2013-05-11 Spårträning

Egentligen skulle vi vara i Jönköping och släppt Sora i vildsvinshägnet på Elmia messan. Lars Scheppler hade frågat oss förra gången vi var och tränade i Bodas hägn då hon hade gått så fint! Men det blev inte som vi hade tänkt oss, hon fick sig ett ormbett när vi var i Strömsholm för att operera Svantes ögon. Hon fick ligga på kliniken i två dagar och efter två veckor skulle vi ta blodprov för att se om hennes njurar och levern klarade sig. Tyvärr hann vi inte göra provet innan vi skulle till Elmia så Lars fick beskedet att ta med en annan hund. Finns ju gott om bra hundar trots allt.

Nu har vi testat henne i måndags, hennes lever- och njurvärden var inom det normala men hon hade alldeles för höga värden med vita blodkroppar. Detta tyder på inflammation någonstans. Suck. Kan vara i samband med att hon löper, det gör hon just nu så vi avvaktar och ta provet igen längre fram. Håller tummarna att min lilla söta hund inte har något! Hon verkar pigg och glad utan bekymmer så egentligen kan jag nog vara lugn. Därför var det då dags att lägga lite spår, jag måste komma igång med henne. Tyvärr är hon alldeles för hibbelig och okoncentrerad. Allt annat är så mycket roligare än just att följa ett tråkigt spår som dessvärre inte är riktigt blod utan ”bara” mitt blodpulver som jag blandar med vatten innan jag lägger spåret. Svante gick kanonbra att lära upp med det med resultatet att han går ännu bättre om spåret är lagt med riktigt blod, så visst måste lilla Sora lära sig! 

För att inte ställa till det för henne med långa spår, la jag tre väldigt korta istället så vi tränade på att hon skulle hitta, ta an och följa de kanske 50-100meter som spåren var. Jag la de i rätt enkel terräng, vinden försökte jag ta hänsyn till men det brukar ju vara så att efter fem till sex timmars liggtid vänder den ändå!

Sen kunde jag inte hålla mig och la ett spår till min goda Svante med. Det är bara tre veckor sen han opererades men han verkar så bra och glad, veterinären som vi med en veckas mellanrum har besökt tyckte att allt såg perfekt ut och ligger som det skulle så varför inte låta honom jobba lite med näsan? Jag måste dessutom veta hur bra eller dåligt han ser, om han snubbla över stockar, springer rakt in i saker och ting för han inte ser eller missbedömer avståndet eller om det helt enkelt går bra. Så, sagt och gjort, ett spår till honom med. Här valde jag storskogen utan gallringsris på marken, mycket mossa, rätt enkelt med andra ord för en hund som inte ska skada sitt öga.

Hans spår blev på ca. 300meter, väldigt kort för honom, men jag visst inte alls hur det skulle gå så det fick bli så kort.
De fick ligga i sju timmar innan vi gav ossiväg. Soras första först. Hon gick som jag förväntade mig, ha, ha: väldigt intresserad i början, går hon kanonfint åt rätt håll, följer spåret i kanske 20m sen står hon som en vorsteh, tassen upp och glodde över nejden. Suck! Jag stod stilla och sa inte ett ord, hoppades hon skulle fatta själv och återuppta spåret men nej, madamen sötnos stod och tittade. Fick då ruska till lite så hon är med mig igen, sen gick det vidare i några meter innan hon tyckte det var tråkigt igen. Nu räckte det med att bara stå kvar från min sida så gick hon tillbaka och vi nådde målet efter ytterligare några meter. Lilla skethund, ha, ha.
Sora nästa gick bättre, hon staplade bara några gånger, jag höll tyst, sa bara ett ”Spår!” och pekade lite på marken där jag visste spåret la. Sen gick hon, tills hon stannade åter för att glo och lyssna. ”Spår!” och lite petande i marken så gick hon vidare och till mål. Nåväl om jag tänker efter att jag gick spår som var 1,5km långa med Svante när han inte ens hade fyllt året samt gick godkänt eftersökskurs på Jägareförbundet med honom som 11månader gammal hund… då är jag nog rätt bortskämd på spårningssidan kan jag säga. Och det händer nätt som tätt att jag får hejda mig själv att inte blir sur på tiken när hon inte fattar vad det är jag vill. Träning, träning, träning är väl det som gäller!

Så var det då äntligen Svantes tur. Han darrade när han fick se spårlinan, gnydde lite och var så glad när jag satte på honom spårlinan. Han går ju fortfarande i sele för ögontryckets skull så jag slapp pilla på honom spårselen. Tja, det gick som om det aldrig hade varit ett problem med ögonen. Han är en gud att spåra med, så himla roligt och han fixade det utan problem, snubblade inte, trillade inte utan gick förhållandevist långsamt för att vara han. Överlycklig med klöven i käften kom vi tillbaka och Sora fick gå sitt sista, korta spår som gick som innan: lite staplande, lite tittande runtomkring men sen mot målet. Hon kommer nog att förstå det så småningom! Skulle vara förvånad annars.