framme vid "problemet". Jag hade spåret en raksträcka, börjat cirkeln på cirka 30m diameter ute på ett gärde. När cirkeln var fulländad med 360grader runt, gick jag i samma spår, alltså raksträckan tillbaka, utan att bloda. Gick i samma spår i kanske 20 meter, hoppade av och började bloda efter 10m låt säga.
Sen blev det så klart ett antal återvändsgränder, avhopp, vinklar med uppehåll, så han inte har får spåret serverat så där enkelt.
Klockan hann bli sju, tyvärr innan vi gav oss av. Terriern blir riktigt glad när han ser mig plocka med spårselen och gröna byxorna! Väl framme, fick han leta upp spår starten själv för att börja med. Sen gick han som en pansarvagn framåt, tog samtliga vinklar och fuskisar utan att jag ens märkte det. Förvisso kan jag minnas några av dem men inte alla och märks det inget på honom, går det väl bra! Ja, sen kom vi till rondellen. Rätt in och snurra ett varv. Två, två och ett halvt sen börjar han fundera. Jäkla vad han jobbade på! Tog rondellen i andra varvet med, säkert ett försök att reda ut det, sen fattade han att det var något lurt med det där. Han började gå större cirkel runt och kolla några avstick utåt cirkeln, några av de rätt långa så att jag var nära att ropa på honom och uppmana att söka närmare. Men nej, han jobbade ju så bra, ville se om han fixade det själv eller om han bara går större och större ut för att hitta fortsättningen. Att han jobbade målmedvetet, var det ingen tvivel om. Men efter några minuter tyckte jag att han hade gått lite för långt åt fel håll och hämtade in honom igen. Pekade med armen på raksträckan tillbaka, med "Spår" gick han på det igen, följde bakspåret och ja, det syntes på honom att han liksom stelnade till lite, drog åt vänster och upp i hygget, där spåret fortsatte. Sen gick resten som en dans och tur det, det hade blivit mörkt, snitslar hade jag knappt hängt upp mer så det vore svårt för mig att hitta till bocken själv. Men, det fixade ju han så gladeligen, fick sin köttbit, gluffsade ner den, sen blev det "bockmys", det bästa av allt, enligt honom. Hem i mörker, pannlampan var inte laddad nyligen direkt, rätt "ljummet" ljus att tröska fram i skogen. Dessvärre hade jag bestämt mig att hunden ska få fixa hemvägen med. Han har ju så bra koll och hans kompas fungerar rätt bra för det mesta. Det hade hänt under några jakter tyvärr att han på väg tillbaka efter ett drev, försökte gena, sprang och sprang och började ropa efter mig, som om han inte hittade. Klart han hittade alltid, men ändå, han skulle få upp sitt "självförtroende" angående återvända hem, tyckte jag. Jag har ett litet kommando för det, det hade jag börjat använda sen han var valp och speciellt när det var snö. Då kunde jag följa exakt om han går tillbaka i våra slag eller inte. Gjorde han "fel" fick han kommandot igen och vi plogade tillbaka i vårt spår.
Ja, så även idag: "Gå hem!" fick han som uppgift och jag var lite tveksam om hans lilla ärta till hjärna kunde klara av både "Gå hem!" och hålla bocken mellan käkarna och bara hem den med! Det fick bära eller brista, värsta fall hade jag med GPSén, så hur dumt han än skulle gå runt i skogen, skulle vi nog hitta hem till sist. Som sagd, kolsvart var det redan och skogen var inte någon storskog direkt. Jag kröp delvis på alla fyra, hundaset tänkte inte för sig när han valde vägen, det gick ju bra för honom... Jag svettades som om jag höll på med värsta träningspass på gymmet och visst använde jag rätt många av mina små muskler som annars vilar sött. Emellanåt tyckte jag att jag skulle få nog och bestämma själv hur vi skulle gå hem. För tyvärr var det så att vi inte behövde gå spåret tillbaka, det vore en lång omväg, typ. Men vägen han valde tyckte jag var krokig och jobbig och kändes lite fel och som om vi håller på att gå runt i cirklar, igen och igen. Klart, är det mörkt ser fan skogen ut som skog, för mig i alla fall!
Men, jag fick lära mig ännu en gång: Lita på hundkräket, det hittar! Efter långt, långt runt i skogen kom vi fram till parkeringen och strax var glada mig och stolta terriern på väg hem.
********
2012-03-20 Dumheter, Del 3.
Eller ”Gubben i Lådan”. Var tvungen att skaffa nya gummistövlar då mina gamla (inte ens ett år gamla…) sprack. Ja, de bara sprack och leran välde i, mina fötter blev glada kan jag säga! Kartongen till de nya stövlarna har legat här hemma ett tag nu och ikväll fick jag för mig att det var dags att slänga den. Terriern hade väldigt tråkigt och höll på med sina bollar fast egentligen hade han helst velat få sin pipleksak. (Ja, vi har pipleksaker till honom. ;-) trots det att han ju är en farlig och arg terrier. Ha ha). Under det senaste året har Svante utforskat och experimenterat på helt eget bevåg att göra saker för att få något eller få uppmärksamhet. Rätt roligt att han hela tiden hittar på någonting att göra för att kanske få en speciell boll eller ovan nämnda pipleksaken. Med hans enorma uppfinningsförmåga är det säkert inte svårt att få honom göra de dummaste grejer och det slog mig att jag skulle prova och ställa kartongen framför honom, sätta mig bakom och hålla i pipleksaken. Skulle bli spännande att se hur långt det skulle ta innan ärthjärnan kopplar ihop ett och ett. Nja, experimentet började rätt terrierimpulsiv. Rätt på mig först. Nej, ej bra, han tittar på mig med snett huvud, undrar vad f…n det är matte vill. Tja och där var ju pipleksaken också (eller först och främst pipleksaken). Det nästa han listade ut och försökte med var att ta upp hela kartongen och bära den. Nja, bra ide men inte direkt det jag ville. Han försökte med detta några gånger och började gnälla och gny som han gör när han börjar blir sur, på gulligt sätt. Nästa ärthjärna försök: Slänga en tass på kartongen. Han kan ju ”Tass!” och det är rätt säkert att någon reagerar när han slänger på en sin tass, tycker han. Ah, en bra början i alla fall. Efter ca. tre minuter satt han i kartongen och tittade glatt på mig: ”Hörudu nu får jag väl min pipleksak!” Han fick och pep på lite, sen var det bara att prova om några gånger till. Tja, så lätt är det att få sig en alldeles egen gubbe i lådan!
******** |
2012-03-11 Terrierns dag.
Nu så här på kvällen kan jag konstatera: terriern är mycket nöjd med dagen, ligger och stensover här vid mina fötter. Inget konstigt det vill jag nog påstå, han fick sig en riktig alldeles egen dag, nästan i alla fall, för lilla hästen var jag ju tvungen att "rasta" med.
Men, börja från början då.
Redan i fredags (för två dagar sen alltså) tog jag ut en kanin ur frysen. Tills igår var den rätt kall och något stel, även om den då hade legat i förrådet i drygt en dag. Hade tränat lite med terriern igår, rätt enkelt som om jag börjar om från början med apporteringen. Ställde mig bredvid honom, kaninen i höger, kopplet med dressyrlänken i vänster näven. Ett skarpt "Apport!" och jag tryckte lite mot nosen så han öppnade käften för att ta kaninen. Det är självklart att han vid det här laget vet exakt vad det är jag vill av honom. Apportering av "döda" föremål har vi tränat på en hel del, utan större problem för honom, utan att han egentligen inte vill, hellre vill han leka. Men, nu är det arbete som gäller, dagiset är slut.
Jag kunde alltså förutsätta att hunden förstod vad jag ville, nu gäller det att kräva det också! Det jag var lite orolig för är kaninens storlek. Att ta upp en dummy eller något annat mindre och lättare, det klarar han, men nu, under krav, ta upp en tung kanin? Därför började jag som om han inte kan det, typ. Efter att vi hade tränat att jag stod bredvid, höll kaninen uppe och kommenderade "Apport!" några gånger, gick det upp för honom och det fungerade bättre och bättre.
Dags för steg nummer två: Kopplet fortfarande i vänster näven, kaninen nu på marken. "Apport!", rätt sträng och ja, det gick det med. Han gnällde något men det är inget nytt, han är sån. Efter några av de här enklare ta-upp-övningar flyttade jag kaninen mer och mer ifrån honom, han fick gå och hämta och lämna kaninen fint till mig. Det fick räcka med ungefär 10 meter som han skulle apportera igår, sen blev det bus och lite kaninlek för att mjuka upp honom lite igen, ja, det tyckte han ju var väldigt trevligt.
Så nu idag då:
Efter frukosten med lite för mycket kaffe kanske, blandade jag ihop torrblodet med vatten. Tänkte ett något längre spår idag, 300ml mixtrade jag ihop, fick väl se hur långt det räckte. Det har visat sig för mig att även om jag tänker att lägga ett kortare spår, blir det sällan speciellt korta, hur jag än gör. Det där torrblodet är drygt och flaskan verkar reproducera innehållet så det aldrig tar slut. Men, 300ml som sagd, skulle det vara idag. Tog bilen ut till markerna, hunden fick en kompis bredvid: Kaninen. Nej, skojar, den låg i säkert förvar bredvid mig i en påse.
Som tur är, är det än rätt kallt ute så varken hunden eller kaninen behövde svettas i bilen under tiden jag var ute och la spåret. Känner att jag har blivit rätt "duktig" på det nu. Behöver knappt snitsla, försöker komma ihåg hur jag går och håller mig till naturliga vägmärken. Mycket bra, då jag kände att var något jobbigt att plocka snitsar samtidigt som vi går spåret. Det är ju hunden jag ska koncentrera mig på, inte snitsel plockningen. Je färre je bättre. Dessutom har terriern nu blivit såpass duktig att jag kan lita på att han hittar och inte struntar i spåret. Wow, vad jag gick kände jag efter ett tag och flaskan var långt ifrån slut. Klart blev det en hel del vinklar, uppehåll och hopp över bäck och dikar, allt för att lura honom.
Som tur är, är terrängen rätt omväxlande så det blir inte tråkigt för mig heller. Plötsligen tar skogen slut och bara bergsknallen finns kvar i flera hundra meter, med några tuvor och lite ris här och var. Typiskt Bohuslän. Tror att det gör gott för hunden att träna i olika terräng så han har en chans att lära sig och hålla i spåret även över åkrar, berg och bäck. Det han har problem med än är asfalt. Har inte tränat det så mycket än, kanske haft med det i några spår under åren, men nu ligger ju markerna som tur var långt ifrån stora vägar, så det lär inte bli av så många framöver heller.
När jag äntligen hade slut på vätskan, knutit "bocken" vid ett träd, hade jag "spårat" i 1,6km. Ja, det blir skoj och se om han tröttnar eller tappar suget, tänkte jag. Klockan hade då blivit elva, nå, dumt: Spåret skulle vila i minst 7 timmar så före 18:00 skulle det inte bli av! Det betyder pannlampa igen.
Tillbaka till bilen, ut med kaninen. Gick till ett härligt stort gärde, la kaninen och plockade lite ull för att ha i spårbörjan, legan, ha ha. Så lunkade jag iväg, zick-zack över åkern, det blev fyra vinklar och 200m kanske som jag släpade kaninen. Sen fick den ligga kvar där, jag skyndade tillbaka till bilen, ut med terriern som nu verkligen hade tröttnat på att ha tråkigt. Han fick gå fint bredvid mig trots att han hellre hade sprungit snabbare. Men han burkar dra som en idiot så fort han känner att det är något spännande på gång att han nästan stryper sig själv. Har därför lärt honom "Bak!" så han håller sig bakom/bredvid mig utan att behöver gå "Fot!" då jag tycker att det blir för mycket tjat på honom när han väl är så uppspelt.
Väl framme tog jag fram spårselen, han fick sitta en liten stund medan jag kollade det spännande. Målet är att han förr eller senare (helst förr och helst till augusti...) kan släppas på spåret, han spårar upp kaninen och apporterar det till mig. Men än vet jag, att han inte har gjort det så mycket och då han är så ivrig, har lätt att missa det fina spåret och springer fel/för långt/ifrån. Nej, jag tänkte börja det här släpspåret med sele på så jag kan hålla honom lite. Får nog göra på det viset ett tag till, tills jag är säker på att han har förstod vad det handlar om. Han fick ett "Spår!" (ÄNTLIGEN!!!) och började nosa, tog spåret och gick jätte, jätte fint!! Men, som sagd, fort, fort, alldeles för fort kan jag väl säga... Cirka 20meter innan kaninen skulle han vänta, jag gick ikapp honom, släppte och sa "Spår Apport!".
Terriern rusar iväg, sprang tyvärr lite till höger om kaninen, fattade att han hade gjort fel och hittade kaninen. Wow! Han tog upp det med en gång och kom tillbaka till mig direkt! Nu var jag smått imponerat faktiskt. Efteråt fick han ligga plats några gånger, jag gick iväg med kaninen, kom tillbaka, han fick gå och hämta bytet. Även det gick rätt bra faktiskt. Emellanåt motiverade jag honom med lite bus men aktade mig för att han inte luggade i kaninen. Han fick bara "hugga" till och ta upp kaninen för att direkt komma till mig eller jag tog den direkt. Ja och så ska man ju sluta när det går som bäst, det gjorde jag när han fint hade apporterat.
Hemma igen, iväg igen och rasta sambon. (He, he) Han ska ut han med så vi tog en fin promenad i skogen. Vi hade tagit med Astron, tanken var att jag tar med mig GPS-halsbandet och går iväg, Fredrik stannar kvar, håller i hunden och väntar tills jag ringer upp. Han kunde ju se hur jag rörde mig och vart jag tog vägen. Jag gick cirka 800m rätt vilt runt i skogen och gömde mig bakom en tall. Sen fick Svante då leta upp mig. Ha, det gick som på räls! Riktigt roligt tyckte även Fredrik, fast nästa gång skulle jag inte gå så här himla jobbiga stigar, tyckte han. Svante var jätteglad att ha hittad sin matte, tror allt han tycker om mig, min lilla terrier.
Äntligen hemma efter en timme, var det hästen som fick skötas om. Ut till stallet alltså, rida ut en sväng, Svante fick vara kvar i stallet och vila lite. Han skulle ju gå spåret med mig sen, så det var inte lämpligt att trötta ut honom alldeles för mycket. Hästen nöjd, havren uppmumsad, vi kunde åka hem igen.
Nu var ju kaninen tinad än... Ja, vi kör en liten, liten träningsstund till! Nu skulle Fredrik hjälpa mig lite. Svante fick sitta på ena änden gräsmattan, jag gick iväg med kaninen, la den och gick tillbaka till terriern. Fredriks uppdrag var att ställa sig några meter ifrån kaninen med en metallkedja i näven och beredd att slänga det på/bredvid honom om han inte tar upp kaninen direkt utan vela lite istället. Det har han gjort några gånger och jag fick då kommendera "Apport!" igen och igen tills han äntligen behagade att ta upp och komma med kaninen. Så ska det ju inte vara och vid provet kan jag ju inte ens säga apport igen! Han måste kunna det då! Fredrik och jag fick till några bra träningsmoment då hunden tvekade, fick på sig metallkedjan som låter så himla mycket mer än vad den egentligen gör. Då skyndade han sig att ta upp kaninen och komma till mig! Hos mig fick han mycket, mycket beröm och lite lek med den. Hoppas hans lilla ärthjärna kopplar ihop det: Inte ta upp kaninen - inte bra. Ta upp kaninen och komma till matte - mycket bra.
Nåväl, det krävs mycket, mycket, mycket till att jobba med honom tills han blir någorlunda bra, tror jag, men jag är sugen på det och stackaren till hund får stå ut med det!
Nu var det exakt en timme kvar tills klockan skulle bli 18:00 och jag skulle iväg med terriern igen, spåret var ju kvar. In i huset och sätta mig med en bok. Svante tyckte inte det var dags att lugna sig, men efter några tappra försök att hitta en lekkamrat, gav han upp och la sig.
Efter en halv timme hade han nog vilat klart, ok vi kunde ju åka iväg, det tar en stund att komma fram.
Nu har jag börjat att inte visa honom början på spåret mer, han får hitta den själv. Det funkade bra, han gick igång och pang på, på terriervis: Framåt, bara framåt. Han tog alla vinkar, avhopp och återvändsgränder bra. Över bäcken hade han att jobba lite men han jobbade på rätt bra, hittade och fortsatta. Oj, vad glad han blev framme vid "bocken"! Han fick några bitar gott kött med så han blir mera glad och sugen på att hitta till spårslutet, he, he!
Pannlampan hade varit på minst halva av sträckan, det var för attans mörkt! Hoppas jag hittade de få snitslar som jag hade hängt upp, får kolla vid nästa gång så ingen hänger kvar. Vägen tillbaka gick bra i mörkret, vi är ju vana nu efter vintern med bara pannlampa och mörkret.
Nu ska han få sitt välförtjänt grisörat och vi ska ha pizza. Känns i hela kroppen att jag har varit ute och gått och grejat hela dagen. Är helt slut nu och det är terriern med. Helt underbart med en lycklig, liten terrier!
Trevlig kväll!
********
2012-03-07 Dumheter, Del 2.
Bara promenera är ju liksom inte riktigt terriers sak. Det går väl an några gånger per vecka men helst vill han ha lite uppgifter och jobb så lilla värdelösa han kan känna sig någorlunda viktigt. Nu då vi kanske ska gå detta provet i augusti, tränar jag lite nät som tät plats liggning och fri fot inom skogen, det tycker han är tråkigt, men att gå på ”Verloren apport!” ja, det duger allt för terrier-ärthjärnan. Jag brukar då ta någonting, typ en vante, min mössa eller en ”sökrulle” (tror Granngården kallar det för det). Vi går våran tråkiga promenad, han före mig och jag ”tappar” föremålet utan att han ser. Nå, jag fortsätter som om inget har hänt och efter ca. 80m (så långt det nu går så jag kan se honom bakom vägkrönet), spelar jag lite irriterad, viftar med armarna, tittar tillbaka åt det hållet vi kom ifrån. Han har förstått det nu och blir ivrig, får dock sitta först, jag pekar dit vi kom ifrån och säger ”Verloren, apport!” (Verloren är tappat på tyska, tycke det låter enklare och är bättre att uttala för mig iaf). Han springer då tillbaka och letar och nosar och till sist hittar han något, som lukter matte, tar upp det och lämnar det fint, fint! Som belöning får han en liten lekstund med sin j..vla boll, nåt som han älskar på terriervis. Bättre belöning finns ej.
Tja, det hela är då något helt meningslöst i praktiska sammanhang om inte terriern klarar av att hitta mina bilnycklar om jag nu skulle tappa dem på riktigt. Ha, ha.
********
2012-03-03 Äntligen till Boda igen!
Vi hade packat färdigt bilen redan igår, lagt oss i tid då väckarklockan skällde fyra imorse. Men med spänningen i kroppen och förväntningarna på en härlig dag, gör det inget, ingenting alls att det var rätt tidigt. Kaffet i termosen och smörgåsarna i väskan, hunden med och på med gröna kläder så gick resan mot Linköping och in i skogarna mot Boda.
Vi hade fått tid kl: 11:00 men jag tycker det är så intressant att gå och titta på de andra hundar med, därför planerade jag att vi skulle vara framme halv tio, stackars sambo som inte är så morgonpigg! Som tänkt rullade vi igenom porten halv tio, Lars och Micael var framme, de första hundarna var redan igång. Tycker personligen mycket om Schepler och hans anläggning. Allt är väldigt seriöst och välsköt, grisarna så vilda det går i hägn, olika hägn att träna i, vegetationen i hägn är som ute i det vilda.
Instruktörerna som går med hundförarna är väldigt engagerade och vill verkligen att träningen blir så bra som möjligt. Fick mängder med bra tipps och råd om hur jag skulle göra med just min hund. Märkte att de ger helt annorlunda tipps till jämthund och laika än till terrier och vachtlar. De lägger upp träningen annorlunda med, klart, hundraserna jagar på ett helt annat sätt, det måste tas hänsyn till vid träningen med.
Vi tittade först på två vachtlar och två laikor med olika resultat. Fick se några viltsvin som sprang förbi oss, Fredrik hann med och ta fina kort på dem! Fast det går ju så attans fort och vi har massor med bilder där man inte ser något annat på än skog. Vi hade bra platser att stå och titta/lyssna och i torn så grisarna kände inte oss direkt. Sen fick dem syn på hundförarna och Lars, tvärstannade och kastade iväg åt annat håll, blixt snabbt och fotona blev kassa!
Nåväl, mycket bra, rätt skygga är de! Så ska det vara!
Sen var det dags för min lilla krigare att få utlopp för sin favoritsysselsättning. Han lyder rätt bra, egentligen, men just med doft av viltsvin i näsan är det helt jävla kört med ordningen på honom. Har slutat med att tjata, han drar i kopplet och gnäller och vill fram. Jag vet att det går och träna in att han inte sliter halsen av sig, men det finns inte tid att träna detta här intill grisarna. Och hålla på och tjata om lydnad när vi har så lite tid på oss, det vill jag inte heller göra, ingen idé att göra slut på hans energi med lydnaden just idag och just vid grisarna. Vi fick gå i ”Galten” idag, Lars hängde med oss.
Fick ta en radio så vi kunde hålla kontakten, bra idé då hägnet var rätt stort och jäkla tätt med planteringar, sump och sly. Några bergsknallar fanns, där stod vi vid några tillfällen och lyssnade.
Tyvärr var Svante lite oärligt i början och skällde trots att han inte hade någon gris. Eller så hade de gått där och han skrek för att det ju doftade gris?! Schepler tyckte att jag skulle kalla in honom, sätta ner honom en stund så han kunde lugna ner sig lite och söka av skogen mera systematiskt och mera lugnare.
Det gick bra, visslade och satte honom en liten stund, sen fick han söka ut igen. Han gick igenom hela planteringen och var inte vid våra fötter många gånger mera än att kolla att vi var med. Vi slaskade vidare och så såg vi hur han stelnade till, näsan ner i leran, reda ut ett bakspår, tillbaka och sen började han väcka, fick kontakt och drev, bort från oss över ett berg och in i skogen längst bort.
Där blev det stopp, han skällde på ett grövre sätt, han hade alltså grisarna med sig där. Vi avvaktade och lät honom jobba på då han hittills har varit lite kort i själva arbetet med grisarna. Han hade de sista gånger vi var i Boda jobbat i två tre minuter, brutit och kommit till oss, ”hämtat” oss och sökt tillbaka till grisarna. Det är ju bra på ett sätt, men skulle man jaga gris fungerar väl inte det så bra, finns inget staket som håller grisarna i såten då!
Jag blev väldigt glad att terriern höll i och grejade i 20 minuter med grisarna. Vi gick vid flera tillfällen mot ”ståndet” för att se, då bröt dem loss och stack iväg, med terriern efter. Lars hade tagit post på en kulle så han kunde se ner i en tätning. Dit kom Svante med viltsvinen och jobbade på där en bra stund. Schepler sa efteråt att han hade kunnat skjuta vid två tillfällen, det hade varit en bra jakt om det just hade varit jakt.
Efter 20 minuter bröt han själv och kom till mig. Lars tyckte jag skulle ropa in honom, sätta ner honom, vänta lite och skicka iväg honom igen. Sagd och gjort, terriern kom och satt sig bredvid mig. Skakade och var full av lera. Så fick han gå iväg igen, han sköt som en raket, lycklig som en fölunge som kommer ut på betet första gången! Han hittade grisarna igen och jobbade i några minuter. Sen var det dags att bryta.
Jag visslade efter honom med min fina tomhylsa när han varit tyst några sekunder. Det gick bra, han kom och lät sig koppla, vi gick ut, han lycklig och jag stolt!
Fredrik och jag tog oss en kopp kaffe, Svante stuvades in i bilen för att vila lite, han drack lite men verkade inte vilja vila. Dumma lilla terrier vet ju inte att han snart ska få ”jaga” igen och behöver vila!
Vi lyssnade och tittade lite på några andra, pratade med de som väntade som vi. Intressant att höra hur andra hundägare tänker och har det med sina hundar, alltid roligt att träffa folk som är typ samma som vi…
Efter tre kvart tyckte vi att terriern nog har vilat färdigt. Ut med honom, på med GPS-halsbandet (för principens skull så att han vet att han ska få ”jaga”). ”Galten” igen, vi skulle gå själva, utrustade med radion, Lars skulle komma senare.
Lillan fick sitta innan jag strök kopplet och satt på signalhalsbandet (även det för principens skull). Han hoppar verkligen i halsbandet själv, han vill FAN ha på det NU så han ska få springa iväg SNARAST!
Iväg for han, inga lösa skall denna gång. Han hittade först grisar på andra sidan staketet som ju sprang iväg så fint. Han skällde där en stund. Kunde inte klandra honom för det, gris är ju gris, även om det är ett staket emellan! Visslade och pekade åt annat håll så han skulle följa med oss.
Han sökte igenom skogen vi gick, fort gick det han sprang som om han aldrig hade fått springa i hela sitt liv! Vi fick gå en stund till andra sidan hägnet, jycken var redan där borta i tätningen och rörde runt med grisarna i leran. Han jobbade ännu bättre än vid första släppet!
Han släppte de inte en enda gång, fick de att stå mitt i tätningen och sprang runt de för att hålla de där, typ. Så såg det ut som. Fast vi såg inte mycket, det var för attans tätt och snårigt! Vi vilade oss uppe på kullen, Schepler ropade på radion och sa att han hade terriern nedanför sig i tätningen. Han rotade runt där med grisarna, så roligt! Efter en kvart gick Lars ut igen, vi fick vara kvar. Han tyckte en kvart tjugo minuter till skulle han få jobba sen skulle vi bryta.
Ja, det var lättare sagd än gjort denna gång. Lilla krigaren jobbade på i 15 minuter till, sen tyckte jag det är bättre att bryta och försöka få in honom. Fast terrieröronen var inställda på stand-by, han hörde inget och drev, skällde och ställde grisarna i 10minuter till innan han var tyst en stund, jag passade på att blåsa i tomhylsan, nådde tydligen hans lilla ärthjärna, han kom, lät sig kopplas, vi gick en liten runda med honom i koppel så han inte kände att det är ju totalstopp när han lyssnar och kommer till mig, sen fick det vara bra.
Oh, vilken fin, fin dag det blev!!!! Överlycklig terrier och väldigt stolt matte som äntligen fick veta att ens hundjäkel inte är helt värdelös!
Svante fick vatten och vila i bilen, Fredrik och jag tog lunch (salad, mycket salad!) och pratade med Lars och några andra. Mysigt att bara sitta kvar en stund och inte åka hem direkt. Efter oss kom två tyska jaktterriers till, varav den ene hade Viltskräckens NÅ Groll som farsa. Ja, då hade vi ju att snacka! De bägge gick bra de med, blev leriga i sumpen. Nå, vi hann inte titta mera än ett släpp för de tyskarna sen var det dags att åka hem i alla fall. Det är ju fyra och en halv timme minst att köra! Klockan var redan tre och vi skulle till hästen med.
Resan hem gick bra, hos McDonalds tog vi var sin gigamugg kaffe så vi höll oss vaken. Nu blir det mat och gos på soffan. Hunden är slut, ligger här vid våra fötter, vi rätt trötta vi med, det blir sängdags snart!
Nu är det bara vänta en dryg månad så ska vi till Boda igen, det är redan bokat! Yes!!!!
God natt!
Tyvärr är bilderna vi fick av Svante och grisarna tagna intill staketet. Det var enda chansen att ens få en bild, då det var tätt, tätt och supertätt i övrigt, medans intill staketet fanns det några luckor att fånga grisen med terriern på bild.
Dem bilderna Fredrik tog inne i skogen blev inget annat än just med skog och något grått någonstans som kunde vara gris. Fastän det inte ser så roligt ut med nätstaket i bakgrunden, är det väl bättre än inget eller bara skog, eller?!
********
2012-03-01 Tränat lite.
Nu när kvällarna äntligen blir lite längre, passade jag på att ta terriern och apport dummiesar och träna lite efter jobbet. Började med fri följd i skogen, det gick bra tycker jag. Klart, ingen tävlingslydnad och klart han går lite fram och bak mig, men håller sig så pass nära mitt vänstra knä att jag inte har anledning att tjata om det.
I skogen spelar det ju ändå ingen roll om han följer exakt och tittar jämt på mig. Tycker att det inte ens går! Han måste ha marginaler att röra sig på, terrängen är som den är med buskar, ris och stubbar, han kan ju faktiskt inte gå exakt, det är helt omöjligt då även jag snubblar utan förvarning! Nej, han går så fint och jag vet att han är där han skulle, det räcker. Tror det räcker även för provet när det testas förighet i skogen.
Efter ”uppvärmningen” var vi framme på gärdet, han fick sitta vid ryggsäcken medans jag gick en fyrkant på låt säga 60 till 70 meterkantlängd och droppade av fem apport dummys längs vägen. Har börjat med ett nytt kommando som ska betyda att han ska stanna kvar på platsen jag la eller satt ner honom.
I saknaden på ett bra svenskt ord fick det bli det tyska, då ”Stanna!” redan är upptagen. ”Bleib!” är det, det tyska ordet för stanna kvar. Ha, ha, han får väl växa upp med två språk eller hur?! Skulle egentligen inte behöva det, då ”Ligg!” betyder att ligga tills jag kommer tillbaka. Men för säkerhets skull, ha ha får han ”Bleib” i fortsättningen också.
I provet verkar det vara ok att hunden reser sig, då det är upp till föraren att lägga eller sätta hunden innan man ”pürschar” iväg och två skott skjuts. Hunden får resa sig, som sagd men inte lämna platsen för full poäng om jag inte missuppfattat något.
Efter jag hade lagt ut apport föremålen gick jag tillbaka till honom, han fick ”Sitt!” och sen ”Hitta apport!” och jag pekar åt vilket håll han ska. Fast nu skulle nog samtliga retriver tränare skratta åtmig då hunden bara går ungefär åt det hållet jag pekar, typ nästan. Men han tar i alla fall inte apporten på andra sidan eller bakom mig. Det räcker för mig.
Första och andra kom han jättefint med, tredje började han leta länge. Märkligt tyckte jag, han borde väl känna lukten av mig på de där grejerna som jag la ut, eller?! Snopen jag blev när terriern till sist kom med något i käften som jag inte förväntade mig: En vapenrem! Han lämnade det fint korrekt sittande framför mig ”Tack!” och jag fick då en vapenrem istället för apport dummyn.Nä visst sen slog det mig: Jag hade varit här på gärdet två dagar innan och gått med häst och hund, joggat och grejat lite. Vi hade då hittat vapenremmen, jag hade tagit upp den, tittat på den men bestämt mig för att låta den ligga kvar här då den var rätt fin och den som tappade den kanske kommer för att leta. Ja, då fanns väl mattes ”doft” kvar på den och han tog med den.
Älskade lilla gulle hunden!
Efter det gick det bra att hämta in resten och som belöning plockade jag fram ”grisen”, en grisfot alltså. Den älskar han som bara den, skriker av glädje och snurrar terriersnurr. Men nej, inte idag, idag gällde det att apportera även ”grisen”.
Som jag sa tidigare så har han för sig att tugga på klöver och grisfoten innan han kommer in med dem. Inte bra alls, då blir det en nolla direkt på provet. Därför blev det apportering på korta avstånd så jag såg vad han gjorde. Det gick jättebra idag, vid ”Apport” gjorde han inte ens antydan till att tugga. Bra!
Försökte mig på ett släpspår med men det är ju inte lönt när hunden ligger och tittar på. Så det blev apport det med. När jag gick iväg skulle han ”Ligg!” och ”Bleib!” men han började gnälla när han såg att jag släpade iväg sin älskade grisfot. Tror inte han gnydde för att JAG gick iväg, nej, nej, det var hans lilla grisfot!
Han reste sig tyvärr två gånger, jag fick lägga ner honom igen, sen gick det bra jag försvann några sekunder runt en kulle med buskar på, tappade grisen och gick tillbaka till honom. Attans vad han var sugen att få springa och hämta den! Han darrade tills han äntligen fick gå med ”Hitta apport!”, hittade grisen och kom fint tillbaka, satt sig framför och jag fick grisen.
Sen var det äntligen dags att busa och leka med grisen ändå! Det är ju det han älskar mest, inte jobbet, nej leken efteråt! Får bjuda på det och han bara blir så glad och lycklig efteråt. Sen red vi ut en fin kvällsritt, Jemma var nöjd hon med och fick sin havre, ja och då vartorsdagen slut, äntligen fredag imorgon!
På lördag ska vi till Boda! Ser väldigt mycket framemot, tror terriern gör det med. Det är ju tyvärr slut på jakten för mig som inte jagar gryt så får jag hitta på annat istället. Nåväl, det är roligt, inte bara för hunden, även för mig!
******** |
2012-02-26 Spår med mosögat.
Är ju så sugen att lägga spår till lilla krigaren så det blev ett idag med. Innan frukost tog jag bilen och körde till markerna, med mig snitslarna, rådjursklöven och 200ml torrblod, uppblött så klart. Frosten låg på än så här tidigt på morgonen men solen lyste och vinden hade tagit i lite så att jag redan nu visste att spåret nog kommer blåsas ”iväg” lite gran.
Droppade på och hängde mina snitslar rätt glest. Tyckte att jag skulle börja vänja mig att ha koll på naturen och märken i skogen så jag hittar spåret och behöver inte fokusera på snitslarna som ju ska plockas också! Längs bergklyftor och raviner, viltstigar och lika tydliga märken höll jag då i snitslarna. Dessutom är det ju så att hundkräket ska hitta, inte jag!
Sen förstår jag inte hur jag bär mig åt att lägga ett spår på 1,18km med 200ml när proven är på så mycket mindre?! Tycker ändå att jag droppar rätt tätt, vartannat steg två / tre droppar typ. Klart, det räcker långt!
Spåret fick vila sen, jag hann med att rida ut, terriern sprang som en tok och jag blev lite orolig att han inte har orken kvar att gå spåret sen. Men, nu kan jag ju min terrier och skulle veta bättre: Dem ger allt, alltid! Så är de bara. När jag till sist plockade fram spårlinan, selen och mina gröna kläder var han alert som om han inte varit igång hela dagen. Iväg och rappa på lite då det började bli mörkt, rätt mörkt och jag hade inte med nån pannlampa, väldigt smart kan jag säga. Tur att Fredrik hängde med, han hade inte glömd den!
Nu har jag börjat med att hunden ska finna spårstarten själv, jag ska inte behöva sätta honom i ”sårlegan” med nosen mer, tycker han klarar det bättre utan mig. Inte vet man heller vart exakt djuret blev skjuten och inte vet man hundra vart älgen blev påkörd heller, hur ska då hunden göra för att hitta ”början”? Ja, leta får den väl då! Han ska sitta i någon minut ändå, vänta tills jag har gått fram lite och kollat på ett område, sen går jag tillbaka till honom och han får ”Spår!” och paddlar iväg. Hittade spåret direkt och tyvärr i sin jäkla terrierfart plogar han spåret. Första vinkeln med uppehåll klarar han galant, sen börjar terrängen bli lite svårare: Berghäll och snustorrt hygge, där jag dessutom lagt en vinkel…. Här får han snurra rejält och var på väg att missa fortsättningen, men jag lät honom gå ”fel” en stund, ville se om han fixar det själv. Nå, efter ett tag tyckte jag att jag nog skulle hämta tillbaka honom, där jag vet att han hade spåret i nosen. Visslade, han lydde och kom. Tog tag i linan, lyfte honom lite och satte ner honom där jag tyckte spåret måste ligga, där han började snurra och strula till det. ”Spår!” och jag höll hårt i linan så han inte la i turbo växeln direkt, sen gick det, han fortsatte över hygget, över bergsknallen och upp för branta berget. Jag hade börjat svettas rejält, det rann ner på ryggen och även Fredrik flåsade bakom mig, klart, det kväver lite att hålla tempot… Nej, det är ju egentligen inte så bra att han inte kan ta det lugnare. Fast svettas hade vi nog ändå, som terrängen såg ut!
Min återvändsgränd fixade han lätt, … jag som försöker lura honom, sen de andra vinklar var inga bekymmer heller fast nu började jag få problem. Utan pannlampa, mörkret föll och skogen såg helt annorlunda ut nu! Tyckte att han hade gått fel, men nej, det hade han inte, han höll spåret och vi kom fram till sist. En attans glad terrier som fick nån köttbit som belöning (tänkte börja med det) och ja, han fick rusa med klöven igen, trots att jag skulle sluta med det… Han ser såå framemot detta, känns fel att inte ge honom det han tycker är roligast. Köttbiten klarar han sig utan märkte jag. Visst gick det ner med ”leken” efteråt är det han längtar efter.
Nä, nu var det nästan mörkt, tur man kan skogen och hittar hem i väldigt, väldigt lite ljus. Tog en bild med terriern och klöven i bilen. Tyckte att han blinkade väldigt mycket men det måste väl varit blixten som han blinkade för. Sen på vägen från bilen till huset gick han väldigt konstigt, som om han hade ont i magen eller nåt. Svansen nere, hukande och mycket, mycket lågt gick han! Nej, det är något som inte var som det skulle, det var säkert. Väl inne i ljuset såg jag att hans högra ögat var fullständigt igensvullen! Tredje hinnan hade dragits över, ögäpplet gick inte att se mer, det undre locket var svullen och för att han hade ont i det ena ögat, stänge han det andra med och var nästan blind, typ! Han hängde sig på mig och var så himla noga med att inte lämna min sida att jag till sist satte mig ner på golvet, tog honom i famnen, han tryckte huvudet mot mig och så satt vi i två timmar. Det var ju hemskt att se och känna min annars så höga, jobbiga och härliga terrier plötsligen vara så lågt. Sköljde ögonen ordentligt, kollade noga men kunde inte hitta något som satt fast i det. Ingenting, bara svullen. Bara och bara. Han såg verkligen hemskt ut, stackarn. Hade som tur var ögonsalvan kvar och kunde hjälpa honom direkt. Han la sig sedan själv bredvid oss och vi var noga att alltid en av oss satt kvar så Svante slipper att öppna ögonen (det gick ju ändå inte) för att försöka se och följa efter.
Stackars min lilla, goda terrier som jobbade så fint på spåret!
Nu är det redan måndag som jag skriver det här och kan meddela att svullnaden hade gott tillbaka nästan komplett. Hade tänkt att ta honom till veterinären idag med det behövdes inte, man såg knappt någonting idag! Puh, tur det!!!! Han hade väl fått ett slag mot ögat och ögonlocket och inte något i själva ögat, tur det, som sagd!
********
2012-02-25 Rävjakt
Klockan ringde 5 imorse, fick häva ur mig ur sängen - hade gärna sovit lite till. Men vi skulle träffas halv åtta, innan skulle jag hinna med att gå med terriern så han har gjort ifrån sig och inte skulle jag komma för sent heller, som jag annars brukar göra. Vi fick pass tilldelade, tyvärr var det bara två stövare som släpptes och följande 4,5 timmar tillbringade jag på en knalle intill en ravin med blick in i storskogen. Härligt! I alla fall den första timmen, då är spänningen på topp, kan ju hända vad som helst och räven kan smyga fram när som helst. Efter timmen började ögonlocken bli tynga och jag märkte hur jag nickade till några gånger… Oj, oj, så skjuts det inga rävar kärring, skärp dig nu! Efter andra timmen var det då dags för lite varmt te, jag hade hunnit frysa och magen började kurra. Nåväl, fram med smörgåsarna. Nu var jag lagom pigg igen, satte mig tillrätta och hoppades på att stövaren med räven skulle komma förbi, just på mitt pass! Men nix, det gick iväg, det blev hardrev istället efter en räv hade drivits i gryt som det såg ut som. Johnny kallades med sin vit terrier som skulle kolla grytet, men som jag fick höra, hade räven nog smitit ut igen eller har aldrig varit inne, grytet var tomt i alla fall.
Sista timmen i pass var rätt seg och när jakten blåstes av var jag faktiskt glad att få röra på mig igen.
Korvgrillning på lerig platå stundades och tyvärr har ingen passkytt sett räven som stövaren fick tag i i början av jakten.
De flesta inbitna drevjakts-jägare tackade för sig och körde hem, några rävsugna jägare funderade på att åka och kolla gryt. Oddsen var obefintliga, vädret för fint och det var klart att rävarna skulle ligga ute i lä någonstans och sola magen istället för att ligga i dammiga gryt men skam den som ger sig innan det ens är provat!
Vi körde en liten bit och hade sedan gångavstånd till och från fyra olika gryt. Det var som vi trodde: Ingen hemma!
Avslutade jaktdagen med att ströva längs fält och åkrar med terriern, nu är jag slut i kroppen fast jag inte har gått så mycket. Det är nog solen och en hel dag i friska luften! Pizza nu! Och ja, jag delar pizzan med min lilla: Han får kanten, jag tar mitten, det är väl rättvist det, eller?!
********
2012-02-22 Terrierparadis
Oftast är det mycket prat och lite som blir gjord men denna gången lyckades jag att komma till rätt personer! Bad om släpvilt i helgen och fick ett samtal idag: Jag skulle kunna komma och hämta ett tiotals kaniner. Wow! Vilken tur att vi hade fixat ny frys i början av veckan så vi kunde köra hem den idag samtidigt som vi fick ta med kaninerna. Lite otur kanske, frysen skulle stå en dag för att vila innan vi fick sätta igång den. Det hade dessutom regnat hela dagen och kaninerna hade blivit blöta. Kanske tur då att frysen inte kunde ta emot, det hade nog blivit rätt mycket is runt på pälsen. Vi hängde upp kaninerna i förrådet så de slapp ligga i en hög och kunde torka lite. Temperaturen är kring två till fem plusgrader, hoppas de klarar sig tills imorgon. Lilla terrier tyckte ju så klart att det skulle vara trevligt att få greja lite ostört med dem. Han sprang till förrådsdörren varje gång jag gick ut med honom, tittade på mig och bad: Snälla matte släpp in mig i paradiset! Klart, kaniner till höger och vänster, högt och lågt, det är lätt att förstå vad som försiggår i terrier-hjärnan.
******** |
2012-02-19 TJTK-västras årsmöte.
Man kan ju undra om det inte är lite korkat att köra tre timmar fram och tre timmar tillbaka för att vara med på ett årsmöte som varar i en timme! Nja, lite så känner jag med men det är ju trots allt Tyska Jaktterrierklubbens (västra) möte och där träffas det väldigt trevligt folk OCH: Det bjuds på smörgåstårta efteråt! Värt att köra är det då! Som tur var åkte Johan med mig i bilen och jag hade någon att prata med, annars är sträckan rätt förödande faktiskt.
Lilla fula terrier var med, så klart.
********
2012-02-18 Fest med älglaget.
Dags för att träffa hela älglaget plus grannlagen igen, det var ju ett tag sen! För tredje gången skulle vi samlas i Kvilles bygdegård för att mumsa på våra älgfileér, dricka en och annan god nubbe, dansa lite och snacka och ljuger om jakt. Såg verkligen framemot tillställningen och vi skulle börja med lite ”förfest” hos Johan. Tyvärr var hans tjej plötsligen upptagen med annat och två till hann inte fram, men nej, vi skulle väl ha roligt ändå! Det var bestämt att Fredrik och jag skulle sova över hos Johan, så dit med sovsäckarna skulle vi ju ändå! Klart vi tar några chips, öl och cola för min del innan. Det blev rätt roligt och vi hade många ämnen att snacka om, klart man har med någon som är typ på samma våglängd. Till sist var det dags att ge sig iväg i alla fall, väldigt halt var det på vägen, tur det bara handlade om 5min. Festen var kanon, musiken kanon, fick svinga dansbenet lite, åt himla mycket jättegod mat och hade roligt i övrigt. Funderar ju att träna upp hunden för ”Prüfung Arbeit nach dem Schuss” och behöver släp vilt. Swish så pratade jag med rätt person, ska nog få några kaniner nästa vecka.
******** |
2012-02-12 Det var ju korkat, Matte!
Igår gick jag ut och la ett spår när der redan var bläck svart. Pannlampan med sin lilla ljus-stråle gjorde så gott den kunde att ljusa 2meter runt mig men det är ju inte till stor hjälp om man går kors och tvärs i skogen, tittar i marken så att blodet droppas ur flaskan med jämna mellanrum. Nej, nej, vilsen gick jag inte, känner skogen för väl här hemma, men jag trodde att jag hade gått en vinkel och gick rakt fram för att ta en vinkel till. Det jag missade i mörkret var att jag gick på böjt spår och följande vinkel gjorde min väg som en återvända parallellt med spåret jag redan hade lagt, typ 10 till 20 meter bredvid. Innan jag upptäckte felet, för något kändes inte rätt när jag gick, droppade och snitslade, var det redan försent. Detta skulle bli dumt, väldigt dumt, hur ska hunden förstå. Nå, lagt kort ligger och jag försökte ha lite bättre koll på mitt håll när jag plogade under enbuskar och granar. Hade med mig 100ml blandat torrblod igen, spåret blev 470meter lång (eller kort) och fick vila tills imorse. Nä, idag skulle jag ha sovmorgon trots allt så terriern och jag gick upp åtta, plockade spårsele och linan och gick till skogs. Tänkte att han skulle få börja hitta spårstarten själv istället för att jag går fram och ”pillar på skottplatsen”. Fast jag satte ner honom och gick lite så där intresserat, hukat och nyfiken som om det var något jäääättte spännande där ändå. Sen visslade jag in honom till min sida, tog upp linan och ”Spår”. Han hittade starten nästan direkt och följde bra i ett betydligt lugnare tempo än vid ett färskare spår. Här fick han verkligen jobba på och vinden hade nog gjort sitt och blåst spåret lite fram och tillbaka. Allt gick jättebra tills vi kom till det där misstag jag gjorde vid spårläggningen. Här gick han rakt fram men jag hade ändå svårt att uppskatta om han hade tappat och börjat promenera eller om han helt enkelt genade för han var så klok och fattade att spåret ju fortsatte typ rakt fram. Hur som helst hade jag svårt att minnas hur jag gick igår natt, ser allt annorlunda ut natt eller dagtid, så jag bestämde mig för att vissla in honom (nu hade han dessutom tid att lyfta benet och pinka… blev då verkligen osäker på vad han höll på med), gick lite tillbaka och kommenderade ”Spår” igen. Snäll som han var gjorde han som tillsagt och ringade runt i sly och buskar, till sist och till min stora lättnad hittade jag en snitsel och kunde konstatera att krabban var på rätt spår igen. Puh, tur det! Sen gick resten som oljade blixten. Klart, jag hade inte gjort några medvetna avhopp, konstiga övergångar över bäck eller återvändsgränd med uppehåll, nej, bara droppat på med två meters mellanrum, typ vartannat steg. Men han hittade och blev glad, väldigt glad, tittade på mig och fick sin belöning: Jaga klöven då jag hade glömt att ta med nåt gott istället. Typiskt matte, guldfiskminne och dålig spårläggare.
Dagen fortsatte med en långtur på hästrygg, svettig häst, glad matte och en äntligen trött terrier
********
2012-02-11 18. Prüfung "Arbeit nach dem Schuss"
Internationale Prüfung ”ARBEIT NACH DEM SCHUSS” mit Vergabe des CACIT der FCI am25. August2012 in Skara/Schweden.
Var i Skara idag och träffade Dan, en väldigt engagerad terrierägare som hjälper till att organisera 18. Internationale Prüfung Arbeit nach dem Schuss för tysk jaktterrier klubben (internationellt prov för arbete efter skott… typ bruksprov)
Är glad att kunna hjälpa till liiiite jag med.
Funderar på att börja träna och anmäla terriern till provet om jag nu ändå ska dit... kan inte bestämma mig bara.
Ska ut strax och lägga ett spår. Pannlampan och lokalkännedom behövs, det är mörkt nu. Spåret får ligga till imorgon. Blir lite svårare för Svante, kanske.
********
2012-02-05 Årets första spår.
Nå, nu gäller det att underhålla terriernäsan på annat sätt än att jaga. Både han och jag tycker det är rätt roligt att spåra, så var det dags idag att lägga första spår till honom. Hade tänkt börja med ett rätt kort spår och blandade upp 100ml av torrblodet. Temperaturen var kring 13 grader kallt, snön låg kvar på många ställen, speciellt på öppna ytor och de dopparna jag stänkte ur flaskan sögs upp och försvann i snön och frös direkt. Det där blir inte lätt antog jag men tur nog kommer jag se mina spår och kan då hjälpa hunden. Fingrarna frös som satans medan hela kroppen ångade och flera gånger svor jag åt klövjävlen som fastnade i ris och buskar med jämna mellanrum. Hoppade över ett fryst bäck, flera 90 grader vinklar med bloduppehåll i vinkeln blev det, trots att intensionen var att lägga ett enkelt första spår. Har svårt att låta bli försöka lura terriern och skadeglädjen sanna glädjen heter det väl?! Det korta spåret blev 600m nästan exakt. Hoppsan! På 100ml blod? Tyckte inte att jag droppade så himla lite. Två-tre droppar vartannat steg, det är så det blir och tydligen räcker det långt! Klöven lämnade jag i sitt snöre fäst vid en liten gran och hoppades att inte räven skulle börja gnaga på den, ha, ha. Efter 6 timmar, strax innan det skulle bli mörkt var det då dags att ta spårsele och linan, på med de gröna kläder och terriern tände direkt. Han får gå fot hela vägen, ska sitta väl framme så jag kan knö på honom selen. Jag grejar och pillar: ”Nä kolla vad som hittas här… wow, här har det hänt något!” Terrier: ”Dumma matte, låt mig fixa, jag kan det här du är ju blind ändå!” satt han och ”sa” lätt darrande. Ok då, kör! ”Spår” och krabban paddlar igång. En himla, nästen orimlig fart har denna hund och jag har svårt att få ner honom. ”Vänta” brukar fungera bra, han väntar tills han får ”Spår” igen och fortsätter med samma fart. Får hålla i linan lite… ha, ha. Nä, det var inga problem att följa mina droppar, gick han förbi en vinkel, fattade han rätt snabbt, ringade och sög sig fast igen. Tyckte verkligen jag kunde äntligen se, när han hade hittat igen och tog an spåret efter ringning. Men tyvärr så går han mycket med näsan i vinden så det är verkligen inte lätt att se, om han spårar eller håller på med annat. Sugen var han, det märktes! Det gjorde mig väldigt glad, det kände han säkert och gick ännu bättre. Inga problem över bäcken, lite ringande vid avhoppet i vinkeln, han fortsätter utan tvekan väldigt sugen. Väl framme fick han rusa och ruska med klöven, någonting som jag förmodligen måste sluta med, då han gör samma vid apportering: lugga lite innan han tar upp och kommer. Ej bra, speciellt om vi skulle anmäla oss till ett prov som jag funderar över, fast det är en annan sak. Nä, han ska nog få en godisbit eller nåt när vi kommer fram. Vägen hem bar han ”bocken” stolt och mallig, själv var jag nog lika stolt, älskade lillskit!
******** |
2012-01-31 Nu börjar längtans tid……………..
Suck och ack att tiden går så fort. Sista dag idag att få släppa terriern sen är det bara att vänta och längta tills hösten kommer igen.
Trots att jag har fullt upp på jobbet (nej, pappershögen har inte minskat än…) tyckte jag att jag väl kunde spendera några timmar på morgonkvisten åt hunden, skogen och den roliga sidan av livet. Hade lite dåligt samvete när jag plockade fram bössan och de gröna kläder kvällen innan istället för kontorskläder, men det är ju SISTA dagen!
Och visst hade vi roligt, krabban och jag! Termometern hade krupit ner till minus 13 grader, det kändes i fingrarna och ögonen med! Terriern skakade av glädje att få komma ut, det bådar ju gott. Jag gick in en bit i skogen innan jag släppte honom och var noga med att vänta tills han kom tillbaka från sökrundan. Inte ville jag förstöra hans fina stora sök med att röra mig för fort från platsen hansåg mig sist. Det gick lysande och han sprang och sprang med nosen i backen. Det var säkert inte lätt att hitta ett varmt slag idag… då det var så kallt, ha ha. Vi gick en halvtimme eller mer, innan jag hörde honom längre bort. Han pep, gnällde och fick till sist ordning på det och började driva. Jag väntade en stund och följde drevet på Astron, det verkade vända och jag rörde mig sakta åt det hållet som jag förväntade mig någonting kanske skulle dyka upp. Men rätt som det var släppte han igen, efter låt säga 5-10 minuter och jag skyndade med hjälp av Astron till hans spår så han skulle tro att jag ju alltid finns där han hade sett mig sist. Jag hann innan han kom fram, blev glad och vi fortsatte. Vi gick ytligare en halv timme och han fick upp någonting i en tät plantering medans jag stod kvar på hygget. Sökte lite skydd bredvid ett kvarstående träd och gjorde mig beredd. Pulsen höjdes, tummen på säkringen och tyst, tyst kärring, håll tyst nu bara. Tyvärr gick det korta drevet åt fel håll, han bröt och kom tillbaka. Mycket glad igen. Nå, vi fortsatte runt hela marken klockan var strax innan elva när vi kom fram till bilen igen. Terriern var slut och lycklig, jag med för jag var lite stolt på mig själv: Tog ledigt och unnade mig och hunden en sista jaktdag!
Sen var det bara att jobba till halv nio på kvällen, sambon fick köra till Jemma och mocka boxen, snäll han är!
******** |
2012-01-29 Kanon sök versus korta drev.
Som jag skrev innan har krabban bytt sitt sätt att jaga. Stort sök med korta drevtider var det som gällde sen ungefär en månad tillbaka. Även idag, uppe i Skee sökte han jättebra och stort med mycket fart och vilja. Vi fick gå på en sida av marken som inte Svante hade gått innan då vi hade märkt att han slarvade med söket och lusten om han om och om igen får gå samma såt från samma sida. Nej, helt annat idag då. Som sagd han sökte så jag kunde vara nöjd. Jag höll på att klämma av mig tummarna så höll jag i dem att han skulle få belöning för sitt jobb och få driva en stund. Hade bestämt mig för att vara nöjd idag bara han driver en liten stund så han fått känna glädjen av att söka och hitta. Men, det såg mörkt ut och vi gick och gick bland mängder gamla rådjursspår och han verkade vara mera sugen je längre vi gick. Värst vad jag hoppades på att han skulle få upp! Då kom det, äntligen! Det efterlängtade vrålet! Det dröjde en stund innan han fick ordning på det innan han började skalla tätt och fint som han brukar, jag bara log och var glad för krabbans skull. Han drev faktiskt 10 minuter kanske något kortare men längre änvad jag hade ställt upp som mål för dagen. Jag var nöjd, mycket nöjd. Han släppte, återvände i sitt spår, hittade mig utan problem och vi kunde fortsätta, han med lika stor lust och stort sök som innan och jag svettig och glad. Inget mer hittat denna gång och dagen slutades med att Tommy fick köra och hämta beaglen medans vi gjorde upp brasan. Tyvärr åkte korvarna med Tommy i bussen annars hade vi säkert börjat mumsa. Lika bra, så fick även Tommy sin del!
******** |
2012-01-28 Rävkullen.
Fick ett samtal av Tobbe i veckan om jag vore sugen att hänga med och jaga. Vilken fråga, eller klart jag är! Vi samlades kl: 8 i en mysig jaktstuga, med ugn och kaffe, satt gedigen på soffan och gubbarna ljög och hittade på en och annan historia innan vi väl kom igång. Två drevrar släpptes först, jag satt på min kulle bredvid en ek och hade rätt fantastisk utsikt. Fick syn på tre fina rådjur långt bort över gärdet och en fin räv strök förbi tyvärr på tok för långt bort för min hagelbössa. Räven smög in i kullen framför mig och jag väntade och längtade att den skulle komma ut igen, speciellt med tanke på att dreverskallet hördes från grannkullen längre bort. Men nix, räven kom inte och ville inte bekanta sig med mig. Tommy såg två rådjur som passerade samma kulle som räven gick in i och efter någon halv timme kom ordern om att jag skulle ta svarta ovädret och släppa på just denna kullen. Klart han tog upp rådjursspåren, började gläfsa och ylade iväg. Jag hoppades verkligen att han skulle driva lite längre än två minuter som han gjorde förra helgen och det gjorde han. Drevet hördes dåligt idag, även drevrarna hördes förvånansvärt dåligt, nog var väderleken inte speciellt bra. På Astron såg jag hur drevet vände och verkade komma tillbaka bakifrån. Där satt ju Börje och Tommy med var sin pirrande pekfinger och nu hoppades jag ännu mer att han skulle hålla i så rådjuret går i pass. Nääää, vad f..n gör du lilla krabban?! Drevet såg så lovande ut och han bryter? Ja, han gjorde det, gick tillbaka i sitt spår och nej, inte det nu igen: försökte gena! Resultatet blev som väntat att han inte riktigt hittade tillbaka, han hade aldrig varit här helleroch han inre kompas verkar vara ostabil sen några veckor. Han velade fram och tillbaka på en mindre grusväg, där hade han sprungit förbi under drevet men nu hittade han inte ”avfarten”. Men nej, jag visslar inte än, han måste ju för attans klara av det själv att hitta sitt spår igen! Det gjorde han till sist, följde det en stund och ville gena igen. Nu var han så pass nära mig och han började ropa efter mig, ok då, jag visslade. Mycket glad kom han och tryckte sig mot mitt ben! Hund, hund! Vi skulle i alla fall fortsätta över och runt kullen, tyvärr en mini såt som det visade sig. Det visade sig också vart räven tagit vägen: ner i ett fint jordgryt! Smålandsfredrik hade nog jubilerad, plockat fram en svart hund, spade och pejl och tagit räven. Men, jag är feg och vill inte att Svante ska gå ner i gryt. Han tittade sugen, väldigt sugen på mig och halva hunden var redan nere men ett hårt nej och fem nej till så kunde vi gå vidare. Fast det var ingen stor idé faktiskt: Vad ska det finnas mer på en kulle som räven bor på? Inte mycket mer än just räven. Det var bäst att koppla hunden och gå tillbaka, något drev skulle det inte bli av och risken att han slingrar ner i gryt var stor. Resten av dagen tillbringades med pass sittning och funderingar. Två rådjur sköts i sista såten, en för Tommys Kia och en bock som stänkdjur. Tack Pelle och resten av gänget för en trevlig jaktdag!
******** |
2012-01-22 Vuxen hund nån gång?
Egentligen skulle jag ha åkt med till Örebro för att jaga med även denna vecka har varit helt sjuk med jobb, har sovit alldeles för lite, slitit för mycket och kände mig inte alls till mods att åka iväg och sova ännu mindre. Ett beslut som jag i skrivande stund ångrar, så klart med det gjorde gott för mig att få sova ut en dag i alla fall.
Fast igår gick jag upp tidigt ändå, lillan och jag tog oss till skogs och kollade lite, klart att hunden ska få springa! Men någonting har hänt med honom och jag har inte riktigt förstått det än. Sökte han trångt och drev mellan 10 och 45 minuter i början av säsongen, så söker han stort och jättebra nu men håller bara i en, två minuter när han väl få upp någonting. Ett drev kan jag knappt kalla det för. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att han återvänder så snabbt. Han hade börjat gena på tillbakavägen när han hade drivit långt och då inte hittat mig direkt varje gång och fick yla och jag vissla. Han kanske är rädd att inte hitta tillbaka och släpper tidigare för det? Kan egentligen inte tro det. Nu springer han exakt i sina spår igen, tar kontakt och söker ut med hög fart på nytt igen, det är ju positivt i alla fall.
Han har över huvudtaget blivit mycket mera kontaktsugen och mattekär den senaste tiden. Knappt han tittar på någon annan än mig, inte ens Tommy. Nej, matte är den som gäller. Det är positivt det med. Jag tror faktiskt att han är mitt i någon typ av mental utveckling. Han är 2,5 år nu så det vore inte märkligt om han mognar till nu, faktiskt. Han kanske blir vuxen nån gång, trots allt?!
Nåväl, lilla terrier, du blir vad du blir och förblir alltid mattes älskade hund, det ska du veta.
********
2012-01-14 Jag drunknar i pappershögar.
Denna vecka har varit helt förfärlig. Pga. sjukdom på jobbet fick jag hoppa in och hjälpa till att avarbeta högen med kvarstående projekt. Tyckte inte att högen blev mindre nåntingen och fick till och med jobba helgen, hela helgen! Ingen jakt för oss, övertid istället! Lilla terriern tar det med ro och slappnar av på jobbet i mycket bekväm sovställning. Älskade lilla terriern.
******** |
2012-01-08 Smålandsvirus.
Ja då var det dags för mig att efter många förkylningsfria år få en riktig sådan. Den kom lagom tre dagar efter vi kom hem från regniga Småland så förmodligen tog jag med ett litet virus därifrån. Tack för det då, ha, ha. Huvudvärk, jäkla ont i halsen, feber och frossa var precis det jag behövde så här i jaktsäsongen! Veckan tillbringade jag i nån slags dvala men när en arbetskamrat i fredags frågade om jag skulle hänga med och jaga med terriern, nä, då fick viruset hänga med, en missat jaktdag var det inte värt! Upp tidigt, frosten höll hårt i marken, vi samlades, passen delades ut och jag skulle få gå första såten. Har ju alltid med radion för att meddela lite då och då men idag fick det va bra, rösten var helt borta, jag bara flåsade som svar då och då men nåt vettigt ord kom inte ur halsen på mig. Stackars folk, trodde nog tanten är knäpp! Svante sökte faktiskt riktigt bra, med mycket fart och lust, tyvärr, tyvärr fick han inte upp någonting och besviken och uttråkat han blev gick han ner i ett gryt i ett gamalt stenbrott istället. Attans, inte bra det, fastnar han där, har jag ingen chans att få ut honom igen, en grävmaskin når inte dit och plocka stenklumpar för hand, det klarar man inte av länge. Hörde honom skälla rätt argt och ivrigt, säkert var det någon hemma där nere. Men jag ville ha ut honom och ropade, han fortsatte skälla, ropade en gång till, han fortsatte, då blev jag arg och ropade så bittert jag kunde låta utan röst och gick sakta därifrån, då kom han, glad och lerig, duktig, lilla idiot. Vi fortsatte en bit till, ingenting att få upp där heller, inga spår heller för den delen. Strax fick passkyttarna nog och drevern som släpptes i andra sidan såten hade gott två sockar norrut, jakten bröts, trots terriern och jag hade inte ens gått hälften … andra jaktlag, andra seden. Samling och passutdelning på nytt. Nu fick jag sitta i pass jag med, hade inget emot som jag kände mig yr och svettig och mycket konstigt i hela sjuka kroppen. Fast bra var det nog inte ändå, blev kall och frös istället för att vila på min stol i skogen. Skam den som ger sig och det som inte dödar en, gör mig väl starkare, eller? En såt till fick vi gå till sist, efter korvgrillnigen och prat. Ingenting hemma här heller, det hade setts lodjur under veckan. Grattis! Nu är det söndag och jag känner mig rätt mör och slut, skulle nog stannat hemma och vilat upp mig istället, rösten lyser med sin frånvaro, huvudet värker men det finns en till som behöver skötas om: Lilla Jemma. Så det blev ingen jakt idag utan en sväng med min härliga häst. Hon bar runt mig så försiktigt och klok som om hon visste att jag var sjuk. Den ända som inte kunde ta det lugnt och försiktigt, ja det var terriern.
******** |
Sida 2 av 2