2013-05-25 Att gå i mattes spår...

… är något så himla enkelt att träna och ha roligt med hundarna! Idag tog sambon och jag en rejäl promenad i det fina vår vädret och passade på att låta hundarna hitta matte resp. gå i mattes spår. Idén fick jag av en gubbe som tränar sina eftersökshundar enbart på personspår, jag gick och skaffade en bok om just detta och ja, det är rätt roligt och mycket enklare att fixa än blodspåret. Det är ju bara att traska iväg, hämta hunden strax efter och låta den jobba lite!

Så idag fick det bli av att gå lite längre spår efter att jag hade tränat hundarna ett tag nu med mina upptrampade rutor och korta trampade spår med köttbullar i. I alla fall Svante vet, vad det hela går ut på och Sora fick vi se hur hon fattade.

Jag började med ett spår till Svante som sambon fick gå. Det är det allra enklaste! Jag går iväg, ca. en kilometer, ringer upp Fredrik och han får gå iväg. Han har ingen susning om vart jag hade gått och var jag befinner mig, men Svante är det bara att gå efter, han fixar det och går som tåget. Det gjorde han även idag! Klockrent och fint kom de efter en lång stund och Svante fick sin belöning: köttbulle och lite lek. Han blir så glad för det! Soras spår gjorde jag självklart inte lika långt. Fredrik och hundarna väntade medans jag gick en cirkel och kom mer eller mindre tillbaka till dem. Som spårslut la jag en burk med köttbullarna i så hon förstår att det är slutet. Gick tillbaka till de, tog med mig Sora och vi gick iväg. Hon förstod vad det var hon fick göra och till min förvåning gjorde hon riktigt bra ifrån sig! Bara vid ett tillfälle stod hon stilla i sin typiska vorsteh-position: Blix stilla med en tass i luften, sen traskade hon vidare till köttbulleburken och blev glad.

Får bara tänka lite efter och kanske följa rådet i boken: Inte spårslutet ska vara mål utan själva spåret! De rekommendera att lägga köttbullar längs i spåret för att få hunden att sakta av, hitta bullarna och ja, älska att spåra för det är det som ger belöningen, istället för att hela lilla hundhjärnan är inställt på att finna slutet, för där finns mat eller annat roligt. Det är kanske det som gjorde att Svante har så himla bråttom hela tiden för att komma fram. Tja, eller så är det helt enkelt bara så att han är terrier och spårar som han gör!

Samtidigt går det inte riktigt ihop med sättet att träna på viltspår! Eller kanske det gör… Klart de ska helst spåra långsamt och noga och inte gena i vinklar, bla, bla, men det har jag gett upp hoppet att Svante och även Sora kommer göra, de är inga ren avlade spårhundar så denna kompromiss får jag väl ta. Men just viltspår är ju ett spår med något roligt på slutet! Även om jag försökte med några sårlegor emellanåt så var det bara fullt ös hela tiden för att komma fram till belöningen: klöven. Han till och med missar sårlegorna helt enkelt för han går så fort och genar. Men, han hittar och jag litar fullt på honom, vad är det då jag vill ändra?! Får väl acceptera att han spårar som han gör: terrier-raket-fart!

Och Sora… ja hon är ett helt annat kapitel! Hon har inte ens lärt sig att spåra är roligt! Allt annat är roligare! Typ. Utom att gå i mattes spår eller släpspår, det går hur fint som helst. ”Problemet” är de tråkiga blodspår. Får jobba på det och fixa ett spår imorgon, helt enkelt: Träna på! Hon är ju trots allt min ”framtids-stjärna”, ha ha!

Hopp och hej!