2013-03-09 Ingen räv framme.

Hade lagt ut lite mat till räven under veckan på ett ställe där vi hade spårat runt och sett en hel del rävspår. Perfekt över ett hygge med en stor kulle att sitta på i mitten. Men tyvärr har lilla räven inte börjat käka på det, eller så är det så svårt att säga om det verkligen fattas något eller inte. I alla fall bestämde jag mig för att intesätta mig till kvällen och  imorgon biti. Dessutom skulle det blåsa kraftigt och från helt fel håll, som idag med, så antingen hade räven fått lukt av mig när jag sitter där på min kulle eller så hade jag behövd skjuta åt fel håll, dvs inte säkra vinklar och ja, det är ju klart det är helt utom diskussion. Det blir alltså sovmorgon för mig imorrn och myskväll ikväll istället. Inte helt fel heller…
När jag vi nu redan var ute på marken kunde vi lika gärna träna lite släpspår och ”gå bakom”. Hade med min gångstav att peta på vovvarna när de sköt förbi mig några gånger samt grisfoten i ryggsäcken. Oj, vilken glädje, speciellt hos Svante men även Sora darrade för att få jobba. Tyvärr har hon alldeles för bråttom än och är så lätt att distrahera med andra spår och tappar fokus, hon är unghund och säkert mitt i pubertäten. Hon fick gå tre spår varav två väldigt bra! De var på ca 400m med vinklar och krångel, hon fixade det bra så näsan och spårförmågan är det absolut inget fel på, bara koncentrationen och fokus. Tredje spåret gick som förväntat, hon var inte med redan från början och fattade inte vad det är jag vill. Lustigt, eller naja, inte något vidare lustig just i det momentet som vi tränar, men vad ska jag göra? Får bara blir lite, liiite sur helst utan att hon märker något. Hjälpte henne några gånger sen gick hon resten fint och utan hjälp, hittade grisfoten och bar tillbaka den med svansen i luften.
Svante fick tre släpspår han med, varav sambon fick gå två med honom. De är för söta att se försvinna i skogen, det knastrar och knakar och de är iväg för att för eller senare (mest för då Svanti går som ett ånglok) skvätta fram ur skogen igen, stolt med klöven i käften, Svante så klart och sambon svettig. Ha, ha!
Ett spår ville jag gå själv med honom då det är en ända fröjd att få gå spår med denna hund. Det är bara att blunda, njuta och hänga med, han fixar. Jag hade gjort lite svårare spår nu över en hel öppen åker där detblåste som f..n över. Fredrik fick gå kors och tvärsöver åkern för att lägga lite mera spår, si så där oviktiga spår. Sen in i skogen, runt lite där och ut på åkern igen, gena och släppt grisfoten på änden av gärdet. Svante skrek när han fick klartecken för att få starta. Han fick visst cirkla och korsa lite över stora åkern då blåsten mycket riktigt hade flyttat på spåret lite. Men det gick bra, mycket bra. Inne i skogen, inga problem, bara på. När vi kom ut ur skogen, bad jag honom att vänta. Han stannade, jag ”smög” förbi honom och han kände visst att matte har nåt lurt på gång. Han fick vänta ändå. Sen klappade jag med vänster armen på benet och viskade ”Hit!”, han kom och vi smög sakta framåt ihop. Vilken otrolig härlig känsla att ha sin lilla terrier bredvid och få se spänningen i honom vibrera! Han behärskade sig väl och smög bredvid mig. Jag stannade, hukade lite, pekade framåt och sa ”ut och ta´n!”. Det lossnade i honom och han for iväg, tog spåret med lilla vinkeln, hittade grisfoten och: tog upp den och kom tillbaka till mig, satt sig och lämnade av!!! Hoppsan! Det trodde jag inte och det var inte meningen heller att han skulle göra. Tyckte han skulle få ha lite roligt och lugga i grisen. Tydligen var det bättre att komma till matte med den i alla fall. Lilla, söta guldklimpen!!!!
På vägen hem stannade vi till på Brukshundsklubbens område. Jag hade tänkt att gömma grisfoten utan något släpspår, alltså kasta iväg den utan att hunden ser och låta Sora leta upp den. Tror lilla ADHD-terrier skulle behöva några uppgifter som hon måste kunna greja löst utan att få fnatt och börja leta vild att jaga. Svante vet jag, får han en uppgift, fokuserar han på den till 150% utan att blinka, men Sora…. Oj, oj, oj, hon är som vinden: det går inte att fatta hennes ”tankar”.
Som sagd, till Brukshundsklubbens träningsplan som är lite kuperad med små buskar här och var, inbäddat i härlig lockande skog och: ett staket runt! För säkerhets skull ju!!! Perfekt.
Vi slängde iväg grisfoten några gånger åt varje hund och det gick som om de aldrig gjorde annat. Förvånar mig inte alls med Svante, men även Sora gick ut och viste exakt vad det var hon ska göra! Leta grisfoten! Jag stod där häpen på min kulle och tittade ner över gräsplanen, såg lilla svarta terriern springa, springa, springa och ringa och till sist hitta grisfoten. Vet ni vad hon gjorde sen? Hon kom med den efter att jag hade lockat och ropat på henne! Bra, mycket, mycket bra!!!! 
Nu är de nöjda och ligger på var sin filt på laddning.