2013-03-16 Spår i mörker

Oj, oj, oj, så mycket jobb jag har kvar med Sora lilla och så säker är min Svante på just detta: att spåra.
Tog mig upp tidigt i morse, så spåren kunde ligga tillräckligt länge. Ett kort till Sora och ett långt för Svante fick det bli. Hem igen, äta mysfrukost och söla bort halva dagen för att sedan komma på det att shit, nu är det mörkt snart! Så vi rusade iväg, Sora fick gå först, då hon ju inte alls är säker på sin sak, tror inte ens hon har förstod vad det är jag vill. I alla fall kändes det så idag. De riktigt korta spåren jag la till henne, gick kanonbra så hon fick ett lite längre men ändå kort spår på 250m idag. Jag hade bakat in två snälla vinklar, hållit mig till raksträckor annars och tyckte, hon skulle väl kunna fixa det här nu! Det jag missade är helt enkelt: hon KAN inte focusera än! Hon sprallar högt och lågt, går ett tjugotals meter i spåret för att sedan tycker något annat är bättre. Suck! Nu får jag i ärlighetens namn säga, att det kanske även är mitt fel då hon får gå i just en långlina på 20m när vi går över stora stubbåkrar. Hon älskar det, springer som en tok, luktar och grejar, hittar något intressant att följa efter. Så varför skulle hon nu förstå att jag inte vill att hon härjar ”fritt”?! Det är klart inte lätt, speciellt när jag egentligen borde veta bättre: hon är lite hibbelig så jag skulle hålla henne lågt istället. Men det är sååå svårt tycker jag, då jag bara älskar hennes fart och glädje att utforska världen med. Rena motsatsen till Svante, som inte ens som ettåring var så sprallig som hon är. Han är nog mer den som tar allt med lugn och koncentration. Får han en uppgift, fixar han den med 200% fokus och vilja! Sån är han!
Sora hittade spårstarten själv, gick iväg de första 50meter, typ, sen missade hon vinkeln. Jag stod bara kvar och lät henne gå så långt linan räckte. Hoppades på att hon kanske fattar själv och letar upp spåret självt igen men hon hade under tiden glömd vad det var hon hade gjort för en minut sen och hittat annat intressant. Jag ropade då på henne och lät henne leta upp fortsättningen igen. Äntligen förstod hon och fortsatte i spåret. Här hade jag varit ”snäll” och lagt spåret längs med ett bäck! Tänkte att hon då borde ha lättare att hålla sig kvar i spåret men nix, hon gick av i sidled lik förbaskat. Suck. Började bli irriterad kan jag säga. Ropade på henne och fick hjälpa henne även de resterande 150meter mer eller mindre hela tiden. Så himla tröttsamt, men jag har nog gått för fort fram med henne. Det som gick med Svante, går inte med henne. Med Svanti var det inga problem att gå spår av flera kilometer när han var ett år! Vi gick jägareförbundets eftersökskurs med spårprov igenom vilthägn och han gick godkänt, då var han inte ens året!!!!! Så olika de är hundarna, hon mognar nog långsammare och behöver mera korta, lugna spår istället för 250m hon klarar inte ens de!
Men vi kom fram till klöven, hon fick rusa och busa med den och hon fick några köttbullar som belöning och var glad! Sen Svanti.
Det hade börjat bli lite mörkt så det var lika bra att sätta på pannlampan med en gång. Svantis spår hade jag lagt med 300ml på 1,2km. Och vilken glädje det var att gå med honom!!! Helt underbart! Han gick lugnt och fint, pausade lite när han var osäker, ringade och hittade igen. Jag hade fixat många uppehåll, återvändsgränder, avhopp med flera meter utan blod, några ”frestelser” på små raka stigar som jag hoppade av och droppade efter 20m igen! Han bara klarade av det!!! Allt ihop och utan strul. Halvvägs  fick vi tända våra pannlampor och ploga framåt i skogen. Tur jag hade hunden i lina och visste att jag bara behövde följa efter. Det är ju ganska nyttigt att även spåra i mörker! Dessutom är det bra mycket roligare då jag verkligen måste lita på min hund för jag ser ju f..n inte mer än två meter runtom i pannlampas sken!
Ah just ja: nu har jag använt nya selen några gånger och kommit på att fästa linan på undersidan selen. Där har de satt öglor för just det! Därmed dras hunden neråt med nosen istället för uppåt när den drar, tror det gjorde gott på Svante, han kan ha så himla bråttom ibland och han drar som en tok med resultatet att huvudet lyfts uppåt för bakbenen paddlar på. Nu hjälper selen att hålla truten nere. Ha, ha.
Väl hemma fick de var sitt grisöra, vi fick pizza och kollade på Morden i Midsommar.