2013-06-07/09 Träningshelg i Bassholma med grytanlagsprov.

Jag är alltid imponerad av folk som verkligen försöker att få en förening eller en klubb att fungera! Folk som ställer upp och organisera för att få ut någonting åt medlemmarna. En sån är Smålands-Fredrik! Han och några till satt ihop en träningshelg från Tysk Jaktterrierklubbens södras lokalavdelning i Bassholma. 

Jag behövde inte fundera mycket om vi skulle åka ner eller inte! Nej, självklart skulle vi ner, inte minst för att träffas och ha lite gedigen samkväm!
Vi hade fixat ihop saker och ting vi behövde på torsdag kväll och visserligen blev vi förvånade över allt vi tydligen behöver ha med oss för en helg, EN helg, tre dagar! Bilen var full! Klart, bagaget går åt hundburarna så det är ”bara” baksäten kvar, ha, ha! Undrar hur familjer med flera barn klarar sig med en vanlig kombi!... men det är en annan fråga.

Resan ner var snabbt avverkat, bortsett från några olyckor som stoppade trafiken. Väl framme var det prat och samkväm direkt, de flesta hade redan kommit och slagit upp lägret med husvagn eller i stugan. Vi hade tur att få ett rum i stugan så vi slapp bygga tält och sova hårt, inget bra just nu då jag precis några dagar innan hade varit iväg och sprungit med hundarna, halkat på någon sten och slagit mig något så kopiöst så det är inte sant! Lårkaka och uppsprätt arm fick det bli samt nåt mindre sår på knät! Trevligt, väldigt trevligt kan jag säga och nej, jag ska INTE springa mer nu på ett tag, va så säker!

Då passade det perfekt med en mjuk säng, även om den knakade något och var lite för mjuk så jag hängde mer som i en hängmatta! Men, jag ska ikke klaga!

Några hade tränat i gryt under dagen och det pratades livligt om det och om annat, som ni vet, terrierfolk kan allt hålla på och ljuga och skryta än om det ena än om det andra och det är allt rätt så roligt att lyssna på och säga sitt. Vi var inte heller så himla många så att det var mycket enklare även för mig att ”våga” säga nåt, då jag annars kan vara lite, tja, tillbakadragen bland mycket folk, typ…

Tyvärr så gjorde Sveriges sommarplåga sig påmind och vi flydde så småningom ifrån grillen i till storstugan för att komma undan en miljon knott. Undrar verkligen vad som är meningen med djurslaget ”knott” annat än att reta folk!

Vi satt en bra stund in till natten och några satt kvar när jag gick och la mig. Imponerande nog, var de lika pigga som jag sen morgonen därpå! Fredrik hade redan fixat nummerlappar, grävlingen satt på plats och grytträningen kunde börja. Vi hade tänkt prova med Sora, då hon gick så klockrent i det tyska grytet, vem vet, det kanske räckte att träna henne en gång för att sedan ta henne till provet?! Egentligen trodde jag inte det och hade inga höga förväntningar på henne när vi väl släppte ner henne på marken utanför grytingången, men lilla damen fattade direkt, slank in och tja, gjorde som hon skulle och var rätt så duktig på det!

Dessutom var det ingen annan än Cid Malmros som hade ställt upp som tränare för dagen och det märks att han har några års erfarenhet i grytträning, han skötte det väldigt bra för alla hundar. Hundarna skulle få ”tänka” själv mycket, något som många av oss gärna glömmer och börja knacka på grytgångarna alldeles för tidigt för att ”visa vägen” för hunden.

Cid skakade bestämt på huvudet mot flera hundförare att låta bli. Hunden skulle få sin chans att lista ut saker och ting själv och det gjorde de flesta, så även Sora! Cid gav många goda tipps och råd om hur man skulle släppa in hunden och hur man skulle göra si eller så för att underlätta för hunden både vid insläpp och vid arbete i gångarna samt framme vid grävlingen. Gångarna samt grävlingen plåtades vid rätta tillfällen så Sora fick jobba i alla gångar, byta gångar för att komma till grävlingen och hitta hyllan. Perfekt, detta kunde ju inte gå bättre.

Dags för lunchrast efter alla hundar hade fått gå en gång i grytet. Det var gott med grillat och lite dricka! Rätt så perfekt var det också att det fanns ett flertal hundgårdar på tomten som vi kunde sätta in hundarna och njuta av annat än att passa vovve! Fast det märks tydligt att våra hundar inte alls är vana vid att sitta i hundgård, speciellt Svante. Han rörde sig inte från fläcken och satt vid dörren hela tiden, glodde ut och ville bara vara med oss istället.

Sora den lilla råttan hade hittat något intressant under taket på hundkojan. Troligen ett gammalt fågelbo och hon försökte som en tok att komma upp under takutsticket för att nå fram till boet mellan åsarna! Vi fick byta gård med en annan så Sora inte tog ut sig totalt med sin megastora uppgift som hon tyckte var så viktig!

Vi släppte hundarna i gryt en gång till och Sora gjorde lika bra. Oj, det var ju perfekt! Cid nickade bara och sa: Starta henne imorgon! Det är absolut ingen idé att träna mer på det här, hundarna förstår så småningom att de aldrig kommer åt grävlingen som tryggt sitter bakom ett tät galler. De snarare tappar lusten och motivationen je mer man tränar, än att träningen skulle ge färdighet som det annars brukar vara! Och visst, det lät väldigt, väldigt vettigt! Som tur var hade jag tagit med stamtavlan, i fall att… Tur det!

Vi testade vatten efter grytträningen och det var ju som tur var inga som helst problem! Med Sora har jag faktiskt tränat på att hon ska hoppa in på kommando och inte förvänta sig någon pinne eller leksak som jag kaster sen. Utan med henne blev det att träna vid sjöar med vass och tät vegetation och framkalla hennes jaktliga lust, ha, ha! Det är inga problem att skicka in henne med ett ”JA! Ut o sök!!”, hon kastar sig i och paddlar runt i hoppet om en pippifågel! Det ända som kanske skulle vara ett hinder var att vi skulle ha långlina på hundarna, det har vi aldrig haft hittills. Men vi lånade en långlina och provade, det gick lika bra! Så det var lika bra att anmäla hunden till provet dagen därpå! Sagt och gjort, nu kör vi!

Kvällen kom och vi var vrål hungriga allihopa! Dags för en fet kvällsmat: Grillad, potatissallad, grekiskt sallad och lite sup och läsk! Kan en kväll bli bättre än så?! Knappast! Jodå! En uppvisning av husses vattenpassion fick vi njuta av! En av de som funderade att starta sin hund på söndag, var lite orolig för hundens vilja att kasta sig i sjön. Så ner med byxorna, bort med tröjan och hopp och hej så fick husse slänga in sig själv och locka på hunden. Resultatet var nog blandat, … hunden tyckte det dög väl med att ställa upp en gång, mer ville den inte hoppa in! Då fick husse stå där själv och paddla med sina klöver, burkar, bollar, armar! Nej, en gång räcker! Men vi hade roligt, vi som stod runt den lilla sjön och njöt av föreställningen! Nå, inte bara vi för den delen: knott flocken hade ställt upp igen och observerade den med! Fly den som kan!

På söndag morgon hälsades dagens domare välkommen: Leif Karlsson. Samtidigt gick spårläggarna ut för att lägga spår till anlagsproven.

Samtliga hundar mättes, tänderna kontrollerades, stamtavla, chip, vaccinationsintyg fick uppvisas innan det var dags att testa skottfastighet. Vi delades upp på linje med några meters mellanrum, hundarna sattes bredvid förarna och två skott i följd avlossades. Det gick utmärkt för alla och därmed var det start för grytprovet. Jag minns inte vilket startnummer Sora hade, det spelar ingen roll heller utan hur det gick: Utmärkt! Jag bar henne fram till ingången, som de tipsade mig om vid grytträningen i Tyskland, släppte ner henne innanför ingången och hon skulle in av sig själv. Det gjorde hon. Hon gick runt hela grytet och tog luckan längst bort och började skälla. Inte för långt dock utan bröt och bytte gång, nu gången som låg närmast ingången. Där låg hon och skällde. Efter någon minut bröt hon på nytt, tog gång tre och upp på hyllan, och skällde. Bra! Så hade jag förväntat mig det hela, hon är mer den rörliga typen som försöker komma åt istället för att lägga sig på en plats och skälla mot plåten. Inte dum denna dam!

Så fick hon hålla på en stund, jag minns inte, hur länge de ska jobba, men det räckte tydligen för domaren bad mig att försöka kalla ut henne. Ha, ha! Nå, jag kan väl prova! Jag ropade och visslade, då kom hon fram till ingången! Oj, duktig! Men fort som det gick var hon inne igen och låg och skällde lite till, hon tyckte nog det var ett bättre alternativ! Fick lyfta upp henne via luckan istället! Hon fick godkänt med full poäng! Duktiga lillskit!

Det gick rätt bra för de flesta hundarna och ägarna var nöjda! Dags att förflytta sig upp till sjön, där en och en hund skulle testas för sin vattenpassion.

Jag hade lånad samma långlinan igen, den flöt på vattnet, bra det då den annars kanske snurrar in sig i några bottenväxter istället! Ställde mig 2m ifrån sjökanten, pekade mot vattnet, strök det vanliga halsbandet och manade på henne med ett ”JA, ut o sök!”. Sviff sa det och lillskiten kastade sig glatt i, paddlade runt och hoppades på att hitta en och annan and, tyvärr fanns det inga, synd om henne!

Jag skulle kalla ut henne, det gick perfekt, för att skicka in henne en gång till. Inga problem det heller och det räckte gott och väl till 4H i vatten passion! Duktiga, duktiga lillskit!!

Efter det här fick vi ett diplom som Fredrik skrev så fint! För det måste man ju ha! Det hänger nu på väggen här!
Sora fick vila lite, det gick rätt fort för henne och vi tyckte vi kunde passa på att släppa henne i vildsvinshägnet med. Stackars Svante, han verkligen ville så gärna han med. Han gapade och skrek och ville in, men det gick inte. Han är ju lite handikappad med sitt öga och ser ingenting om något kommer från höger. För att inte tala om hans förmåga att bedöma avstånd! Det går inte så bra det heller! Nej, han fick inte, jag är allt rädd att han bara springer rakt in i någon gris och får illa!

För Sora däremot var det en perfekt avslutning på dagen! Vi gjorde som vi gjorde i Tyskland, då hägnet inte var så himla stor heller! Vi gick in, släppte henne och stod kvar vid ingången. Det var ju kanske lite det som vi gjorde fel med Svante: vi gick alltid med honom! På det viset lärde han sig att matte alltid fanns nära och var hon inte det, så bröt han, kom tillbaka till mig och letade upp grisarna igen. Bortsett från några gånger så gjorde han faktiskt så vid jakt sen. Han hängde i för kort. Detta fel skulle vi inte göra om med Sora, så vi stod kvar där och lät henne fixa själv. Efter några minuter som kändes som en evighet, hittade hon grisarna och började jobba. Vi satte på timer-klockan så vi verkligen lät henne jobba i 10minuter innan vi gick fram för att kolla! Det var svårt för visst ville jag väldigt gärna se hur hon gör! Men bättre att vi tog oss i kragen och lät henne stå där för sig själv än att vi klampar fram och ”förstör” det hela. Problemet är kanske med att grisarna brukar sticka så fort vi försöker gå fram. Detta resulterar kanske i att hunden bara lär sig att det är roligt att springa efter grisarna, något som nästan vilken hund som helst gör. Men att stå kvar när grisarna går mot en, det krävs allt lite mod det! Och det var bättre att hon bygger upp sitt självförtroende än att jag klampar på och lär henne att grisar är roligast är de springer!

Efter 10min letade vi upp henne, inte det lättaste det då det var himla tät buskage, typ energiskog som var huvud växligheten i hägnet. Vi såg inte särskild mycket! Efter ytterligare 10min kallade jag in henne och vi gick ut! Ja, idag var jag allt nöjd med min lilla madam!

Tyvärr och som alltid går tiden alldeles för fort och en trevlig helg gick över. Dags att städa rummet, krama om Smålands-Fredrik, tackar för helgen och åka hem, med många roliga minnen och ett litet diplom i bagaget!
;-)