2013-06-20: Det tuffa livet i det vilda.

Gick en härlig skogspromenad med hundarna, som varje morgon innan jobbet, så även idag. Det hade regnat ihärdigt i ett par dagar nu och sommarvärmen var väck, om den ens var här, men det är bra för mig, tycker inte om sommaren. I alla fall så gick vi, Svante bakom mig, han ser ju lite dåligt, Sora i långt koppel framför, ivrigt viftande på svansen, näsan i backen, letande. Så drar hon av min ”stig” som vi brukar gå på morgonkvisten och vill bestämt åt ett håll. Visst, du får det lilla gumman, alltid bra du bryr dig om nåt gott i näsan. Hade läst i spårboken att man helst ska uppmuntra varje vilja till spårning som en unghund visar så den lär sig att spåra är det bästa! Så gick jag då efter henne, sen smack Svante förbi, även han nere med näsan, letande. Ah, visst det har väl varit nåt rådjur som hade gått här. Vi fortsatte en bra bit till innan lillan började ringa runt och for ner i en liten tätning. Det jag såg ligga där, var inte direkt nåt roligt man gärna hittar en juni morgon i skogen: ett dött kid. Stackars liten hade inte varit dött så länge, ska tro. Två kanske tre timmar max, då kroppen var mjukt än men inte varmt längre. Dödsstelheten börjar en till två timmar efter döden, nu var det ju kallare och då kan det gå lite saktare. Den börjar alltid vid ögonlock, käkmuskel och hals, sen går den nerför kroppen. Efter 12 timmar är kroppen helt stel och inte förrän 24 till 48 timmar, typ, börjar stelheten släppa. Då kan vi även konstatera, att räven nog hade varit framme och käkat upp den lilla, så jag tror ju inte att kroppen har legat där i två dygn. Nä, synd om den, undrar vad det var som hände. Speciellt stort var kidet inte heller men så frisk ut annars, bortsett från att det var dött då. Men två till max tre timmar var det nog sen, det dog. Livet är inte lätt där ute i skogen, tur vi har hus och el och mat och ja, trygghet!