2013-04-07 Träning med jakthundsdressyren.se

Fullspäckat helg! Idag körde jag upp till Sparresäterskola vid Lerdala ör att träna hundarna. Steg ett, grundkursen började kl. 9:00 och det var självklart Sora som fick komma ut först. Vi började, som vanligt med följsamheten och visst kan vi ser framsteg hos alla ekipage! Vid några tillfällen lät jag kopplet släpa efter men lilla Sora var fortfarande fokuserad på mig mesta tiden. Om inte så går det fint att kalla lite på henne, ta en godis .. ha, ha, skratta ni bara men det fungerar alldeles utmärkt. Det gör det även hemma när jag ber hundarna gå ”bakom” längs våran väg till skogen, båda vovvarna tittar så himla söta på mig och klart, allt började med godis i handen! Men, som sagt, alla tar vi olika metoder och jag har nog hittat en metod som passar oss. Tills vidare så klart! Jag var ju lika övertygat om mitt sätt innan och ändrade det när jag hittat ett bättre, men det är ju självklart tjusningen med allt nytt: vara öppen.

Sora gick så fint så sen var det dags för inkallning. Vi kallade in hundarna mot varandra. Joakim är då väldigt noga med att låta ”rätt” hundar möta varandra, dvs. inga som är sugna på varandra för lite annorlunda sysselsättning. Det gick bra för de flesta. Konstigt nog är Sora en liten stjärna och kommer som blixten. Säkert tack vare att hon alltid fick godis till en början och hon får det än, jag har alltid lite smått och gott i fickan så de tycker det är skoj att komma. Det gör jag rätt mycket nu det senaste: låta dem gå löst på grusvägar, ropar på dem, de kommer som farande och får nåt gott, perfekt ju! Om jag nån gång inte har med godis, so what?! Då får de inget den gången, nästa igen!

Stadgar tränades med rävsvansen i borrmaskin, fågelvingar och annat fladdrande, Joakims repertoar är outtömlig liksom! Klart var alla hundar något taggade vid vissa moment, men de satt kvar! Sora verkar först megaintresserad, sen svalnar intresset och hon titta i fjärran som om det skulle duka upp nån gris eller annat roligt.

Sen blev det stopp kommandot. Det för jag ärligt nog erkänna att jag inte har tränat det något alls. Svante kan ju det där: ”Stanna!” och han ska stå och titta på mig i väntan på vad han ska få göra eller inte får göra för den delen. Men lilla Sora har ingen susning om det än. Lite synd för då är det svårt att få stopp på en liten terrierer som jag till en början uppmuntrar att söka ut längs en skogstig för att sedan kalla in när hon springer efter den plötsligt ur dikeskanten rusande ”räven”. Klart jag inte lyckades! Dumma matte.

Hon var så glad så, speciellt när jag tappade långlinan hon satt i och som det var meningen jag skulle få stopp med. Hon kunde då helt lugnt rusa fram mot Joakim med borrmaskinen, fort som f..n efter ”räven” och till sist få den mellan käftarna. Glädje det kan jag säga!
Till slut var det lite apporteringsträning. Joakim visade än en gång hur vi bäst skulle göra och hur man smartast håller sina händer, som visningsobjekt hade han lånat Sora. Hon ställde gladeligen upp för det, sen var det dags för var och en att träna. Roligt! Det ska nog gå hän det här!

Under tvångspausen mellan steg ett och två tog jag ut min Svanti. Innan hade jag lagt ut åtta apporter av olika slag på en jättelik stubbåker. Några hade jag droppat av längs vägen jag gick, så han kunde följa ett spår, andra hade jag kastat så långt jag förmådde med mina kärringskast så han skulle vara tvungen att söka upp. Ut med Svante, han darrade och skrek (Tyvärr, inget att göra åt saken. Han är så uppspelt om han ska få jobba så det är inte klokt. Men bättre en hund som vill än en hund som vägrar!).

Framme vid åkerskanten ställde jag mig bredvid honom, pekade utåt och sa han skulle ”Ut!- Apport!” och det gjorde han. Tog upp den som låg rakt framför, kom och lämnade av. Sen skickade jag honom på ”Sök – Apport!” då jag själv inte visste, vart grejerna låg nånstans. Han hittade en hel del, sen de sista fick jag allt gå lite korrs och tvärs jag med för att utöka hans sökradie. Vi hittade alla och han var stolt som en nyexaminerad ingenjör. Sötnosen.

Allt eftersom kom de andra deltagarna till steg två och vi satte igång. Även här, följsamhet och inkallning till att börja med, sedan var det dags att köra upp till skogen för att träna på släpspår med apportering och fritt sök-apportering. Herregud, så himla roligt! Joakim hade några fina stora fåglar med sig, bland annat en stor ejderhona samt trutar. Ejder har Svante inte haft i käften än så jag tänkte att ”presentera” den för honom. Nåja, det gick som med räven för ett år sedan. Han ålade och krånglade och ville inte öppna käften tillräckligt för att få in den stora fågeln som dessutom var så hal att den åkte ur munnen hela tiden. Här gällde det att hunden tog ett stort, rejält grepp om fågeln om han skulle ha en chans att bära den. Suck, det gick ju inte något vidare tänkte jag.

Joakim stod och tittade på oss, sen kom han med ett superknep: ”Lägg fågeln bredvid honom, låt honom stå kvar där och kom upp hit. Sen kallar du in honom, du får se, han vill komma men bannimej, fågeln ska med!”. Jag gjorde så, gick upp till Joakim och ropade på Svante och ja visst ja! Matte jag kommer men attans, fågeln ska inte ligga kvar här, bäst jag tar med den. Swiff hade han öppnat käften tillräckligt så pippin passade in och kom upp med den! Ha, ha! Så enkelt det kan vara men ack så verksamt! Jag fick vänta lite längre upp från vägen under tiden Joakim gick in i ledningsgatan och kastade den stora ejdern någonstans. Rutan terriern skulle söka av var väl på 100x100 meter så rätt stort men inget för en fågelhundstränare. Där är man van vid stora sök på öppet fält och i fjällen! Men för en liten terrier som jag dessutom har att driva klövvilt med känns det alldeles lagom med rutan! Inte vill jag att han skulle få för sig att leta upp några viltslag… Fast med Svante är det nästan ett säkert kort. Han älskar att jobba och är det en uppgift han har, så fixar han den till 200% annat finns inte för honom. Ska han jaga, så gör han det, ska han spåra, så gör han det, ska han söka upp nån fågel, tja så gör han det och inget annat. Kanske för han är kille… fixar inte att göra två saker samtidigt. Sora, tiken däremot, herregud! Skulle inte våga skicka ut henne i en sån stor ruta mitt i skogen! Madam har noll fokus på arbete än, det gäller spårarbete (blodspår) lika mycket som att leta upp grejer matte har lagt ut i skogen. Enda släpspår där jag har henne i lina, det fixar hon. Men även där skulle jag inte våga släppa loss henne! Nix. Hon får väl mogna först, hon känns så himla valpig än min lilla råtta.

När Joakim var klar, kom han tillbaka, hämtade oss och vi gick fram. Sen var de nästan lite som på det stora provet i fjol: Domaren står, pekar och säger: ”Där ute någonstans ligger fågeln!” och lika prydligt gjorde vi allihop under träningen: Hunden sitter till vänster, tittar upp på föraren, denna pekar framåt-ut och skickar iväg hunden med ett ”Sök-Apport!”. Så himla jäkla roligt kan jag säga att se lilla Svante försvinna bland ris och snor, leta, leta leta. ”Där fick han vind!” sa Joakim och mycket riktigt, han höjde nosen, tog upp doften, redde ut den och hittade fågeln. Och ja, må ni veta vad stolt jag var när han utan som helst problem tog upp den stora maffiga ejderhonan för att komma tillbaka till mig och lämna av den fint! Herregud så attans mallig jag blir själv av att se sin lilla terrier jobba så lycklig! Tror Lotta, hon med den vackra bruna vorsteh hanen sa att hon var imponerad att en sån liten hund orkar bära en sån stor fågel! Och visst är det det!
Efter det var det släpspår som vi drog åt varandra. Jag valde en fin trut till Svante som Lotta drog åt oss. Det gick så bra så utan som helst poblem! Även Lottas snygging fixade allt så lätt så! Labben Simson har blivet kanonduktig han med och hämtade fåglar och kanin. Kort sagt: vi haft roligt, väldigt roligt.
Tack Joakim och Linda och alla deltagare för ännu en så lyckat träningsdag! Ser framemot nästa!..... 
PS: samtliga bilder utom den första i detta inlägg är tagna av Joakim eller Linda från:
jakthundsdressyren.se
Kolla in deras hemsida, ni kanske kan passa på att gå kurs! Valpkurs till sommaren kanske?! En bättre start kan man inte få! Ses.