2013-03-06 Uppdatering Apportering - eller några träningstankar

Hundar är alt enkla att genomskåda och de gör ingenting bara för att husse eller matte skulle bli glad! Jag vet, jag vet, det finns många verkligen hjärtskärande historier om hundar som saknar sin döda husse, ja det finns det nog och ibland tror jag på det även med mina hundar, speciellt min Svante. Han är min hund med varje hårstrå och in i hans sista lilla kroppscell. Han är med mig och runt mig, är jag iväg utan honom, lägger han sig på dörrmattan och rör sig inte från fläcken förrän jag kommer tillbaka. Är vi på väg nånstans, så är det matte, matte, matte! Alla andra är helt ointressanta. Kunde inte annars än att le lite åt bilden jag la upp den 28/2 som är så himla tydlig: Sora kollar runt och önskade hon kunde komma iväg, Svante, ja, han och jag… Men trots allt kan jag ju undra, hur mycket av hans trogenhet är av rena ”hundkärleken” och hur mycket ligger i att han måste ha koll på mig för jag har bollar, pipar, apportdummys, jakthalsbandet och maten?! Han apporterar och spårar som en gud, men är det inte bara för att han själv tycker det är såååå himla roligt? Självklart, han gör det inte för att jag blir glad! Däremot är han nog den typen av hund som älskar att samarbeta. Det märks så tydligt med all träning vi gör och även att han kommer tillbaka när han har hittat och grejat med vildsvin en liten stund för att hämta mig och springer dit sen igen. Eller så är han feg… ha, ha, jag vet inte (*** fniss ***) hoppas på det första så klart!
Allt detta har jag lite i tankarna när jag tränar lilla Sora. Hon är en hel annan typ av hund. Hon har terriertypiskt ADHD, tar väldigt illa till om man säger till på skarpen, gör man inte det så lurar hon och gör det hon vill i alla fall när jag inte ser. Så är inte Svante alls, kan jag säga! Han må vara konstig ibland, arg och bitter, men han lurar inte och väntar inte tills man inte ser och gör annat utan han gör det han ska, om han inte gör det så vill han bara komma och kolla vad jag håller på med. Sora skulle sticka och jaga istället. Jag kan släppa iväg honom på ett långt släpspår själv och kan vara säker på att han gör exakt det han ska: spåra, komma fram till viltet, ta upp det och springer tillbaka till mig med viltet i käften. Han skulle inte komma på tanken att ta upp nåt annat spår och sticka iväg och jaga när jag inte kan se honom! Han kanske är helt enkelt ”kille” och som alla killar klarar han bara av en sak i taget! No multi-processing unit! Sen är det som tur är inte så att han jagar dåligt för det! Får han GPS-halsbandet på så vet han: Jag ska jaga! Då gör han det! Enkel är han på sätt och vis men mycket speciell på andra fronter… men det är en annan sak. Sora, typiskt tjej, as-hal, gör exakt som hon vill och allt måste göras samtidigt. Ska hon f..n lyssna på det jag säger/vill, så blir hon liten och trycker sig, typiskt tjej, klen och vinglig när hon inte får som hon vill. Svante brusar upp och käftar emot istället, min pansarvagn. Så för att nå lilla prinsessan måste jag hittar helt andra vägar än de jag gick med Svante. Ja, ibland kan jag känna att jag gick fel vägar även med honom! För hårt eller för tuff, den gamla hunddressyr-vägen så att säga. Kanske det är därför han är som han är! Ha, ha! Så även han får känna på mina nya vägar som vi går nu och det märks tydligt även på honom: han är mer mottaglig och litar mer på mig än förr. Kanon bra det!
Så och nu till dagens headline: Apportering! Skrev en hel del innan nu men det har att göra med det jag vill komma fram till nu. Svantes apportträning byggde jag upp på kedjan: Lite obehag – öppna käften – ta apporteln – inget obehag men beröm. Nu får jag ändå tillägga att jag inte plågade, slog eller på annat sätt gjorde min hund illa. Jag tog tag i halsbandet, vred lite och förde in dummyn i munnen, släppte så fort han hade fast den mellan tänderna. Han lärde sig trots allt: gör jag som jag blir tillsagd, händer inget negativ. Jag vet det är många som gör så och många gångar har jag hört att på det viset får man fram en hund som blir en säker apportör och ja, det har han ju blivit! Dessutom så gör han det med största glädjen nånsin! Han tog alltså inte illa mitt sätt att lära honom, hanförstod helt enkelt att det nog är roligt att FÅ arbeta! 
Skulle jag nu använda samma metod på henne, känns det som om hon bara skulle stänga av, lägga sig på rygg och åla sig ur situationen. Jag blir bara irriterad och sur och det hjälper absolut ingenting, tvärtom. Så med henne blir det inga grepp om halsbandet utan att nöta på: öppna käften, in med apporteln och hålla den och MYCKET beröm! Hoppas att det så småningom bränner fast bilden på hennes näthinnor om hur hon ska göra för att hon gör rätt och för att FÅ någonting utav det hela!!!  Och där har jag ”problemet”! Om ja inte använder min obehag-beröm metod där hunden inte får ut någonting utan gör det för att slippa, hur gör jag då? Läste en gång i en svensk hundtidning (som jag efter det aldrig mera köpte… hur f..n tänker dem??) om hur man skulle lära sin hund att apportera:
1. Sätt hunden framför dig.
2. Håll dummyn framför hundens nos.
3. Vänta, se vänlig ut och le. 
Prova själv! Alltså hur stor är sannolikheten att hunden förstår vad det är du vill och att den gör det för att ja… göra det?! Så detta är absolut inget alternativ. Men jag provade! Hade till och med en köttbulle i andra näven. Lilla gumman kom på en hel del vad hon skulle kunna göra för att klura ut vad det är hon förväntas så att hon KAN FÅ köttbullen. Hon grep inte apporteln i alla fall, men det var roligt att se!
Nä, jag började på mitt sätt ändå, fast utan obehaget. Nöta, nöta, nöta flera gånger per vecka för några korta minuter men det går sakta! Väldigt sakta! När hon hade förstod att hon skulle hålla apporteln provade jag att plocka fram köttbullen igen och wow! Vilken effekt! Har jag en köttbulle, slänger hon sig fram till träbocken och ta upp den! Logiskt så passar jag på att fläta in ”Apport!” just i momentet som hon greppar bocken. Sen mycket beröm. Hon får vänta lite, sen tar jag ut dummyn och hon får köttbullen. Det fungerar mycket bra, riktigt roligt MEN bara när jag ha en köttbulle! Annars får jag fortfarande öppna munnen, lägga in dummyn och låta henne hålla den för hon gör det inte av sig själv för hon räknar inte med att hon skulle få ut någonting av det hela. Suck! Undrar om det här sättet går vägen eller om det är lönlöst. Vi får se och det går ju alltid att backa tillbaka till min gamla väg, den finns ju kvar! Jag får ge det här en chans då det passar bättre till hennes lilla mjuka natur!
Oj, det blev långt det här, hoppas ni orkade läsa!
:-)