2013-04-06 Vildsvinsträning Mamima

Det hade vi sett framemot sedan länge att båda få träffa trevligt folk samt träna hundarna på vildsvin. Wachtel-Madde som har Hammarstigens kennel med wachtlar, hade bokat upp Mamima för en hel dag med bara hennes hundar. Det blev en redig skara wachtlar ur olika kullar från hennes kennel och det är lika roligt att se de varje gång. Många är sig lika och kullarna emellan finns det stora skillnader, trots samma tik som mamma. Verkligen intressant och dessutom kommer vi nog se de nästa år igen så det blir skoj att se de utveckla. 
Till Madde har vi rätt bra kontakt och vi brukar kalla mina terriers som något för små wachtlar som har fel färg bara. Så vi är lite Hammarstigare då med, ha, ha!
Sambon och jag körde iväg tidigt på morgonen för att klara av de milen och timmarna som ligger mellan oss och Linköping, framme nio och dagen började med prat och tjat och alla präsenterade sig och sina hundar så de olika kullar fick lite kläm på varandra och kunde ordna in både tidsmässigt och han-hunds mässigt. Intressant.
Då vi hade varit med så många gånger fick Fredrik och jag gå själva. Vi tog inte sumpen för Sora, tyckte hon hade kommit över de ”lättare” vildsvin med tanke på att hon både hade jagat vildsvin under gångna säsongen och att hon gjorde så bra i det tyska hägnet. Vi släppte henne i ”Ravinen” tror jag hägnet hette, hon sprang iväg alldeles själv och vi höll oss lite undan, lite som i det tyska: man står kvar och iakttar hunden och låter den sköta jobbet själv. Jag kanske gjorde felet med Svante att alltid finnas nära honom så han har lärt sig att jobba korta stundar, komma tillbaka till mig för att ”hämta” mig och sen iväg till grisarna igen. Men det är ju kanske inte direkt det bästa sättet att jaga vildsvin på. Samtidigt får jag ju säga att det hade fungerat bra på de små marker jag fick jaga med honom, antingen sköts det eller så gick det ur såten och han bröt rätt så fort. Egentligen rätt bra för det sättet jag har chans att jaga på!
Men tillbaka till lilla Sora. Hon var första hund i hägnet så det fanns inte mängder med spår efter grisaran som hade sprungit utan det var nattslagen som fanns och sen hade grisarna grävd ner sig nånstans under en gran och vilat. Hon letade och letade och efter några minuter hade hon hittat de under just en gran. Hon skällde rätt fint och kanske något argt men inte argt nog för de rörde inte på sig så fort. Nej, hon fick hänga i där vid granen en stund innan de verkade lämna platsen. Vi stod kvar uppe på berget och lyssnade samt följde med henne via Astron, så himla tjusigt! 
Hon sprang efter dem men med något glest skall i löpan för att sedan, så fort det stod stilla skälla för fullt igen. Ja, hon är lite hårt i skallet, det har jag märkt, inte som min Svante som även kallas för symaskinen här bland mina jaktkamrater.
Lilla sötnosen höll på alldeles själv i 30minuter, vi kollade klockan och så tyckte vi att det var dags att bryta, hon skulle ju inte köra slut på sig helt, det tyckte även Schepler. Vi kallade in henne, det gick någorlunda, jag släppte på henne en gång till för principens skull, sen fick det vara bra. 
Svante som nästa. Vi hade anmält honom för diplomtestet helgen efter så vi fick gå i ett hägn som liknar diplomhägnen i storlek och typ av grisar för att se om han kommer fixa det. Egentligen var jag rätt säker på att det kommer gå bra, endast tiden han jobbade med dem kunde bli problem, med tanke på hans sätt att jaga. Vi släppte honom, han letade och det gick trögt. Kan tillägga att snön var rejält djup, på vissa ställen släppte skaren och han gick igenom, kämpade sig upp igen och fortsatt. Efter 8minuter hade han hittat grisarna och började skälla. Vi tog tiden och stod kvar på stället Michael Scheppler sa vi skulle stanna för det är så det fungerar vid testet: föraren finns inte till handa i direkta närheten. Så det var nog 100m eller mer mellan Svante och oss. Han jobbade en stund, bröt och kom tillbaka. Han bröt tidigare än vad han brukade göra… kollade så vi fanns kvar, gick dit igen, letade, hittade, skällde men på något sätt kändes det hela inte rätt. Han gick inte på som han brukade, han sprang undan väldigt fort, han bröt alldeles för tidigt och vid några tillfällen blev han nästan på sprungen av grisarna samtidigt som han skaren gav vek och han bröt ner, fastnade i några grenar där nere och kom nästan under grisarna. Fy, vilken känsla och jag kan säga att jag vid flera tillfällen var rädd om honom! Nä så här kommer han inte klara testet, inte på långa vägar, den saken var klar! Efter några minuter och de små ”olyckor” vågade han sig inte ens fram nåt mer…. Vad var det bara med honom? … Ja, nu i skrivande stund, en månad efteråt, så vet jag varför och bara måste erkänna: jag är djupt imponerad av min lilla krigare att han ens vågade sig på överhuvudtaget!!! Han var inte frisk, han var mycket, mycket illa och hade ont något så himla mycket så det går inte att beskriva. Det fick jag reda på en vecka senare. Men jag berättar det i tidens ordning. För dagen där i Boda kallade jag in min sötnos, han började skrapa nosen över snön, jag tänkte inte mer på det och bestämde mig att strunta i testet och släppa honom i ett annat hägn sedan så han bara kan ha roligt! Så fick det bli.
Vi kollade på några wachtlar under tiden som terrierna vilade i bilen. Det var blandade resultat men mycket nyttigt att se andra hundar jobba!
Sora fick gå i ”Utsikten” sedan. Ett stort hägn med två stora berg och ett långt gärde emellan. Hon hade självklart inte lika mycket fart nu med tanke på att hon hade jobbat med grisarna i 30min innan. Men hon hittade de längst, längst bort i hörnet under en ravin och började jobba. Fint, fint, vi bara log och var glada för våran lilla stjärna, hon är så himla söt och fin! (Jag vet, det säger alla om just sina hundar….)
Hon höll i i cirka 5minuter innan hon fick loss de och sprang efter i deras löpa. Sen vet jag inte hur det skulle kunna gå men jag har ju inte hundnosen: hon tappade bort de! Ha, ha! Hon kom till oss, vi uppmuntrade henne att leta upp de igen, det gjorde hon och grejade lite till. Så höll det på i en halv timme, tre kvart, fram och tillbaka med olika längder som hon jobbade själv innan hon bröt. Vi tyckte det kunde räcka och kopplade henne när hon ändå hade kommit till oss. Bra, det fick duga.
Svante släppte vi i samma hägn och där gick han mycket bättre igen! Snön var inte alls lika djup och han orkade springa. Han hittade grisarna, de hade gått tillbaka dit Sora hade hittad dem och det märktes så tydligt på honom att han sååå gärna vill jaga ihop med matte. Han bröt, kom till oss som om han sa: ”Kommer ni då, jag har ju hittat de!” Så gick vi med honom och han skällde mot en springa i bergsväggen. Jag såg inget och trodde han fuskade, men i hans ögon lyste det när han gång på gång vände sig om, tittade på mig och sen bort mot springan igen. Jag kommer aldrig glömma hans glädje i ögonen som han hade, hans lycka att få stå där och visa här är de! Speciellt så här nu i efterhand. Min söta, älskade lilla Svante!!!! Undrar verkligen hur han kunde plocka ihop sig själv för att ändå jobba så pass bra!.... suck och ja, det undrar jag ännu…..
Den dagen, helt ovetande, var jag bara glad för att se honom så där lycklig och lät tankarna på diplomtestet var, vi skulle bara ha roligt, han och jag! Det fick duga och det gjorde det!!!
När vi kom ut ur hägnet igen undrade Lars Scheppler hur det hade gått med Sora, … ”Ja, det gick jättebra!” sa vi och han undrade om jag även kunde kalla in henne. Mh… ähh… si så där väl kanske…. Han ville gärna att vi provade i sumpen att kalla in henne, han hade gärna sett henne i hägnet på Elmia att visa upp. Ahhh…. ähhh…. Ok! In i sumpen, vi släppte henne vid ingången och lät henne leta upp grisarna. Hon gjorde så fint så, hittade, skällde som en liten gudinna så till och med Lars flinade och tyckte ”Attans, hon kommer bli kanon ju…..!” Det var ju skönt att höra och visst känns det som om hon är en liten naturbegåvning! Goda lilla Sora. Sen ville Lars att jag kallar in henne, det gick faktiskt efter tre gånger varav den tredje något ”argare”. Hon kom, jag fick släppa iväg henne en gång till, hon letade upp grisarna, jobbade så fint så och kom, när jag kallade. ”Ni är välkomna att visa upp henne på Elmia!”. Perfekt, underbart, klart vi gör… Vi bara log och såg framemot både Elmia och fortsatt träning med henne. Men, som det så oftast är, kommer det lite annorlunda än vad man hade tänkt sig, så även med Sora. Det hände en lite tråkig grej en vecka senare som gjorde att vi fick avstå från uppvisningen på Elmia. Attans så jäkla tråkigt att allt bara sket sig!....