2013-04-03 Tyskt gryt och vildsvinsträning

Nu är vi tillbaka efter några trevliga dagar med min familj i Tyskland. Som tur var så var mina nära och kära tvungna att jobba under veckan så Fredrik, jag och hundarna gav oss ut på egna äventyr. Bland annat körde vi ner till uppfödaren till våran lilla Sora. Sen några veckor höll jag på att ringa runt bland terrierfolk där nere för att få träna Sora i gryt med räv samt på viltsvin. Självklart, det var inga som helst problem att vi skulle få komma! Något som verkligen slog mig under de två träningar vi var under veckans gång: att de ställer upp! Mitt i veckan är det någon snäll själ som kommer med räven, sköter grytet, hänger med till viltsvinshägnet! Jag är verkligen djupt imponerat!
Vi träffades tisdag den 26 mars några mil söder om Berlin. Ett snöoväder hade härjat och vi fick skotta och pilla lite men grytet låg som tur var i djupa skogen och vi klarade oss bra, grytingången var fri. 
Uppfödaren till Sora kom, sen två kollegor till som jag kände redan sedan innan. Den ene är ägaren till pappan till Sora, Lauser vom Fliesstal som tyvärr inte har hittats och nu är han troligen inte vid liv längre. Det var verkligen sorgligt och ägaren var fortfarande knäckt över förlusten och ovissheten om vad som hade hänt sin hund. Han var därför speciellt intresserad att se, hur en avkomma gjorde ifrån sig.
Så var det dags att hämta lilla söta Sora som plötsligen inte var så himla söt nåt mer! Hon kände lukten på räven och tja, var något hemskt sugen på att få komma ner i grytet. I Tyskland gör man ju så att räven går igenom grytet innan hunden och lämnar därmed ett spår efter sig. Grytet är format som ett stort U, ca 7x9 meter med en ”förbindelsegång” som om U-et har varit ett H en gång förut. Hoppas ni förstår… men nu var jag duktig och har ritat upp hela spektaklet! Allt börjar alltså vid a=ingången till grytet. Här är tyskarna väldigt noga med att man har hunden i famnen så den inte kan komma på tanken att få komma åt räven annat än att gå igenom gången. Hunden ska inte ”veta” att räven sitter säkert bakom galler i runda kitteln (=h) och väntar på att hunden kommer. Det är klart enkelt att förstå, så undviker man att hunden bara springer till kitteln och skäller där.

Upp med Sora och fram till ingången (=a). Det var inga problem för henne att varken gå in eller gå runt i gången. Fördjupningarna/gravarna (=b) samt nålsöga (=d) var inga problem. Via vimplar såg vi exakt var hon var och så småningom hade hon kommit fram till den sista kitteln (=c) innan rundkitteln (=h) där räven satt i. Men istället för att ta vänster in till tvärgången (=g) så gick hon tillbaka en sväng. Men så småningom förstod hon att det nog var fel håll, vände i en av kittlarna (=c) och kom tillbaka dit tvärgången gick av. Men nej, hon gick ut istället (=j). Som tur var behövde vi inte säga något, tränaren sa innan att vi skulle låta henne sköta sig själv så mycket det bara går och visst, hon vände och for in igen, tog snabbt ett varv runt hela grytet en gång till (tvärgången vid ingången var avstängd via skjutlucka (=e)), så hon vände i kitteln och smack tillbaka och nu fattade hon och svängde av. Oj, vilken lycka kan jag säga för lilla madamen började skälla för fullt! Lite försiktigt först men sen tog hon i och skällde, skällde, skällde! Rundkitteln (=h) är försedd med ett galler som kan flytta sig beroende på vem det är som puttar på det: hunden eller räven. Räven kunde sin sak vid det här läge och gav tillbaka hela tiden. Tyvärr ser man inte mycket uppifrån, då rundkitteln är stängd med ett lock, men en ”riktningsvisare” på själva roterande axeln visar hur det går fram och tillbaka. Hon fick jobba en stund innan tränaren tog bort skjutluckan till ”sprängkorgen” (=i) dit räven skulle få gå om den nu ville. Till sist tryckte hon hård nog och fick räven att lämna rundkitteln, den ”flydde” till korgen bakom (=i) och hunden kom inte åt mer än till stillastående galler. Mycket nöjda var vi och lät henne skälla lite till framför gallret innan tränaren tyckte det var nog och vi plockade upp henne och tillbaka till bilen, direkt. Nu skulle hon få vila en stund innan vi skulle få gå till vildsvinen. Hela spektaklet tog inte mer än 10-15min förresten, då det var en kort och intensiv stund för henne. 
Nu var det Svantes tur att få gå i grytet. Vi har ju inte den avsikten att starta honom på ett tyskt prov, men visst skulle även han få ha lite roligt?! Det tyckte han med, slängde sig ner i grytet, sprang runt i rasande fart, hittade direkt (…wow) och började skälla. Lite segt och lite mera som en tjej får jag säga när jag jämnförde med Soras skall, men han jobbade och det var meningen. Efter några minuter bröt han och kom ut, tittade på mig och smack in igen, la sig framför räven och skällde. Han höll sig på behörigt avstånd istället för att trycka mot räven via gallret, det är nog inte hans grej. Han kom ut efter några minuter kollade så vi fanns kvar och stack ner igen. Efter ytterligare några minuter skällandet, kallade jag ut honom, han kom, mycket glad och belåten och vi posterade honom i bilen. Då även detta inte tog så många minuter, pratade vi väl en halvtimme med gubbarna om allt och inget, innan det var dags att plocka fram lillan igen och valla vildsvin.
Träningen gjordes på tyska vis, så klart: man går in i hägnet, släpper hunden och står kvar där. Inga som helst problem! Hon letade upp dem i det 3ha stora hägn och började jobba. Så himla roligt och uppfödaren bara log när han såg henne! ”Det gör hon bra, mycket bra!” sa han! Vid flera tillfällen gjorde grisarna, det var tre stora bamse-grisar, rejäla utfall mot henne och hon fick ta i benen och springa! Så fort hon kände att de hade vänt, tvärvände även hon och stack efter de, hon var vid några tillfällen nära att nypa en men som tur var verkade det som om hon har lite vett bakom skallbenet och lät bli, hon gick bara väldigt nära. Hon fick jobba i ca. 10min, mer klarar inte en så ung hund, hon är ju precis året nu. Så vi bestämde att bryta. Inte lätt få jag dock säga! Jag ropade och visslade men hon brydde sig inte något nämndvärt om mig utan grisarna, matte, de är ju så himla mycket roligare!!! Efter några misslyckade försök inklusive ett lyckat där jag skickade iväg henne igen, kom vi ut genom grinden och var verkligen mycket, mycket nöjda med henne! Uppfödaren klappade henne och försökte ta några kort, något som inte var så lätt då lilla damen hellre ville dra till de svarta roliga odjuren igen.
Vi stod nog en timme till och pratade innan vi gav oss av mot Berlin igen. 
Nu skulle hon få tre dagar på sig att smälte upplevelsen och den 29 mars satt vi i bilen igen, norrut denna gång för att låta henne träna på ett nytt ställe. Eller naja, det var väl mest för att även få träffa några andra igen… Träningstillfället var en ”officiell” träning från en av arbetsgrupperna så vi fick se flera andra TJT vid grytet. Verkligen intressant! Sora gjorde och nu vill jag inte skryta om det, men hon gjorde faktiskt kanonbra! Flera som tittade undrade vart hon var ifrån, då hon även är så snygg,…. Ha, ha! Hon gjorde verkligen, verkligen bra! Alla hundar fick släppas två gånger så det blev en viss träningseffekt och efter varje hund resumerades lite om hur det hade gått. Mycket trevligt! Nu hoppas vi att lilla sötnosen kommer ihåg hur man gör så vi kan gå Zuchtprüfung med henne antigen nu till september eller nästa september, det beror på om vi har chans att träna på harspår. Något som verkar helt omöjligt här hemma… Finns ju f..n inga harar!
Klart passade vi på att ”njuta” lite av storstaden Berlin, fast för att vara helt ärlig, så längtade vi ut till skogen varje dag!